Visar inlägg med etikett Justin Theroux. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Justin Theroux. Visa alla inlägg

torsdag 23 augusti 2018

Bio: The Spy Who Dumped Me

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag förväntade mig att THE SPY WHO DUMPED ME, med manus (tillsammans med David Iserson) och regi av Susanna Fogel, skulle vara ännu en gapig, påfrestande actionkomedi i stil med HOT PURSUIT, som också hade kvinnor i huvudrollerna. Fogels film är förvisso lite gapig mellan varven - men det här visade sig inte alls vara den typ av film jag trodde det skulle vara, och jag får säga att jag blev positivt överraskad.
Mila Kunis och Kate McKinnon spelar bästa vännerna Audrey och Morgan. När filmen börjar fyller Audrey 30, och en väninna till henne säger att hon inte trodde att en tjej som Audrey kunde ha en så snygg pojkvän - underförstått att Audrey är tråkig och alldaglig. En lite märklig scen - eftersom det är Mila Kunis det handlar om, och hon ser mest ut som den filmstjärna hon är.
Nå. Den ovan nämnde pojkvännen - Drew (Justin Theroux) - har precis gjort slut med Audrey via SMS, så han står inte högt i kurs. Men vad Audrey inte vet, är att Drew är hemlig agent. Plötsligt dyker Drew och en massa fientliga agenter upp hemma hos Audrey, och Drew skjuts ihjäl. Innan han dör ber han Audrey överlämna en liten plasttrofé till en kontakt i Wien.
Efter en del dividerande far Audrey och Morgan iväg till Wien. Efter sig har de inte bara en massa onda, mordiska agenter, utan även den engelske MI6-agenten Sebastian (Sam Heughan) och dennes amerikanske kollega. De två tjejerna far runt till olika europeiska länder (det mesta verkar dock vara inspelat i Ungern), och liken travas på hög.
THE SPY WHO DUMPED ME visar sig vara en actionkomedi med väldigt kraftig betoning på action. Actionscenerna är många, de är välgjorda - och de är blodiga. Bitvis ser det ut som en 80-talsfilm; snytingarna är hårda, hjärnsubstansen sprutar, bilar och motorcyklar flyger i luften.
Samtidigt är dialogen förhållandevis välskriven - åtminstone om man jämför med andra vulgokomedier. För det är en vulgokomedi, det här. Svordomarna är oräkneliga, det är ibland tramsigt, men jag kom på mig med att tycka att mycket var kul - i synnerhet ett fånigt bajsskämt. Att det funkar beror på att Kunis och McKinnon kan leverera replikerna, och på att deras rollfigurer är rätt sympatiska, och inte så där irriterande de brukar vara i den här typen av film.
Dock kan kombinationen av tramskomedi och splatter skrämma bort en del. Jag känner några stycken som skulle tycka att THE SPY WHO DUMPED ME är jätterolig - men jag kan inte rekommendera filmen till dem, eftersom de inte klarar av att se ultravåld i enorma mängder.
Gillian Anderson har en mindre roll som chef för brittiska underrättelsetjänsten, och jag gillade Ivanna Sakhno som mordisk rysk gymnast och tortyrexpert.
Jag får nog säga att jag tycker att den här filmen funkar bättre än den liknande SPY, som kom häromåret - det var ju en gapig och överlastad film, som inte lyckades vara så rolig som den trodde att den var. Som nästan alltid är fallet med filmer nuförtiden, är Susanna Fogels film alldeles för lång med sina 117 minuter. Jag tyckte förvisso inte att det blev tråkigt, men filmen hade mått bra av att klippas ner med tjugo minuter.
Ja, just det, även Jane Curtain och Paul Reiser dyker upp i småroller.
  







(Biopremiär 24/8)
-->

onsdag 9 november 2016

Bio: Kvinnan på tåget


Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.
Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.
Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.









(Biopremiär 9/11)