Visar inlägg med etikett Keith Carradine. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Keith Carradine. Visa alla inlägg

lördag 4 december 2021

Netflix: The Power of the Dog

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions THE POWER OF THE DOG, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix - jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm - men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western - THE POWER OF THE DOG är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.

THE POWER OF THE DOG är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare - och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.

Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter - Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.

Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords FÖRFÖLJAREN. 

... Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än BROKEBACK MOUNTAIN. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.

Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.

THE POWER OF THE DOG är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser.

... Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.

Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig.

Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12) 

torsdag 5 december 2013

Bio: A Texas Love Story

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Dålig film är alltid bättre än tråkig film. Men sedan finns det förstås de filmer där det är "tråkigheten" som är det attraktiva; långsamma, suggestiva filmer. Det kan handla om B-filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco, men det kan också handla om dramer som A TEXAS LOVE STORY.
Den här filmen, med manus och regi av David Lowery, heter egentligen inte alls A TEXAS LOVE STORY. Det är den svenska titeln; den ljuger inte, men det är förstås en dum titel. I original heter filmen AIN'T THEM BODIES SAINTS. Det är bara töntigt att sätta en ny titel - på engelska. Oavsett titel handlar det om en, för att fortsätta att prata engelska, slice Americana. Det här är en westernballad. Och det är långsamt. Långsamt.
Platsen är förstås Texas; en liten håla i delstaten, och jag trodde att det var sent 1950- eller tidigt 1960-tal, men tydligen ska det vara 1970-tal. Men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal. Eller 1860-tal. Casey Affleck och Rooney Mara är det unga kärleksparet Bob Muldoon och Ruth Guthrie. De är verkligen förälskade i varandra, hon berättar att hon är gravid - men de lever något slags Bonnie & Clyde-liv, och efter ett misslyckat rån får de polisen efter sig. Omringade i en ödekåk utbryter en eldstrid. Ruth råkar skadeskjuta en polis, men Bob tar på sig skulden och kastas i fängelse. Ruth föder parets dotter, som hon uppfostrar ensam i den lilla hålan.
Fyra år senare rymmer Bob från fängelset. Han försöker ta sig till Ruth och träffa dottern han aldrig sett. Och detta är väl i princip allt filmen handlar om. Det händer inte så mycket. Ofta händer det ingenting alls. Folk sitter på verandor och pratar. De är i kök. Ute på ett fält. En gata. På en sylta. Och de pratar. Dialogen består oftast av långa monologer. Självklart på släpig Texasdialekt. Det är litterärt - och det är bra. Det här är en sådan  där film där folk kan sitta med ett stort kulhål i magen och blodet forsar, men trots detta håller de en lång utläggning om, tja, livet och döden eller vad de nu kan ha på hjärtat.
A TEXAS LOVE STORY är en exceptionellt välspelad film. Förutom Affleck och Mara får vi se Ben Foster som polis - och framför allt Keith Carradine. Honom har jag alltid gillat och jag tycker att jag ser honom för sällan nuförtiden - vilket väl beror på att han mest medverkar i TV-produktioner. Carradine är som klippt och skuren för den här filmen och han skänker den en viss tyngd.
Filmen har vunnet en rad priser, bland annat för bästa filmfoto på Sundance - och ja, filmfotot är utmärkt. Det är stämningsfullt och vackert, och av stor betydelse, eftersom detta snarare är ett moodpiece än en rafflande berättelse. Filmmusiken består av tillbakalutad, slö banjomusik; country och bluegrass. Ti West tackas i eftertexterna.
David Lowerys film är verkligen inte för vem som helst. Men jag gillar sådant här. Jag gillar karlar med mustasch som sitter på en stol och låter som Sam Elliott; jag gillar hålor där tiden har stått stilla i decennier, och jag gillar gamla westernideal och romantiseringar. Gillar man inte detta tycker man nog bara att det är tradigt.







(Biopremiär 6/12)

-->



onsdag 24 augusti 2011

Bio: Cowboys & Aliens

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE VALLEY OF GWANGI från 1969. James Franciscus, Richard Carlson och några andra cowboys slåss mot dinosaurier skapade av Ray Harryhausen. Jag kom osökt att tänka på denna film när jag såg COWBOYS & ALIENS. Även om Jon Favreaus nya film inte innehåller några dinosaurier. Filmen bygger på en tecknad serie jag inte läst.
Med undantag för TRUE GRIT och ett par andra filmer, går det inte att göra "vanliga" westernfilmer idag. Av någon anledning ska man alltid klödda till det för att tilltala den unga publiken, som ju inte gillar westerns. Åtminstone tror Hollywood att de måste klödda till det. Se bara på JONAH HEX, som plötsligt blev en övernaturlig hjälte och inte bara en gunfighter. Eller WILD WILD WEST. Både JONAH HEX och WILD WILD WEST floppade, och COWBOYS & ALIENS har visst inte heller gått lika bra som förväntat.
Visst har det före-
kommit westerns med science fiction-
inslag tidigare. Oftast filmer när någon från framtiden slungas tillbaka i tiden. Men nu är det alltså dags igen.
Paramount överklagade till kammarrätten när filmen försetts med en 15-årsgräns, de ville att den skulle tillåtas från elva år. Dock fastlogs åldersgränsen till femton - och jag är inte överraskad. Det dröjer inte många minuter innan det utbryter en brutal fajt, med högljudda ljudeffekter och stänkande blod. Det här kändes inte som en typisk PG-13-rulle...
COW-
BOYS & ALIENS öppnar alldeles utmärkt. Daniel Craig spelar en man som vaknar upp i ödemarken. Han är sårad, minns absolut ingenting - och kring vänster handled har han ett spejsat rymdarmband. Trots detta är han en jävel på att slåss, vilket han genast får visa upp när en skara män dyker upp och verkar hotfulla.
Vår huvudperson tar sig till hålan Absolution, där hans sår sys ihop av en präst spelad av Clancy Brown. Snart uppstår mer bråk: ute på gatan står Percy Dolarhyde (Paul Dano), en ung slyngel, och lever jävel. Alla är rädda för Percy, eftersom hans benhårde far Woodrow (Harrison Ford) är en mäktig karl. Men den hittills namnlöse tuffingen är inte rädd, och nitar Percy, som hamnar i buren.
Men snart upptäcker sheriffen (Keith Carradine) att Dagens Hjälte är efterlyst - han heter Jake Lonergan, och brukade leda en rånarliga. Dessutom påstås han ha mördat sin fru. Så Jake låses också in i finkan.
In i hand-
lingen träder också den myst-
iska Ella Swenson (Olivia Wilde), som verkar veta en massa om Jake - och om vad det är för märkliga saker som är i görningen. För nog blir det märkligt. Plötsligt attackerar rymdskepp och det blir full kalabalik. Flera stadsbor fångas upp med rymdlassos och förs bort. Jake upptäcker att hans armband även funkar som rymdpicka och funkar utmärkt om man vill panga aliens.
Jake och de snälla killarna måste slå sig ihop med Woodrow och de inte så snälla killarna, för att senare även sluta upp med apacher för att kunna spåra upp och oskadliggöra utomjordingarna. Således borde filmen heta COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & A DOG. Hade jag gjort filmen, hade den hetat COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & DINOSAURS & NINJAS & A DOG.
Ärligt talat: det är lite synd att utomjordingarna dyker upp. Så länge det här är en vanlig western utan övernaturliga inslag, är filmen riktigt bra. Daniel Craig har bara ett enda, stenhårt ansiktuttryck (och utstående öron) och pratar knappt alls. Hm, han säger så lite att jag inte hörde om han försöker prata med amerikansk accent eller ej. Det är riktigt trevligt att återse favoriter som Clancy Brown och Keith Carradine.
... Och så har vi Olivia Wilde från TRON: LEGACY. Hon är inte ful, så att säga. Tvärtom, hon är ett kalaskex. Och påminner lite om Olivia Hussey, fast i tuffare upplaga. Hon borde ha varit med och svingat svärd i CONAN - THE BARBARIAN.
Men jakten på utomjordingarna och striderna med dessa blir för seg, utdragen och ointressant i denna alldeles för långa film. En massa laserstrålar och explosioner, och Predatorliknande monsteraliens. Jag tröttnade.
Jag hade mycket hellre sett en film om Daniel Craig som mystisk, hårdför gunfighter, som måste bekämpa den girige Harrison Ford och dennes psykopatiske son. Under filmens öppningsscener insåg jag hur mycket jag älskar westerngenren och hur kul det är att se sådant här på stor duk.
Jag vacklar lite med betyget, och det här under får väl anses som tveksamt och svagt.





 (Biopremiär 26/8)

torsdag 18 november 2010

Kåbåjsare å rymdgubbar

Här är första trailern till COWBOYS & ALIENS: