Visar inlägg med etikett Kelly Reilly. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kelly Reilly. Visa alla inlägg

torsdag 21 april 2016

Bio: Bastille Day

Foton: Jessica Forde © 2015 Studiocanal S.A. All Rights Reserved.

Den engelske skådespelaren Idrid Elba har gått och blivit ohemult populär. Jag märker det i synnerhet när jag tittar på engelska TV-kanaler. Folk blir alldeles till sig i trasorna när Elba dyker upp, till exempel i TV-deckaren LUTHER. "He's sooo cool! He's sooo sexy!". På sistone har det även skrivits en del om att folk vill se Elba som nästa James Bond, eftersom Daniel Craig troligtvis gjort sin sista film i serien. Genast började många förstås att anmärka på det faktum att Idris Elba är svart - James Bond är inte svart. Men vad förespråkarna för Elba som Bond missar, är det faktum att Elba fyller 44 i år. Börjar de spela in en ny Bondfilm om två-tre år, kommer han att vara 46-47, det vill säga lika gammal som Craig var när han spelade in SPECTRE. Och därefter kommer han att vara över 50 - och vi vill ju inte ha ännu en överårig James Bond. Minns att Roger Moore i princip använde stuntman för att promenera i sina sista Bondfilmer.

Men jag har absolut inget emot att se Idris Elba som hjälte, till och med som agent, i andra filmer. Och en sådan, annan film är BASTILLE DAY, i regi av engelsmannen James Watkins, som gjorde EDEN LAKE och THE WOMAN IN BLACK. "Bastille Day" är vad Frankrikes nationaldag kallas, och detta är en fransk-amerikansk samproduktion - med betoning på fransk.

I BASTILLE DAY spelar Idris Elba amerikan. Han är Sean Briar - världens hårdaste CIA-agent. Ja, jävlar i min låda, vad han är hård. Han får Liam Neeson i TAKEN att framstå som en mysfarbror. Han är så skithård att han introduceras genom att hans missnöjda överordnade räknar upp alla våldsamheter han presterat under karriären.
Briar befinner sig i Paris, vilket är bra, eftersom nationaldagen närmar sig och rena helvetet har brutit ut. Terrorism i Paris är ett ämne som kanske ligger lite för nära verkligheten just nu, men i den här filmen ska en grupp terrorister spränga en byggnad; en tom byggnad, för att "skrämmas". Den lite naiva Zoe (Charlotte Le Bon) övertalas att placera en väska innehållande bomben i byggnaden - men när hon ser att det finns folk där inne ångrar hon sig.

Vad hon inte räknat med, är att hon blir sedd av den amerikanske ficktjuven Michael (Richard Madden), som stjäl väskan i tron att den innehåller något värdefullt. Det gör den inte. Han ställer den ifrån sig - och då briserar bomben. Några människor dör, och eftersom en övervakningskamera filmat Michael, jagas han som terrorist. Briar rycker in, haffar Michael, förstår att han inte är terrorist, och tillsammans ger de sig ut efter de riktiga skurkarna.
I sådana här filmer brukar det alltid finnas en rödhårig, kvinnlig CIA-chef; här spelas hon av Kelly Reilly. Chefen för den franska säkerhetschefen görs av José Garcia - han är makalöst lik Robert Downey Jr, så pass att jag tänkte "Iron Man" varje gång han dök upp.

Tempot i BASTILLE DAY är högt. Idris Elba jagar, skjuter, slår, sparkar, och bryter armar och ben av busemän så att det står härliga till. Han är även duktig på att hota och skrämma folk. Actionscenerna och i synnerhet jakterna, bland annat en till fots över hustak, är skickligt filmade. Tyvärr är manuset i slappaste laget. Här finns lite för många logiska luckor, allting sker lite för enkelt. Idris Elba går till exempel in i en lägenhet och hittar omedelbart det han söker utan att leta, och han har aldrig några problem att spåra upp diverse aktivister och terrorister. Snart visar det sig dessutom att manusförfattaren snott vissa storyelement från DIE HARD.

Filmen varar bara 92 minuter och det är väldigt underhållande. Om manuset och storyn vore bättre, hade jag kunnat sätta en fyra i betyg. Om inte Idris Elba och vissa andra skådespelare medverkat, hade det blivit en tvåa.







(Biopremiär 22/4)

söndag 19 juli 2015

DVD/Blu-ray: Calvary

CALVARY (Twentieth Century Fox)
Jag har inte sett John Michael McDonaghs första långfilm THE GUARD, vilken tydligen är kritikerrosad. Hans andra film CALVARY är rosad även den, ser jag, och den har vunnit en rad priser. Detta irländska drama ståtar med flera bra namn i rollistan och enligt DVD:ns baksidestext är det en svart komedi. Således utgick jag från att det här skulle vara rätt bra - eller kanske till och med mycket bra.
"Calvary" är detsamma som Golgata - och McDonaghs film är en enda lång rad bibliska liknelser. Får jag veta. Jag kan inte min bibel. Det är möjligt att dessa liknelser är uppenbara för katoliker, vad vet jag. Till exempel innehåller filmen tolv biroller, vilka ska motsvara de tolv lärjungarna.
Det hela inleds väldigt intrikat: den utmärkte Brendan Gleeson spelar prästen fader James, som sitter i ett biktbås när en okänd man kommer in och säger att en präst förgrep sig sexuellt på honom när han var barn, och därför har han beslutat sig för att döda James. Präst som präst - gärningsmannen är nämligen död. Den okände mannen ger James en vecka för att kunna avsluta saker och ting, säga farväl till vänner och bekanta, och sedan ska han går ner till stranden och bli mördad av den okände.
Fader James ödesmättade vecka består av möten med de märkliga byborna; Chris O'Dowd gör en konstig slaktare, vars fru bedrar honom med en äldre afrikan. Amerikanen M Emmet Walsh är en egensinnig författare som funderar på att ta ,livet av sig innan han blir för gammal. Dylan Moran gör en rik exentriker som kissar på en tavla. Här finns en doktor som snortar kokain, en byfåne på moped, Brendan Gleesons son Domhnall spelar en fängslad mördare, och så kommer James' dotter (Kelly Reilly) på besök. En av dem är Judas, men frågan är vem.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att CALVARY bygger på en pjäs. Dialog och agerande är ganska teatraliskt; replikerna känns för genomtänkta och inte alltför naturliga. Ett par händelser är lite smålustiga, men det är att ta i att kalla det här komedi. Med undantag för fader James, är rollfigurerna rätt osympatiska eller intetsägande.
Brendan Gleeson gör en bra insats, men den här filmen är alldeles för grå, tråkig och oengagerande. Det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort den.









-->

onsdag 23 januari 2013

Bio: Flight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Drygt en månad kvar till Oscarsgalan och flertalet nominerade filmer som ännu inte fått svensk premiär väller över oss. Här har vi ännu en. Robert Zemeckis' FLIGHT är nominerad för Bästa manliga huvudroll; Denzel Washington, och för Bästa originalmanus, som är författat av John Gatins, som skrev REAL STEEL. Och det här är en typisk film som Oscarnomineras - åtminstone Denzel Washingtons roll.
Washington är piloten Whip Whitaker - gravt alkoholiserad och även med tycke för gräs och kokain. Och damer. Filmer öppnar exemplariskt: det första vi ser är en hyfsat omotiverad nakenscen. Whip har tillbringat natten med hotta flygvärdinnan Trina (Nadine Velazquez), de vaknar upp i en säng på ett hotellrum, och hon börjar genast att strutta runt spritt språngande näck framför kameran. Whip ser dock till att han har en bit av täcket över organet. De är båda fortfarande fulla och Whip försöker fixa detta med hjälp av kokain.
Whip kliver ombord på ett passagerarplan han ska flyga, han träffar sin andrepilot (som är religiös) för första gången, och de far iväg. Fast det går inte så bra. Plötsligt börjar planet att vibrera - och så störtdyker det. Whip genomför en våghalsig manöver; han flyger upp och ner, och lyckas få ner planet. Dock omkommer sex personer, däribland Trina.
Den alkoholmarinerade Whip blir först hjälte, men problem uppstår när det framkommer att han hade alkohol - mycket alkohol - i blodet. Han kan åka dit för dråp och dömas till livstids fängelse. Hans advokat och chefer har möjlighet att manipulera med uppgifterna, att dölja fakta, och Whip måste ljuga i rätten. För att klara av sin komplicerade tillvaro krökar Whip till det rejält. Oj, vad han super. Och snortar. Och röker gräs. Han börjar även att umgås med pundaren Nicole (Kelly Reilly) som försöker lägga av och går på AA-möten. Whips ex-fru och son vill inte veta av honom.
Förvisso är FLIGHT en ganska intressant film. Hur pass vanligt är sådant här? Visst har jag varit skitfull ombord på flygplan, men hur vet jag att inte piloten också är det? Sitter och undrar vad det är för vita, fluffiga saker därute. Vad kommer ett flygbolag undan med?
Det är fascinerande att se maskineriet, vad advokaterna kan dra till med - planet var trots allt trasigt och hade störtat även om Whip varit nykter, och man ämnar skylla på "Guds vilja". Herrejösses - det är tydligen helt okej att i ett modernt land som USA dra in Gud och hokus-pokus i det hela! Och komma undan med det. Ren och skär idioti!
Bra skådisar radas upp. Förutom de nämnda hittar vi Don Cheadle som Whips advokat, Bruce Greenwood som höjdare på flygbolaget, Melissa Leo som FBI-agent som ska sätta dit Whip, och John Goodman är fullkomligt lysande som snubben som förser Whip med droger.
Men - FLIGHT är alldeles, alldeles för lång. Två timmar och sjutton minuter. Den blir bitvis lite för otrolig. Ibland direkt löjlig - i synnerhet när Whip krökar som värst. Och självklart är slutet något alldeles oerhört förutsägbart. Tårar och grejor när ärligheten varar längst!
Kvällen innan Whip satte sig på planet.
Om Denzel Washington är värd en Oscar? Njä, det vet jag inte. Han gör samma grej som vanligt. Han är förstås alltid bra - eller oftast bra - men det här känns lite ... Tja ... Njä ....
Tveksamt betyg:






(Biopremiär 25/11)



fredag 27 juli 2012

DVD: Citizen Gangster

CITIZEN GANGSTER (Noble Entertainment)
När jag tänker efter känner jag inte till så mycket om Kanada och Kanadas historia. Åtminstone inte Kanadas historia under 1900-talet. Jag har ett flertal vänner i Kanada, folk utspridda över hela landet, och mitt främsta intryck av dem är att de är väldigt lika skandinaver i sin attityd och mentalitet - och skiljer sig ofta radikalt från amerikaner. Och kanadensiska filmer har ju dessutom ofta en tendens att se ut att utspela sig här hemma. Eller nästan.
Men bortsett från lumberjacks, hockey och ridande poliser vet jag inte så mycket om landet.
Filmer om berömda och/eller beryktade amerikanska gangsters finns det oräkneliga mängder av. Vi är ju alla bekanta med de stora namnen. Men kanadensiska gangsters?
Nathan Morlandos CITIZEN GANGSTER handlar om Edwin Boyd, som var Kanadas mest kände bankrånare. Fast jag har aldrig hört talas om karln. Enligt DVD-omslagets baksida och enligt IMDb är förresten den här filmens originaltitel just EDWIN BOYD, men det står allt CITIZEN GANGSTER i förtexterna på den kopia som har släppts.
Scott Speedman är Edwin Boyd, som bor med frun Doreen (Kelly Reilly) och två små barn i Toronto (där för övrigt engelsmannen Speedman växte upp). Det är sent 1940-tal, Edwin - som när skådespelardrömmar - jobbar som busschaufför, han tjänar dåligt, och även Doreen måste jobba för att de ska kunna överleva - på den här tiden var det ju inte självklart att båda kan arbeta. Till slut ser Edwin ingen annan utväg än att råna en bank. Han använder Doreens smink för att maskera sig, och genomför ett rån som vore det en teaterföreställning. Han fortsätter att råna banker, han tycker att det är kul och showar, och till Doreen säger han att han får alla pengar från sitt nya skådespelarjobb.
Alldeles i början av 50-talet åker Edwin dit och kastas i fängelse. På kåken lär han känna ett par andra, betydligt mer förhärdade brottslingar, och de lyckas rymma. De bildar The Edwin Boyd Gang och beger sig ut på en rånturné i Toronto med omnejd. Med sig har de ett par lättfotade damer, men Edwin försöker hålla ihop sin familj. Vilket är svårt. Inte nog med att han har polisen efter sig, hans fru och barn har drabbats av Edwins rykte. Doreen får inte jobb, inga vill leka med barnen. Och när Edwins partners in crime skjuter ihjäl en polis har saker och ting gått för långt.
CITIZEN GANGSTER är en förhållandevis trevlig film. Samma gamla gangsterstory vi sett otaliga gånger tidigare, men de kanadensiska miljöerna gör att det känns lite fräschare och mer intressant. Eller åtminstone mer ovanligt. Edwin Boyds flängda beteende när han rånar banker - han dansar och har sig - ökar underhållningsvärdet (hur pass verklighetstroget det är vet jag inte), men trots detta känns filmen längre än den är och den börjar sagga ungefär halvvägs in.
Skådespelarinsatserna är till större delen utmärkta. Brian Cox spelar Boyds far; en pensionerad polis.