Visar inlägg med etikett Katee Sackhoff. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Katee Sackhoff. Visa alla inlägg

torsdag 12 juni 2014

Bio: Oculus

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Historier om hemsökta speglar är en fin skräckfilmsgenre; främst förknippar vi den väl med Ulli Lommels THE BOOGEYMAN, och - de betydligt sämre - MIRRORS och MIRRORS 2, vilka bygger på den koreanska INTO THE MIRROR.

"Oculus" är latin för öga, men det är även namnet på den här nya skräckfilmen, som jag aldrig hört talas om. OCULUS pressvisades inte i Malmö, så det blev allt till att se den på onsdagspremiären. Som så ofta är fallet när det gäller skräckfilm, bestod publiken till stor majoritet av unga tonårstjejer. Ett gäng av dem hade gjort det dåligt genomtänkta valet att köpa biljetter till den bänkrad jag satt på - de verkade inte känna till att jag helst vill ha hela raden för mig själv. Nu tvingades jag sitta där med en liten snuttgurka bredvid mig, men det var bara att bita ihop, så jag tog ett fast grepp om tösens nakna lår och lutade mig tillbaka i biofåtöljen.*

Mike Flanagan heter killen som skrivit och regisserat OCULUS, och filmen bygger på en 32 minuter lång kortfilm med av allt att döma samma handling, som Flanagan gjorde 2006. Tim Russell (Brenton Thwaites) heter en tjugoårig kille som släpps ut efter att ha tillbringat elva år på psyket. Han hamnade där efter att ha mördat sina föräldrar, men nu anses han vara frisk. Tim syster Kaylie (Karen Gillan) plockar upp honom, och de beger sig genast till kåken de växte upp i. Där planerar de att döda den egentlige mördaren. Det var förstås inte alls Tim som mördade föräldrarna, utan ett räligt spöke. Eller kanske flera spöken. Kaylie har riggat kameror och teknisk utrustning i kåken och i synnerhet framför en stor gammal spegel - det är denna spegel syskonen tror är roten till ondskan.
Vad som sedan följer är en allt annat än linjär story, i vilken Flanagan hela tiden hoppar mellan nutid och tragedin som inträffade elva år tidigare - och ofta flyter allt ihop så att både det vuxna och det unga syskonparet figurerar samtidigt. Vad är det för mystisk spökkvinna som traskar runt i kåken? Vad är hon ute efter?

... Hur ska jag kunna veta det? Här finns en scen - en statisk scen - i vilken Kaylie står rätt upp och ner och berättar spegelns historia utan att vi får se några av händelserna i bild, men vad hon sa uppfattade jag inte - tonårstjejerna bredvid mig tyckte nämligen att denna scen var så trist att de började att prata om annat och min uppmärksamhet försvann.
OCULUS gör sitt bästa för att vara surrealistisk och mardrömsaktigt suggestiv, men det hela blir bara dumt och förvirrat - ofta direkt tråkigt. Det är bara en massa händelser staplade på varandra, strukturen är hur stökig som helst, Flanagan får ingen rätsida på någonting alls, och jag blev rätt irriterad och undrade vad det var jag satt och tittade på. Är scenerna dröm eller verklighet? Spänningen förtas automatiskt så fort det handlar om drömmar och illusioner, eftersom rollfigurerna ju då inte hotas på riktigt - och eftersom precis vad som helst kan hända utan några regler.

Ett par scener är hyfsat kusliga, men det hela är så oengagerande att man inte bryr sig. Åtminstone inte jag. Men jag är å andra sidan väldigt härdad. Den unga publiken verkade verkligen gilla filmen. Ja, jävlar vad de skrev! De skrek nästan konstant från första scenen. Det hände att även jag hoppade till - detta beroende på att tjejen bredvid mig hoppade och skrek så att jag ryckte till. Och efter varje skrikattack skrattade och fnissade publiken hysteriskt.
Jasså, jaha. Här sitter jag och tycker att det bara är dumt, ospännande och skräckbefriat, och så slickar målgruppen glupskt i sig allt.

Syskonens morsa, som går ett grymt öde till mötes, spelas av Katee Sackhoff, och henne gillar vi ju. Stilig kvinna. Cool. Men hon kan inte rädda den här filmen. Jag sätter ett plus i kanten för det faktum att OCULUS är Rated R i USA, men det är fortfarande en snäll film, mest riktad till unga tonåringar. Jag gillade scenerna där huvudpesonerna äter krossat glas och porslin så att blodet forsar ur munnen på dem - men detta kan inte hindra mig från att sätta en sketen etta på denna ljumma skapelse. Det här är nämligen inte bra. Alls.







(Biopremiär 11/6)

*Ni som tror att jag ljuger och fantiserar tror alldeles rätt. Jag hade en tösabit intill mig, men jag tafsade inte på henne.**

**Det var hon som tafsade på mig.

tisdag 17 september 2013

Bio: Riddick

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag tillhör de tydligen väldigt få som inte gillar PITCH BLACK; ett science fiction-raffel som kom år 2000 och gjorde stjärna av Vin Diesel, som spelade huvudrollen som Richard B Riddick. Jag förstod aldrig hajpen - jag tyckte mest att filmen var småtrist och att Riddick var en charmlös och osympatisk typ. Och nej, jag har aldrig förstått Vin Diesels eventuella storhet. I min recension av xXx jämförde jag honom med en grå, smulig skiva köttfärslimpa i en skolmatsal. Han kan ibland få Steven Seagal att framstå som spirituell, charmig och begåvad.

2004 kom uppföljaren THE CHRONICLES OF RIDDICK - känd som ett makalöst praktfiasko. Det här var en stor, enormt påkostad kostymfilm; hur dyr som helst - och den floppade så att det stänkte om det. Jag minns absolut ingenting av den - inte mer än att Judy Dench i en intervju sa att hon tackade ja till sin roll i filmen på grund av alla spejsade kläder.

Nu återvänder Riddick i en tredje film och liksom tidigare är det David Twohy som skrivit manus och regisserat. Jag hade faktiskt vissa förväntningar på den här filmen - den fick nämligen rätt bra kritik i USA. Det har sagts att den verkligen levererar på actionfronten - och jodå. Det gör den!

Det går alldeles utmärkt att se RIDDICK utan att ha sett de tidigare filmerna. Det refereras till film nummer två i en kort flashback, i vilken Karl Urban gör ett minutlångt framträdande, men dessa scener är egentligen rätt meningslösa. Det räcker med att känna till att Riddick är efterlyst för mord och när filmen öppnar vaknar han ensam och skadad upp på en ogästvänlig planet bebodd av en massa illasinnade djur. Riddick tillbringar en bra stund med att på egen hand slåss med vattenvarelser, ormliknade saker och ett gäng bestar modell muterade hundar. En av dessa, en unge, tar han med sig som kompis.

Riddick hittar en övergiven utpost varifrån han sänder en nödsignal. Snart anländer ett skepp med en samling oerhört hjärtlösa och råa prisjägare anförda av psykot Santana (Jordi Mollà). Inte långt därefter kommer ytterligare ett skepp vars besättning består av soldater, eller om de nu var legoknektar. Riddick har försvunnit och när de två nyanlända grupperna inte bråkar med varandra, letar de efter Riddick, som ser till att nedgöra fienden. Fast när monster attackerar tvingas han samarbeta med soldaterna.

RIDDICK är verkligen en western i yttre rymden. Riddick skulle kunna vara den efterlyste gunfightern som överlevt ett indiananfall, och som måste ta sig genom öknen till en handelsstation dit även två banditgäng anländer. Och det här är hårt. Riktigt jävla skithårt! RIDDICK är nog den hårdaste filmen i år. Dialogen är knapp, folk pratar inte så mycket, och när det väl säger någonting är det mest "fucking" ditt eller "fucking" datt. Splatter är det gott om. Blodet sprutar hejvilt. Richard B Riddick är skitbra på allting, han klarar av att nedgöra fienden oavsett om han har brutit benet eller sitter fastkedjad.

Fast nu är förstås Vin Diesel lika degig som vanligt. Han låter lite bakom flötet när han pratar och han ser ut som en muterad bebis. Men detta kompenseras av Katee Sackhoff. Hon spelar Dahl; en av legosoldaterna, och hon är verkligen stenhård. Hon är lesbisk (åtminstone tills hon träffar Riddick) och säger saker som "I don't fuck guys. Occasionally I fuck them up!". Det hade varit mycket coolare om Dahl hade huvudrollen och fått vara filmens hjältinna. Stilig brud, Sackhoff. För en del år sedan var hon med i B-filmen THE LAST SENTINEL, ett postapokalyptiskt raffel med Don "The Dragon" Wilson, och i den spelade hon en liknande roll. I den filmen medverkade även Bokeem Woodbine - och minsann om inte han också är med i RIDDICK. Fick de månne dessa roller tack vare THE LAST SENTINEL?

RIDDICK är back to the basics. Förvisso kostade den här 38 miljoner dollar att göra, men detta är en på alla sätt mindre film än den bombastiska THE CHRONICLES OF RIDDICK. Och det här är en betydligt bättre film. Jag tänkte först sätta en trea på det här, men jag tar faktiskt och höjer betyget ett snäpp. Detta på grund av 2000-talets absolut bästa halshuggning ("Jag hörde allt hur du skrattade!" sa en kollega efter pressvisningen). Och på grund av Katee Sackhoff. Jodå, så cool är hon. Jag vill se henne spöa skiten ur monster och muskelknuttar igen. Gärna så snart som möjligt.

Bonuspoäng för omotiverade naken- och duschscener. Minuspoäng för scenen där Vin Diesel poserar naken på en klippa i månsken.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/9)