Bio: John Wick: Chapter 4

Foton copyright (c) Nordisk Film

"JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren," skrev jag för fyra år sedan. Då hade jag förstås inte sett JOHN WICK: CHAPTER 4.

JOHN WICK: CHAPTER 4 innehåller actionscener man måste se för att man ska tro på dem. Tro på att de har tänkts ut och filmats. Actionscenerna är inte bara vansinnigt kreativa på alla tänkbara sätt - de är vansinniga! Jag har aldrig sett något liknande. De får filmer som THE RAID att framstå som Wallander-filmer. Nä, där tog jag i. Men ändå.

Jag var dock aningen tveksam när jag åkte till biografen. JOHN WICK: CHAPTER 4 varar två timmar och 49 minuter. Man gör inte så långa filmer! Det borde vara förbjudet att göra så långa filmer! Till och med JOHN WICK: CHAPTER 3, som var 40 minuter kortare, kändes lite för lång.

Det är återigen Chad Stahelski som regisserat. I förra filmen blev John Wick (Keanu Reeves) skjuten, trillade nedför ett tak och damp i asfalten, men sådana skitsaker är förstås inget som tar kål på ett mördarproffs som Wick. Han blev även av med vänster ringfinger förra gången, det tvingades han skära av. Han har repat sig sedan dess, den gode Wick, och vill få tillbaka sin frihet. Han har nämligen fortfarande den världsomspännande lönnmördarorganisationen Höga Bordet efter sig. Wick har ett pris på sitt huvud och alla lönnmördare världen över vill åt pengarna.

En ny fiende dyker upp: markisen. Nej, inte en sådan där som skyddar mot sol, utan en fransk markis - för säkerhets skull spelad av en svensk: Bill Skarsgård med fransk brytning. Markisen anlitar världens bäste lönnmördare, Caine (den enastående Donnie Yen), för att döda Wick. Caine är inte bara en gammal vän till Wick - han är även blind. Men syn är förstås inget man behöver för att kunna kung fu:a, skiva och skjuta folk i tjogtal. Caine är fortfarande bäst.

Clancy Brown spelar en som kallas Harbinger. Han dyker upp på det där lönnmördarhotellet från de tidigare filmerna, det som ägs av den elegante Winston (Ian McShane). Harbinger har en högt uppsatt post i Höga Bordet och säger att hotellet ska stängas och utrymmas, och en timme senare demoleras byggnaden. Det är den mäktige markisen som ligger bakom.

John Wick gömmer sig på ett annat lönnmördarhotell, beläget i Japan. Det ägs av en som heter Shimazu och spelas av Hiroyuki Sanada, som inte gillar hundar på sitt hotell. En man med hund anländer till hotellet, han säger att han är Nobody (Shamier Anderson), och han är ute efter Wick. Det dröjer inte länge innan hotellet attackeras av horder som är ute efter Wick. Wick, Shimazu och dennes dotter Akira (Rina Sawayama) slåss för livet. Nobody ingriper lite grann emellanåt.

John Wick åker vidare till Berlin och sedan Paris. Caine och Nobody, med hund, följer efter. 

... Det där var något slags försök att återge vad JOHN WICK: CHAPTER 4 handlar om. Men ärligt talat spelar det ingen större roll vad filmen handlar om. Visst är det fascinerande med denna mystiska parallellvärld bestående av olika grader av lönnmördare som finns precis överallt - men vad filmen egentligen handlar om, är extremt välkoreograferade och välfilmade actionorgier. John Wick-filmerna saknar motstycke - i synnerhet denna fjärde film. Det här är som att titta på en musikal eller balett. Handlingen går från den ena långa, osannolikt avancerade actionscenen till nästa.

I Berlin slåss John Wick mot en fet gangster (Scott Adkins i fat suit) och dennes mannar inne på en en stor, flott nattklubb, där gästerna dansar obehindrat medan folk dödas runt omkring dem. I Paris slåss Wick mot drivor av skurkar och bilar, mitt i gatan som går runt Triumfbågen. Wick måste ta sig de 222 trappstegen upp till Sacré-Coeur, vilket inte är det lättaste. Den kanske mest häpnadsväckande scenen är en eldstrid som filmas helt ur fågelperspektiv. Jag orkar inte tänka på hur besvärligt det måste ha varit att spela in denna strid. 

Här finns tydliga blinkningar till Walter Hills THE WARRIORS och allt leder fram till en tydligt Sergio Leone-inspirerad slutuppgörelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att den här filmen inte känns som nästan tre timmar. I vanliga fall brukar filmer som är så här långa verkligen kännas låååånga och svåra att sitta igenom. Marvel-filmer, DC-filmer, en massa andra blockbusters. Jag tror att anledningen till att JOHN WICK: CHAPTER 4 funkar så bra, trots sin längd, är att Chad Stahelski och de andra bakom kameran har en tydlig vision av vad de vill göra, visuellt och innehållsmässigt. Det här är inte bara ännu en själlös plastprodukt som slutar med en 30-40 minuter lång strid mot datoranimerade monster. John Wick-filmernas värld må vara förrvirrande och märklig med alla konstiga regler och alla grader av mördare, men rollfigurerna är bra och visuellt sett är det här hypnotiskt.

Det går knappt att jämföra JOHN WICK: CHAPTER 4 med andra actionfilmer av idag - eller av igår. Den här filmen ligger inte bara ett snäpp över konkurrensen, det handlar nog om tio snäpp.

Det här är en fullkomligt omtumlande film. Blodig fetaction upphöjt till skön konst.

... Förresten. Det var ju värst vad lik sin far Bill Skarsgård blivit! Han rör sig precis likadant, han ranglar fram som en fågelskrämma i dyr kostym. 

Fotnot: en spinoff-film, BALLERINA, är på ingång. Jag hoppas på det bästa!

 

 

 

(Biopremiär 22/3)

Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.

 

 

 

(Biopremiär 22/12)

Bio: John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Foton copyright (c) Nordisk Film

Våldspornografi i sin ädlaste form!

Parabellum är latin och betyder "rusta för krig". Parabellum är också en namnet på en pistol designad av Luger - och nu även undertiteln på den tredje filmen om supermördaren John Wick, återigen spelad av Keanu Reeves, och återigen i regi av Chad Stahelski.

JOHN WICK blev en lite oväntad framgång när den hade pemiär 2014. En film med enkel handling (John Wick är en fd hitman som får sin bil stulen och hund dödad, John Wick slår tillbaka), men med enastående action. 2017 kom uppföljaren JOHN WICK: CHAPTER 2, som väl inte var lika bra som den första filmen, men som ändå höjde sig över nästan allt som görs i actionsvängen nuförtiden.
Idag, på 2010-talet, får John Wick - både filmserien och gestalten - i princip ensam representera fetaction.

... Och är det fetaction man är ute efter, kan man omöjligt göra ett bättre val än att se JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Ni kommer inte att tro era ögon!

Denna tredje film börjar exakt där den förra filmen slutade: John Wick springer, han är på flykt. CHAPTER 2 slutade med att Wick sköt ihjäl en ond snubbe och tillika medlem av The High Table inne på hotellet Continental, som är en frizon för lönnmördare. På grund av detta utesluts Wick ur det enorma, världsomspännande lönnmördarsällskapet, som styrs av The High Table. Wick får en prissumma på 14 miljoner på sitt huvud, och snart är alla - det känns verkligen som precis alla i hela världen - ute efter honom och miljonerna. Wick lyckas ta sig från New York till Casablanca, där han letar upp Sofia (Halle Berry), som är en lönnmördare som står i skuld till Wick. Hon hjälper honom att panga förföljare. Asia Kate Dillon spelar en domare från The High Table, som går omkring och styr och ställer över folks liv, Anjelica Huston gör en bister, rysk madam, och gamle, fine Mark Dacascos (CRYING FREEMAN, VARGARNAS PAKT) är en av dem som är ute efter Wick. Ian McShane och Laurence Fishburne återkommer från de tidigare filmerna.

John Wick-filmerna utspelar sig i en egen värld. Det må se ut som New York och Casablanca, men det här är snarare ett neonblänkande paralllelluniversum. En värld där ingen ägnar sig åt något annat än mord - och att undika att mördas. Inga av rollfigurerna i de här filmerna har något privatliv, ingen pratar om något som inte har direkt med handlingen att göra. Döda eller dödas, det är det enda som gäller.

Och i PARABELLUM dödas det. I parti och minut! Filmen inleds lite försiktigt med att John Wick tar livet av en motståndare med hjälp av en inbunden bok. Vi har ju tidigare sett hur Keanu Reeves i snutfilmen STREET KINGS förhör en misstänkt genom att slå honom i huvudet med en telefonkatalog, men här tar han hanterandet av litteratur ett steg längre. Bokscenen följs av en otrolig scen där Wick och två slemma typer kastar knivar på varandra. Dussintals med knivar. Och därefter använder Wick hästar som mordvapen i en remarkabel scen. Och så fortsätter det.

Tyvärr varar PARABELLUM hela två timmar och tio minuter, vilket är för länge - det blir en eller ett par fajter för mycket, och jag kände mig övermätt på slutet. Men! Om filmen vore tjugo minuter kortare, hade jag troligen satt högsta betyg på den här filmen. För så här är det:

JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren. Uppfinningsrikedomen är stor och stridskoreografin är så välgjord att man blir svettig. Filmen innehåller inslag med balettdansöser - och det passar bra, eftersom PARABELLUM är en enda stor, blodsölig, ultravåldsam slaktbalett.

Dessutom är actionscenerna bättre filmade än allt annat idag. Man ser vad som händer! Striderna filmas oftast i helbild, ibland i halvbild; Chad Stahelski vill visa upp vad de här människorna kan göra framför en kamera. Det här är väldigt långt från de sönderklippta fajterna i till exempel Jason Bourne-filmerna.

Hollywood Reporter skrev att om du inte gillar den här filmen, då har du gått och sett fel film. Jag håller med, och det är synd att filmen håller på lite för länge.

Slutet ger en vink om att en fjärde film kan komma.

För övrigt slår PARABELLUM rekord i antal scener där schäfrar biter pungen av folk. Bara en sådan sak!

(Biopremiär 15/5)

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.

Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.

Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!

(Biopremiär 24/2)

Bio: The Neon Demon

Foton copyright (c) Scanbox
Nicolas Winding Refn har varit i hetluften de senaste månaderna.
Dels för att han ska producera nyinspelningar av en rad skräckklassiker; THE WITCHFINDER GENERAL, MANIAC COP, och WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE?. Detta är förstås fullkomligt onödigt. MANIAC COP är förvisso inte sådär jättebra (medan MANIAC COP 2 är fantastisk!), men de övriga är klassiker. SOLANGE lever dessutom mycket på att det är en italiensk film från 1970-talet, med allt vad det innebär - att göra om den i USA i nutid lär knappast funka.
... Och dels har det skrivits om Winding Refn, eftersom hans senaste film; THE NEON DEMON, blev utbuad vid premiären i Cannes - och den gode regissören passade på att provocera och vara allmänt stöddig.
Man vet aldrig vad man får när Nicolas Winding Refn är i farten. Efter att inlett sin karriär med ett par bra filmer, gjorde han en rad riktigt dåliga - som BRONSON och VALHALLA RISING. Därefter; år 2011, slog han till med DRIVE, som blev en oväntad publiksuccé. Det är en mycket bra film. Istället för att följa upp den med något liknande, gjorde Refn den besynnerliga ONLY GOD FORGIVES. Efter pressvisningen gav jag den en "generisk trea", eftersom jag inte riktigt visste vad jag tyckte. Jag såg om den ett par dagar senare, och tyckte då bättre om den, eftersom jag då visste vad som väntade mig.
THE NEON DEMON, då? Förtjänade den buropen i Cannes?
Vi tar det positiva först. Det här är en oerhört tjusig film. Nicolas Winding Refn är stor fan av genrefilm, däribland italiensk giallo. Estetiskt sett, men även till viss del vad gäller handlingen, har THE NEON DEMON drag av giallo, och framför allt i början finns här många estetiska lån från Dario Argentos SUSPIRIA (som förvisso inte är en giallo). Eftersom filmen utspelar sig i modell- och modevärlden tänker jag lite grann på 80-talsgiallon TOO BEAUTIFUL TO DIE (snarare än BLOOD AND BLACK LACE, som utspelar sig på ett modehus). Jag själv rörde också vid temat i mitt seriealbum "Giallo" från 2004.
Vidare har THE NEON DEMON en tjock, suggestiv syntmatta på soundtracket, vilket förstärker den depraverade stämningen.
Och så är eftertexterna jättesnygga.

Sådär! Nu har jag avhandlat det som är bra. Resten är nämligen skitdåligt. Det här är en irriterande film, en dum, löjeväckande sak.
Nicolas Winding Refn verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Han börjar likna Lars Von Trier. Förtexternas nederkant har försätts med hans initialer. NWR står det under varje credit, som om det är han själv som är allra viktigast. Det vore lite kul om det inte var på fullt allvar - vilket det säkert är.
Filmen handlar om den 16-åriga Jesse (18-åriga Elle Fanning), som anländer till Los Angeles för att bli modell. Hennes oförstörda, oskuldsfulla drag gör att hon genast anlitas av en agentur - och får lova att svara att hon är 19 om någon frågar. De övriga modellerna uppskattar inte detta. De är iskalla, opererade, onda och hotfulla, och de äter upp all konkurrens.
Jesse bor på ett skabbigt motell, som ägs av en våldsam, halvkriminell typ, som spelas av Keanu Reeves. När Jesses amatörfotograf till pojkvän dyker upp, försöker Reeves sälja en trettonåring till honom - "värsta lolitatypen!".
Den enda som är snäll mot Jesse, är sminkösen Ruby (Jena Malone), som förutom att sminka modeller inför plåtningar även sminkar lik på ett bårhus. En sysselsättning som leder till en av filmens mest depraverade scener.

THE NEON DEMON är ett drama presenterat som en skräckfilm. Och det är inte bra. En del av skådisarna är riktigt usla - framför allt de som spelar de onda modellerna. Det blir förstås inte bättre av den extremt onaturliga dialogen. Jag konstaterar att man inte ska se den här typen av film på språk man förstår. Det är inte säkert att jag noterat styltigheten om de pratat italienska. De iskalla scenerna och rollfigurerna, i kombination med de träiga replikerna och det stela skådespeleriet, ger filmen ett besynnerligt pretentiöst drag. Kanske finns här även en del symbolik jag inte fattar - vad handlar allt detta konstiga snack om månen om, och varför hoppar det in en puma i Jesses motellrum? Och vad tillför Keanu Reeves roll? Den är så pass liten att hans scener lätt skulle kunna klippas bort utan att saknas. Å andra sidan är scenerna med honom bättre än flera andra scener. Eventuell kritik av modevärlden och dess utseendefixering försvinner i alla extravaganser. Dessutom tror jag att Refn gillar modevärlden, eftersom filmen ser ut som den gör.
Här finns några scener som visar sig vara drömscener som kanske inte alls är drömscener. Alla medverkande skådespelare verkar gå på valium. Filmen är fullkomligt humorbefriad - och den är väldigt tråkig.
Men snygg.
Jag noterar att en del ivrigt försvarar filmen. Kanske har de upptäckt något jag inte upptäckt. Kanske är de unga och tycker att sådant här är nyskapande och coolt. Kanske önskar de så gärna att THE NEON DEMON ska vara något den inte är, att de verkligen tror att den är detta något den inte är.
Det enda Nicolas Winding Refns nya film är, är ett rejält misslyckat vanity project som gått helt överstyr.

(Biopremiär 10/6)


-->

DVD/Blu-ray/VOD: Knock Knock

KNOCK KNOCK (Noble Entertainment)

Det nämns inte i för- eller eftertexterna, men Eli Roths KNOCK KNOCK är en nyinspelning av en film som heter DEATH GAME och som kom 1977. Jag har inte sett den, faktum är att jag inte ens hört talas om den, men Colleen Camp och Sondra Locke spelade huvudrollerna i den, och Camp och Locke tillhör producenterna av Roths film (Colleen Camp har även en liten roll).

Keanu Reeves spelar arkitekten Evan, lyckligt gift med Karen (Ignacia Allamand), som han har två barn med. När Karen och ungarna reser bort, stannar Evan kvar hemma för att arbeta. Det blir kväll och det regnar kraftigt. Då knackar det på dörren.

Utanför står två unga tjejer; Genesis (Lorenza Izzo; Eli Roths fru) och Bel (Ana de Armas). De påstår sig vara på väg till en fest, men har gått vilse och behöver hjälp. Evan släpper in de blöta, frusna tjejerna, och hjälper dem så gott han kan. Han torktumlar deras kläder, han bjuder på te, han ringer en taxi. Men när taxin kommer vill tjejerna inte gå. Det visar sig förstås att de inte alls var på väg till en fest. Nej, de två är tvättäkta psykopater, som först förför Evan, för att därefter binda fast- och tortera honom, och slå sönder hans flashiga hem.

Genren är home invasion-thriller, och visst finns här drag av FUNNY GAMES; en film jag inte är sådär jätteförtjust i. Det finns andra, tidigare bidrag till genren som är betydligt bättre än Hanekes variant. KNOCK KNOCK har fått rätt kass kritik utomlands. Jag får väl hålla med dessa utländska tyckare. Roths film är inte speciellt bra. Nu brukar Roth sällan vara bra - jag har ännu inte sett THE GREEN INFERNO, men jag har svårt att se karlns eventuella storhet; jag förstod aldrig varför så många hyllade debuten CABIN FEVER. Okej, HOSTEL och HOSTEL 2 är rätt bra.

Keanu Reeves klarar sig fint. Han är sympatisk och trovärdig i huvudrollen, om än lite väl tafatt. De två galna tjejerna är fruktansvärt jobbiga. Jag satt hela tiden och hoppades på att de skulle snubbla och slå in skallen så det blev tyst på dem, eller att en reaktionär NRA-granne skulle stövla in och skjuta ner dem. Och nog tycker jag att en stor och stark kille som Evan skulle kunna hantera allt bättre innan allt går för långt.

Filmen är av någon anledning inspelad i Chile, det är en snygg produktion, men den är inte spännande; den är lite för utdragen och tenderar ibland att bli småtrist. Men om inget annat lyssnar Evan på "Detroit Rock City" medan han arbetar.

1980 kom det visst även en spansk version av DEATH GAME; VICIOSAS AL DESNUDO heter den filmen, som har gamle, fine Jack Taylor (utan mustasch) i huvudrollen.

Bio: John Wick

Foton copyright (c) David Lee/Noble Entertainment

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 1:

I vintras hängde affischen till Keanu Reeves-rafflet 47 RONIN på Filmstaden i Malmö. Men inte gick den upp på bio, inte. Filmen råfloppade i USA, så den svenska distributören lät bli att släppa den. Och kampsportsrafflet MAN OF TAI CHI, som Keanu Reeves själv regisserade förra året, fick vi inte heller se på bio. Jösses, det är ju längesedan jag såg Reeves på bio. Inte sedan 2010 års PIPPA LEES HEMLIGA LIV, en film jag inte kommer ihåg någonting alls av, och dessförinnan sågs han i den rätt usla THE DAY THE EARTH STOOD STILL och den lika stenhårda som utmärkta STREET KINGS.

Nu är i alla fall karln tillbaka - och det med besked! Mottagandet av JOHN WICK har i Sverige varit aningen svalt, i vissa fall (som i Göteborgs-Posten) iskallt, medan många amerikanska kritiker älskade filmen. Och amerikanerna har rätt. JOHN WICK är 2014 års fetaste jävla actionrulle. Med betoning på action. Och det är väl det de traderövar som sågat filmen retat upp sig på.

Så här är det ju: en gång i tiden gjordes det filmer för grabbar. Grabbfilmer. Hårda actionfilmer om hårda män som gjorde hårda saker så att blodet sprutade. Plötsligt, under 1990-talet, kom Hollywood på att man kan tjäna mer pengar om man istället gör mjäkigare filmer som kan ses av en yngre publik och som tilltalar både pojkar och flickor. Det var förstås en väldigt dum idé. Jag saknar verkligen 1980-talets reaktionära blodbad.

JOHN WICK, som regisserats av David Leitch och Chad Stahelski, liknar förvisso inte 80-talets filmer, men den är en film som inte ursäktar sig och försöker vara något den inte är. Filmen är uppbyggd kring en handfull actionscener. Handlingen är bara flängd, det här handlar bara om att visa upp action.

... Ja, handlingen är så flängd och simpel att jag undrar hur man fick väletablerade karaktärsskådespelare att ställa upp. Keanu Reeves är titelns John Wick, före detta hitman - och av allt att döma världens skickligaste sådan. Han drog sig tillbaka, gifte sig, men så blev hans fru sjuk och dog. Innan hon satte tofflorna hann dock frugan köpa en äckligt gullig hundvalp till John, som förutom sin fru bara älskar sin bil.

Men så dyker den rälige Iosef Tarasov (Alfie Allen) upp, spöar skiten ur John Wick, dödar hunden och stjäl Johns bil. Iosef är son till den ryske gangstern Viggo (Micke Nyqvist), som inte precis uppskattar vad sonen gjort. Han vet att John kommer att hämnas - och det gör John.

Med besked.

JOHN WICK är en ultrastiliserad film som verkar utspela sig i ett parallelluniversum. Berättelsen utspelas i New York, men här finns inga realistiska människor, inga miljöer eller händelser som har med verkligheten att göra. Keanu Reeves bär genomgående snygga kostymer, vilket man ju bör göra om man är på blodigt hämnarstråt, och han lyckas behålla ett och samma sammanbitna ansiktsuttryck från början till slut.

Actionscenerna är fullkomligt fantastiska. Ibland går tankarna till den rätt märkliga filmen CUBIC (EQUILIBRIUM, 2002); den där rullen där man uppfunnit en kampsport kallad Gunkata; man skjuter med pistoler medan man utför koreograferade rörelser. John Wick föredrar att skjuta sina motståndare på nära håll, och detta gör han i extremt välkoreograferade scener och olika miljöer; i sitt hem, på en nattklubb och i en kyrka - för att nämna tre. Motståndarna kommer i tjogtal, och vi tackar för att det faktiskt går att se vad som sker under actionscenerna, till skillnad från så många andra filmer idag.

Willem Dafoe spelar en annan hitman som anlitas av Viggo för att mörda John Wick, Adrienne Palicki är en hitwoman som blir kåt av att döda folk, och både John Leguizamo och Ian McShane dyker upp i minimala roller. Jag hade dock ingen aning om att Daniel Bernhardt har en rätt stor roll i filmen. Kommer ni ihåg Daniel Bernhardt? Just det, det är ju den där långe schweiziske kampsportaren som spelade huvudrollen i 90-talsrullar som BLOODSPORT 2, 3 och 4, FUTURE WAR och TRUE VENGEANCE. Jag har undrat vart han tog vägen, men nu ser jag att han faktiskt var med i saker som THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE och PARKER, men rollerna var väl så små att han inte syntes.

Micke Nyqvist är andra namnet i rollistan och hans roll är betydligt större än jag trodde att den skulle vara. Han funkar bra i rollen, men nog är det lite konstigt att han bryter på svenska istället för ryska.

Här och var är filmen väldigt rolig, Nyqvist lyckas klämma in några komiska repliker, och ibland blir det direkt surrealistiskt, som när en polis kommer på besök och låter John Wick hållas trots att det ligger flera lik på golvet. Det figurerar även ett hotell som är en fristad för hitmen; dessa får inte döda varandra eller ens bråka innanför väggarna, men när John Wick dyker upp struntar vissa i denna regel.

JOHN WICK är en cool film. Det är en underhållande film. Och det är en väldigt våldsam och blodig film. Jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare.

(Biopremiär 31/10)