Visar inlägg med etikett Kaya Scodelario. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kaya Scodelario. Visa alla inlägg

måndag 22 juli 2019

Bio: Crawl

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Efter MIDSOMMAR och POLAROID var CRAWL precis vad jag behövde.

Jag upptäckte att jag i princip var den ende som skrev en negativ recension av MIDSOMMAR. De flesta andra har hyllat den, och tycker att den är så bra, så bra, eftersom den inte är en skräckfilm, utan något bättre: ett drama om att vara människa! Ja, eller något ditåt. Skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm, en film för folk som behöver något slags alibi för att se skräck. Och vad tycker vi om sådant? Jävla trams, det är vad vi tycker!

CRAWL, däremot! Här handlar det om 87 minuter stenhård, blodsprutande, intensiv skräck. Ni vet, sådant filmkonsten uppfanns för.

Männen bakom CRAWL är Sam Raimi och Alexandre Aja, den förstnämnde har producerat, Aja har regisserat. Michael och Shawn Rasmussen står för manus. Raimi och Aja är förstås killar som kan sin sak. Fransmannen Ajas karriär är lite ojämn, minst sagt, och innehåller en del lågvattenmärken som MIRRORS och NIO LIV, men det går inte att komma ifrån att grabben älskar skräck och vet hur man gör film.

CRAWL utspelar sig i Florida, men filmen är inspelad i Serbien. Ja - detta är a Serbian film! I eftertexterna kan man läsa "Serbia creates film". Ja, vi vet. Serbien är beryktat för detta!

Filmens handling är synnerligen enkel. Kaya Scodelario spelar tävlingssimmaren Haley, vars far (Barry Pepper) inte svarar i telefon. En orkan är på väg, så Haley beger sig till villan farsan bor i. På vägen passerar hon en alligatorfarm. Ovädret blir hela tiden värre. Polis har spärrat av vägen och försöker få Haley att vända om, men hon trotsar dem och kör vidare.

Väl framme i huset hittar Haley farsgubben nere i källaren. Han är skadad - han har attackerats av en alligator, som rymt från farmen och som gömmer sig i källaren. Källaren börjar fyllas med vatten, och det visar sig att det inte bara är en alligator där nere - de är flera stycken, och ytterligre ett gäng simmar hotfullt runt det översvämmade huset. Att ta sig levande därifrån verkar vara en omöjlighet. Kommer Haley att få nytta av sina talanger som simmare? Kommer hon att få crawla? Snacka om det!

Detta är hela handlingen. Det förekommer ytterligare några rollfigurer, de flesta av dem bits i stycken så att blodet sprutar, men det är Haley och hennes far, och deras desperata flykt våning för våning, som hela tiden står i fokus.

Som jag nämnde inledningsvis, är detta en intensiv film. Ofta är det spännande på riktigt. Dock känner jag mig tvingad att sänka betyget ett snäpp, eftersom filmen, trots dess korta speltid, blir en aning tjatig mot slutet, med den ena alligatorattacken efter den andra.

Alligatorattackerna är effektiva och känns realistiska, eftersom man använt sig av riktiga alligatorer, kombinerat med modeller och datoranimationer, och inte enbart det sistnämnda. Jag är väldigt glad att jag inte jobbade på inspelningen av CRAWL. Skådespelarna ligger och plaskar i vatten större delen av filmen. Det måste ha varit vansinnigt obehagligt.

 

 

 

 

(Biopremiär 24/7)

tisdag 23 maj 2017

Bio: Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det har gått sex år sedan den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen, och jag kan väl inte säga att jag väntat med spänning på denna den femte filmen i serien. Jag tyckte att den första filmen i serien; PIRATES OF THE CARIBBEAN: SVARTA PÄRLANS FÖRBANNELSE, var rätt bra när den kom 2003, men därefter gick det utför - filmerna blev tjatiga, bombastiska och allt mer svårbegripliga effektorgier. Jag kommer inte ihåg någonting alls av filmerna, ingenting av den förra filmen; PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Inte mer än att Johnny Depp raglade omkring som en full drag-queen.

Denna nya film verkar bland annat vara ett sätt för Johnny Depp att få ordning på karriären igen efter en rad floppar på bio och problem med privatlivet. Den här gången har man inte brytt sig om att ge filmen en svensk undertitel - däremot har den fått en annan undettitel än den har i Amerika. Originaltiteln lyder DEAD MEN TELL NO TALES. Av någon anledning ändrades detta i England och en rad andra länder, däribland Sverige, till SALAZAR'S REVENGE. Vad är det för fel på SALAZARS HÄMND?

Salazar's är en ond spökpirat som spelas av Javier Bardem - men det dröjer ett bra tag innan han dyker upp, på jakt efter en magisk treudd som kan bryta en förbannelse och åter göra Salazar och hans spökbesättning till människor av kött och blod. Vi får vänta drygt halva filmen innan Salazar gör entré och den egentliga handlingen börjar.
Dessförinnan presenteras vi för den unge Henry Turner (Brenton Thwaites), son till de  första filmernas hjälte Will Turner (Orlando Bloom, som medverkar ett par minuter). Will är ett spöke på havets botten, men den där treudden kan hjälpa även honom, så den tänker Henry hitta. Den unga vetenskapskvinnan Carina Smyth (Kaya Scodelario) blir också indragen i jakten på treudden, liksom kapten Barbossa (Geoffrey Rush) - för att inte tala om Jack Sparrow, det vill säga Johnny Depp som liknar, just det, en dyngrak drag-queen. Han spelar full filmen igenom.

Första halvan av SALAZAR'S REVENGE är rätt bra, vissa sekvenser är riktigt bra och häftiga. En inledande jakt där ett hus släpas genom en stad är lysande, en scen med en roterande giljotin är ännu bättre. Jag satt och hade kul i biofåtöljen - skulle det här arta sig och bli en PIRATES OF THE CARIBBEAN-film jag faktiskt gillar?
Tyvärr inte. Så snart piraterna från de olika gängen anländer till en ö ungefär halvvägs in i filmen, spårar det ur. Det blir en ointressant, öronbedövande, hysterisk och riktigt tråkig orgie i datoranimation - som till större delen utspelas i mörker och dimma. Två timmar och nio minuter håller det här på, och det känns som om slutuppgörelsen fläskar på i 45 minuter. Den tunna handlingen rör sig inte framåt.

Det är synd att det blev lika trist som vanligt, eftersom det började så bra. För regin står den här gången de två norrmännen Joachim Rønning och Espen Sandberg, som gjorde MAX MANUS och KON-TIKI. Det är visst meningen att de här två även ska regissera den planerade del sex.
Paul McCartney har en liten roll i SALAZAR'S REVENGE. Han är utspökad  till sjörövare, men jag kände allt igen honom. I ett par scener får vi se Jack Sparrow som ung - med datoranimerat ansikte för att likna en ung Johnny Depp.









(Biopremiär 24/5)

onsdag 17 september 2014

Bio: The Maze Runner

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
De amerikanska filmproducentrerna rotar allt djupare i boklådorna för att hitta rafflande ungdomsböcker att filmatisera. Harry Potter- och Twilightböckerna filmatiserades relativt omgående efter att de kommit ut, men i många fall har jakten på en ny mastodontfranchise lett till att man dammat av gamla, bortglömda saker. Boken "Ender's Game", vars filmatisering 2013 floppade, kom redan 1985, och den nu aktuella "The Maze Runner: I dödens labyrint" av James Dashner kom 2007 - och i svensk översättning först nu inför filmpremiären.
Jag har inte varit alltför positiv till de tidigare filmer av den här sorten som kommit de senaste åren. Jag tycker att HUNGER GAMES-filmerna är för bleka, vissna och ospännande. Jag tyckte bättre om DIVERGENT, även om den inte är något att hoppa högt över. Långfilmsdebuterande regissören Wes Balls THE MAZE RUNNER skiljer sig en aning från nyss nämnda filmer, eftersom dess antagonist inte är en tonårstjej - och målgruppen är blandad, det här är inte främst riktat mot unga flickor. Det är en klar fördel som filmen vinner på - och även om åsikterna var blandade efter pressvisningen erkänner jag glatt att jag gillade filmen. Det hade jag inte riktigt räknat med!
Dylan O'Brien spelar ynglingen Thomas, som med minnesförlust vaknar upp i en hiss på väg uppåt. Han hamnar ute i vildmarken, där ett gäng tonårskillar tar emot honom. De är alla fångar där, ingen minns hur de har hamnat där - och de är omgärdade av höga murar. Bakom dessa murar döljer sig en labyrint - en mekanisk labyrint som förändras varje natt.
Några modiga killar har utsetts till "maze runners" - de beger sig in i labyrinten för att utforska den och försöka hitta en utväg. Förutom den överhängande risken att gå vilse, kan man även dödas av de otäcka, till hälften mekaniska varelserna som kallas grievers. Livet med pojkarna i lägret är inte heller en dans på rosor; där utkämpas maktkamper. En kille som kallar sig Gally (Will Poulter) är något slags självutnämnd ledare, Thomas Brodie-Sangster spelar Newt, som inser att Thomas troligen är en bättre lämpad ledare.
Så en dag skickas en tjej som heter Teresa (Kaya Scodelario) upp med hissen. Hon är den enda tjejen - och tydligen ska hon vara den sista som anländer. Och det verkar som om hon och Thomas kände varandra innan de fick sina minnen raderade.
Jag har alltid varit förtjust i sådana här berättelser. Enorma, märkliga städer och byggnader som verkar leva egna liv, som bär på djupa mysterier. Alex Proyas gjorde den kanske inte helt lyckade DARK CITY, om en stad som förändras, och på 1980-talet kom Francois Schuitens och Benoît Peeters seriealbumsvit Les Cités Obscures, som inleddes med "Samaris murar"; ett album som gjorde stort intryck på mig när det publicerades på svenska.
Wes Ball har tidigare främst jobbat med set design och visuella effekter - och labyrinten i den här filmen är en imponerande och fantasieggande skapelse. Filmen står och faller med den. I övrigt är det här något slags korsning mellan "Flugornas herre" och filmen CUBE, om ni nu minns den. Slutet är rätt klyschigt och inget vidare (här medverkar Patricia Clarkson), men fortsättning följer - och fram tills dess är det spännande och underhållande.
Filmen är lite tuffare än övriga tonårsfilmer av det här slaget; hade THE MAZE RUNNER kommit på 1980-talet hade det varit en blodig Schwarzeneggerfilm. Nu är det dock 2014 och majoriteten actionfilmer mildras för att kan förses med åldersgränsen PG-13, så att barn och ungdomar kan se dem. I Sverige har dock THE MAZE RUNNER blivit barnförbjuden. Detta är synnerligen märkligt. Så här står det på Statens Medieråds hemsida: "Framställningen innehåller skräckinslag med en hotfull och ödesmättad stämning, närgånget skildrat våld, suggestiva mardrömsscener och starka nyhetsinslag med lidande människor. Detta i kombination med instängda och utsatta barn och ungdomar i uppslitande situationer bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 15 år." Det här låter inte klokt. Visst, filmen är tuffare än HUNGER GAMES och DIVERGENT, men det är fortfarande en "snäll" film riktad till ungar. Nu kan dessa inte se filmen på bio - så de kommer väl att sitta hemma och ladda ner den illegalt istället. Samtidigt förses en hel del betydligt mer våldsamma och vuxna filmer med 11-årsgräns. Det är väldigt märkligt, det här.
I vilket fall: jag tycker att THE MAZE RUNNER är en överraskande bra och spännande film!
... Och alla filmer som innehåller repliken "... Or die trying!" är per automatik bra.
 







(Biopremiär 19/9)

-->



torsdag 1 mars 2012

Bio: Wuthering Heights

Foton copyright (c) Atlantic Film
För ett par veckor sedan läste jag ett seriealbum baserat på Charlotte Brontës "Jane Eyre" - recension lär publiceras i marsnumret av Nya Upplagan. Och nu har en filmatisering av Emily Brontës "Svindlande höjder" biopremiär. Om man nu kan säga att det är Brontës berättelse. Regissören och manusförfattaren Andrea Arnolds namn står med betydligt större bokstäver på filmaffischen. Detta är ANDREA ARNOLDS WUTHERING HEIGHTS, och det är ingen tvekan om saken att det är hennes.
Emily Brontës roman publicerades 1847, som författare angavs Ellis Bell - de tre systrarna Brontë använde till en början manliga pseudonymer, eftersom det var svårare för kvinnor att bli publicerade och tagna på allvar. Först efter att böckerna blivit succéer avslöjade töserna vilka de var. Fast karriärerna blev korta, de dog alla unga.
Om jag har läst "Svindlande höjder"? Så klart ... att jag inte har. Jag har inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna heller - och de är många. Däremot har jag sett Monty Pythons version, framförd med hjälp av semaforer. Den varar ungefär fem sekunder. Och så har jag sett Dave Allens version. Den är också föredömligt kort - Heathcliff och Cathy springer mot varandra över hedarna och ropar varandras namn. Jag vill minnas att de springer förbi varandra.
... Jo, och självklart har jag hört Kate Bushs låt. Jag är ju en sådan som gillar Kate Bush. Jag vet inte om det är väntat eller oväntat.
Jag läser att i boken är Heathcliff ett föräldralöst zigenarbarn som hittas på Liverpools gator. I Arnolds version är han av afrikanskt ursprung, men han hittas i Liverpool och han pratar engelska (i en scen refererar man till honom som "fripassageraren").
Mr Earnshaw (Paul Hilton) är en "god kristen" och tar Heathcliff (Solomon Glave) med sig hem till gården, där han ska betraktas som en familjemedlem - men trots detta måste jobba häcken av sig. Sonen i huset, Hindley, hatar Heathcliff och vill att han ska vara som en slav och ett djur. Misshandel följer. Upprepade gånger. Men familjens dotter Cathy (Shannon Beer) gillar pågen.
Earnshaw dör och Hindley, som gått och gift sig, tar över som husets herre. Han låter då Heathcliff bo hos djuren. Mer misshandel. Cathy och Heathcliff råkar på den rika familjen Linton. Heathcliff åker på mer stryk, men Cathy får bo hos Lintons. Heathcliff försvinner.
Efter flera år återvänder Heathcliff (James Howson). Han är nu en rik man (det framgår inte hur det gått till) och han hyr ett rum på Hindleys gård. Hans avsikt är att söka upp sin älskade Cathy (Kaya Scodelario), men hon har gift sig med traderöven Edgar Linton. Shit happens.
Tja, det är väl hela intrigen.
Andrea Arnold har gjort det här som en Dogmafilm. Handhållen kamera, ingen musik, bara naturlig ljussättning. Inspelat på plats på de dimmiga, vindpinade hedarna. Detta tillvägagångssätt innebär att WUTHERING HEIGHTS känns extremt realistisk. Det var säkert så här det såg ut på den tiden, så här det gick till. Och jag är glad att jag inte var med - och jag är glad att jag inte var med på inspelningen. Det är kallt. Det är blåsigt. Det regnar. Det är gyttjigt. Rent allmänt är det för jävligt. Realismen understryks av ett språk som knappast fanns i Brontës roman. "Fuck off, you fucking cunts!" säger Heathcliff vid ett tillfälle. Vilket egentligen inte är märkvärdigt, eftersom det språkbruket existerade redan då, ja, redan på Shakespeares tid. Det förekommer ett par sexscener - och lite mystisk nekrofili.
Denna realism är förstås intressant och bra. Vad som däremot inte är bra, är skildringen av rollfigurerna. Sättet filmen berättas på. Vi får se hela historien ur Heathcliffs synvinkel. Han är en ganska osympatisk person. Det är även Cathy - liksom alla andra som figurerar. Och det är inte mycket som förklaras, det framgår aldrig varför Heathcliff och Cathy blir så betuttade i varandra, det framgår nästan inte att de är kära i varandra. Detta beroende på att sättet filmen är gjort på skapar en hinna mellan publiken och rollfigurerna. Det går inte att bli engagerad.
Den som förväntar sig en traditionell "kostymfilm", ett passionerat romantiskt drama i mysigt gotiska miljöer lär bli gravt besviken. WUTHERING HEIGHTS är allt annat än romantisk. Tvärtom är det en rätt deprimerande historia. Och då inte enbart beroende på att nästan samtliga medverkande blir sjuka och dör mest hela tiden. Nästan alla medverkande skådespelare är amatörer som aldrig tidigare filmat.
Som helhet är Arnolds film poänglös. Jag vet inte vad hon vill med detta. Mer än att ge en realistisk bild av denna vindpinade, skitiga värld. I en intervju har Arnold sagt att hon inte ens ville kalla filmen WUTHERING HEIGHTS, men blev tvingad av producenten. Jag skulle nog döpt den till WANDERING THIGHS.
Andrea Arnolds förra film var den prisbelönta och kritikerrosade FISH TANK. Jag såg den, men ärligt talat minns jag ingenting alls av den, mer än att det var ett deppigt drama om en white trash-tjej som ville dansa.







(Biopremiär 2/3)