Netflix: Konferensen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en svensk film, producerad av SF Studios.

Bra svenska skräckfilmer är vi inte bortskämda med. Oftast får vi mög som sumprunkarfilmen CANCELED, som hade premiär härommånaden, eller filmer som är alldeles för tama och tråkiga. Nästa vecka ska jag se Lisebergs-slashern KARUSELL, men eftersom det står "Från produktionsbolaget bakom FEED" på affischen, hyser jag inga större förhoppningar. FEED är en usel film.  

KONFERENSEN är en skräck-komedi bygger på en roman från 2021 av Mats Strandberg. Jag kan inte jämföra filmen med boken, eftersom jag inte läst den - min litteraturkonsumtion inskränker sig numera till ingresser och vitsar, jag spenderar för mycket tid på att skriva seriemanus. Nej, där ljög jag. Jag läser sällan vitsar. Och, jag köper en väldig massa böcker, men mest fackböcker och novellsamlingar. Min enda relation till Mats Strandberg är den kassa filmen CIRKELN, vilken bygger på en bokserie av honom och Sara Bergmark Elfgren.

Denna nya film är regisserad av Patrik Eklund, som inte gjort en långfilm sedan 2012, då den besynnerliga komedin FLIMMER hade premiär. 

Jag får väl erkänna att jag var skeptisk när jag började titta på KONFERENSEN. Det började heller inte speciellt bra. En grupp människor åker ut till en håla mitt ute i ingenstans för teambuilding. De ska ta första spadtaget till ett nytt köpcenter där. I stort sett samtliga rollfigurer, med undantag för filmens typiska final girl; Lina (Katia Winter från THE BOYS), är osympatiska och/eller jobbiga och påfrestande.

Saker och ting står inte rätt till med det kommande bygget, dokument och kontrakt har förfalskats, det har ljugits, och deltagarna på konferensen bråkar, när de inte tvingas ägna sig åt fåniga aktiviteter. Adam Lundgren och Christoffer Nordenrot spelar två strebers, Maria Sid är den krystat positiva och hurtiga ledaren, Bahar Pars är en nyanställd tjej som inser vad företaget håller på med. De äldsta medlemmarna i gruppen vill helst bara röka och dricka sprit.

Filmens första hälft är inget vidare. Som satir funkar det sådär, vissa saker är roliga, till exempel en reklamfilm de producerat för orten, men i och med att de flesta rollfigurerna är påfrestande, kunde jag knappt bärga mig tills de skulle mördas. För att vara en skräckfilm är det väldigt lite skräck under denna första hälft, det är mest tjafsande.

Men! Ganska exakt halvvägs in i filmen vänder det - och plötsligt blir det riktigt bra. Det visar sig att Patrik Eklund kan hantverket. En okänd galning, maskerad som köpcentrats maskot Sotis, dyker upp och slaktar konferensdeltagarna en i taket. En del mord sker utanför bild, andra är överraskande grafiska och blodiga. Filmens vändning sker när en kille mördas med utombordsmotor medan Niklas Strömstedt spelas på soundtracket.

Här utvecklas även Adam Lundgrens figur, han går från att bara vara en jobbig och vidrig snubbe till att bli något slags Patrick Bateman-typ. Jag ska väl inte påstå att KONFERENSEN är speciellt skrämmande och otäck, eller ens spännande, men plötsligt blir det här en väldigt underhållande splatterfilm som är bättre än mycket annat jag sett i den vägen den senaste tiden. Det används motorsåg, borrmaskin, yxa, skära, machete och mycket annat, som sig bör en fredagen den 13:e som denna, och det halkas på blodiga golv. Mördarens identitet kommer inte som någon större överraskning, det är lite "ambulansföraren i FREDAGEN DEN 13:E DEL 5" över det hela.

I slutändan visade det sig alltså att jag trots allt gillade den här filmen. Vad KONFERENSEN har, som flera andra svenska skräckfilmer saknar, är etablerade skådespelare i merparten av rollerna, vilket förstås hjälper. Pluspoäng för förtexterna. Pluspoäng även för att en av rollfigurerna sjunger "We shall overcome" medan hon dör.

Jag undrar lite varför KONFERENSEN dumpats på Netflix och inte går upp på bio. Tycker kanske SF att det är för mycket svensk skräck på bio nu och för stor konkurrens? Frågan är varför CANCELED inte släpptes direkt på Netflix. KONFERENSEN kunde nog ha funkat hyfsat på bio. Nå, om inget annat lär den få fler tittare på Netflix.

Slutligen måste jag säga att jag är glad att jag är frilansare och slipper dumheter som teambuilding och kompetensutveckling. Sådana utfärder känns som en mardröm även utan en psykopatisk mördare.

 

 

 

(Netflixpremiär 13/10)

Bio: Året jag slutade prestera och började onanera

Foton copyright (c) Scanbox

Någon gång på 1990-talet, bör det ha varit, satt jag och tittade på något underhållningsprogram på TV, i vilket Henrik Schyffert och någon annan framförde en sketch som utspelade sig på krogen. Direkt efter sketchen intervjuades Nisse Hellberg. Programledaren frågade Nisse om han kände igen sig i sketchen. Nisse svarade (jag citerar ur minnet): "Alltså, jag är ju från Malmö, och där har vi inte sådana problem".

Så känner jag det ofta när jag ser filmer om unga vuxna i Stockholm, filmer som påfallande ofta har ordet "Stockholm" i titeln. Förvisso är jag inte från Malmö, men jag är från Skåne, jag har bott i Malmö, och nu bor jag i Göteborg - och när jag ser dessa filmer som utspelar sig i Stockholm undrar jag ofta vad fan de håller på med, varför de beter sig som de gör. Unga, neurotiska, och inte helt sympatiska. I en gammal sketch säger Hasse Alfredson "Slå dig ner, för fan, och var som en människa!". Så brukar jag tänka när jag ser dessa filmer.

Jag var övertygad om att ÅRET JAG SLUTADE PRESTERA OCH BÖRJADE ONANERA bygger på en roman. Ni vet, en sådan där feelgood-pocket med ett par långa kvinnoben i högklackat på omslaget, titeln skriven i skrivstil, och som läses av kvinnor i 40-årsåldern under semestern. Är jag fördomsfull? Nej, jag se ju de där böckerna överallt. Jag träffade ett par unga svenska tjejer på Bokmässan som skrev sådana böcker. Huvudpersonen tröttnar på sitt jobb på en reklambyrå i Stockholm och flyttar till New York, eller Paris, för att förverkliga sig själv. Och varianter på detta. 

Denna nya film, i regi av Erika Wasserman, är väl inte riktigt så - men bra nära. Katia Winter spelar Hanna, som har ett bra och välbetalt jobb. Hon närmar sig 40 och vill ha ett andra barn innan det är för sent. Hennes sambo Morten (Jesper Zuschlag) tycker dock att Hanna jobbar för mycket. Hon tänker mer på jobbet än på familjen, hon är självupptagen, och hon är alltid trött och stressad. Morten tycker att Hanna ska säga upp sig.

... Så, hastigt och lustigt säger Hanna upp sig. Hon slutar med omedelbar verkan. Men när hon kommer hem gör Morten slut och kastar ut henne. Hon har ingenstans att ta vägen och hon är pank, eftersom hon bränt alla pengarna på kontot på en svindyr soffa hon beställt för att ge Morten i present. Hennes mor hör inte vad Hanna säger i mobilen, och hennes bästa kompis (Nour El-Refai) är sur på henne, istället får Hanna tag på en gammal klasskamrat från högstadiet som hon flyttar hem till. Klasskamraten är svinrik och bor i villa med sin familj. 

Hanna träffar även på en driftig tjej som heter Liv (Vera Carlbom). Liv är i 20-årsåldern och verkar ha hur många jobb som helst, hon verkar även konstant bli av med sina jobb, eftersom hon vägrar sköta sig. Hon blir något slags livscoach för Hanna. Livs främsta tips är att man ska onanera så mycket som möjligt. "Fittan först!" är ledorden. Så, då börjar Hanna göra detta och snart vänder livet.

Jag ska villigt erkänna att jag befinner mig ganska långt ifrån denna films målgrupp. Men jag skulle förstås kunna uppskatta den ändå. Men - jag tycker inte att denna dramakomedi är speciellt rolig. Henrik Dorsin har en liten roll som Hannas chef, och han är rolig i sina få scener. Scenerna från kontoret är kul.  Resten av filmen tycker jag bara är lite märklig och smått påfrestande. De flesta rollfigurerna är rätt osympatiska. De är störiga typer, snarare än roliga.

Det finns en hel del i storyn jag inte köper. Varför säger Hanna upp sig utan att ha ett nytt jobb på gång, eller en ekonomisk trygghet? Har hon ingen uppsägningstid? Om hon nu bränt alla sina pengar på en soffa som ännu inte anlänt, varför returnerar hon den inte och får tillbaka pengarna? Varför ser hon omedelbart ut som en A-lagare i trasiga kläder?

Filmen är inspirerad av boken "Hallongrottan" av Sandra Dahlén. Denna bok förekommer även flitigt i filmen. Kanske är det här en hundra minuter lång reklamfilm för boken?

Katia Winter är bra i huvudrollen. Hon såg även märkligt bekant ut, men jag kunde inte placera henne, så jag kollade upp hennes filmografi. Det visar sig att hon haft en ganska lång karriär främst utomlsands, och har medverkat i TV-serier som DEXTER, NCIS, SLEEPY HOLLOW, LEGENDS OF TOMORROW, och hon var med i flera episoder i den senaste säsongen av THE BOYS, som jag tycker är den bästa TV-serien på över 30 år. Hon har även varit med i en rad svenska produktioner.

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)