Bio: Nope

Foton copyright (c) UPI

Nope? Varför inte "Nix"? Som i: "Är den här filmen något att ha?" - "Nix!".

Skådespelaren Jordan Peele slog igenom rejält som regissör 2017 med den satiriska skräckfilmen GET OUT. Det var en riktigt bra film. Han följde upp den 2019 med US, som var en mindre bra film. I min recension av den senare jämför jag Peele med M Night Shyamalan. Det finns en del likheter.

Med sin tredje film bekräftar Jordan Peele att han tydligen är en ny Shyamalan. Shyamalan slog igenom med dunder och brak 1999 med SJÄTTE SINNET, som visade sig bli hans enda bra film. Eller, bra och bra, SJÄTTE SINNET håller inte för en omtitt, eftersom alla dumheterna blir uppenbara - en orsak till att många överraskades av twisten på slutet, är att filmen inte är logisk och bryter mot sina egna spökregler. Nästan allt Shyamalan gjort därefter är antingen dåligt eller uselt. 

Jag kan inte bestämma mig för om NOPE är en tvättäkta kalkonfilm, eller om den bara är dålig. Dum är den i alla fall.

OJ, vars fullständiga namn är Otis Jr (Daniel Kaluuya), och hans syster Emerald (Keke Palmer) driver en ranch mitt ute i ingenstans, där de tränar upp hästar som används till filminspelningar. De har tagit över företaget efter deras far (Keith David), som en dag dödades av en massa småskrot som regnade ner från ett moln.

OJ tycker sig se det där molnet igen, det är något mystiskt med det - och så en dag ser OJ något titta fram bakom det, en farkost, eller kanske en varelse. OJ och Emerald köper övervakningskameror av en störig typ (Brandon Perea), som hjälper dem med installationen, och som även han börjar spana efter UFO:s. Eftersom rymdfarkosten slår ut strömmen, anlitas även en egensinnig filmregissör (Michael Wincott), som filmar med handvevade IMAX-kameror.

I handlingen figurerar även en besynnerlig snubbe, Ricky (Steven Yeun), som driver en nöjespark med westerntema. På 90-talet hade Ricky en av huvudrollerna i en sitcom på TV om en schimpans som bodde i en vanlig familj. En dag gick apan som gjorde rollen bärsärk, och slog ihjäl och misshandlade skådisar och andra i TV-studion. Detta får vi se i några flashbacks. Vad som är otroligt konstigt är att Ricky säger att produktionsbolaget försökte tysta ner händelsen. Vad som är ännu konstigare är att tidningen MAD gjorde en grej om det hela, och att Saturday Night Live framförde en sketch om apans framfart! Alltså - hur tystar man ner ett blodbad i en TV-studio? På vilket sätt är detta så pass roligt att MAD och SNL skojar om det?

Nå. Den där flygande jättesaken i molnet, den ser mest ut som en stor, trasig dammtrasa (eller som det heter i Skåne: en lase), far omkring och äter upp folk - de sugs upp i något slags mun. OJ och Emerald försöker komma på ett sätt att ta kål på den. Upplösningen är lika antiklimaktisk som i Shyamalans SIGNS.

I stort sett alla rollfigurer i NOPE är osympatiska. Möjligtvis med undantag för OJ, som knappt säger någonting; han ger intryck av att vara lite bakom. Emerald är högljudd och pratar oavbrutet. 

NOPE lanseras som skräckfilm - men här finns ingen som helst skräckstämning. Här finns ingen spänning att tala om. Det är bara segt och konstigt. Det känns onekligen som om det är M Night Shyamalan som skrivit manus. Jordan Peele har säkert djupare avsikter med sin film, men dessa hade han kunnat framföra på ett betydligt bättre sätt. Denna långa film är indelad i kapitel döpta efter hästar, med undantag för ett, som är döpt efter schimpansen.

Det som hindrar mig från att sätta en etta i betyg är det faktum att jag gillar några av de medverkande skådisarna, och filmfotot av Hoyte Van Hoytema är väl maffigt. Ibland. 

 

 

 

(Biopremiär 17/8)

Amazon: Black as Night

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jason Blum och hans Blumhouse; ett produktionsbolag som främst gör skräckfilmer, har börjat samarbeta med Amazon Studios. Welcome to the Blumhouse kallas projektet, och de producerar genrefilm som får premiär direkt på stremingtjänsten Amazon Prime Video. De gjorde några filmer förra året som jag inte har sett, men nu har de skickat ut två nya filmer samtidigt: BINGOHELVETET, som jag tänker se ikväll, och den här. Fler är på väg under oktober.

BLACK AS NIGHT, som regisserats av Maritte Lee Go, är en vampyrkomedi - och det är en rätt märklig film. Historien utspelas i New Orleans. 16-åriga Shawna (Asjha Cooper) är på väg hem efter en fest en natt, när hon får se en tiggare attackeras av ett gäng vampyrer. Hon blir också attackerad, men kommer undan. 

Ingen tror på Shawnas berättelse, förstås, men det visar sig att Shawnas morsa också blivit vampyr - morsan försöker bita sin dotter, men solskenet genom fönstret gör att vampyren tar fyr. Morsan trillar ut genom fönstret och dör. Tillsammans med sin bästis, en homosexuell mexikan, och en kille hon är förälskad i, letar Shawna upp en tjej som säger sig vara vampyrexpert. Denna tjej är nog den enda vita personen i hela filmen. Sedan beger de sig ut för att ta reda på varför det finns så många vampyrer i stadsdelen - och för att ta död på dem.

BLACK AS NIGHT ser ut- och känns som ett avsnitt av någon tvålopera för tonåringar, fast med mer våld. Det ser betydligt billigare ut än Blumhouses bioproduktioner. Handling och manus är påfallande ... slarvigt ihoptotade. Vampyrhistorien funkar inte alls. Det här är en film om och av svarta amerikaner - och det känns som om filmskaparna fokuserat för mycket på att göra ett politiskt inlägg, än att berätta en bra, fungerande historia. Allting är alldeles för övertydligt, de skriver publiken på näsan.

Delar av filmen är märkligt taffliga. Filmen känns längre än den är. Vad som är jättekonstigt är att Asjha Cooper är 28 år gammal, och ser ut att vara 28. Hittade de ingen riktig tonåring? Hon är inte speciellt bra i rollen. När hennes mor blir vampyr, brinner upp och dör, reagerar hon knappt. "Fan också, där strök morsan med," typ.

Keith David spelar vampyrernas ledare. BLACK AS NIGHT är inte helt hopplös, men nä, det här är inte speciellt bra. New Orleans' miljöer borde utnyttjats bättre.

Ett inslag i filmen tyckte jag var jättebra! Hjältarna har fångat en vampyr, och för att få honom att prata, torterar de honom genom att trycka en vitlök mot hans kind! En hel vitlök, alltså. Det förekommer även en del andra, liknande inslag, vilket gör att jag blir något mer förlåtande.

 

 

(Amazonpremiär 1/10)

Blu-ray: They Live

THEY LIVE (Studio S Entertainment)

För några veckor sedan, innan den släpptes på Blu-ray i Sverige, diskuterades John Carpenters THEY LIVE från 1988 på Facebook. Jag och en kompis ansåg att det är en film som inte riktigt infriar vad den utlovar, det är en film vi vill ska vara bättre än den är. THEY LIVE skulle kunna vara en stor satirklassiker, men den känns lite ofärdig; lite halvbakad.

THEY LIVE bygger på en novell från 1963 av Ray Nelson, "Eight O'Clock in the Morning". Den här novellen är bara ett fåtal sidor lång. 1986 publicerades en serieversion kallad "Nada", tecknad av Bill Wray, i nummer sex av tidningen Alien Encounters. John Carpenter har bara utgått från Nelsons novell när han skrev manuset till THEY LIVE.

Roddy Piper spelar Nada, en kringvandrande knegare, hemlös och på jakt efter jobb, som anländer till Los Angeles, där han omgående får jobb på en byggarbetsplats. Han noterar att märkligheter försiggår i en kyrka på andra sidan gatan, han smyger in för att ta sig en titt, och hittar några skumma människor som hanterar kartonger fyllda med solglasögon. Nada tar på sig ett par solglasögon, vilket blir en ögonöppnare.

Världen kontrolleras av utomjordingar. Vår värld ser inte alls ut så som vi tror att den gör. Genom dessa mystiska solglasögon kan man se hur världen verkligen ser ut. Alla skyltar, alla texter i böcker och tidningar, har helt andra budskap: med stora bokstäver står det LYD, KONSUMERA, INGA FRIA TANKAR och liknande. Dessutom går det att se vilka människor som egentligen är utomjordingar - oftast är det det rika och vackra folket; typiska 80-talsyuppies, börsmäklare.

Folket i kyrkan tillhör motståndsrörelsen. Efter ett evighetslångt slagsmål med byggarbetaren Frank (Keith David), lyckas Nada få Frank att ta på sig solbrillorna, och de beger sig ut för att avslöja- och bekämpa de illasinnade utomjordingarna.

THEY LIVE bygger på en fullkomligt fantastisk idé. Filmen är en satir över 80-talet, där klyftan mellan fattiga och rika ökade, statusprylar, konsumtion och ytlighet blev viktiga ingredienser i människors liv. Antagligen är filmens handling ännu mer aktuell idag, vilket gäller för en hel del äldre science fiction-filmer; västvärlden, i synnerhet USA, har ju nästan blivit som i ROBOCOP. För att inte tala om DEMOLITION MAN. Vad som slår mig nu, är att THEY LIVE även har vissa likheter med Brian Yuznas SOCIETY från 1989, där den rika överklassen visar sig vara slemmiga mutanter.

Därför är det synd att John Carpenter inte gjorde mer av det här. Carpenter tar sig verkligen tid att presentera Nada, vi får lära känna honom under en dryg halvtimme. Det tar en dryg halvtimme innan det faktiskt händer något som har med filmens egentliga handling att göra. Detta vore helt okej, om det inte vore för att filmen bara varar 94 minuter. Därför hastar Carpenter igenom resten av storyn. Ingenting utvecklas. Meg Foster gör den kvinnliga huvudrollen, men hon får knappt vara med alls; först medverkar hon några få minuter, när Nada träffar på henne och ber om hjälp, och sedan dyker hon upp igen på slutet. Några av slutscenerna i utomjordingarnas underjordiska bunkrar, där delar av det hela förklaras, är lite väl töntiga. Allt det här gör att jag alltså tycker att det känns halvfärdigt - filmen hade kunnat bli betydligt bättre. 

Slagsmålet mellan Nada och Frank är berömt. Eller beryktat. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. De håller på så länge att det blir komiskt. När THEY LIVE gick upp på bio i Sverige, hade Statens Biografbyrå gjort fyra censurklipp på sammanlagt knappt fem minuter. Nästan tre minuter (!) klipptes bort av slagsmålet mellan Nada och Frank!

Efter att ha gjort några högbudgeterade filmer för Universal, gjorde Carpenter en deal med bolaget Alive, han skulle göra tre lågbudgetfilmer. THEY LIVE är en av dessa. Filmen ser onekligen rätt billig ut, det är lite direkt-på-video-känsla över det hela. Men, om inget annat är det en underhållande film med ett par bra actionscener.

Denna utgåva innehåller en hel del bra extramaterial, bland annat en 50 minuter lång dokumentär från 2008.

Jag såg förresten om THE THING häromdagen, jag hade glömt att jag hade den på Blu-ray. Jag brukar hävda att det är John Carpenters bästa film, och det gör jag fortfarande efter att nu sett om den. Men nu var det en sak som slog mig: om jag inte visste att THE THING är regisserad av John Carpenter, hade jag troligen inte gissat den. Jag hade nog snarare gissat på någon som, tja, Walter Hill. THE THING har säkrare regi, bättre manus, bättre dialog, och en bättre skådespelarensemble än brukligt hos Carpenter. Att jag dessutom gillar handlingen gör det förstås inte sämre.