Visar inlägg med etikett Kalle Lind. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kalle Lind. Visa alla inlägg

söndag 20 januari 2013

Morgonpigga skåningar!

Klockan åtta noll-noll i morgonbitti, det vill säga måndag morgon, kommer jag att sitta i P4 Malmöhus och diskutera Guldbaggenomineringarna. Jag gissar att det går att ratta in programmet på SR:s hemsida oavsett var i landet man befinner sig.
Kalle Lind är förresten bisittare i det här morgonprogrammet.

fredag 1 oktober 2010

Människor jag förstört

Under Bokmässan stod jag en dag och hängde vid Nya Upplagans monter, när tre tonårstjejer utspökade som, ja, jag vet inte vad de skulle föreställa, mangafigurer kanske? Nå, de här kom fram och frågade om Kalle Lind fanns i montern. Det fanns han inte, eftersom det inte gick att få in någon levande människa i montern. Förutom Stefan Sundström ätandes spiddekaga. Och fru Yngve. Fast inte samtidigt. Men Kalle var inte i närheten och jag hade inte sett till honom. "Va synd!" stånkade töserna. "Det hade varit så roligt att få träffa honom!"
Jävla Kalle, tänkte jag. Ung och framgångsrik. Det kommer fram små snuttgurkor och frågar efter honom.
Men kanske ska jag inte klaga. Under mässan kom det fram några personer, fyra-fem kanske, alla tio-femton år yngre än jag och hävdade att det var jag som fått dem intresserade av film. De hade läst mig i NST, Total Film, Expressen och/eller Magasin Defekt på 90-talet, då de var unga tonåringar. Jag hade visst utmärkt mig så pass mycket att jag förändrade deras liv och intressen.
Vilket ju är fullkomligt ... barockt. Nog var det fräckt när det på den tiden kom fram folk för att hälsa, men när det idag kommer fram gamla fans, blir jag nästan lite generad. Men visst är det smickrande. Jag hade ju liksom inga som helst avsikter att förändra folk när jag började skriva om film i början av 90-talet. Dessutom imiterade jag bara folk jag själv läste, som Michael Weldon. Men jag var ju rätt ensam om att skriva om udda film och B-film i kommersiell media med bred distribution i Sverige.
Fast årets mest oväntade kommentar kom från en ung serietecknare som sa "Du ser ut som han som är med på bonusmaterialet i EVIL DEAD-boxen".

tisdag 28 september 2010

Göteborg - Himmel eller Helvete?

Som ni märkt har det varit lite bloggstiltje här några dagar. De flesta av er har säkert räknat ut att det berodde på att jag varit på Bokmässan i Göteborg, ett evenemang jag bevistat varje år sedan 1986 - om än av olika anledningar. Först som fanboy, som ville få träffa och främst få signaturer av serietecknare och författare. Sedan som serieskapare på andra sidan signeringsbordet. Numera främst som journalist. Men det egentliga skälet till att jag alltid prioriterar Bokmässan, är att den ger mig en chans att träffa vänner och kollegor i bokbranschen; filmfolk träffar jag även annars. Och så är det ju kul att träffa polare bosatta i Göteborg. Självklart är även staden Göteborg ett skäl att åka upp. Trevligare svensk stad får man leta efter, det känns alltid visset att återvända till blåshålan Malmö.
...Fast jag känner mig oerhört sliten. Jag lär mig aldrig. Jag glömmer alltid hur det är. Redan när jag på mässans första dag stiger in i lokalerna, får jag en känsla av att jag är kvar sedan förra året - och året innan. Tröttheten gör sig omedelbart påmind. Egentligen hade det varit skönt att stanna kvar en vecka i Götet efter att mässan stängt för att vila upp sig, men det är ju lättare sagt än gjort.
Så, vad hände i år? Tja, det mesta var sig likt. Montrarna låg där de brukar ligga. Och på grund av den enorma folkmängden lyckades jag inte ta mig utanför de vanliga distrikten - seriekvarteret, vägarna till rulltrappan upp till pressrummet, och några andra gångar jag tog för att hitta så folktomma vägar som möjligt.
I söndags såg jag Jan-Öyvind Swahn (iförd smoking) och Frank Andersson inom loppet av två minuter. Dock inte samtidigt. Synd.
Seriefrämjandet hade byggt upp en seriescen, där det kördes liveteckning och tecknarbattles. Jag kände mig dock måttligt intresserad. Jag gick bort till deras paneldebatt om franska serier, men det gick inte att höra vad som sades där jag stod.
I Svenska Serieakademins monter hade jubileumsboken om Fantomen förärats ett minimalt hörn. Där stod medlemmar i The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club och sålde boken för glatta livet. Minsann om jag inte fick signera några exemplar. Främst till medlemmarna i klubben. Väldigt tjusig bok, förresten. Av allt att döma extremt uttömmande. Jag har inte läst den.
Lördagens middag med Serieakademin hölls i Drottnings Kristinas jaktslott, som inte alls är ett slott utan en gammal, gammal stuga. Vi bjöd med oss Fantomengänget, som plötsligt visade sig vara tretton pers. Lasse Åberg kunde inte närvara, han håller på att spela in sin nya film; THE STIG-HELMER STORY. Middagen slutade med blodsutgjutelse. Därefter gick jag vidare med kockarna; de övriga i akademin ville inte följa med. Det bar sig inte bättre än att vi hamnade på nattklubb. Jag lär mig aldrig. Jag är för gammal för sådant. Kom hem klockan sex på morgonen och var fortfarande full när jag gick till mässan.
I pressrummet hängde en handtextad, desperat lapp. Någon ville komma i kontakt med den person som av misstag fått med sig en påse med en Gudrun Sjödén-tröja och en kalender för 2011. Påsen med sandalerna hängde kvar i garderoben, enligt lappen.
I tio, femton, tjugo år har min gode vän Claes Reimerthi jobbat med sin episka fantasyberättelse "Myrddin". Först skulle det bli tecknad serie av det, men tecknarna droppade av en efter en. Nu i slutändan har det blivit en tjock ungdomsroman. Ekholm & Tegebjer släpper den i början av nästa år. En bok för dig som har saknat Harry Potter, enligt förlaget.
Kalle Lind och jag förevisar specialtryckta kort designade av Olle Ljungström och hans Cecilia. Damen till vänster är Maria Yngve. Hon är från Ystad.
Mässans minsta monter tillhörde Nya Upplagan, tidningen jag ju skriver i. Två kvadratmeter. De hade fyllt montern med 5 000 tidningar, så de två gigantiska spiddekagorna liksom redaktör Lars Yngve med fru Maria, och eventuella gäster, fick stå ute i gången.
Och nog för att det dök upp gäster. Till exempel kom medarbetaren Olle Ljungström, tillsammans med sambo och kompgitarrist. Olle visade sig inte helt oväntat vara en trevlig kille. Han bjöd på vin i plastmuggar och krävde att jag skulle hälla på ordentligt, upp till bredden. De glada musikanterna framträdde inte bara en, utan tre gånger i montern. Första gången blev min kompis Trampe så uppeldad att han helt sonika gick med i bandet, körade och spelade tamburin. Själv hanterade jag en maraccas en stund under en av de senare spelningarna.
Fast bäst var nog när Stefan Sundström (som skrivit en trädgårdsbok) med gitarr i handen passerade montern just när Olle skulle framträda. Sundström satte sig i montern och åt spiddekaga medan han lyssnade. Det såg rätt märkligt ut. Sedan spelade även Sundström en bit. Han lät arg i refrängen.
Med spiddekaga som arvode både sjöng och spelade Olle Ljungström.
Under bussfärden på väg upp till Göteborg satt jag bredvid en tonårstjej som hoppade på i Helsingborg. Hon SMS:ade under precis hela färden.
Ja, och så har ju Kapten Stofil lagt ner. De sålde sista numret - och alla tidigare nummer och böcker - i sin monter. Men môskaserna var obönhörligen slut.

lördag 22 maj 2010

När Sveriges Television bjöd till

SVT Malmö har nyligen flyttat till nya lokaler i Västra Hamnen. Okej, nya lokaler är det inte; de har rustat upp en gammal Kockumsbyggnad som har stått och förfallit i åratal. Idag hade de öppet hus, så jag gick dit.
Vad skulle jag få se?
Skulle det bli kändistätt?
Fast det chans att hamna i ett TV-program?
Och framför allt:
Skulle det bli giveaways och gratis kaffe?
Eftersom det sistnämnda är viktigast tar vi det först. De enda giveaways som delades ut, var Bolibompakrimskrams till barnen. Och inte bjöds det på kaffe. Det är för sorgligt.
När jag dök upp var det typ hundra meter kö för att komma in. Väl inne gick vi i stort sett i led längs en snitzlad bana, ungefär som turister på guidad tur.
Nackdelen med att besöka en TV-studio idag är att stället skulle kunna vara vad som helst. En väldigt massa kontor. Skrivbord med datorer på. Dessutom var de flesta rummen tomma. Sydnytts redaktion var helt öde. De anställda visade upp hur programmen redigeras och så vidare. Det hade varit roligt om det var "förr i tiden" - om det satt någon och klippte 16mm-film. Nu såg det ut som om de byggde en hemsida. Eller laddade upp film på YouTube. Den analoga magin är ju borta. Pensionärerna stånkade hänfört IIIOOOOUUUUH! åt moderniteterna. "Va di kan hitta pu!"
I en avdelning stod min gode vän Tommy och förklarade effekterna i VINTERGATAN; en barnserie jag aldrig sett. Och det var väl intressant för de små liven på besök. Tänk att om de stod framför den där duken såg det på TV-skärmen ut som om de var någon annanstans! Om man var med och tävlade i någonting fick man en tablettask.
I studion spelade man in nya frågesporten VÅGMÄSTARNA med Kalle Lind som domare. En utvecklingsstörd tjej kom in och skrek "Titta, vi e i ett TV-program!". Jag tittade en stund på inspelningen. Jag fattade inte om de tävlande var några av dagens besökare som anmält sig, eller om de var anmälda sedan tidigare. En av de tävlande verkade i alla fall vara utvecklingsstörd han med, han såg så ut och kunde ingenting, och han pratade konstigt. Så fort han fick en fråga, sa han "........JA!" eller "..........NEJ!". Programledaren såg lätt desperat ut. Jag gissar att någon kommit fram och frågat killen om han ville vara med, varpå han svarade "........JA!". Tjock var han också.
Vid utgången huserade ett trädgårdsprogram. Pernilla Månsson Colt (som jag inbillar mig att jag känner, vilket jag dock inte gör) slog in plantor eller vad det nu var i tidningspapper och delade ut till förbipasserande. Hennes kollega lagade något slags efterrätt som var rätt god. Man fick en snapsglasstor portion. På en scen spelade ett par unga tjejer rocklåtar. Var de ett känt band från ett barnprogram, kanske? De spelade bland annat en av The Sounds' hitlåtar. Alldeles intill fanns ett bord med info om ett ungdomsprogram om mens. Verkade inte vara någon höjdare.
När man gick ut ur byggnaden kom man in i ett tält. Där sålde man Bolibompadrakar i tyg och andra prylar, och så hade, öh, Karls fäktningsskola uppvisning. Tre ungdomar utklädda till alver fäktades lite. De såg jönsiga ut. Förutom en av tjejerna som var snygg och hade tuff läderoutfit.
Därefter kom jag åter ut på gatan.
Det var det hela.
I princip hade det lika gärna kunnat handla om hur SJ:s tågrafik övervakas. Eller vad som helst annat som görs i kontorslandskap.
Jag fick en tidning om SVT, den där efterrätten, och en sådan där plastgrej man kan stoppa i kundvagnar som kräver tiokronorsmynt eller en Euro. Det står Sydnytt på den.
Ingen goodiebag.
Och inget kaffe.
Kalle, varför bjöd inte du på kaffe?
Och var höll alla kändisar hus? Som Gunnar Bernstrup. Eller Kryddan Petersson.
En stund efter att jag lämnat SVT såg jag en blond tjej låsa fast sin cykel vid en stolpe. Det såg allt ut att vara Maja från The Sounds.
...Men det kan ha varit någon helt annan.

fredag 2 oktober 2009

Jag fluktar närsynt på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg 2009

Jag inbillar mig att jag var på Bokmässan i Göteborg första gången 1986 - men det kan ha varit '87. På den tiden var mässan något STORT för mig. Jag gick fortfarande på gymnasiet, eller hade precis tagit studenten, och även om jag hade brevkontakt med folk som gjorde seriefanzines (vissa killar lärde jag känna på detta sätt redan 1981 och vi är fortfarande vänner), så kan jag inte säga att jag umgicks med några seriemänniskor eller kände folk i förlagsvärlden.
På 80-talet var Bokmässan spännande. Där inne kunde jag få se och prata med folk jag vuxit upp med. Kell Ståhl, Sergio Aragonés, Sture Hegerfors. Därinne fanns Horst Schröder och en massa andra. Fast på den tiden hade jag inget presskort. Jag betalade inträde och var bara en dag på mässan. Jag planerade besöken. Jag kollade när och var signeringarna skulle vara. Jag gick runt och tittade storögt på allt.
Men det dröjde inte många år innan jag blev en del av mässan. Jag försågs med presskort, jag lärde känna seriefolket, jag var på mässan samtliga fyra dagar. Första gången jag pratade med Sture Hegerfors, fick jag en rejäl utskällning. Den var inte riktad till mig personligen, men jag var den ende där - i Serieakademins/Seriefrämjandets stökiga monter, som fyllts med jackor och väskor.
Efter ytterligare ett par år tillhörde jag de där som satt i montrar och signerade, och efter det började jag skriva reportage från mässan åt bland annat NST.
Numera är Bokmässan mest ett tillfälle för mig att träffa vänner och kollegor i bok- & seriebranschen. Filmfolk träffar jag för jämnan, men andra finns bara på mässan en gång om året. Det är sällan någon kommer fram med mina gamla alster för att få dem signerade, och det är sällan jag gör intervjuer, går på presskonferenser, eller skriver allmänna rapporter åt pressen. Jag föredrar att ta det lugnt, strosa runt, knyta kontakter och äta middagar med trevligt umgänge.
Och numera är jag ju själv ledamot av Svenska Serieakademin och väldigt god vän med Sture, så just utdelandet av Adamsonstatyetterna är också ett skäl för mig att besöka mässan.
Bokmässan anno 2009 var en märkligt avslagen tillställning. Jag vet inte riktigt vad som var fel. Som vanligt kände jag genast samma känsla av "så var jag här igen" som jag alltid drabbas av när jag trillar in på torsdagen. Men det var inte bara det. Vädret var sämre än det brukar vara under mässan, men det berodde nog inte på det heller. Kanske var det bara jag som var på allmänt dåligt humör.
Efter att ha monterminglat och druckit så mycket gratissprit jag kunde hitta på diverse montermingel när mässan stängde på torsdagen, blev jag oväntat bjuden på luxuös middag, och efter den gick jag i vanlig ordning till Göteborgs Filmfestivals vernissagefest i Stadsteaterns foajébar. Som vanligt fanns där inte så många jag kände och det var lite halvtrist, men kvällen avslutades på bästa möjliga sätt: Fredrik Strage gick på som sista DJ och genast fick den fryntligt berusade Martin Kristenson från Kapten Stofil spring i benen och dansade hip-hop som om Jordens undergång var nära. Det gick inte att dansa med honom eller kommunicera med honom, han var helt uppslukad av sitt ungdomliga hip-hopande. I synnerhet när refrängen gick "Die, motherfucker, die, motherfucker, die!". Martin mådde inte så bra dagen därpå.
På fredagen delade Serieakademin ut Adamsonpriserna. Det utländska priset gick till Jean Van Hamme och Philippe Franc, som gör serien Largo Winch (går i Agent X9), medan det svenska till Ola Skogäng. Åsa Ekström fick diplom som lovande tecknare, och Rolf Lindby fick ett välförtjänt diplom för journalistik med serieinriktning.
På fredagskvällen skulle priset till årets bästa kulturtidskrift delas ut i Världskulturmuséet. Det var minsann en konstig tillställning. Byggnaden i sig var ytterst bisarr; en kall betonggrej med skumma vinklar, och en skitbred trappa som i princip bara ledde rakt in i en vägg. Vi satt utspridda vid bord lite här och var och plötsligt kom några finlandssvenskar upp på en scen och gav priset till en tidning jag glömt vad den hette. Feststämning vägrade infinna sig, men buffén var ambitiös och god.
I vanliga fall brukar jag och Jimmy tillbringa fredagsnatten med att ge oss ut på äventyr och besöka bisarra sexbutiker och leta efter gråtande tyska sjömän i de skumma hamnkvarteren, men Jimmy var i väg på seriebattle och gick senare på en queerfeministisk fest, medan jag var svintrött, gick hem och käkade mackor framför TV:n innan jag la mig tidigt. Eller tidigare än vanligt.
Nya Upplagan hade monter på mässan. Fyra kvadrat, mittemot Kartago. Redaktör Lars Yngve med fru hade släpat upp tiotusen tidningar plus två gigantiska spiddekagor. Tammefan om de inte lyckades dela ut alla blaskorna! De jobbade konstant från nio på morgonen till stängning och prackade på folk Nya Upplagan, och alla som ville ha fick en bit spiddekaga.
Seriefrämjandet delade ut Urhundenpriserna, det ena till Jocke Pirinen och det andra till Jan Lööf. Dick Harrison, som var prisutdelare, lyckades tre gånger påpeka att han egentligen är historiker.
På lördagskvällen hade Serieakademin sin årliga middag, och på den blev den ovetande Thomas Storn invald som ny ledamot. Han var märkbart rörd när han höll sitt tacktal. Lasse Åberg berättade om när han en gång sov i en tältsäng på damtoaletten på ett hotell i Göteborg, och jag fick efter ett tag spel och började tjafsa om fittamad och drickablanning.
Söndagen var Seriesöndag, vilket den varit ett par år nu. Nackdelen med detta är att seriefolket ofta är rätt trötta på söndagen och det känns som om mässan är över, trots att en dag återstår. Jag missade det mesta under seriesöndagen. Jag skulle på Carl-Johan DeGeers samtal med Jan Lööf, men de hade ändrat auditorium, så jag sprang fel och lyckades bara se de sista tio minuterna av snacket. Fast kvällen innan hade Åberg presenterat mig för Lööf, så jag var nöjd ändå.
Eftersom tidningen Kapten Stofil fyller tio år, höll Joakim Lindengren ett litet tjugominutersanförande vilket jag bevistade. Dock pratade han bara om miljövård och den globala uppvärmningen, och inte så mycket om Kapten Stofils utveckling, så jag var väl inte sådär jättenöjd.
Vad hände mer?
Nja, det hände väl inte så mycket mer.
Men den övriga mässan, då? Lämnade jag aldrig seriedistriktet? Det var ett annat problem. Nej, jag hann knappt gå runt på mässan alls. Jag vet inte vad jag gjorde istället. Jag satt nog mest och drack kaffe och pratade med folk. Självklart ville jag gå runt och kolla in det övriga bokutbudet och leta upp de konstigaste montrarna, men det sket sig i år. Fast jag träffade Kalle Lind ett par gånger under mässan, och han har ju skrivit en bok med nästan bara text och inga serier alls. För övrigt den enda bok Lasse Åberg köpte på Bokmässan!