Bio: Triple 9

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Den som inte nöjer sig med en film med Chiwetel Ejiofor denna helg, kan se två. Förutom SECRET IN THEIR EYES har nämligen även TRIPLE 9 premiär - och TRIPLE 9 är den bättre av de två. Åtminstone om man gillar riktigt stenhård, rå, skitig och blodig snutfilm. För det är precis vad det här är. Våldsam action i samma tradition som STREET KINGS och liknande.

999 är poliskoden för "officer down" - det vill säga när en polis skjuts ner. En kod som i den här filmen används som avledningsmanöver för att utföra ett bankrån.

Den ryska maffian är en av många kriminella organisationer i Atlanta, Georgia. Kate Winslet, utspökad med blont hår och tacky smak, spelar en ryska som styr maffian helt öppet. Ett litet gäng bankrånare jobbar åt henne. Ejiofor tillhör ligan, och två av de övriga; Marcus (Anthony Mackie) och Rodriguez (Clifton Collins Jr) är poliser - korrumperade sådana.

Casey Affleck spelar den idealistiske polisen Chris, som flyttats till stationen som ska reda ut ett brutalt bankrån begått av polisligan. Hans nya partner blir Marcus, som lagt ut spår som pekar mot stadens kriminella latinogäng. Fast Chris' besynnerlige, knarkande chef (Woody Harrelson) känner på sig att det är något som inte stämmer - och Chris i sin tur blir genast ovän med den osympatiske Marcus, som beter sig alltmer misstänkt.

TRIPLE 9 har regisserats av australiern John Hillcoat, som tidigare gjort ett par filmer med Nick Cave, samt den utmärkta LAWLESS. TRIPLE 9 är en väldigt mörk film, både innehållsmässigt och estetiskt sett. Filmfotot är murrigt, berättandet är intensivt, Atticus Ross med flera står för den pumpande, pulserande filmmusiken, och emellanåt blir det rätt spännande. Våldet är brutalt och närgånget. Sättet filmen är gjord på skänker en viss realism, även om det i grund och botten är en actionthriller med de överdrifter och osannolikheter som hör genren till.

Den ständigt tuggummituggande Casey Affleck är inte helt sympatisk som Chris, men även det skänker en viss realism som inte skulle infinna sig om han vore en helyllekille. Woody Harrelson gör ännu en av sina bisarra rollgestaltningar. Han pratar med konstig dialekt, han bär konstiga kläder, och han beter sig minst sagt besynnerligt. Kate Winslet är kanske lite mindre övertygande som ryska - vilket antagligen beror på att det är just Kate Winslet. Filmens alla latinos spelas förstås av riktiga sådana, så varför inte låta en skådespelerska från någon öststat göra Winslets roll? Nu känns det mest som att Kate Winslet imiterar Jolanta från Kändisresor. Men hon är inte med så mycket, så det stör inte nämnvärt.

Filmen är inspelad på plats i Atlanta och i kvarter som inte är speciellt smickrande för staden. Det är lika fascinerande som märkligt att massor av sådana här områden finns i ett välfärdsland av idag. Förfallet, raserat, fult, skitigt, farligt.

Jag gillar hårda snutfilmer av den här typen, och därför gillar jag även TRIPLE 9. Den är verkligen stenhård. Hårdast i år.

Fast jag tycker gott att Hillcoat kunde låtit Affleck misshandla någon med en telefonkatalog. Då hade jag blivit riktigt nöjd.

(Biopremiär 18/3)

Bio: Steve Jobs

Foton copyright (c) UIP
I november 2013 kom filmen jOBS (som stavas med gement J), och som handlade om Steve Jobs liv och karriär fram till hans död. Filmen var inte speciellt bra - och titelrollen spelades av Ashton Kutcher, som inte är så där jättelik Jobs.
Redan nu kommer ännu en film om Steve Jobs, den här gången i regi av den pålitligt ojämne Danny Boyle, och med Michael Fassbender i titelrollen. Han är inte heller lik Jobs. Under scenerna från 1980-talet bär Fassbender kostym och slips, vilket innebär att han är mer lik James Bond än Steve Jobs.
Vad har Boyle att tillföra ämnet? Inte mycket, visar det sig.
STEVE JOBS är indelad i tre delar: Jobs introducerar sin Mac 1984, Jobs introducerar sitt nya system Next 1988, Jobs introducerar sin iMac 1998. Med undantag för några korta flashbacks, utspelar filmen sig i de lokaler där presentationerna av datorerna ska ske. Presentationerna förbereds medan Jobs diskuterar och bråkar med sin familj, och framför allt med sina kollegor - Jeff Daniels gör Apples ägare John Sculley, Seth Rogen är Steve Wozniak, som tillsammans med Jobs skapade maskinen i ett garage, och Kate Winslet spelar Jobs hårt prövade assistent Joanna Hoffman, som mest springer och letar efter sin ständigt försvunne chef.
Det här är ett dialogdrivet drama, i vilket rollfigurerna står mittemot varandra och skriker. Det kan hända att de även sitter ner. Och skriker. Ibland slänger Boyle in onödiga, arty, och aningen irriterande detaljer, som att visa dokumentära bilder på Skylab på en vägg bakom Jobs när denne pratar om just Skylab. Scenerna från 1984 är av någon anledning grynigare än resten av filmen.Vad jag minns var  1984 inte ett speciellt grynigt år.

Redan i filmens första scen uppstår problem när de kort innan presentationen av Macen måste öppna burken. Detta blir svårt, eftersom de saknar det verktyg som behövs. Någon säger att de kan fixa fram en skruvmejsel, men det funkar inte med en sådan. Det behövs specialverktyg. Jobs säger att han inte vill att vanligt folk ska kunna öppna och ändra i en Mac. Det är bland annat just detta jag inte gillar när det gäller Appleprodukter. Det är inte mycket man kan fixa själv, inte mycket som det går att pilla och leka med och uppgradera. Man måste hela tiden köpa nytt, och prylarna blir allt dyrare.
En annan grej jag inte gillar, är att Appleanvändare utgör något slags sekt. Apple är en gudomlighet, Steve Jobs ord är lagen. I Danny Boyles film är Jobs ett osympatiskt, maktlystet rövhål. Under filmens gång blir han alltmer lik L Ron Hubbard och tillställningarna kan närmast liknas vid scientologmöten.

Både Fassbender och Winslet är Oscarnominerade för sina inssatser, och visst - det här en välspelad film. Men det är inte utan att jag undrar vad det är Boyle vill berätta; vad han vill säga med den här pladdriga filmen. Steve Jobs beter sig som en skitstövel - och sedan är det slut, efter att han har kommit med den hopplösa iMacen och hintat om iPoden.
STEVE JOBS gav mig absolut ingenting.

(Biopremiär 22/1)

-->

Bio: Insurgent

Foton copyright (c) Nordisk Film
DIVERGENT, som hade premiär i april förra året, var ännu en i raden av filmer som ville bli en ny TWILIGHT och HUNGER GAMES. Till skillnad från de flesta övriga försök blev DIVERGENT en stor framgång - och här kommer en andra film, vars fullständiga titel är THE DIVERGENT SERIES: INSURGENT. Filmerna bygger på böcker av 26-åriga Veronica Roth, och eftersom det finns en tredje bok kommer det förstås en tredje film. Inte mig emot - jag tyckte att den första filmen var helt okej och den här är inte sämre.
Min främsta invändning mot den första filmen var att det hela kändes alltför krystat och långsökt: i en framtida dystopi är Chicagos befolkning indelad i falanger; grupper skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de osjälviska och så vidare. Shailene Woodley spear Tris, som visar sig vara en divergent; hon besitter samtliga egenskaper och anses då farlig - samtidigt som hon blir något slags The Chosen One. Sådana är det gott om på film. Det här framtidssamhället hålls i ett järngrepp av De intelligenta och överhuvud för den falangen är Jeanine (Kate Winslet) - en ond kvinna med onda undersåtar. De är förstås på jakt efter Tris, som gömmer sig tillsammans med sin älskade Four (Theo James).

Jeanine har kommit över något slags mystisk låda; en variant av pusselboxen i HELLRAISER, som bara kan öppnas av en divergent. Ingen vet vad lådan innehåller och de onda måste förstås hitta Tris. Tris och Four i sin tur har råkat på ett gäng vildsinta falanglösa som för dem till deras ledare Evelyn (Naomi Watts), som visar sig vara Fours morsa, och som trotts vara död. Naomi Watts är bara sexton år äldre än Theo James, så det känns väl inte helt klockrent.
Rent allmänt är det mycket som inte är klockrent i INSURGENT. En hel del saker går alldeles för enkelt; logiken haltar rejält. Motståndsrörelsen har en tendens att bara dyka upp i rättan tid, efter att på något sätt ha tagit sig till- och utan problem tagit sig in i de ondas tillhåll. Detsamma gäller för de onda trupperna, som dyker upp på liknande sätt. Filmen innehåller en hel del skott i ryggen i sista sekunden.
Filmen innehåller även lite för många drömscener och simuleringar. Tris drömmer mardrömmar, vilka vi förstås får se - tills vi förstår att It was only a dream. De divergenter som tillfångatas för att öppna den mystiska lådan hängs upp i en märklig anordning som simulerar olika situationer. Alltså blir det mycket It was only a simulation. Sådant förtar spänningen; när man tror eller vet att det antagligen inte händer på riktigt och när precis vad som helst kan hända.

Men i övrigt är INSURGENT, som  regisserats av Robert Schwentke (RED), underhållande och överraskande tuff för att vara en äventyrsfilm riktad till en ung målgrupp. Filmen innehåller många actionscener och slagsmålen är välkoreograferade och brutala. Mesproppen Katniss i HUNGER GAMES hade inte haft en chans i den här världen. Hjältarna i INSURGENT är också lite moraliskt tvetydiga. I ett par scener avrättar de kallblodigt sina motståndare med ett skott i huvudet. Lite oväntat i en film av den här typen.
Miles Teller från WHIPLASH återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz' och Maggie Qs roller är mindre den här gången, Ray Stevenson har ett par korta scener som Fours farsa, medan Tris' morsa (Ashley Judd), som dog i förra filmen, figurerar i både drömmar och simuleringar.
INSURGENT är i 3D, många av specialeffekterna är imponerande, men vissa av simuleringarna mot slutet pågår för länge och det blir lite för mycket TV-spel över det hela. Vi får även veta att Tris och Four har ett sexliv, men vi får inte se själva akten efter att de låtit ett par plagg falla. Bummer. Miles Teller får ur sig ett knappt hörbart "fuck" på ett ställe. Det anses säkert modigt av producenterna.
Det verkar som att seriens sista kapitel; ALLEGIANT, ska delas upp i två filmer - som man ju även gjort med HARRY POTTER, TWILIGHT och HUNGER GAMES. Då lär det bli segt och utdraget, antar jag.

(Biopremiär 20/3)

-->

Bio: Divergent

Foton copyright (c) Nordisk Film

De börjar bli allt mer desperata därborta i Hollywood. Efter TWILIGHT måste de skaka fram ännu en filmserie som riktar sig till unga tonårstjejer - och som blir en megasuccé. Nu lyckades man förvisso med THE HUNGER GAMES, men övriga försök har floppat, ibland ganska rejält: BEAUTIFUL CREATURES, THE HOST, THE MORTAL INSTRUMENTS. Nu kommer DIVERGENT, baserad på en bok av Veronica Roth jag aldrig hört talas om, och till skillnad från nyss nämnda filmer har den här blivit en stor framgång på bio i USA. Fullt förståeligt, eftersom DIVERGENT rätt oväntat visar sig vara bättre än övriga filmer i det här facket - tweenfacket, eller vad det nu ska kallas.

För regin står Neil Burger, som gjorde LIMITLESS, och vi befinner oss i en dystopisk framtid. Platsen är visst Chicago, men det är inte mycket som känns igen. För att bevara freden i samhället har de styrande infört ett nytt system - ett väldigt konstigt och långsökt sådant. Invånarna är indelade i olika grupper, skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de hjärtegoda, de osjälviska och allt vad de nu hette. Grupperna bor för sig i olika områden och de klär sig på ett visst sätt - allt i bästa METROPOLIS-anda. Hur man lyckades införa detta system begriper jag förstås inte.

När man är i femtonårsåldern ska man genomgå ett test för att se vilken falang man är lämpligast för och kommer att tillhöra i framtiden. Av någon anledning måste man sedan hålla sig till den falangen och kan inte längre umgås med sin familj. Åtminstone gäller detta den unga Tris (Shailene Woodley). Hon vill tillhöra de tappra; falangen som fungerar som något slags polis, men när hon genomgår testet (som utförs av Maggie Q) visar det sig att hon är divergent - hon passar in på ett flertal falanger; hon är exceptionellt begåvad. Därför anses hon av någon anledning som farlig. Det får absolut inte komma ut att hon är divergent.

Tris hamnar hos de tappra och genomgår en tuff utbildning. Falangens ledare kallar sig Four (Theo James), han är sur, hård och butter, men det dröjer inte länge innan han och Tris får upp ögonen för varandra så att det kan bli pusskalas. Det visar sig att falangen De intelligenta, som anförs av Kate Winslet, är ond och tänke iscensätta en illasinnad plan. Denna plan måste stoppas - och självklart är det Tris och Four som upptäcker det hela och måste sätta käppar i hjulet.

Det uppstod en hel del frågor när jag såg DIVERGENT. Den största frågan är Varför? Den här framtidsvärlden är lite i konstigaste och mest krystade laget. Förvisso påminner det lite om, tja, Indien med sitt kastsystem, men logiken funkar inte. Dock hindrar det inte filmen från att vara helt okej och hyfsat underhållande. Jag tycker bättre om den här än HUNGER GAMES och bitvis är DIVERGENT lite tuffare, trots sin snällhet - målgruppen är trots allt unga flickor.

Shailene Woodley är ännu en sådan där hjältinna som, likt Jennifer Lawrence, ska vara "vanlig" och "alldaglig". Och det är ju lite trist. Vad är det för coolt med det? När grabbar gör actionfilm för grabbar med kvinnlig hjälte, får vi Milla Jovovich med stor picka och samurajsvärd. När det görs actionfilm för tjejer får vi någon som ser ut att sitta i kassan på Hemköp. Ett annat problem med Shailene Woodley är att hon ser ut att vara tretton. Hon är 22, men det hjälper inte. Det känns kymigt att se på när hon hånglar loss med den 29-årige Theo James. Huh!

Lenny Kravitz dotter Zoë har en rätt stor roll och är roligare än Tris, och vi ser även Ashley Judd och Ray Stevenson i filmen, som varar 2.20 och är alldeles för lång - och som dessutom har lite för många jönsiga drömscener.

(Biopremiär 30/4)

Bio: Titanic 3D

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har inte sett James Camerons TITANIC sedan den kom 1997. Jag såg den på Maxim i Landskrona och jag har inga större minnen av filmen, mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jag minns själva visningen bättre. Mitt i filmen var det paus och kaffeservering. Detta beroende på att biografen då inte kunde visa en så lång film i ett svep. Bredvid mig satt en skäggig, pensionerad sjöman (torde han ha varit) med fru. Han påpekade flera detaljer lite då och då ("Notera hur kraftfullare röken är ur de främre skorstenarna!" (Här måste jag skjuta in att jag någonstans läste att det till skillnad från filmens Titanic inte rök alls ur den fjärde skorstenen, eftersom den var där bara av estetiska skäl. Men jag kan förstås ha fel.)) Bakom mig satt en tjej som redan när förtexterna rullade sa "Åh, jag gråter redan!".

Sedan minns jag inte mer. Jösses, jag minns knappt vilka skådespelare som medverkade, förutom Leonardo DiCaprio, Kate Winslet och Billy Zane. Jag imponerades av själva katastrofen, av effekterna när fartyget sjönk, men det var väl allt.

I år är det hundra år sedan Titanic sjönk och femton år sedan filmen kom, så Cameron och Fox passar på att ännu en gång skicka ut filmskrället till världens biografer. Den här gången i 3D. Jag fruktade förstås det värsta. 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET såg hemsk ut, det enda som hände var att bilden blev mörkare och oskarp. Och liksom STAR WARS var TITANIC aldrig avsedd att visas i 3D när den spelades in. Och vem vill sitta i tre timmar och femton minuter och tittade på en suddig film? Dessutom en film jag aldrig känt för att se om.

Nåja. Jag gick dit. En pressvisning som blev ovanligt angenäm, eftersom det visade sig att vi bara var två journalister närvarande på grund av ett missöde med inbjudan. Vi två hade hela, gigantiska Royal för oss själva!

Okej. Själva filmen finns det inte så mycket att säga om. Ni har alla redan sett den. Handlingen är inte mycket bättre nu. Jo, spektaklet imponerar fortfarande rent visuellt; det är en pampig och mäktig film, som gör sig extra bra på Royal, Sveriges största bioduk. Scenerna när Titanic går under är fortfarande extremt imponerande.

Men det spelar ingen roll. 75% av filmen är fortfarande en riktigt vissen Harlequinromans av enklaste sort. DiCaprio är flickaktig, det är lätt att förstå att unga tonårstjejer - filmens mest fanatiska publik - gillade honom. Kate Winslet är småtrist. Det har alltid varit något tantigt över henne. Delar av dialogen är fullkomligt erbarmlig, till exempel under en scen i början där Winslet och Zane diskuterar konst. Men dialog är nog inte James Camerons starka sida, när jag för ett par år sedan såg om ALIENS, som jag inte sett på väldigt länge och som jag tyckte var hur tuff som helst när jag var i tjugoårsåldern, konstaterade jag att dialogen emellanåt är riktigt vissen.

Billy Zane är bara ond och egoistisk filmen igenom, David Warner (som jag glömt medverkade) är ännu mer ond som Zanes betjänt. Kathy Bates' medverkan hade jag helt förträngt, liksom att Victor Garbor (ALIAS), Ioan Gruffudd (Reed Richards i Fantastiska Fyran) och Frances Fisher är med - för att inte tala om Bill Paxton i prologen. Oj, tänk om Paxton hade haft DiCaprios roll! Det hade varit grejor, det.

... Och alldeles för ofta spelas den där synnerligen plågsamma hitlåten "My Heart Will Go On" i olika versioner, ett kräkmedel om något. Replikerna på svenska låter väldigt skojiga, även om åtminstone en av de svenska passagerarna spelas av en svensk. Någon är norrman, men ingen pratar norska. "Förbaaa-nade idiåååter!" låter jättekonstigt.

Men. Så har vi då 3D:n. Och här måste jag tillstå att när det gäller vanlig, platt film som konverterats till 3D, är TITANIC bäst hittills. Med bred marginal. Det här är oändligt mycket bättre gjort än STAR WARS, för att inte tala om lågvattenmärkena CLASH OF THE TITANS och THE LAST AIRBENDER. Och då hör det till saken att TITANIC är en "gammal" film. 3D-versionen av TITANIC är dessutom bättre än många nya filmer som är avsedda att visas i 3D.

Helt perfekt är det förstås inte, men man får inte ont i huvud och ögon, och djupet i bilden finns där hela tiden. Den som förväntar sig att båtdelar och vatten slungas ut i publiken blir dock besviken, som sagt: 3D fanns inte i åtanke när filmen spelades in. Cameron borde kunna åstadkomma mirakel med PIRAYA 2 - DE FLYGANDE MÖRDARNA om han konverterar den till 3D (wishful thinking).
De som tvunget vill se om filmen, eller se den på bio för första gången, lär bli nöjda. För övrigt ser Leonardo DiCaprio ungefär likadan ut än idag. Han har inte åldrats alls.

När får vi återse LYFT TITANIC på biograferna?

Fotnot: Titanic var egentligen bara ett av tre systerfartyg. Redan 1910 sjösattes Olympic, ett skepp som på sin tid väckte större uppståndelse än det i princip identiska Titanic. 1914 anlände Britannic, vars konstruktion förändrats och förstärkts efter Titanics öde. Att man bara minns Titanic beror förstås på dess dramatiska öde. Olympic nämns inte alls i filmen.

Titanic gick på isberget den fjortonde april. Samma datum som Lincoln blev skjuten - och jag föddes.

(Biopremiär 4/4)

Bio: Carnage

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag måste säga att jag blev lite besviken på Roman Polanskis CARNAGE, efter alla lovord jag hört och läst om den - och efter Polanskis förra film, den utmärkta THE GHOSTWRITER.

GHOSTWRITER bygger på den franska pjäsen MASSAKERGUDEN, som spelades i Malmö för några år sedan - nej, jag såg den inte. Handlingen i filmversionen har flyttats från Paris till New York (men filmen är inspelad i Paris, på grund av regissörens relation till USA efter den där gamla våldtäktsdomen). I övrigt lär det inte vara så mycket som skiljer pjäsen från filmen.

Och det är väl detta som är nackdelen.

Fyra vuxna personer i en lägenhet under 79 minuter. Christoph Waltz och Kate Winslet spelar paret Cowan, som besöker herr och fru Longstreet (John C Reilly och Jodie Foster) för att reda ut en händelse som inbegriper deras barn. Cowans unge son har nämligen klippt till Longstreets grabb med en pinne, och det gick så illa att den misshandlade svullnade upp och blev av med ett par tänder.
Det låter som en bagatellartad grej att diskutera, och afärsmänniskorna Cowans tycker också detta, medan Longstreets ser betydligt mer allvarligt på det hela - i synnerhet Fosters lätt överspända författarämne. Maken är gammal knegare.

Cowans försöker flera gånger lämna lägenheten; herr Cowan pratar med jämna mellanrum i mobil och är på väg till ett viktigt möte. Dock lyckas de aldrig komma därifrån, då konversationen hela tiden tar nya vändningar och med tiden övergår kaffedrickandet till whiskypimplande - och fru Cowan lyckas bli illamående och spyr plötsligt över några värdefulla konstböcker! Dessa två vuxna par beter sig alltmer som småbarn som slåss i sandlådan - likt deras söner.

Det märks alldeles för tydligt att filmen bygger på en pjäs. Den är självklart dialogdriven, och denna dialog är rätt konstruerad. Anslaget är aningen teatralt. Och detta teatrala tycker jag påverkar tajmingen; de mdverkande fäller sina välformulerade repliker i tur och ordning och det blir aldrig riktigt realistiskt.

Jag tycker inte heller att Polanski klarar balansgången mellan satiriskt drama och ren fars. Filmen handlar någonstans mittemellan. Det hela är lättviktigt, men inte tillräckligt lättviktigt för att bli en festlig komedi, och det är inte tillräckligt vasst som satir.

Skådespelarinsatserna är förstås bra, i synnerhet Christoph Waltz; en herre som ju kom från ingenstans (rättare sagt, han var okänd utanför Österrike) och blev allas nye favorit efter rollen i INGLOURIOUS BASTERDS. Och jodå, en hel del scener är roliga. Scenerna med Kate Winslets enorma kaskadspyor är direkt bisarra - och känns nästan hämtade ur en annan film.

Jag uppskattar även den föredömligt korta spellängden.

Men detta är en typisk film som vissa människor kommer att tycka är fantastisk skojig och intelligent och jag vet inte vad. Mig gav den ingenting.

En lustig detalj: när det bjuds på whisky pratas det om hur fantastisk denna är, om att den kommer från ett litet privat destilleri i Skottland och så vidare. Varje gång flaskan förekommer i bild är man noga med att ha etiketten vänd från kameran. Men inte nog med att jag känner igen flaskans form, det går alldeles utmärkt att konstatera att de - liksom jag gärna gör - dricker Bruichladdich även om etiketten är spegelvänd.

(Biopremiär 17/2)

Bio: Contagion

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Steven Soderberghs karriär är mer än lovligt svajig och man vet aldrig vad man kan förvänta sig av honom. De senaste åren har han gjort ett par riktigt dyngiga filmer (CHE ...) och några som knappt visats alls, som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE. THE INFORMANT lär vara bra, men den missade jag.

CONTAGION får väl sägas vara en av Soderberghs bättre filmer - men det här är definitivt ingenting att ställa sig upp och jubla över. Filmen verkar lanseras som thriller, men det är snarare ett drama med dokumentär prägel. Filmen ger en vad jag uppfattar som väldigt realistisk bild av hur det kan gå till om ett synnerligen smittsamt och dödligt virus sprider sig.

Gwyneth Paltrow spelar första offret. Under en resa till Hongkong blir hon krasslig, och när hon kommer hem till sin make Matt Damon, blir hon snabbt sämre och dör. Nej, detta är inte en av Paltrows större roller.

Man obducerar Paltrow och efter att ha sågat upp skallbenet utbrister obducenterna "Oh, my God!". Fler människor världen över insjuknar. WHO jobbar så att svetten lackar. Laurence Fishburne är chef för smittskyddsprogrammet, Kate Winslet är skicklig läkare som far runt och försöker finna en lösning.

Jude Law är en bloggare som ifrågasätter allt och tror att WHO och andra metvetet lurar folk och bara låtsas att det inte finns något botemedel för att kunna göra sig en hacka. Elliott Gould är en läkare som pysslar med ... någonting. Marion Cotillard blir kidnappad av kineser som vill ha botemedel.

Det händer en hel del i CONTAGION och en väldig massa människor är med. För många människor. Filmen ger intryck av att vara ett hopklipp av en TV-serie. Vi lär aldrig riktigt känna någon av alla rollfigurer, i vissa fall dyker de bara upp för att sedan snabbt försvinna. Många trådar sjabblas bort helt - som Elliott Goulds läkare, vad höll han på med och vad hände med honom? Och när Marion Cotillard kidnappas glömmer man bort henne i typ en halvtimme, för att istället ägna sig åt annat.

Filmen påminner en hel del om en zombiefilm - utan zombies. Det är samma typ av miljöer; världen håller på att ödeläggas, omgivningen blir farlig när desperata människor lever jävel för att komma över motgift, proviant och annat. Men jag vill inte påstå att jag tyckte att filmen någonsin blev spännande. Här finns inga egentliga spänningselement, och eftersom personerna knappt presenteras, går det inte att engagera sig i dera öden. Väldigt ofta tenderar CONTAGION att bli lite tråkig. Kanske till och med mycket tråkig.

Dock är det en intressant film, jag köper innehållet, och det är förstås välgjort och välspelat. Med ett undantag: Jude Law. Jag har tidigare irriterat mig på hans överspel, men den här gången verkar han sikta på rekord; på att vinna Stora Daniel Day-Lewis-priset. Han fläskar på med extremt överdriven brittiskt accent och är allmänt irriterande och kass.

Jag gillade scenen där Paltrow får skallen uppsågad och slutscenerna för tankarna till Bert I Gordons THE FOOD OF THE GODS.

(Biopremiär 21/10)