Visar inlägg med etikett Karin Viard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Karin Viard. Visa alla inlägg

onsdag 25 mars 2015

Bio: Familjen Bélier

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
FAMILJEN BÉLIER, i regi av Eric Lartigau (IDENTITY OF A KILLER), är en feelgoodfilm som på pappret inte låter något vidare - tvärtom, när jag läste vad filmen handlar om blev jag närmast avskräckt. Trevligt nog visade sig filmen vara riktigt rolig.
Lantbrukarfamiljen Bélier återfinns i en liten by någonstans i Normandie, och bondgården där huvudpersonerna bor och jobbar liknar den gård i just Normandie min egen familj hyrde sommaren 1982. Det unika med familjen Bélier är att de, med undantag för dottern Paula (Louane Emera), är döva. Paula får agera tolk och språkrör för sina föräldrar och bror. Av någon anledning är unga tonåringen Paula inte speciellt populär i skolan, jag vet inte riktigt varför, hon ser liksom ut som någon alla skolans killar borde springa benen av sig för. Hon och hennes bästa kompis får för sig att de ska gå med i skolkören, som leds av den uttråkade och krävande herr Thomasson (Eric Elmosnino). Paula hatar kören, men Thomasson upptäcker att flickan har en guldklimp i strupen och vill att hon ska ställa upp och sjunga i Paris, där det hålls en uttagning till en förnäm sångskola. Paula vågar inte berätta om detta för sina föräldrar.
Som ni ser låter det här inget vidare. Ännu en film om en blyg begåvning som ställer upp i en tävling och antagligen vinner på målsnöret - och i det här fallet kryddat med en handikappad familj för att tillskänka lite sentimentalitet. Men! Så är det inte. Jo,okej, storyn om Paula är en framgångssaga modell A till Ö. Men det är inte den som är det intressanta och behållningen med Lartigaus film.
Den lilla byn i filmen känns som Spirous by. Här bor bönder, diverse lustiga figurer och inkrökta invånare - och här finns en borgmästare. Det är snart val och den illa omtyckte borgmästaren är ute och raggar röster. Då får Rodolphe Bélier (François Damiens) för sig att han ska ställa upp i borgmästarvalet. Han vet ju vad som är bra för byn. Att han är döv tycker han inte spelar någon roll. Uppbackad av sin entusiastiska hustru Gigi (Karin Viard) drar han igång en kampanj och den motvilliga Paula får agera tolk.
Allt detta leder till många dråpliga scener. Redan i början blir det härligt pinsamt när Paula följer med sina ständigt kåta föräldrar till en läkare, som informerar om Gigis svampinfektion i underlivet och krämen Rodolphe måste smeta ut på sitt organ, vilket han inte gör. Herr och fru Bélier får ett utbrott när de får veta att de inte får ha samlag på tre veckor. Allt detta sitter alltså dottern och tolkar. Fotografierna de tar till borgmästarkampanjen är också kul, bland annat står Rodolphe med armen upptryckt i en kalvande ko, han ser nöjd ut och Gigi står uppklädd intill. Här finns även en rolig incident med en allergisk reaktion på en kondom.
Problemet med FAMILJEN BÉLIER är att storyn om borgmästarvalet är mycket bättre, roligare och mer intressant än den om Paulas sångkarriär, som förstås är den huvudsakliga handlingen. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om Rodolphe och Gigi. Det mest unika med Paulas historia är att det är gamla franska chansoner hon och kören framför. De har ju aldrig riktigt förstått rock och pop i Frankrike.
François Damiens och Karin Viard har vi tidigare sett i en hel del filmer och de är förstås inte döva på riktigt. I Viards fall får agerandet - och teckenspråksviftandet - ofta en tendens att hamna i öppna franska mästerskapen i överspel. Luca Gelberg, som spelar sonen Quentin, är döv på riktigt. Louane Emera har tidigare tävlat i någon talangshow på TV och låten "Je vole", som hon sjunger i filmen, toppade den franska singellistan. FAMILJEN BÉLIER blev en stor framgång i Frankrike. Det lär den inte bli här i Sverige, men den är överraskande trevlig och rolig.
Tack för att filmen inte fick den svenska titeln EN BONDGÅRD I NORMANDIE.
 






(Biopremiär 27/3)

-->

torsdag 9 februari 2012

Bio: Polis

Foton copyright (c) TriArt Film
Franskt. Igen! Det är ingen hejd på de franska biopremiärerna.
Den här filmens originaltitel är POLISSE. Det är "police" felstavat, som om ett litet barn skulle ha skrivit det. Det svenska ordet "polis" går förstås inte att stava fel till, om man nu inte är kreativt obegåvad, så filmen fick heta POLIS.
För manus och regi står Maïwenn, som även spelar en av rollerna i detta drama om barnskyddsroteln i Paris. Filmen kan ungefär liknas vid TV-serier som SPANARNA PÅ HILL STREET; det är ett försök att skildra poliserna, deras verksamhet och liv, på ett realistiskt och vardagligt sätt. Och denna verksamhet handlar mest om att sätta dit pedofiler och ta hand om barn som råkat illa ut på olika sätt.
POLIS tilldelades Juryns Pris i Cannes 2011. Fast jag måste säga att jag undrar varför. Det måste väl ändå ha visats ett flertal filmer som är mycket bättre än det här. Maïwenns film är nämligen väldigt spretig och försöker gapa över alldeles för mycket. Antalet huvudpersoner är stort, alldeles för stort. Det tar närmare halva filmen innan vi lär känna dem lite närmare och förstå hur saker och ting hänger ihop. Och det är inte bara ett eller ett par fall som ska avklaras under filmens gång, utan hur många som helst. Vissa av dem varar bara ett par minuter.
Maïwenn spelar fotografen Melissa som fått i uppdrag av regeringen att följa alla dessa poliser och dokumentera deras vardag för att sammanställa bilderna till en bok. Om Melissa fått vara tydlig huvudperson och om hela filmen fått utspelas ur hennes synvinkel hade POLIS kanske blivit mer strukturerad. Men Melissa är bara en av många huvudpersoner.
Joey Starr spelar polisen Fred, som har problem med sin fru och lilla dotter. Han är väldigt tvär, men får så småningom ihop det med Melissa. En annan kvinnlig polis kan inte få barn och tappar vikt tack vare det psykiskt krävande jobbet, medan en annan är kolerisk och verkar vara lite av en nymfoman. Och så vidare, allt huller om buller. Det hade fungerat betydligt bättre om detta var en TV-serie i vilken varje handlingstråd fick uppta ett avsnitt. Jag blir inte engagerad av något av det poliserna jobbar med eller av de enskilda rollfigurernas liv.
Vidare innehåller filmen lite för många scener där folk sitter och äter - länge - och babblar och skriker.
... Men jag ska väl inte påstå att POLIS är speciellt tråkig. Och visst är den lite intressant ändå, jag har nog aldrig sett en film om en barnskyddsrotel. Det är lite grann som en mindre hårdkokt version av Andrew Vachss' romaner.
Jag satt hela tiden och tyckte mig känna igen Maïwenn. Och jodå. Hon har medverkat i flera filmer jag sett, som till exempel LÉON, DET FEMTE ELEMENTET och SWITCHBLADE ROMANCE. Även Sandrine Kiberlain, som senast syntes i KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN, syns i en liten roll, liksom Karin Viard fråm POTICHE - EN FRANSK TROFÉFU, och en del andra bekanta franska ansikten.






(Biopremiär 10/2)