Netflix: Glass Onion: A Knives Out Mystery

Foton copyright (c) Netflix

Jag beklagar att denna recension är en vecka sen - jag har varit bortrest över julen. Nu är jag hemma igen och det vore ju dumt om jag inte skrev om denna film, eller hur. I synnerhet som jag recenserade den första filmen.

I efterhand ångrade jag betyget jag satte på Rian Johnsons KNIVES OUT när det gick upp på bio 2019. Jag satte en fyra i betyg - enbart för att jag inte ville gödsla med femmor. Men senare tänkte jag att jag nog skulle satt en femma ändå, eftersom jag verkligen gillade filmen. Jag har dock inte sett om den sedan den kom, och jag vet inte om jag håller med mig själv.

Netflix var snabbt framme och lade beslag på rättigheterna till uppföljarna till KNIVES OUT, det verkar bli åtminstone två sådana, och nu har den första av dem haft premiär. GLASS ONION: A KNIVES OUT MYSTERY biovisades först i några länder, men i Sverige strömmas den direkt på Netflix.

Edward Norton spelar miljardären Miles Bron, en Elon Musk-typ som bor på en egen grekisk ö. Bron har bjudit en brokig skara människor till ön för att lösa ett mordmysterium. Dessa människor är ett gammalt kompisgäng och inbjudningen kom i form av ett märkligt pussel - något slags överdimensionerad version av the Lament Configuration i HELLRAISER-filmerna.

Väl på plats på ön ska de lösa mordet på Miles Bron. Denne har nämligen lagt ner en massa tid på att skapa ett mysterium, en lek de ska ägna helgen åt. Med i sällskapet finns även världens bäste detektiv, Benoit Blanc, som bjudits in av misstag. Blanc återkommer från den första filmen och spelas åter av Daniel Craig. Självklart mördas en av gästerna på riktigt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag blev rätt besviken på GLASS ONION. Filmen är inte direkt dålig, men den är långtifrån lika bra som KNIVES OUT, trots att Rian Johnson skrivit och regisserat även denna gång.

Gästerna på ön spelas av Kate Hudson, Dave Bautista, Janelle Monáe, Kathryn Hahn, Leslie Odom Jr, Jessica Henwick och Madelyn Cline. Med undantag för Monáe har de alla en sak gemensamt: de är fruktansvärt osympatiska och jobbiga. Jag satt och hoppades att de skulle mördas hela bunten så snart som möjligt.

Dessa rollfigurer är dessutom alldeles för överdrivna och parodiska - persongalleriet i den första filmen var skruvat, men gestalterna var ändå på något sätt trovärdiga. Så är inte fallet den här gången. Kate Hudson är nästan direkt dålig i sin roll som avdankad modell, hon känns hämtad från en nyårsrevy i Ödeshög.

Miles Brons ö är supermodern och högteknologisk. Det är lite science fiction över bostaden - Bron och hans ö skulle kunna vara hämtade ur en James Bond-film. Kanske är det här en korsning av Agatha Christie och James Bond? Ett intryck som förstärks tack vare Daniel Craigs medverkan.

Upplösningen är inget vidare - mördaren är den jag trodde det var och jag brydde mig inte riktigt. Motivet är lite luddigt och upplösningen blir en antiklimax.

... Nu får jag kanske filmen att låta sämre än den är. Det finns många bra inslag i GLASS ONION. Framför allt har den Daniel Craig i huvudrollen - och han är mycket bättre som den egensinnige Benoit Blanc än han var som Bond. Han ser verkligen ut att trivas i rollen. Janelle Monáe är också bra. Här finns flera bra scener, flera roliga scener, och filmfotot är glassigt. Jag tror att filmens största problem helt enkelt är att den inte är lika bra som KNIVES OUT. 

GLASS ONION varar två timmar och 19 minuter, vilket är alldeles för länge. Filmen utspelar sig under pandemin och i början går folk omkring med munskydd. Detta kan eventuellt leda till att filmen åldras ganska snabbt, och handlingen med ett begränsat antal skådisar på en liten ö gör att det hela känns lite grann som ett pandemiprojekt.

En lång rad kända namn skymtar förbi i småroller: Ethan Hawke, Hugh Grant, Stephen Sondheim, Kareem Abdul-Jabbar och Angela Lansbury med flera. Sondheim och Lansbury har hunnit dö sedan filmen spelades in. Förutom Grekland är filmen inspelad i Serbien. "Glass Onion: A Serbian Film".

   

 

 

 

(Netflixpremiär 23/12)

Bio: Bad Moms

Foton: Michele K. Short © 2016 STX Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Ska jag skriva en kort-kort recension av BAD MOMS, lyder den: Det här är en väldigt, väldigt dålig film, men med några roliga scener.

... Men eftersom ni förmodligen förväntar er en längre recension:

Jon Lucas och Scott Moore, som skrev manusen till BAKSMÄLLAN-filmerna, har skrivit och regisserat denna komedi, i vilken Mila Kunis spelar 32-åriga Amy. Hon blev mor när hon var tjugo, och har nu två bortskämda barn, Hon jobbar deltid, är gift med en otrogen, korkad slusk, hon har ett slit med ungar, skola, matlagning, hon gråter och stressar. Men hon bor i ett stort hus, verkar ha obegränsat med pengar, och är alltid nysminkad. Nej, hon är inte speciellt övertygande som utsliten morsa.

Christina Appelgate spelar Gwendolyn, extremt elak ordförande i PTA; en föräldraförening som ungefär motsvarar Hem & skola. Gwendolyn sätter skräck i alla i sin omgivning. När Amy fått nog, sätter hon sig på en bar. Där träffar hon Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell), slitna morsor även de. De bestämmer sig för att revoltera mot sina liv, så de super till det och beger sig ut på stan för att leva jävel. De festar och raggar karlar och har sig.

Sedan händer något märkligt: Amy bestämmer sig för att ställa upp i valet till ny ordförande för PTA. Ett regelrätt krig mellan Amy och hennes nya kompisar, och Gwendolyn och hennes anhang (Jada Pinkett Smith är en av dem) följer. Ja, BAD MOMS utvecklas till en komedi om Hem & skola!
Lucas och Moore har säkert velat göra en rejäl flabbkomedi. De vräker på med svordomar, grovt språk, sprit, droger, sexanspelningar och diverse vulgariteter. Som i en typisk "grabbkomedi", fast med kvinnor. Men: de håller sig inte till detta. De ville även göra en film med fina budskap. Således får filmen slagsida.

BAD MOMS är en väldigt amerikansk film. Så där jätteamerikansk. Trots alla vulgariteter, blir det ofta sentimentalt. Amy och andra håller "spontana", gripande tal om att vara mor och att ha familj. Hela grejen med PTA känns bara skitkonstig - det, om något, är vulgärt! Flera av männen är totalt handfallna i hemmet, det känns som en tokig, svensk film från 1940- eller 50-talen, eller som ÄLSKLING PÅ VIFT från 1964, i vilken Anna Sundqvists make inte klarar av att tillaga de enklaste saker i köket - eller något annat i hemmet.

Det går inte att komma ifrån att Kathryn Hahn onekligen är rätt kul i den här filmen. Hon är en trashig, ensamstående morsa - och borde tilldelats huvudrollen. Christina Applegate, som ju brukar vara kul i sina filmer, lyser till i en och annan scen. Jag skrattade till när Martha Stewart dök upp som sig själv. Men i övrigt är det lätt att hålla sig för skratt. Någon ny BRIDESMAIDS är detta inte.
Under eftertexterna sitter huvudrollsinnehaverskorna i en soffa med sina riktiga mödrar och diskuterar moderskap. Det fälls en och annan tår. Jag kastade upp lite i innerfickan.
Jag är snäll och sätter en tvåa - men den är verkligen svag.

(Biopremiär 12/8)

Bio: She's Funny That Way

Foton copyright (c) Noble Entertainment

För ett par månader sedan såg jag om jag på GO'DAG YXSKAFT och PAPER MOON, två klassiker av Peter Bogdanovich från 1972 och '73, varav den sistnämnda fortfarande är väldigt bra. Efter att ha sett dessa funderade jag på vad Bogdanovich har haft för sig den senaste tiden. Det känns ju som om det varit tyst sedan MASK (1985) och TEXASVILLE (1990). Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att han regisserar kontinuerligt - men det handlar mest om TV-filmer.

Nu är han i alla fall tillbaka på bioduken med en New York-komedi, producerad av Wes Anderson och Noah Baumbach. Jag skulle vilja beskriva SHE'S FUNNY THAT WAY på följande sätt:

Tänk er att Stefan & Krister sitter någonstans i Halland och funderar på ett nytt lustspel. De kommer på att de kan göra en buskisversion av PRETTY WOMAN. Men  så slår det dem att de ju alltid får så dålig kritik på tidningarnas kultursidor, där de oftast hånas. Därför anlitar de Woody Allen som manusförfattare. Han ställer upp billigt om han slipper jobba mer än tre dagar på manuset.

... Självklart hittar jag bara på. Men det är så här Peter Bogdanovichs nya film känns. Det här är en väldigt irriterande film som i princip inte är rolig alls. I stort sett varenda scen, varenda rollfigur, varenda vändning i handlingen är avsedd att vara hysteriskt rolig - men ingenting funkar.

SHE'S FUNNY THAT WAY ramas in av en intervju med den nya, unga filmstjärnan Isabella Patterson, som spelas av den engelska skådespelerskan Imogen Poots. Jag satt filmen igenom och undrade vad det var för konstig dialekt hon pratade - antingen var det det sämsta försök till New York-accent jag hört, eller så talade hon något slags extremt genuin accent. Det låter som om hon har talfel. Det visade sig alltså att hon lagt sig till med det konstiga uttalet. Oavsett vilket är Poots fruktansvärt irriterande.

Isabella, som kallas Izzy, berättar om hur allt började. Hon jobbade under namnet Glo Stick som call-girl, och blev en dag anlitad av Broadwayregissören Arnold (Owen Wilson) - varför den gifte Arnold anlitar call-girls framgår inte riktigt, det verkar mest vara en normal grej män gör när de är ensamma. Izzy har skådespelardrömmar och går på provspelning. Det visar sig vara Arnolds nya pjäs, som har Arnolds fru Delta (Kathryn Hahn) och filmstjärnan Seth (Rhys Ifans) i huvudrollerna. Izzy chockas av att Arnold är regissören. Arnold chockas ännu mer av att hon dyker upp. Izzy blir kär i manusförfattaren (Will Forte), vars flickvän är Izzys stirriga terapeut (Jennifer Aniston). En gammal gubbe som brukade anlita Izzys tjänster är kär i henne och låter henne skuggas av en privatdetektiv - som visar sig vara far till en av de inblandade.

I den här filmen är alla släkt med alla - åtminstone verkar alla känna alla. Humorn bygger på förvecklingar modell fars på valfri privatteater. Flera spelar över. Det babblas oavbrutet. Folk pratar i mun på varandra. Man ska tänka Oh, vad tokigt, nu är Delta på väg till Arnolds hotellrum, och han har gömt en rysk call-girl (Lucy Punch) i badrummet, eftersom hon gått fel, hon skulle egentligen till den förälskade gubben, som finns i rummet intill, och i rummet mittemot finns manusförfattaren och Izzy! För att inte tala om hur tokigt det blir när alla ovetande om varandra råkar gå till samma restaurang.

Filmen räddas en aning av de medverkande, och förutom de skådisar jag nämnt, får man se en oändlig rad känt folk dyka upp i småroller: Michael Shannon, Colleen Camp, Cybill Shepherd, Tatum O'Neal, Joanna Lumley, Scott Campbell, Bogdanovich själv, och i sista scenen stövlar Quentin Tarantino in som sig själv och pratar om en Sonny Chiba-festival.

Arnold pratar ofta om att man istället för att ge nötter till ekorrarna, ska man ge ekorrar till nötterna. Filmen är producerad av Squirrels to the Nuts LLC - och detta har man lyckats stava fel till i eftertexterna! Mot slutet av dessa står det "Squirrels the the Nuts LLC".

Jag kan tyvärr inte komma på någon större anledning att se SHE'S FUNNY THAT WAY.

Det hade nog blivit bättre med Stefan & Krister.

  







(Biopremiär 20/6)