Visar inlägg med etikett Kari Leppänen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kari Leppänen. Visa alla inlägg

fredag 8 december 2017

Serier: Fantomen 2017

FANTOMEN 2017
Bokförlaget Semic
Jag fortsätter att göra det ingen annan gör - nämligen recensera julalbum.
När jag var barn på 1970-talet fick jag Fantomens julalbum på julaftons morgon. Det var alltid spännande. Stort format, färg, och serier som inte tidigare publicerats i serietidningen (med undantag för 1978 års album med de två serierna om Hzz, varav del ett gick i tidningen 1975). Dessutom hade Fantomens julalbum en annan logga på omslaget, som jag tyckte var snyggare än den vanliga.
Numera är det förstås inte så spännande med julalbum - och sedan ett bra tag innehåller de flesta julalbumen bara repriser, så även Fantomens. Dock får man numera inte bara dagspresserier av Lee Falk och Sy Barry i albumen, man repriserar även Semics/Egmonts egenproducerade äventyr. Ibland kan det vara trevligt att se dessa i stort format och i färg.
2017 års julalbum inleds med "Piratfestivalen"; ett äventyr från 2008 av Claes Reimerthi och Kari Leppänen. Denna serie har jag inte tidigare läst, eftersom jag sällan köpte Fantomen åren kring 2008. Däremot har jag läst en eller ett par andra serier om piratfestivalen i Sanloi, eftersom det var en företeelse Lee Falk hittade på redan på Wilson McCoys tid.
Detta är ett ganska rakt, enkelt äventyr - och vad Claes Reimerthi skrivit känns nästan som ett Scooby Doo-äventyr. Kanske var det medvetet? En skurk klär ut sig till kapten Krok och pressar Sanlois handelskammmare på pengar. Misstankarna riktas mot en skum typ, men när Fred, förlåt, Fantomen demaskerar Krok på slutet, är det förstås någon annan. Zoinks! Äventyret är en bagatell, men småtrevligt.
Jag läste nyligen några av de allra första avsnitt Kari Leppänen tecknade, och insåg hur fantastiskt bra han var en gång i tiden - miljöer, farkoster, och användandet av rasterton imponerade. Efter ett par decennier blev Leppänens teckningar stelare, antagligen var han själv tröttare. "Piratfestivalen" ser lite tråkig och livlös ut. Dessutom har Leppänen problem med att rita ansikten. Det har han alltid haft, men här ser folk ibland rätt konstiga ut. I synnerhet när de ritas snett bakifrån; då ser de ut att vara helt ansiktslösa.
Albumets andra serie heter "Storstadsdjungel" och är ett dagspressäventyr av Falk & Barry från 1978. Jag prenumererade på Fantomen och minns hur frän jag tyckte den här serien var när den dök upp i den svenska tidningen 1979. Fantomen rensar upp i New York! Han nitar skurkar på löpande band! Och jag tyckte att äventyret var ovanligt bra tecknat.
Jag vet inte vem som assisterade Sy Barry på den här serien (kan det ha varit Rich Buckler?), men bitvis är det faktiskt bättre tecknat än serien brukade vara på den tiden. Lite hårdare linjer, lite fler skraveringar, lite tuffare helhetsintryck; estetiskt ligger serien lite närmare en del superhjälteserier jag läste på den tiden. Tyvärr har man i detta julalbum använt sig av samma version som trycktes i tidningen 1979, vilket innebär att några rutor ser för jävliga ut, med försvunna linjer, och det finns några stavfel i pratbubblorna som inte korrigerats.
Lee Falks manus är inte speciellt bra. Tvärtom, det är egentligen under all kritik - men jag förstår att jag tyckte att det var häftigt när jag var elva. En farlig massa rånare härjar i en park i New York. Fantomen gömmer sig i parken nattetid och spöar upp rånare. Natt efter natt. Och sedan finns inga rånare kvar. Slut.
Ett märkligt inslag i äventyret är en TV-sändning mitt i, där nyheterna rapporterar om den mystiske, maskerade vigilanten i parken, och några av de som räddats av Fantomen intervjuas. Då repriseras det vi redan läst över en och en halv sida. Lee Falk var kanske bortrest några dagar och bad Sy Barry dryga ut serien under tiden. Falk gjorde nämligen så ibland - reste bort och lät Barry hitta på något för att fylla ut utrymmet. När ett äventyr inleds med en ovanligt lång redogörelse för hur kapten Walkers son hamnade i Bengali och blev den förste Fantomen, beror det på att Lee Falk satt och drack cocktails någonstans, och inte levererat manus i tid.
I det här julalbumet står det förresten att "Storstadsdjungel" repriserades i Fantomentidningen 2008, men det var 2004 serien gick i repris.
Sist i julalbumet hittar  vi en faksimil på Fantomens julalbum 1967; "Djungelmysteriet" av Lee Falk och Wilson McCoy från 1951-52. Det läste jag inte - eftersom det inte är längesedan jag läste serien i en gammal seriepocket. Som nästan alltid var fallet med de serier McCoy tecknade, är historien dum och fånig. Den tekniska kvaltén är heller inget vidare, det är murrigt och en del linjer har försvunnit. Det här är ett äventyr främst för Fantomendiggare som är födda på 1930- och 40-talen.
-->

onsdag 26 oktober 2016

Serier: Fantomen 2016

FANTOMEN 2016
av Claes Reimerthi, Kari Leppänen, Lee Falk och Wilson McCoy
Bokförlaget Semic

När jag var barn fick jag och min syster alltid varsitt julalbum - eller jultidning, om man så vill - på julaftons morgon. Jag fick självklart Fantomen. Det var alltid lite spännande med dessa julalbum. Stort format och färg; inte alls som den svartvita serietidningen.

Så här fyrtio år senare konstaterar jag att dessa gamla julalbum inte var något vidare. Oftast lite halvvissna serier av Lee Falk och Sy Barry, synnerligen okänsligt färglagda. Som barn hade jag inget emot Falk och Barrys dagspressäventyr, men som vuxen tycker jag att de alldeles för ofta var rätt dassiga, åtminstone innehållsmässigt.

Så ser inte julalbumen ut längre. Sedan ett antal år repriseras istället äventyr skapade av Team Fantomen, och som bonus slänger man in faksimiler av gamla julalbum. Årets julalbum innehåller två 90-talsäventyr av Claes Reimerthi och Kari Leppänen; "Djävulens gentleman" (1995) och "Den kusliga ruinen" (1997).

Den första storyn, som utspelar sig i London på 1850-talet, är en något rörig historia - faktum är att jag redan glömt bort vad den gick ut på. Jag fick intrycket av att episoden kortats något, men antagligen är så inte fallet. Men även om själva äventyret alltså inte är så minnesvärt, är det en särdeles stämningsfull serie.

Jag har aldrig varit jätteförtjust i Kari Leppänens teckningar; de är lite för stela och kalla, ibland rätt platta. I "Djävulens gentleman" gör han dock bra ifrån sig - men vad som lyfter serien är färgläggningen. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva! Fantomen är en svartvit serie - så är det bara. Den stämning och mystik serien besitter försvinner när den färgläggs. När Fantomentidningen gick över till färg på 90-talet, var färgläggningen vedervärdig. År 2003 tog Reprostugan över, och färgläggningen av serierna i detta julalbum är ny. Och Reprostugan har gjort ett väldigt bra jobb med albumets första äventyr!

Det andra äventyret; "Den kusliga ruinen", utspelar sig i Oxford på 1880-talet och handlar om gamla, fina The Hellfire Club. Fast klubben glöms ganska snabbt bort. Det här är ett ganska enkelt äventyr, bitvis fick det mig att associera till Dylan Dog - fast med Fantomen och hans son i huvudrollerna. Leppänens teckningar är här sämre, de är rätt träiga och livlösa. Färgläggningen hjälper till en aning. Av någon anledning saknas avsnittets titel på dess titelsida.

Sist i albumet hittar vi Fantomens julalbum från 1966 - och det innehåller de roligaste Fantomenserier jag någonsin läst! Jag skrattade högt och läste högt för min sambo.

Som barn gillade jag aldrig Wilson McCoys Fantomen, jag blev lite arg när hans serier publicerades i tidningen. Ray Moore gillade jag, men McCoy var för fånig. Som vuxen tycker jag att McCoys stil är rätt kul, hans äventyr är lustiga och märkliga - men de har ingenting med den Fantomen jag gillar att göra.
Äventyret "Den farliga jakten" är egentligen två olika avsnitt som redigerats ihop; "Madcap Miriam" från 1953, och "A Proper Husband" från 1955-56. Det här är vansinnigt! Sanslöst! Den förmögna skönheten Miriam utlyser en tävling - hon vill gifta sig med världens mest romantiska man. Folk över hela världen skickar foton till henne. Hon dissar alla - tills hon får se ett smygtaget foto på Fantomen. Honom måste hon ha! Det blir förstås inte så lätt. Sedan försöker Dianas morfar hitta en make till sin dotterdotter - någon som är bättre än den där hemske Fantomen. Han kommer förstås fram till att Fantomen är den rätte. Jag skrattade så att jag grätt åt det här! Julalbumet återges förresten med samma lingonsyltfärgläggning som när det begav sig.

Jag vet inte varför just dessa två äventyr från Team Fantomen har valts ut till julalbumet. Fick jag välja, skulle jag hellre se att formatet används till någon sorts samlingar istället - det finns ju en hel del två-, tre- eller fyrdelade äventyr. Jag tycker att det vore trevligt med tjusiga samlingsvolymer med dessa, istället för slumpmässigt valda serier. "Röda drakens pirater" i stort format och färg vore ju något ...