Visar inlägg med etikett Kate Mara. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kate Mara. Visa alla inlägg

onsdag 5 augusti 2015

Bio: Fantastic Four

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Häromveckan hade ANT-MAN premiär, och redan nu är det dags för nästa Marvelfilm. Dessutom är det dags för ännu en reboot. Spindelmannenfilmerna startade nyligen om efter tio år (och ska snart starta om igen), och efter att ha fått sitt ursprung berättat i en långfilm 2005, med uppföljare 2007, kommer här en ny version.

Jag minns när jag första gången fick syn på serien Fantastiska Fyran. Det var 1978, då den plötsligt stod i serietidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Atlantic-serien hette den nystartade tidningen, men huvudnumret var Fantastiska Fyran - Marvel Comics första superhjälteserie, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1961. Visst, Marvel hade under andra namn funnits sedan 1940-talet och pumpade ut superhjältar redan då, men Fantastiska Fyran var starten för det förlag vi känner idag.

Jag tyckte allt att den var lite konstig, den där nya serietidningen från Atlantic Förlag. Varför hade den ingen ordentlig logotype? Liksom den nystartade Spindelmannen, som stod intill, hade den bara en ful ram runt omslagsteckningen. Varför hette tidningen inte Fantastiska Fyran? Detta var förstås inte något som hindrade mig från att läsa tidningen.

Atlantics tidning från 1978 var inte det första försöket att ge ut Fantastiska Fyran i Sverige. Redan 1967 gav Williams Förlag ut en tidning, som lades ner 1969 efter 22 nummer. Denna tidning har jag aldrig läst. Däremot hittade jag som barn ett begagnat exemplar av det svartvita Fantastiska Fyran-album som Red Clown gav ut 1975. Jag fascinerades av Jack Kirbys teckningar i det - men jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om.

Även om jag läste en hel del nummer av Atlantic-serien, som senare bytte namn till Fantatiska Fyran, var jag inte sådär jätteförtjust i tidningen. Det var lite för mycket kosmiskt mumbojumbo, och med ett par undantag, var medlemmarna i superhjältegruppen rätt trista. Stenmonstret The Thing fick heta Bamsen i Williams tidning, hos Atlantic försågs han med namnet Big Ben - ett utmärkt namn som är bättre än originalnamnet. Och jo, det var Big Ben som lyfte serien. I övrigt tyckte jag att serien saknade allt det som gjorde Spindelmannen så bra.

Fantastiska Fyran i Sverige: 1967, 1975 och 1978.

Bernd Eichinger hette en man som ägde filmrättigheterna till Fantastiska Fyran. 1994 höll dessa på att gå ut, och för att kunna förnya dem, var Eichinger tvungen att faktiskt producera en film om superhjältarna. Han kontaktade Roger Corman, och de lät Oley Sassone regissera THE FANTASTIC FOUR för en miljon dollar. Vad Oley, hans team och skådespelare inte visste om, var att Eichinger aldrig haft för avsikt att släppa filmen. Redan när denna film gjordes var den hett omskriven, den fanns på tidningsomslag och en PR-turné var inplanerad. Men - filmen låstes in någonstans. Dock hann det läcka ut piratkopior som såldes på VHS, och nuförtiden är filmen allt annat än svår att hitta i risiga versioner på Internet.

Exakt varför filmen aldrig skulle släppas hoppas jag att vi får klarhet i när dokumentären DOOMED, som handlar om filmen, släpps. THE FANTASTIC FOUR från 1994 är väl inget att skämmas alltför mycket för - vore jag tio år hade jag älskat den. Visst, den är väldigt billig, många av effekterna är riktigt vissna, och handlingen är inget vidare - men filmen har en kul, färgglad serietidningsapproach.

The Fantastic Four, 1994.

2005 var det äntligen dags för Bernd Eichinger att få göra sin påkostade Fantastiska Fyran-film. Den följdes upp 2007 med FANTASTIC 4: RISE OF THE SILVER SURFER. Dessa två filmer gick rätt bra på bio, men många kritiker och fans gjorde tummen ner. Själv förstår jag inte riktigt varför. Liksom Marvels serietidning gjorde i början, riktade sig filmerna till barn och ungdomar. Filmerna var på flera sätt perfekta adaptioner av serien och framför allt var de inte så gravallvarliga och mörka som X-MEN och BATMAN. Men, men - tydligen är det allvar och mörker publik och fans vill ha. Bernd Eichinger dog 2011.

Fantastic Four, 2005.

Josh Trank, som gjorde found footage-superhjältefilmen CHRONICLE, har regisserat 2015 års FANTASTIC FOUR - för en budget på 122 miljoner dollar. Det är 121 miljoner mer än Oley Sassone fick 1994. Om jag förstått det hela rätt, bygger den här nya versionen helt eller delvis på Marvels Ultimate Universe - ett alternativt universum i vilket vissa detaljer ändrats; till exempel är Nick Fury och Johnny Storm svarta.

Filmen inleds 2007 - det vill säga samma år som RISE OF THE SILVER SURFER hade premiär. Reed Richards är en ambitiös liten gosse som bygger avancerade uppfinningar i familjens garage. Men hjälp av kompisen Ben Grimm försöker Reed teleportera saker, något som leder till explosioner och olyckor. Reed och Ben växer upp till Miles Teller och Jamie Bell. De har lyckats spika ihop en teleportör, som tydligen leder till en annan dimension, och de uppmärksammas av dr Franklin Storm (Reg E Cathey), som har fantastiskt mörk röst. Den svarte dr Storm har en hetsporre till son; Johnny (Michael B Jordan), och en adoptivdotter - Sue (Kate Mara), som är vit (hon föddes i Kosovo).

I den första berättelsen från 1961 for Reed, Ben, Johnny och Sue upp i rymden, där de bombarderades med gammastrålar; något som gav dem superkrafter. I den här versionen ska Reed, Ben och Johnny, tillsammans med den vresige Victor von Doom (Toby Kebbell), teleportera sig till den andra dimensionen i vad som känns som en variant på David Cronenbergs tolkning av FLUGAN. Sue är inte med, hon anländer för sent till teleportören. I den andra dimensionen sker en olycka, Doom försvinner, och när de övriga tre återvänder, drabbas även Sue av vad det nu var som fanns i den andra dimensionen.

De fyra utvecklar superkrafter baserade på sina personligheter. Den hårde tuffingen Ben blir ett stenmonster, hetsporren Johnny blir en levande fackla, den tystlåtna Sue blir osynlig, medan Reed, som alltid vill greppa över för mycket, kan tänja ut sin kropp. Militären griper in och för de fyra till Area 57. De undersöks och tränas; Ben fungerar som ett hemligt vapen i krigszoner.

Detta är Fantastiska Fyrans ursprung - och nästan hela filmen! FANTASTIC FOUR varar bara 100 minuter och mer än halva filmen hinner gå innan de teleporterar sig, och det hela är nästan slut innan det är dags för supergruppens första äventyr, eller vad man ska kalla det. De åker tillbaka till den andra dimensionen för att slåss mot dr Doom, som överlevt och nu försöker få Jorden att uppslukas i ett svart hål, eller vad det nu var. Nej, Fantastiska Fyran får aldrig tillfälle att visa upp sig i New York och utföra heroiska hjältedåd - de tillbringar ett par minuter i den ödsliga andra dimensionen med att slåss mot Doom, och det är fullkomligt ointressant och obegripligt. Tycker ni att jag spoilar hela filmen, tycker ni fel. Här finns nämligen inget att spoila, eftersom det inte händer någonting.

FANTASTIC FOUR är gravallvarlig och nästan helt humorbefriad. I och för sig är den här nya ursprungshistorien helt okej, och filmen hade kunnat vara bra, om de betat av detta under filmens första halvtimme. Som det är nu känns filmen som en utdragen trailer. Den bygger upp till nästa film. Josh Tranks film är som ett enda stort antiklimax - action och äventyr glöms helt bort! Vi har fått en film om en superhjältegrupp som inte gör någonting! Slutstriden känns påklistrad, som om manusförfattarna plötsligt insåg att de glömt bort det publiken kommer för att se.

Specialeffekterna är helt okej, men dr Doom ser inte klok ut. Han ser ut som skurken i Ruggero Deodatos THE ATLANTIS INTERCEPTORS/THE RAIDERS OF ATLANTIS, och i helfigur liknar han en docka designad av Staffan Westerberg. Hur tänkte de här?

Marco Beltrami och Philip Glass (!) står för filmmusiken. Stan Lee har ingen cameo, och det kommer ingen bonusscen efter eftertexterna. Det är möjligt att det här kan leda till riktigt bra uppföljare, men som det är nu, är filmerna från 1994, 2005 och 2007 betydligt roligare och mer underhållande. Att göra en gravallvarlig film om en kille med gummikropp är inte alltför smart. Och det räcker inte med att låta Ben Grimm gå omkring utan byxor för att göra det här till en succé. FANTASTIC FOUR saknar allt det ANT-MAN har.

"It's clobbering time!" översätts med "Nu är det dags för stryk!" - men alla vet ju att det ska vara "Nu är det dunkardags!".





(Biopremiär 7/8)

onsdag 18 juni 2014

Bio: Transcendence

Foton copyright (c) Nordisk Film
Lite då och då anländer filmer som har totalfloppat och/eller totalsågats i utlandet, oftast i USA, förstås. Detta behöver alls inte betyda att filmerna är dåliga, tråkiga eller ointressanta. Tvärtom kan de i många fall vara helt okej, underhållande, och ibland riktigt bra. TRANSCENDENCE, regidebut av filmfotografen Wally Pfister, floppade i USA så att det plaskade om det.
... Men av uppenbara skäl kan man inte lita på en kille vars namn är snarlikt Fister. Jag hyste vissa förhoppningar om hans film, TRANSCENDENCE lät lite intressant, men herregud - filmen visade sig vara osannolikt dålig och ett rejält sömnpiller.
Johnny Depp är dr Will Caster, som tillsammans med sin fru Evelyn (Rebecca Hall), forskar om artificiell intelligens och håller på att bygga en maskin som ska samla in allt mänskligt vetande och dessutom utveckla riktiga mänskliga känslor. En militant antiteknikgrupp vill verkligen stoppa detta; de anklagar Will för att vilja leka Gud, så de tar helt enkelt och skjuter den populäre forskaren.
Will överlever skottet - men det visar sig att kulan utsatts för radioaktiv strålning, så han tynar långsamt bort. Innan han dör lyckas han med hjälp av frugan och sin assistent Max (Paul Bettany) gå online - han kopplar upp sig och överför sin själ till sin maskin och Internet. Eller hur jag nu ska förklara det. Will Caster blir ett överintelligent dataprogram. Max kidnappas av terroristerna men ansluter sig med tiden till dem. Wills gamle kollega Joseph (Morgan Freeman) och en FBI-agent (Cillian Murphy) jagar terroristerna, medan cyber-Will existerar i en håla i öknen, där ett stort forskningscenter byggts upp och där Will botar svårt sjuka och handikappade - till exempel får en blind kille synen tillbaka tak vare nanoteknik.
Visst kan man associera lite till 2001 - ETT RYMDÄVENTYR och det intelligenta, talande dator HAL, men på den tiden; på 1960-talet, var artificiell intelligens och i princip även datorer ren science fiction för de flesta. TRANSCENDENCE får mig snarare att tänka på filmer från 1980-talet, då datorer började tränga in i våra hem, och 1990-talet, då Internet var nytt, mystiskt och spännande. Jag köper i stort sett ingenting alls av det som sker i den här filmen. Det känns lite grann som TRON; filmen om en kille som sögs in i ett TV-spel, eller någon av alla de där fåniga virtual reality-filmerna från 90-talet. Efter att Will Caster dött och hamnat på Internet visar han sig på datorskärmar. Där lever han och ler mjukt och pratar ännu mjukare. Tydligen kan han styra lite allt möjligt fysiskt trots att han gått och blivit virtuell. Eller så missuppfattade jag något. I vilket fall är det bara ... jävligt dumt.
Detta berättas i ett tempo som håller kryphastighet. Filmmusiken är saggig. För att vara en thriller är filmen extremt ospännande - och det hela blir ännu mer ospännande, då filmen öppnar med slutet, för att sedan hoppa fem år tillbaka. Vi vet alltså redan från början hur det kommer att sluta. Specialeffekterna är knappast revolutionerande. Dessutom brukar Morgan Freemans namn i rollistan garantera en dålig film. Å andra sidan gillar jag ju Johnny Depp. Terroristerna leds av söta Kate Mara, och Cole Hauser har en liten roll.
Av någon anledning är filmen barnförbjuden. Varför i hela friden då?
TRANSCENDENCE? Snarare TRAMScendence!







(Biopremiär 21/6)

-->



måndag 11 juni 2012

DVD: Ironclad

IRONCLAD (Warner)
"From the studio that brought you 300" står det på DVD-omslaget. Detta kan förstås betyda precis vad som helst. Det enda IRONCLAD har gemensamt med 300, är att filmen utspelar sig i historisk miljö och behandlar en autentisk händelse (om nu slaget i 300 faktiskt var autentiskt) - och att den är våldsam och jävligt blodig.
John English står för storyn och har regisserat. Året är 1215 och vi befinner oss i England. Kung Johan (Paul Giamatti, av alla människor) styr och ställer och är en rå sälle som inte ser till sitt lands bästa. Rebeller - män som vill vara fria - kämpar mot den tyranniske kungen, och slottet i Rochester står som en symbol för frihet. Kung Johan och hans armé är på väg dit för att rasera stället och döda alla. James Purefoy (från SOLOMON KANE) är den hårde och tystlåtne tempelriddaren Thomas Marshal, som tillsammans med baron Albany (Brian Cox), tuffingen Becket (Jason Flemyng från HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE) och ett par andra svärdsvingare skickas till Rochester för att försvara slottet. Slottherren Cornhill (Derek Jacobi) vill inte veta av Marshal och de andra, men han har förstås inget annat val än att ha dem där. På slottet finns även några fala damer. Isabel (Kate Mara) blir betuttad i Marshal, men den sistnämnde följer tempelriddarnas kodex till punkt och pricka och han vet inte hur han ska bete sig när galanta damer gör närmanden. Han är bättre på att klyva skallar - en aktivitet han snart får tillfälle att utöva, eftersom kung Johans armé anfaller.
Det tar ett bra tag för IRONCLAD att komma igång. Huvudpersonerna introduceras knappt och det är inget driv i berättandet. Jag fångades inte. Men - filmen tar sig. Större delen av filmen handlar om belägringen och striderna. James Purefoy, som liknar Thomas Jane eller möjligtvis Christophe Lambert, är en träbock - men övriga skådisar är kul. Även Charles Dance medverkar, han är ärkebiskop in skojig mössa. Och Paul Giamatti, som vi ju alla räknar till våra favoritskådespelare, är verkligen i sitt esse som den bindgalne kungen. Han är så elak och känslokall att gobelängerna skiftar färg, och han peakar när han i en  scen vrålar ut en monolog medan han svingar en yxa och hugger av händerna på en tillfångatagen motståndare.
Jag måste understryka att detta är fruktansvärt våldsamt och blodigt. IRONCLAD torde vara den blodigaste riddarfilm som någonsin gjorts. Det är inte utan att jag undrar hur de närmade sig respekterade karaktärsskådespelare som Jacobi, Cox och Giamatti med projektet. "Tjena, vi planerar att spela in en splatterfilm i medeltidsmiljö, vill du vara med?". Kroppar klyvs, huvuden mosas, och vid ett tillfälle bygger kung Johans män en stor mackapär i trä de ska använda för att ta sig in i slottet. Jag tänkte osökt på jättekaninen som riddarna kring runda bordet byggde. Tydligen tänkte även John English på detta, eftersom det sist i eftertexterna står att inga djur kom till skada under inspelningen - "especially not newts".