Bio: Bad Santa 2

Foton copyright (c) Scanbox

Enligt en kompis och kollega gick Terry Zwigoffs BAD SANTA från 2003 aldrig upp på bio i Malmö. Det är mycket möjligt - jag såg den på DVD. Jag har inte sett om den sedan den släpptes, men jag vill minnas den som väldigt rolig.

När man nu tretton år senare gjort en uppföljare, har Mark Waters (FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR, POPPERS PINGVINER) tagit över regin, och även manusförfattarna är nya. Resultatet är något av det tröttaste, mest genant o-roliga jag sett på bra länge. Nästan samtliga medverkande ser fullkomligt ointresserade ut, ibland framstår de nästan som generade.

Billy Bob Thornton är tillbaka som den småkriminelle alkisen Willie. Alldeles i början av filmen får han sparken från sitt jobb. Han tycker att allting suger och försöker ta livet av sig. Han misslyckas förstås, och det dröjer inte länge innan han befinner sig i Chicago, där han tillsammans med den lika kriminelle Marcus (Tony Cox); den kortvuxne som försökte döda Willie i första filmen, tänker råna en välgörenhetsorganisation.

En tredje person är inblandad i kuppen - den väldigt gravt kriminella Sunny (Kathy Bates), som visar sig vara Willies morsa. Willie hatar Sunny, Sunny hatar Willie, båda hatar Marcus, Marcus hatar alla.
Kuppen går ut på att de ska jobba för välgörenhetsorganisationen, klä ut sig till tomtar och samla in pengar på stan, och sedan bryta upp kassaskåpet där de insamlade pengarna förvaras. Problem uppstår, förstås. Dessutom dyker den korkade killen Thurman Merman (Brett Kelly), som var gosse i förra filmen, upp och ställer till det.

I princip ingenting är roligt i BAD SANTA 2; ingenting alls. Så tillvida man inte tycker att det räcker med en oändlig massa supande, kopiöst mycket grovt språk, och mängder med lama, pinsamma sexskämt för att det ska bli jättekul. De medverkande är alldeles för gamla och för bra för att ägna sig åt den här typen av pueril tonårshumor.

Stämningen är närmast deprimerande, Billie Bob Thorntons rollfigur ska förvisso vara blasé på allt, men han behåller ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom, och ser mest ut att vilja vara någon annanstans. Allting är oinspirerat. DUM & DUMMARE 2 framstår nästan som bra vid jämförelse. BAD SANTA 2 är 92 minuter utfyllnad.

En märklig detalj är att Kathy Bates, som alltså ska föreställa Billy Bob Thorntons morsa, bara är sju år äldre än Thornton. Filmskaparna hittade väl ingen 80-åring som ville vara med i det här.

Se om den första BAD SANTA istället. Om du nu inte är 16 och tycker att det är fräckt när folk säger "fuck" och "pussy" i varannan mening.

(Biopremiär 25/11)

Bio: Titanic 3D

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har inte sett James Camerons TITANIC sedan den kom 1997. Jag såg den på Maxim i Landskrona och jag har inga större minnen av filmen, mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jag minns själva visningen bättre. Mitt i filmen var det paus och kaffeservering. Detta beroende på att biografen då inte kunde visa en så lång film i ett svep. Bredvid mig satt en skäggig, pensionerad sjöman (torde han ha varit) med fru. Han påpekade flera detaljer lite då och då ("Notera hur kraftfullare röken är ur de främre skorstenarna!" (Här måste jag skjuta in att jag någonstans läste att det till skillnad från filmens Titanic inte rök alls ur den fjärde skorstenen, eftersom den var där bara av estetiska skäl. Men jag kan förstås ha fel.)) Bakom mig satt en tjej som redan när förtexterna rullade sa "Åh, jag gråter redan!".

Sedan minns jag inte mer. Jösses, jag minns knappt vilka skådespelare som medverkade, förutom Leonardo DiCaprio, Kate Winslet och Billy Zane. Jag imponerades av själva katastrofen, av effekterna när fartyget sjönk, men det var väl allt.

I år är det hundra år sedan Titanic sjönk och femton år sedan filmen kom, så Cameron och Fox passar på att ännu en gång skicka ut filmskrället till världens biografer. Den här gången i 3D. Jag fruktade förstås det värsta. 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET såg hemsk ut, det enda som hände var att bilden blev mörkare och oskarp. Och liksom STAR WARS var TITANIC aldrig avsedd att visas i 3D när den spelades in. Och vem vill sitta i tre timmar och femton minuter och tittade på en suddig film? Dessutom en film jag aldrig känt för att se om.

Nåja. Jag gick dit. En pressvisning som blev ovanligt angenäm, eftersom det visade sig att vi bara var två journalister närvarande på grund av ett missöde med inbjudan. Vi två hade hela, gigantiska Royal för oss själva!

Okej. Själva filmen finns det inte så mycket att säga om. Ni har alla redan sett den. Handlingen är inte mycket bättre nu. Jo, spektaklet imponerar fortfarande rent visuellt; det är en pampig och mäktig film, som gör sig extra bra på Royal, Sveriges största bioduk. Scenerna när Titanic går under är fortfarande extremt imponerande.

Men det spelar ingen roll. 75% av filmen är fortfarande en riktigt vissen Harlequinromans av enklaste sort. DiCaprio är flickaktig, det är lätt att förstå att unga tonårstjejer - filmens mest fanatiska publik - gillade honom. Kate Winslet är småtrist. Det har alltid varit något tantigt över henne. Delar av dialogen är fullkomligt erbarmlig, till exempel under en scen i början där Winslet och Zane diskuterar konst. Men dialog är nog inte James Camerons starka sida, när jag för ett par år sedan såg om ALIENS, som jag inte sett på väldigt länge och som jag tyckte var hur tuff som helst när jag var i tjugoårsåldern, konstaterade jag att dialogen emellanåt är riktigt vissen.

Billy Zane är bara ond och egoistisk filmen igenom, David Warner (som jag glömt medverkade) är ännu mer ond som Zanes betjänt. Kathy Bates' medverkan hade jag helt förträngt, liksom att Victor Garbor (ALIAS), Ioan Gruffudd (Reed Richards i Fantastiska Fyran) och Frances Fisher är med - för att inte tala om Bill Paxton i prologen. Oj, tänk om Paxton hade haft DiCaprios roll! Det hade varit grejor, det.

... Och alldeles för ofta spelas den där synnerligen plågsamma hitlåten "My Heart Will Go On" i olika versioner, ett kräkmedel om något. Replikerna på svenska låter väldigt skojiga, även om åtminstone en av de svenska passagerarna spelas av en svensk. Någon är norrman, men ingen pratar norska. "Förbaaa-nade idiåååter!" låter jättekonstigt.

Men. Så har vi då 3D:n. Och här måste jag tillstå att när det gäller vanlig, platt film som konverterats till 3D, är TITANIC bäst hittills. Med bred marginal. Det här är oändligt mycket bättre gjort än STAR WARS, för att inte tala om lågvattenmärkena CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER. Och då hör det till saken att TITANIC är en "gammal" film. 3D-versionen av TITANIC är dessutom bättre än många nya filmer som är avsedda att visas i 3D.

Helt perfekt är det förstås inte, men man får inte ont i huvud och ögon, och djupet i bilden finns där hela tiden. Den som förväntar sig att båtdelar och vatten slungas ut i publiken blir dock besviken, som sagt: 3D fanns inte i åtanke när filmen spelades in. Cameron borde kunna åstadkomma mirakel med PIRAYA 2 - DE FLYGANDE MÖRDARNA om han konverterar den till 3D (wishful thinking).
De som tvunget vill se om filmen, eller se den på bio för första gången, lär bli nöjda. För övrigt ser Leonardo DiCaprio ungefär likadan ut än idag. Han har inte åldrats alls.

När får vi återse LYFT TITANIC på biograferna?

Fotnot: Titanic var egentligen bara ett av tre systerfartyg. Redan 1910 sjösattes Olympic, ett skepp som på sin tid väckte större uppståndelse än det i princip identiska Titanic. 1914 anlände Britannic, vars konstruktion förändrats och förstärkts efter Titanics öde. Att man bara minns Titanic beror förstås på dess dramatiska öde. Olympic nämns inte alls i filmen.

Titanic gick på isberget den fjortonde april. Samma datum som Lincoln blev skjuten - och jag föddes.

(Biopremiär 4/4)

Bio: Midnatt i Paris

Foton copyright (c) Scanbox 

Eftersom jag ju numera recenserar i princip allt som går upp på bio i Malmö, innebätr det att jag de senaste åren plötsligt sett en hel räcka filmer av Woody Allen - en regissör jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av. Inte för att jag tyckt speciellt illa om hans filmer, de jag trots allt såg, men bortsett från "the early funny ones" har Woody Allen aldrig varit min kopp te.

Men den lille mannen har ju fått en nytändning under senare år och jag har uppskattat en hel del av hans nyare filmer - med undantag från den rätt usla WHATEVER WORKS.

MIDNATT I PARIS har gått och blivit Allens mest framgångsrika film någonsin. Riktigt vad det betyder i förhållande till AVATAR och SAGAN OM RINGEN vet jag inte, men vad jag förstått är det fler än den vanliga gruppen intellektuella stadsbor i västvärlden som sett historien om filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) som tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy) åkt på semester till Paris.

Gil är förstås Woody Allens alterego, och han är trött på det ytliga Hollywood. Han vill skriva en roman - och inte bara det, han vill flytta till Paris och skriva boken där. Den småbitchiga Inez tycker bara att Gils idéer är fåniga, han borde lyssna mer på den irriterande besserwissern Paul (Michael Sheen), en bekant som lika oväntat som oönskat dyker upp och håller långa utläggningar om allt och alla, från historiska platser och personer till vin.

När Gil en sen kväll inte vill hänga med ut och dansa, strövar han ensam runt på stan. Han går vilse, men när klockan slår midnatt dyker det upp en bil från 1920-talet. Passagerarna lockar med sig Gil, och plötsligt hamnar Hollywoodförfattaren i 20-talets Paris, befolkat av berömda franska och amerikanska författare och konstnärer. Gil träffar Hemingway, F Scott Fitzgerald, Cole Porter, Picasso, Alice B Toklas, och Gertrude Stein hjälper honom med romanen, vars utkast hon tycker har drag av science fiction.

Men det möte som gör störst intryck på Gil, är det med Adriana (Marion Cotillard), älska-
rinna till många av 20-talets storheter. Gil blir förälskad i henne. Det intressanta med henne är att när Gil pratar om att han inte tycker om sin nutid, 2010-talet, och hellre vill bo i det 20-tal han romatiserar, håller hon inte med. Adriana tycker att hennes 20-tal är för modernt och stressigt, hon vill hellre leva under la belle epoque på 1890-talet - där de två även hamnar under ett av sina nattliga äventyr. Varje morgon är dock Gil tillbaka i nutiden och måste dras med Inez, Paul och de påfrestande blivande svärföräldrarna, som inte bara är stenrika och beter sig som typiska amerikanska turister, de uppskattar även den reaktionära tea party-rörelsen.

Till mångt och mycket känns MIDNATT I PARIS lite grann som fan-fiction författad av Woody Allen. Han låter så många berömdheter som möjligt stråla samman i sin lilla fantasyberättelse. Egentligen är det här en väldigt naiv historia. Jag kommer även att tänka på PICASSOS ÄVENTYR, som ju också lyckas kasta in hur många kulturhistoriska kändisar som helst i ett mytiskt Paris - även om likheterna i övrigt inte är så många.

Woody Allens nya film är trots dess tunnhet väldigt charmig, underhållande och rolig. De många birollsskådisarna briljerar, framför allt Adrien Brody som Salvador Dalí - mer excentrisk och självupptagen än någonsin, och fullkomligt besatt av noshörningar. Kathy Bates är en utmärkt Gertrude Stein.

Rachel McAdams är en av mina nyare favoriter; hon ser väldigt bra ut, ger ett intelligent intryck och är en utmärkt komedienne. Marion Cotillard fråm LA VIE EN ROSE, PUBLIC ENEMIES, INCEPTION och en massa andra filmer, är charmerande på ett härligt franskt sätt. Ganska oemotståndlig.

MIDNATT I PARIS må vara en bagatell, men det är en väldigt tillfredställande bagatell.

(Biopremiär 2/9)

Bio: Chéri

Jag har flera gånger tidigare skrivit om biosituationen i Malmö, om att vi nu har fler och bättre salonger än tidigare, men trots detta missar flera filmer som går upp i Stockholm, Göteborg - och ibland till och med i Lund. I kväll har två filmer premiär i Lund, men inte i Malmö. Den ena är den animerade postapokalypsfilmen 9 (som inte ska sammanblandas med kommande musikalen NINE eller DISTRICT 9), som jag är nyfiken på, och den andra är Stephen Frears' CHÉRI, som jag såg på Filmdagarna i somras, och som hade sin Stockholmspremiär för längesedan.
Till saken hör att dessa två filmer har premiär på Södran. Södran är biografen inne på Mejeriet, där vi höll den första Something Weird-festivalen i slutet av 1990-talet. Jag har nog inte varit där sedan dess, men jag gissar att salongen ser likadan ut. Södran är nämligen en biograf av modell väl tilltaget runkbås för grupponanister. Med andra ord, det är väldigt litet och primitivt. Men där hålles alltså premiärer. Medan man på nya Entré i Malmö oftast vevar samma filmer som går på Storgatan ochRoyal.
Jag vet inte om CHÉRI kommer att gå upp i Malmö, men med tanke på lunda-
premi-
ären, gör jag ett försök att recensera den. Försök, eftersom det nu är längesedan jag såg den och den gjorde inget bestående intryck. Jag minns att jag beslutade mig för att sätta en snäll trea efter att ha sett den.
Michelle Pfeiffer är Lea de Lonval, något slags till åren kommen glädjeflicka i ett tjusigt Frankrike åren före första världskriget. Hennes äldre kollega madame Peloux (en grotesk Kathy Bates) ber Lea ta hand om hennes nittonårige son (Rupert Friend), som Lea alltid kallat Chéri. Det bär sig inte bättre än att Lea och Chéri blir ett älskande par under flera år, trots att hon är runt 30 år äldre. Men så måste han en dag gifta sig med en yngre flicka, och då blir det inte så kul längre, vare sig för Lea eller Chéri. Eller för flickan.
...Mer är det inte. CHÉRI är en märkligt tunn film efter ett par böcker av en viss Colette. Det är väldigt tjusigt att titta på, men nu, snart ett halvår efter att jag sett filmen, minns jag bara det jag återger i mitt referat här ovan.
Förvisso tyckte jag att Michelle Pfeiffer var rätt skabbig i SCAR-
FACE, men därefter blev jag alltmer förtjust i henne, och hon blev snart en favorit; både som skådespelerska och vad gäller utseendet. Nu verkar hon ha opererat sig och haft sig, men hon var väldigt stilig i en rad filmer på 90-talet. Och jo, hon är tjusig även i CHÉRI. Och det är alltid kul med skådespelerskor som går från snyggt bihang till respekterade karaktärsskådespelerskor. Många kritiker har ju bestämt att snygga kvinnor inte också kan vara begåvade aktriser.
Miljöerna i CHÉRI är fåtaliga, men lockande. Jag skulle också vilja sitta i en prunkande fransk vinterträdgård och dricka, ja, vad det nu är för sprit som erbjuds. Så länge det inte är bananlikör.
Rupert Friend är dock i fjolligaste laget och har den där typiska "ung, känslig poet"-looken.






(Lundapremiär 15/1)