Visar inlägg med etikett Katie Holmes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Katie Holmes. Visa alla inlägg

onsdag 23 augusti 2017

Bio: Logan Lucky

Foton copyright (c) Scanbox
För några år sedan sa Steven Soderbergh att han skulle sluta göra biofilmer. Han beslutade sig för att gå i något slags förtidspension och bara jobba med TV-produktioner. Ett märkligt beslut. Karln är ju liksom bara 54, och han var ännu yngre när han kom fram till detta. Och självklart kunde han inte hålla detta löfte. Nu är Soderberg tillbaka med en ny film - en bioproduktion.
Fast om jag inte visste bättre, hade jag gissat att det var bröderna Coen som låg bakom denna komedi. Det handlar åter om en kuppfilm; en så kallad heist movie, en genre Soderberg tidigare varit inne på med sina OCEANS 11, 12 och 13 (varav det väl bara är den första som är bra).
Skillnaden den här gången är att historien utspelar sig i West Virginia, och huvudpersonerna är bonnig arbetarklass - en del av dem är renodlade rednecks och hillbillies. Channing Tatum spelar Jimmy Logan, frånskild knegare med en liten dotter som tävlar i sådana där äckliga skönhetstävlingar för småflickor. Jimmys syster Mellie (Riley Keough) är damfrisörska. Redan här markeras det verkligen hur anti-intellektuella och svenniga Logans är. Adam Driver gör Jimmys enarmade bror; bartendern Clyde.
Jimmy sägs upp från sitt jobb och han står utan inkomster. Då tycker han och Clyde att det är en bra idé att ta tag i sina planer på att göra en riktigt fet kupp. Jimmy har nämligen upptäckt de nedgrävda rör under en biltävlingsbana i vilka pengarna går från kassorna till kassavalvet - och snart ska NASCARs Coca Cola-race gå av stapeln.
Till kuppen behöver de två bröderna hjälp av sprängämnesexerten Joe Bang, som sitter i fängelse - Joe Bang görs av Daniel Craig med rolig sydstatsdialekt. Joe Bang behöver i sin tur hjälp av två halvkorkade - eller, ja, snarast helkorkade - bröder.
Så - nu sätts en komplicerad plan i verket. De måste få ut Joe Bang ur fängelset utan att någon märker att han saknas under några timmar, de måste ta sig in på tävlingsbanan - och ner under den, och de måste spränga och ha sig.
Det hela skruvas några varv för mycket. LOGAN LUCKY varar två timmar och har svårt att ta slut - och jag vet inte om jag fick ihop allt på slutet, när allt förklaras i rasande fart. Jag blinkade säkert - och missade därmed något.
Men det är trots allt en trevlig och underhållande film Soderbergh har gjort. Det bjuds på en del slapstick och flera  scener är väldigt skojiga. Daniel Craig är oväntat rolig. Katie Holmes spelar Jimmys exfru, Seth MacFarlane har en märklig roll, Dwight Yoakam är lustig som fängelsedirektör, och Hilary Swank dyker upp mot slutet.
En del sidospår känns rätt onödiga, som det om en tjej Jimmy kände som ung. Produktplaceringar är det extremt gott om. På sätt och vis är filmen en enda stor produktplacering.
LOGAN LUCKY är en trevlig bagatell, men inte mer.







(Biopremiär 25/8)
-->

tisdag 28 juli 2015

Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox

 
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.


Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:


Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!

Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.


Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.

Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.


KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.






 

(Biopremiär 31/7)

måndag 26 mars 2012

Bio: Jack and Jill

Foton copyright (c) Sony Pictures

JACK AND JILL nominerades till en hel packe Razzies vid årets gala; filmen var representerad i vad jag gissar är samtliga kategorier. Fast Razzies - en tillställning som belönar årets sämsta filmer och insatserna i dessa filmer - brukar jag inte ge mycket för. Det är sällan vinnarna där verkligen är sämst. Förvisso fick den här filmen, i regi av Dennis Dugan, usla recensioner, men jag hade svårt att tänka mig att den skulle vara 2011 års sämsta film.

Adam Sandler vet man aldrig vad man kan förvänta sig av. Jag gillade hans tidigaste filmer, BILLY MADISON och HAPPY GILMORE; de som släpptes direkt på video i Sverige, och THE WEDDING SINGER är ju bra. Därefter började det att svaja. Filmerna blev alltmer familjetillvända, ofta fläskiga moralkakor, och allt mindre roliga. Fast när Adam Sandler är bra tycker jag att han är rolig. Han kan även funka bra och vara sympatisk i lite mer "seriösa" roller, som i SPANGLISH.

Nu har jag sett JACK AND JILL, på en ordinarie visning eftersom den inte pressvisades i Malmö.

Åh, herregud.

Sandler spelar reklamfilmmakaren Jack Sadelstein och dennes tvillingsyster Jill. Jack lever ett bra liv, med en söt fru (Katie Holmes) och två små barn, varav den ene är en adopterad indisk gosse. Nu har han press på sig, eftersom han måste på Al Pacino att ställa upp i en reklamfilm för Dunkin' Donuts nya kaffe. Men eftersom det är Thanksgiving kommer Jill på besök. Hon ska bara stanna ett par dagar, men dessa dagar blir till veckor, och eftersom Jill är en synnerligen jobbig människa blir Jacks liv kaotiskt.

JACK AND JILL hade premiär samma dag som ALBERT NOBBS - och Adam Sandler är ungefär lika övertygande som kvinna, som Glenn Close är som man. Fast i Sandlers fall är det förstås meningen att han ska se rolig ut. Jill är fet, har usel klädsmak, pratar med hög, jobbig röst, och är så socialt inkompetent man kan bli. Hon får väl även räknas till ännu en i raden av de judiska tanter judiska komiker älskar att driva med.

Problemet med Dugans film är att den inte är rolig. Rättare sagt: Jill är inte rolig. Hon är bara jobbig och framställningen känns som ett inslag i en amatörteatergrupps senaste revy. Sandler tar i för kung och fosterland, och mer än det när det först bjussas på fjärtande och senare på bajshumor.

Al Pacino dyker upp som sig själv i en förhållandevis stor roll. Inte nog med att jag undrar hur han hamnade här, jag undrar även vad filmens Pacino ser i Jill - för det är bland annat det handlingen går ut på; Pacino faller handlöst för denna påfrestande människa. Det hela slutar med inte särdeles nybakade moralkakor om att familjen betyder allt.

Visst finns här roliga inslag. Jacks lille son är rolig, han gillar att tejpa fast saker på sin kropp; löv, pepparkvarnar, djur. Här finns en kakadua som super sig full. En mexikansk trädgårdsmästare är lite skojig. Johnny Depp dyker upp som sig själv, iförd en Justin Bieber-T-shirt. På slutet sjunger och dansar Pacino.

Men detta kan inte rädda JACK AND JILL. Nej, det här är inte förra årets absolut sämsta film. Detta är bara dåligt. När Al Pacino får se kaffereklamfilmen säger han "Ingen får se den här. Bränn filmen!" - det känns som om han åsyftar Dugans film.

Publiken på visningen jag var på tyckte att filmen var hur rolig som helst och skrattade hjärtligt. Av någon anledning var de flesta av dessa medelålders kvinnor. De kände kanske igen sig i Jill?





(Biopremiär 23/3)