Visar inlägg med etikett Keira Knightley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Keira Knightley. Visa alla inlägg

onsdag 30 september 2015

Bio: Everest

Foton copyright (c) UIP
Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.
På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.
EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.
  







(Biopremiär 25/9)

-->

lördag 17 januari 2015

Bio: The Imitation Game

Foton: Jack English © 2014 The Weinstein Company. All Rights Reserved.

När jag kom ut efter pressvisningen av THE IMITATION GAME hade årets Oscarsnomineringar tillkännagivits, och minsann om inte norrmannen Morten Tyldums (HUVUDJÄGARNA) film nominerats i åtta klasser, däribland bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Bästa film är kanske att ta i, men jag skulle inte protestera om Benedict Cumberbatch får statyetten för rollen som Alan Turing. Nu lär väl Michael Keaton få priset - men ändå. (Men varför nominerades inte Jake Gyllenhaal för NIGHTCRAWLER? För mörk och otäck film för att The Academy ska uppskatta den?)

År 2001 kom en thriller som hette ENIGMA. Jag minns faktiskt inte om jag sett den eller ej, men den handlade om det brittiska team som under andra världskriget kämpade för att dechiffrera de kodade meddelanden som skickats via tyskarnas Enigmamaskin; världens då mest avancerade krypteringsmaskin, vilken generade koder som genererade koder som ansågs omöjliga att knäcka. I ENIGMA hette huvudpersonen Tom Jericho, en rollfigur som var baserad på verklighetens Alan Turing.

Matematikern Turing var ett särpräglat original. Överintelligent, närmast autistisk, till synes helt befriad från empati - och homosexuell. Han anlitas av kommendörkapten Denniston (Charles Dance) och Stewart Menzies (Mark Strong) från MI-6, som håller på att sätta ihop ett team för att knäcka tyskarnas koder. När Turing får jobbet låter han genast kicka två teammedlemmar han inte tycker håller måttet, och utlyser en korsordstävling: den som löser ett oerhört svårt korsord på mindre än sex minuter bör vara lämplig för teamet. Till allas förvåning visar det sig att den som löser korsordet snabbast är en kvinna; Joan Clarke (Keira Knightley).
Nu börjar de att bygga en maskin Turing döper till Christopher. Projektet drar ut på tiden och visar sig bli betydligt dyrare än beräknat, Turing är svår att samarbeta med, hans överordnade försöker avbryta det hela och kasta ut Turing, men - och detta är förstås ingen spoiler - teamet fick förstås avsluta det hela och knäckte Enigmakoden. Inte nog med det - den tänkande maskinen Christopher utvecklades och finns kvar än idag, fast nu kallas mackapären "dator". Turings projekt hölls hemligt i 50 år.

THE IMITATION GAME är ett gediget drama. Filmen består i stort sett bara att ett gäng karaktärsskådespelare som pratar och pratar, men det blir både underhållande och rafflande, och här och var är det dessutom riktigt roligt - mest beroende på Turings märkliga persona och Cumberbatchs utmärkta gestaltning. Många av hans repliker är väldigt raffinerade.

Ibland hoppar filmen i tiden. Det hela inramas av händelser från början av 1950-talet, då Turing arresterats för homosexualitet och en polis luskar i matematikerns mystiska förflutna; det finns inga uppgifter om hans förehavanden under kriget. Under filmen sprängs det även in scener från Turings traumatiska barndom; han mobbades i skolan och upptäckte samtidigt att han hade känslor för en kompis av samma kön. Jag har ofta lite svårt för hopp fram och tillbaka i tiden, men i det här falet stör det inte nämnvärt.
Att Keira Knightley Oscarnominerats för sin roll är lite överraskande. Inget ont om henne och rollen, men det är ingen prestation som sticker ut som extra minnesvärd. Men i övrigt får jag nog hålla med om att THE IMITATION GAME är en av förra årets bästa filmer - även om det dröjde till 2015 innan den fick svensk premiär. Jag gillar sådana här Kamp mot klockan-filmer, och det är fascinerande med skildringar av utvecklande av modern teknik. Dock har jag alltid varit rätt rudis på matte och jag får ont i huvudet av att tänka på hur Turing och hans team tänkte ut- och byggde Christopher. Jag begriper ingenting där. Hur funkar prylen? En massa rattar och spakar - hur fanken kan den tänka? Och hur har man 75 år senare lyckats att både förbättra och krympa maskinen så att den ryms i min mobiltelefon? Är det någon som har en Alvedon?








(Biopremiär 16/1)

onsdag 16 juli 2014

Bio: Sånger från Manhattan

Foton: Andrew Schwartz Copyright: ©2013 Killifish Productions, Inc. All Rights Reserved. 
SÅNGER FRÅN MANHATTAN. Jag hade inte hört talas om den här filmen, så jag min pellejöns trodde förstås att den heter SONGS FROM MANHATTAN i original. Så är inte fallet - det visade sig att den heter BEGIN AGAIN. Men den handlar om sånger från Manhattan.
Och det är en osedvanligt jönsig film. Trevlig - men jönsig.
Irländaren John Carney, som gjorde ONCE, har skrivit och regisserat denna dramakomedi. Keira Knightley spelar den unga låtskrivaren Gretta från England, som flyttat till New York med sin popstjärna till pojkvän (Adam Levine, som tydligen är popstjärna i verkligheten - fast jag känner inte till pågen). Fast det dröjer inte länge innan han dumpar Gretta och drar till Los Angeles. Gretta kompis Steve (James Corden från ONE CHANCE) från Bristol uppträder på en liten klubb och tvingar den motvilliga Gretta att spela en låt på scenen.
Mark Ruffalo spelar Dan, en före detta musikproducent som sunkat ner sig; han har problem med exfru (Catherine Keener), dotter och jobb. Han råkar vara på klubben när Gretta uppträder och tycker sig se en stjärna födas. Han vill ta sig an henne - men bolaget han tidigare jobbade på säger nej. Då får Dan en fantastisk (och lite osannolik) idé: han och Gretta ska spela in en skiva själva - på olika platser runt om i New York. De samlar ihop några entusiastiska musiker som ställer upp, och så far de runt i stan och sjunger och spelar. Inga priser till er som räknar ut hur det slutar.
Jag köper inte storyn här. Allting går lite för enkelt - och det blir ofta töntigt. Extra töntigt när de lyckas få förbipasserande barn att medverka och sjunga stämmor.
Musiken som framförs i filmen är hemsk. Singer-songwriter-grejor och så slätstruket och visset att man storknar. Och är inte många av rollfigurerna lite för bohemiska och coola för att lyssna på sådan? I början säger Dan till Gretta att hon måste skaffa sig en ny look för att slå, hon kan inte fortsätta att vara en pojkflicka, hon är inte sexig nog. Hon blir arg - men scenen funkar inte alls. Hon är ju fucking Keira Knightley! Hon skulle kunna framträda täckt av bajs och ingen skulle märka det!
Vad som räddar filmen är skådespelarna - det är ett bra gäng; Knigtley, Ruffalo, Keener och Corden. Fast okej, Ruffalo - en kille jag oftast gillar - spelar över och hans rollfigur är lite för osannolik. Filmen är full av fina New York-miljöer och jag uppskattar att den trots sin snällhet och gullighet är R-rated - folk svär rätt kraftigt. Keira Knightley sjunger själv och det gör hon inte så tokigt. Synd att låtarna är så hemska, bara.
Ovanstående skäl gör att jag höjer betyget ett snäpp. För egentligen är det här lite för dumt.







(Biopremiär 18/7)

-->



torsdag 16 januari 2014

Bio: Jack Ryan: Shadow Recruit

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
John P Ryan. 1936 - 2007. Det var han som var den hårt prövade - och ständigt svettige - farsan i IT'S ALIVE. Han var även skurken i DEATH WISH 4: THE CRACKDOWN och en massa andra filmer. Nu får jag veta att han även var amerikansk superagent.
Eller ... Nä, men jag får veta att Tom Clancys agenthjälte Jack Ryans fullständiga namn är John P Ryan. Det är kanske bekant för många, men inte för mig. Jag har nämligen ingen större relation till Clancy och hans hjälte. Jag har inte läst någon av böckerna och jag har inte sett alla filmer. Tror jag. Detta är den femte Jack Ryan-filmen och tidigare har karln spelats av Alec Baldwin, Harrison Ford och Ben Affleck.
Med JACK RYAN: SHADOW RECRUIT verkar man försöka skapa en ny Jason Bourne-serie. Ung, amerikansk agent räddar världen med knytnävarna. Filmen skulle även kunna heta JACK RYAN BEGINS, eftersom herr Ryan den här gången föryngrats så pass mycket att han inte ens är agent när filmen börjar. 33-årige Chris Pine studerar i London, året är 2001, och tvillingtornen i New York faller. Detta får Ryans underläpp att darra, så han tar värvning och blir marinskårssoldat för att tjäna presidenten.
Ryan överlever efter att hans helikopter skjutits ner, han spenderar lång tid på sjukhus, blir kär i den söta sköterskan Cathy (Keira Knightley), och den mystiske Harper (Kevin Costner) från CIA visar intresse för Ryan. Därefter hoppar vi tio år framåt i tiden, Ryan är förlovad med Cathy, som inte vet om att Ryan egentligen är hemlig agent; hon tror att han jobbar på Wall Street. Kenneth Branagh är en slem ryss som med sitt ännu slemmare anhang planerar att krossa USA:s ekonomi med hjälp av en terrorattack. Jack Ryan skickas till Moskva för att stoppa det här och med sig har han den ovetande Cathy.
Kenneth Branagh har även regisserat den här filmen - men det verkar han ha gjort med vänster hand. JACK RYAN: SHADOW RECRUIT är nämligen ett osedvanligt anonymt verk. Branagh verkar intec ha varit speciellt intresserad. Filmen lyfter aldrig, den blir aldrig spännande eller ens intressant, och den innehåller inte tillräckligt många eller spektakulära actionscener för att kunna kallas actionfilm. Det här är en PG-13-film som hela tiden ligger på något slags lagomnivå.
Det största problemet är Chris Pine. Han är inte bara alldeles för ung, han är även helt fel typ för rollen. Pine ser ut som en Ellosmodell - och han ger aldrig ett tufft, råbarkat intryck värdigt en hemlig agent med rätt att döda. Han ser snäll och pojkaktig ut, lite för rar för att åka världen runt och ta kål på folk, och han verkar inte vara något vidare på att slåss. Fast det behöver han inte göra så ofta.
Keira Knightley har lagt sig till med amerikansk accent och har som vanligt filmbranschens charmigaste underbett. Hon är väldigt, väldigt söt, men har inte så mycket att göra i den här filmen; hon är mest ett bihang.
En scen utspelar sig på en biograf som visar klassikern URSÄKTA, FEL NUMMER. Jag kom på mig med att hellre vilja se den. JACK RYAN: SHADOW RECRUIT hade tjänat på att vara lite vuxnare, tyngre, mörkare och tuffare. Som den är nu är den alldeles för tråkig och generisk. Nästa vecka har jag glömt bort den.
Svenske Peter Andersson har en liten roll som ryss.








(Biopremiär 17/1)

-->



måndag 11 februari 2013

Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur "Anna Karenina" slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.
Men i övrigt är det här ett ... fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt - på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till "verkligheten" - för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar - och det blir rätt pretto.
Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch.  Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina "Kitty" Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.
Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.








(Biopremiär 15/2)

tisdag 27 december 2011

Bio: A Dangerous Method

Foton copyright (c) Scanbox
A DANGEROUS METHOD hade Sverigepremiär den artonde november. Fast här i Malmö fick vi allt vänta till juldagen. Fan vet varför. Rättare sagt, det vet han kanske. Inte nog med att det är trångt på biograferna som det är - det blir ju inte bättre när biograferna i Malmö envisas med att visa samma filmer. Än värre blir det ju när även den "alternativa" biografen Spegeln visar samma filmer som Filmstaden. De senaste veckorna har Spegeln visat inte mindre än tre filmer - samtigt - som även gått på SF:s biografer. Därför är det en hel del filmer som inte nått Malmö - eller som i värsta fall får stå över helt. Vi väntar till exempel fortfarande på MONEYBALL.
Nåväl.
David Cronenberg. Jag tänker osökt på Hvilans Video. Jag gick på gymnasiet, det var början eller mitten av 1980-talet, och jag cyklade bort till Hvilans Video och hyrde en Videobox (den billigare - och bättre - konkurrenten till Moviebox) och THE BROOD och SCANNERS, vilka jag såg mitt i natten på mitt pojkrum. Jag minns att jag tyckte det var något speciellt med David Cronenbergs filmer. De var mer påträngande än andra skräckfilmer. De kanadensiska miljöerna gjorde att de kändes mer realistiska, de såg ut att utspelas här hemma i Sverige. Och filmernas handling var mer "vuxen". Det här var inte ännu ett par tonårsslashers eller monstertjoflöjtröj.
Sedan dess har Cronenberg gått och blivit en så kallad respekterad regissör, hans filmer visas i Cannes, han vinner priser och har sig. Nu är det längesedan han gjorde en skräckfilm, men han har ju gjort en hel del bra filmer de senaste åren. Och så har han gjort A DANGEROUS METHOD. Den filmen är så långt ifrån skräck man kan komma. Den är även långt ifrån Cronenbergs bra filmer. Fast jag hittar trots allt en gemensam nämnare, nämligen den mänskliga kroppen och psyket; sådant som Cronenberg alltid fascinerat sig för.
Filmen börjar med att Keira Knightley är på audition för en ny APORNAS PLANET-film. Hon sitter på en stol, medan Carl Gustav Jung (Michael Fassbender iförd mustasch) har tagit plats bakom henne. Hon skjuter ut underkäken och hulkar och klöser sig i ansiktet. Vad i helvete är det här?
Nej, det är ingen audition för APORNAS PLANET. Knightley spelar ryskjudiskan Sabina Spielrein, som senare kom att bli framstående inom barnpsykiatrin. Men i början av 1900-talet var hon psykiskt instabil och ofta hysterisk. Och Keira Knightleys tolkning av henne är på fullaste allvar. Herrejävlar, Keira, siktar du på Stora Daniel Day Lewis-priset? Grattis, det är ditt. Det här är nog 2000-talets främsta överspel. Det är hur roligt som helst. Jag vet att många brittiska filmkritiker brukar klaga på Keira Knightley, men själv har jag aldrig haft något emot henne. Okej, det beror väl på att jag tycker att hon är söt. Men för helvete, den här gången förstör hon verkligen filmen!
... Och det är lite synd. Inte för att A DANGEROUS METHOD hade blivit något större mästerverk utan henne - filmen bygger alldeles för tydligt på en pjäs, som i sin tur bygger på en roman - men övriga rollprestationer är mycket fina. Viggo Mortensen gör Sigmund Freud, som Jung tar kontakt- och börjar samarbeta med, innan Jung blir alltför intresserad av drömmar och det onaturliga. Mortensen är självklart en utmärkt Freud.
Jag blev lite förvånad när Vincent Cassel plötsligt dök upp i en liten, smått komisk roll som den missbrukande doktorn Otto Gross, men han är ju alltid bra.
Men främst tycker jag att detta är Fassbenders film, trots att han är tredje namn i rollistan, innehar han huvudrollen, eftersom hans Jung inleder en affär med Spielrein - hon tycker om att få smisk på gumpen, och efter lite övervägande ställer Jung upp och smiskar. Sedan tar han hennes oskuld - för säkerhets skull har han byxorna på. Fassbender har de senaste åren seglat upp från ingenstans och blivit en fantastisk karaktärsskådis att räkna med - vänta bara tills ni får se honom i SHAME, som har premiär i januari. Jösses.
A DANGEROUS METHOD är i och för sig intressant, men alldeles för pratig, och det framgår aldrig riktigt varför Jung faller för Spielrein; de två har noll kemi. Och som sagt; Keira Knightley gör sitt bästa för att sabba filmen. Hmm ... Fassbender är tysk-irländare ... Mortensen är dansk-amerikan ... Cassel är fransman ... Det var en tysk, en dansk, en fransman och Bellman som skulle se hur länge de kunde sitta inne hos en tosig brud som skrek som en apa ...
Låt oss hoppas att David Cronenbergs nästa alster blir bättre. COSMOPOLIS är i postproduktion. I en av rollerna syns Robert Pattinson ...







(Malmöpremiär 25/12)

onsdag 23 mars 2011

Bio: Never Let Me Go

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

NEVER LET ME GO bygger på en roman av en Kazuo Ishiguro, vilken en bekant till mig talat gott om. Samma bekant har också uttalat sig positivt om filmen, som hon såg i Frankrike för ett tag sedan.
Själv visste jag inte alls vad jag skulle få se, eftersom jag inte haft tid att läsa något handlingsreferat. Jag visste bara att Keira Knightley är med, och hon gör ju inte ont att titta på. Carey Mulligan har dock huvudrollen, och Charlotte Rampling är det tredje stora namnet.

Mark Romaneks film var definitivt inte vad jag trodde det skulle vara. Långt ifrån. Det här visade sig vara något slags science fiction-drama - fast av ett radikalt annorlunda slag än I AM NUMBER FOUR, som slutat femton minuter tidigare.
NEVER LET ME GO utspelar sig nämligen i ett alternativt England, i en värld där man på 1950-talet upptäckte botemedel mot tidigare obotliga sjukdomar, och på 60-talet höjdes den genomsnittsliga livslängden för människor till över etthundra år.

När berättelsen börjar är det 1978 och vi befinner oss på internatskolan Hailsham, en till synes idyllisk plats där Rampling är rektor. Vi lär känna de tre eleverna Kathy, Ruth och Tommy, som i filmens första del spelas av barnskådisar. Idyllen till trots märker vi att något inte stämmer på skolan och inga barn kan lämna den. De har hört de mest fasansfulla historier om vad som sker utanför stängslet.
Hailsham är mer än en skola. Det är ett slags farm - en gård där man föder upp människor. I filmens andra del har Kathy, Ruth och Tommy vuxit upp till tonåringarna Mulligan, Knightley och Andrew Garfield. Vi får veta att skolans elever är kloner - och deras enda syfte är att finnas tillgängliga för organdonationer. När tiden är mogen blir de kallade, och så opereras de ett par gånger tills det är dags för det som kallas "completion" - då klonen dör.
Kathy, Ruth och Tommy börjar bli besatta av att hitta de männi-
skor de klonats från, men det uppstår även en del konflikter på det känslomässiga planet. Kathy fattar tycke för Tommy, som dock förförs av Ruth. Med tiden väcks även hopp om att de kan få slippa undan sina öden. Det ryktas att bara man kan bevisa att man är ett förälskat par, slipper man agera organdonator.
NEVER LET ME GO bygger på en oerhört fascinerande idé och det är extra kul att det inte är uppenbart på en gång, om man nu inte läst boken eller ett handlingsreferat  - eller denna och andra recensioner. Dock kan jag inte riktigt påstå att jag köper det hela. Jag menar, borde det inte ske massflykter från dessa uppgödningsanstalter när sanningen kommer fram? Finns det inga "vanliga" människor som engagerar sig i dessa kloners omänskliga öden? Inga motståndsarméer? Hur kommer det sig att alla bara låter det ske? Och varför infinner sig klonerna till operationerna? I en scen pratar Charlotte Rampling om att de diskuterat etiken och moralen i det hela på skolan, men mer än så blir det inte.

Det är en väldigt grå och långsam film. Men den är ypperligt välspelad. Intressant men småtrist. Jag gillade dock inte Keira Knightleys frisyr.







(Biopremiär 25/3)