Visar inlägg med etikett Karen Gillan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Karen Gillan. Visa alla inlägg

fredag 16 juli 2021

Netflix: Gunpowder Milkshake

Foton copyright (c) Studiocanal

Ännu en film som från sin premiär på Netflix. GUNPOWDER MILKSHAKE, i regi av israelen Navot Papushado, är en fransk-tysk film från Studiocanal, inspelad i Tyskland, men på engelska. Detta är ännu en film som var avsedd att gå upp på bio förra året, men som såldes till Netflix istället. Dock kommer den att gå upp på bio i Frankrike och Tyskland senare i år.

Skådespelaruppsättningen i den här filmen är inte att leka med: Karen Gillan, Lena Headey, Michelle Yeoh, Carla Gugino, Angela Bassett, och Paul Giamatti. Giamatti är en av mina favoritskådespelare, och Yeoh har jag följt sedan IN THE LINE OF DUTY, som kom 1985 - det var hennes tredje film, och hennes första huvudroll. 

Så - en glassig actionfilm med det här gänget lät ju lovande.

Men där sket jag mig allt på tummen. Det här är häpnadsväckande dåligt.

Karen Gillan spelar Sam, dotter till lönnmördaren Scarlet (Headey). Av någon anledning har Sam gått i sin mors fotspår och blivit lönnmördare hon också. Hon jobbar åt en firma som heter Firman, och som leds av en viss Nathan (Giamatti). 

Nathan skickar ut Sam för att knäppa en kille som stulit en massa pengar av en väldigt farlig typ. Det visar sig att killen snott pengarna eftersom hans lilla dotter Emily (Chloe Coleman) blivit kidnappad, stålarna skulle lösa ut henne. Sam råkar skjuta ihjäl killen av misstag, men hon får dåligt samvete, och ger sig ut för att befria Emily.

Därefter jagas Sam och Emily av horder av skurkar. De behöver hjälp, så de går till ett bibliotek, på vilket de tre damerna Madeleine (Gugino), Florence (Yeoh), och Anna May (Bassett) jobbar. De här tre är involverade i lönnmörderiet, och de förvarar vapen, ammunition, pengar och annat gömda i böckerna - böckernas titlar är ledtrådar till innehållet. Även Scarlet dyker upp för att hjälpa sin dotter. Deras förhållande har inte varit det bästa under uppväxten, men det är dags att glömma gammalt groll när kulorna haglar. Emily ska skyddas, men hon hjälper till och kallar sig Sams lärling.

GUNPOWDER MILKSHAKE har ett glassigt filmfoto, miljöerna är glassiga de med, och färgerna är knalliga. Men vad hjälper det när det känns som en film gjord av några femtonåringar med alldeles för mycket pengar.

I mångt och mycket är detta en rip-off på JOHN WICK. Kanske lite grann en parodi på JOHN WICK. Filmen utspelar sig i en bokstavligt talat färgstark värld, där det finns stora etablissemang för professionella mördare. Alla medverkande, oavsett yrke, verkar vara involverade i kriminella organisationer. Man kan även dra paralleller till LÉON och KILL BILL.

När det var dags för filmens första större slagsmålsscen ryggade jag häpet tillbaka. Vad fan är det här?! stånkade jag. Sam befinner sig i en bowlinghall, där hon med hjälp av en väska med pengar som tillhygge ska fajtas mot tre män. Inte nog med att denna actionscen är remarkabelt illa koreograferad - det är uppenbart att Karen Gillan inte kan slåss. Alls! Det är likadant i alla actionscener där hon ska kung fu:a motståndarna. Det är makalöst taffligt. I filmer som THE BOURNE IDENTITY och TAKEN löste de problemet med snabba klipp och närbilder, då syns det inte att Liam Neeson och de andra inte är några kampsportare. Så icke i GUNPOWDER MILKSHAKE. 

Dialogen är också bitvis katastrofal. Den är nog avsedd att vara rolig, men det funkar inte. Det är möjligt att det funkat bättre om någon gammal actionhjälte med viss självdistans sagt replikerna, men det är inte säkert. Lena Headey pratar med sin vanliga engelska accent, men av någon anledning pratar Karen Gillan - som är från Skottland - med amerikansk accent. Jag kan faktiskt tänka mig att Sams repliker funkat bättre om hon hade fällt dem med skotsk accent! Det hade blivit rätt coolt. Nu känns det mest som att hon leker amerikansk tuffing. Jag har inget emot Karen Gillan, men hon funkar inte alls som tuff actionhjältinna. Lena Headey funkar betydligt bättre, hon har en tuff utstrålning.

Den långa slutuppgörelsen sker på biblioteket, så att alla damerna kan vara med och slåss och panga och kasta yxa. Tyvärr får inte Michelle Yeoh många chanser att visa upp sina färdigheter. Och varför har de spökat ut henne till Sickan Carlsson? Visst, hon är ingen ungdom längre, men hon behöver väl inte se ut som en tant för det?

Som sagt: det här känns som om några femtonåringar satt sig ner och sagt "Okej, vi gör en film, jag har en massa pengar! Vi kan ha en massa tuffa brudar som är skitcoola, och så kan de vara, typ, lönnmördare som John Wick, och så kan de bo nånstans där allt är neonblänkande, och så säger de coola saker, och så kan det vara roligt också, och glöm inte att blodet ska stänka, och så måste vi ha flera scener i slowmotion där det spelas nån gammal hitlåt, vad säger ni, ska vi göra en sån film? Bra! Leverera manus ikväll!".

Tonåringar tycker kanske att GUNPOWDER MILKSHAKE är en cool film. Jag tycker att den mest är lite pinsam. Jag noterar att en massa reaktionära amerikaner klagar på att den är alldeles för politiskt korrekt - därborta är det ju många som har problem med filmer med kvinnor i huvudrollerna.

... Just det, det finns ju en skurk i filmen också. Överskurken. Men han är knappt med alls och jag har glömt vem det var.

En uppföljare är redan på gång.


 

 




(Netflixpremiär 14/7)


fredag 6 december 2019

Bio: Jumanji: The Next Level

Foton copyright (c) Sony

Nu ska jag be att få citera mig själv. Så här skrev jag 2017 i min recension av JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE:

"Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande."

Trots att jag alltså tyckte att filmen var fruktansvärd och rimligtvis borde floppa, blev den en succé, ja, en enorm succé. Åtminstone i Amerika. Ovanstående citat passar in även på upppföljaren, som återigen är skriven och regisserad av Jake Kasdan. Enda skillnaden på de två filmerna är att den nya filmen lyckas med konststycket att vara ännu sämre. Så - jag kan ge mig fan på att det här blir ännu en dundersuccé.

Det tar en evighet för handlingen att komma igång. Den första filmens tonåringar - de som den gången fick kvarsittning, hittade det mystiska TV-spelet Jumanji, och sögs in i detta magiska spel - återkommer. De är alla intetsägande och besitter varsin egenskap, varsin personlighet, så som amerikanska tonåringar på film (och även dvärgar i sagoskogen) brukar skildras, men de fick sig några uppfostrande lektioner i att vara människa i den första filmen.

Jag kom inte ihåg de här ungarna överhuvudtaget, så slätstrukna är de, men en av dem heter Spencer (Alex Wolff), och han hälsar den här gången på sin mor och sin sjuklige morfar Eddie (Danny DeVito) över julen. Eddie får i sin tur besök av sin gamle affärspartner Milo (Danny Glover), som han inte pratat med på evigheter, eftersom Eddie är sur på Milo. Av någon anledning har Spencer med sig Jumanji-spelet, och när han plötsligt är försvunnen förstår hans kompisar vad som hänt.
För att få tillbaka Spencer från spelet måste tonåringarna, trots att de inte vill, åter bege sig in i den mystiska spelvärlden, i vilken man förvandlas till sin spelfigur och får uppleva äventyren på riktigt. Av någon anledningen råkar även Eddie och Milo sugas in i spelet.

Spelfigurerna - och skådespelarna som gör dessa - är de samma som i förra filmen. Men - den här gången har något blivit fel. Tonåringarna har inte hamnat i samma kroppar som förra gången. Till exempel har Danny DeVitos Eddie blivit Dwayne Johnson, medan Danny Glover blivit Kevin Hart. Övriga spelfigurer görs av Jack Black, Karen Gillan, Nick Jonas och några till.

Det går nog närmare en halvtimme, jag vet inte, jag kollade inte på klockan, innan äventyret i Jumanji-världen sätter igång. Handlingen där är något krystat om att den onde härskaren Jurgen den Brutale bär en stor juvel runt halsen, och denna juvel måste stjälas för att spelet ska kunna avslutas, och tonåringarna - och gubbarna - åter kan slungas tillbaka till sina egna kroppar i sin egen värld.
Om man gjort en fem minuter lång sketch i vilken Dwayne Johnson låtsas vara Danny DeVito och Kevin Hart låtsas vara Danny Glover, hade det kunnat bli väldigt kul. Den över två timmar långa JUMANJI: THE NEXT LEVEL är allt annat än kul. Att Johnson och Hart nu är gaggiga innebär att tempot är långsamt när de två gör eller säger något. I övrigt är filmen ganska hysterisk. Men för att vara en film det händer mycket i, är det märkligt att filmen är helt stillastående. Den rör sig inte framåt för fem öre. Det smäller och brakar, hjältarna jagas av strutsar, apor och banditer, de rör sig genom djungler och snölandskap - och hela tiden är det så förtvivlat tråkigt att det kröp i kroppen på mig. Ingenting är roligt. Allting är irriterande. Jag ville gå därifrån.

Om filmen gjorts för trettio eller fler år sedan, hade vi åtminstone fått riktiga stuntmän och maffiga studiobyggen, istället för en plastig, datoranimerad sörja.

Jag hade hellre sett en film i vilken en vresig Danny DeVito sitter och gnäller i sitt kök i två timmar.










(Biopremiär 6/12)

onsdag 20 december 2017

Bio: Jumanji: Welcome to the Jungle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu ska jag berätta vad jag minns av filmen JUMANJI från 1995:

*Jag såg den på VHS.
*Robin Williams var med i den.
*Den handlade om ett magiskt brädspel.
*Det skrevs mycket i pressen om filmens datoranimationer; filmen var rätt tidigt ute med sådana. Många klagade på de halvtaffliga animationerna.

... Detta är allt alltså jag minns. Detta minns jag inte:

*Vad filmen handlade om.
*Vad som hände.
*Vad Robin Williams gjorde.

Nu, 22 år senare, kommer något slags uppföljare i regi av Jake Kasdan (SEX TAPE, BAD TEACHER). Som vi har väntat! Eller - nä, det har vi väl inte?

2003 var Dwayne Johnson med i en film som hette THE RUNDOWN. När den gick på export döptes den om till WELCOME TO THE JUNGLE. Denna nya film har inget med den filmen att göra, trots att herr Johnson är med i båda. Den har heller ingenting att göra med WELCOME TO THE JUNGLE från 2013 med Jean-Claude Van Damme. Den har jag stående osedd på DVD-hyllan.
JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE inleds 1996 med att en ung kille hittar brädspelet Jumanji på en strand. Han tar hem det, men blir besviken på att det inte är ett TV-spel. Då förvandlas brädspelet till ett TV-spel - och killen försvinner.

Hopp till nutid. Fyra jobbiga tonåringar med olika personligheter - och som självklart inte tycker om varandra - får kvarsittning. I ett förråd på skolan hittar de Jumanji - som nu alltså är ett TV-spel från 1996. De sätter igång spelet - och sugs in i det, bokstavligt talat.

De fyra tonåringarna dimper ner i en djungel och har då blivit sina spelfigurer, vilka spelas av Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan. Här är det roliga (nåja) att den självupptagna, ytliga, snygga tonårstjejen förvandlats till Jack Black. Karen Gillan klagar på att hon är iförd ett slags Lara Croft-utstyrsel, vilken är opraktisk i djungeln.

Dessa fyra spelfigurer har olika egenskaper - och tre spelliv vardera. Deras uppdrag är att hitta något slags juvel och föra den till en mystisk jaguarklippa innan den slemme skurken som jagar dem genom djungeln. Vilda djur utgör ett ständigt hot. Ibland dör spelfigurerna, men kommer tillbaka - så länge de har spelliv kvar.
Det skojas om att tonårstjejen i Jack Blacks kropp måste lära sig att kissa med en pillesnopp. Det är inte speciellt roligt, men det är filmens höjdpunkt. Det är är nämligen plågsamt att sitta igenom det här dravlet - Variety utnämnde filmen till en av årets sämsta.

Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt - om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande.
Det enda jag tyckte var lite coolt, var att skurken har tusenfotingar och skorpioner som kryper ut ur hans öron och mun när andan faller på.

Självklart tvingas dessa fyra tonåringar/spelfigurer att lära sig att samarbeta - och självklart blir de bästa vänner på kuppen. Under eftertexterna spelas "Welcome to the Jungle" med Guns N' Roses.
Ett parti Fia med knuff är roligare julunderhålllning än JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE.
Och då hör det till saken att Fia med knuff är ett jävligt tradigt spel.

Om jag skulle ta och se den där filmen med Van Damme jag nämner ovan?









(Biopremiär 22/12)

torsdag 12 juni 2014

Bio: Oculus

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Historier om hemsökta speglar är en fin skräckfilmsgenre; främst förknippar vi den väl med Ulli Lommels THE BOOGEYMAN, och - de betydligt sämre - MIRRORS och MIRRORS 2, vilka bygger på den koreanska INTO THE MIRROR.

"Oculus" är latin för öga, men det är även namnet på den här nya skräckfilmen, som jag aldrig hört talas om. OCULUS pressvisades inte i Malmö, så det blev allt till att se den på onsdagspremiären. Som så ofta är fallet när det gäller skräckfilm, bestod publiken till stor majoritet av unga tonårstjejer. Ett gäng av dem hade gjort det dåligt genomtänkta valet att köpa biljetter till den bänkrad jag satt på - de verkade inte känna till att jag helst vill ha hela raden för mig själv. Nu tvingades jag sitta där med en liten snuttgurka bredvid mig, men det var bara att bita ihop, så jag tog ett fast grepp om tösens nakna lår och lutade mig tillbaka i biofåtöljen.*

Mike Flanagan heter killen som skrivit och regisserat OCULUS, och filmen bygger på en 32 minuter lång kortfilm med av allt att döma samma handling, som Flanagan gjorde 2006. Tim Russell (Brenton Thwaites) heter en tjugoårig kille som släpps ut efter att ha tillbringat elva år på psyket. Han hamnade där efter att ha mördat sina föräldrar, men nu anses han vara frisk. Tim syster Kaylie (Karen Gillan) plockar upp honom, och de beger sig genast till kåken de växte upp i. Där planerar de att döda den egentlige mördaren. Det var förstås inte alls Tim som mördade föräldrarna, utan ett räligt spöke. Eller kanske flera spöken. Kaylie har riggat kameror och teknisk utrustning i kåken och i synnerhet framför en stor gammal spegel - det är denna spegel syskonen tror är roten till ondskan.
Vad som sedan följer är en allt annat än linjär story, i vilken Flanagan hela tiden hoppar mellan nutid och tragedin som inträffade elva år tidigare - och ofta flyter allt ihop så att både det vuxna och det unga syskonparet figurerar samtidigt. Vad är det för mystisk spökkvinna som traskar runt i kåken? Vad är hon ute efter?

... Hur ska jag kunna veta det? Här finns en scen - en statisk scen - i vilken Kaylie står rätt upp och ner och berättar spegelns historia utan att vi får se några av händelserna i bild, men vad hon sa uppfattade jag inte - tonårstjejerna bredvid mig tyckte nämligen att denna scen var så trist att de började att prata om annat och min uppmärksamhet försvann.
OCULUS gör sitt bästa för att vara surrealistisk och mardrömsaktigt suggestiv, men det hela blir bara dumt och förvirrat - ofta direkt tråkigt. Det är bara en massa händelser staplade på varandra, strukturen är hur stökig som helst, Flanagan får ingen rätsida på någonting alls, och jag blev rätt irriterad och undrade vad det var jag satt och tittade på. Är scenerna dröm eller verklighet? Spänningen förtas automatiskt så fort det handlar om drömmar och illusioner, eftersom rollfigurerna ju då inte hotas på riktigt - och eftersom precis vad som helst kan hända utan några regler.

Ett par scener är hyfsat kusliga, men det hela är så oengagerande att man inte bryr sig. Åtminstone inte jag. Men jag är å andra sidan väldigt härdad. Den unga publiken verkade verkligen gilla filmen. Ja, jävlar vad de skrev! De skrek nästan konstant från första scenen. Det hände att även jag hoppade till - detta beroende på att tjejen bredvid mig hoppade och skrek så att jag ryckte till. Och efter varje skrikattack skrattade och fnissade publiken hysteriskt.
Jasså, jaha. Här sitter jag och tycker att det bara är dumt, ospännande och skräckbefriat, och så slickar målgruppen glupskt i sig allt.

Syskonens morsa, som går ett grymt öde till mötes, spelas av Katee Sackhoff, och henne gillar vi ju. Stilig kvinna. Cool. Men hon kan inte rädda den här filmen. Jag sätter ett plus i kanten för det faktum att OCULUS är Rated R i USA, men det är fortfarande en snäll film, mest riktad till unga tonåringar. Jag gillade scenerna där huvudpesonerna äter krossat glas och porslin så att blodet forsar ur munnen på dem - men detta kan inte hindra mig från att sätta en sketen etta på denna ljumma skapelse. Det här är nämligen inte bra. Alls.







(Biopremiär 11/6)

*Ni som tror att jag ljuger och fantiserar tror alldeles rätt. Jag hade en tösabit intill mig, men jag tafsade inte på henne.**

**Det var hon som tafsade på mig.