Visar inlägg med etikett Justin Long. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Justin Long. Visa alla inlägg

onsdag 1 december 2010

DVD: After.Life

AFTER.LIFE (SF)
Det har nu gått några dagar sedan jag såg AFTER.LIFE. Jag kände att jag verkligen behövde fundera lite mer på den. Mina känslor var nämligen rätt kluvna, både medan jag såg filmen och direkt efter att jag sett den.
Christina Ricci spelar skolfröknen Anna, som är ihop med Paul (Justin Long) - och deras förhållande är inte helt friktionsfritt. Efter att de en kväll bråkat på en restaurang, sätter sig Anna i sin bil, fräser därifrån - och råkar ut för en allvarlig biloycka.
När Anna vaknar upp visar det sig att hon hamnat i en mardrömssituation: hon ligger nämligen på ett obduktionsbord och kan inte röra sig. Vid hennes sida står begravningsentreprenören Eliot (Liam Neeson). Anna kan kommunicera och Eliot informerar henne om att hon dött i bilolyckan, hon befinner sig i gränslandet och nu ska han göra henne i ordning för begravningen. Va? Vad är det här för dumheter, tycker Anna - hon lever ju! Titta, nu kan hon så smått börja röra på armar och ben.
Eliot berättar att han besitter förmågan att kommunicera med döda, och de döda säger alltid samma sak när de hamnar hos honom - de hävdar att de inte alls är döda. Ett av Eliots jobb är att lugna ner dem och få dem att acceptera att de faktiskt inte längre är i livet.
Anna tycker förstås att det är idioti - varför har hon kidnappats av den galne begravningsentreprenören? Hon försöker fly.
Samtidigt får Paul veta att hans älskade kört ihjäl sig. Han blir förstås svårt chockad, men konfunderad när Eliot inte släpper in honom för att få se på liket. Han misstänker mer och mer att Anna inte alls är död, och börjar luska i försvinnandet. Var finns hon? Varför har hon blivit bortförd?
Det hela leder fram till en twist-end jag listade ut redan i början av filmen.
AFTER.LIFE är Agnieszka Wojtowicz-Vosloos långfilmsdebut. Hon har även skrivit manuset tillsammans med Paul Vosloo. Jag satt länge och imponerades av filmen. För en gångs skull fick jag se en rysare som kändes lite unik, som inte liknade allt annat. Mina tankar gick till europeisk film. Både till europeisk konstfilm och till europeisk genrefilm från 1970- och 80-talen. För att jämföra med THE HOUSE OF THE DEVIL, som jag ju recenserade häromdagen: den filmen utspelar sig 1983 och filmskaparna har gjort sitt bästa för att filmen ska se ut att vara från samma år. AFTER.LIFE utspelar sig i nutid och jag tror inte att Wojtowicz ansträngt sig för att få sin film att se ut att vara 30 år gammal. Orsaken är att hon jobbar i samma stil som de gamla mästarna. Berättartempot är långsamt, fotot vackert och estetiskt, inriktningen känns "vuxen", tonen är ofta lätt poetisk.
Det vilar en mardrömsstämning över filmen. Inte mardrömmar av den typ som återfinns i TERROR PÅ ELM STREET-filmerna och liknande, utan realistiska mardrömmar - sådana där i vilka omvärlden och allt som är bekant plötsligt genomsyras av en märklig, obehaglig atmosfär. Något är fel. För att knyta an ännu mer till gammal europeisk genrefilm, sitter Annas märkliga mor i rullstol och bor i ett stort hus.
Christina Ricci har ett ovanligt utseende som passar roller som den här. Hon är på ett sätt söt och vacker med sina stora, uttrycksfulla ögon. Samtidigt ger hennes runda ansikte henne ett docklikt utseende; jo, hon ser ju ut att vara tecknad av Tim Burton. Liam Neeson skänker kvalitet över produktionen och Justin Long har inte så mycket att göra, han går mest omkring och är förtvivlad, men det är intressant att se honom i en dramatisk roll. Filmens budget var bara fyra och en halv miljoner dollar; aningen mer än en svensk normalbudget.
Samtidigt som jag imponeras av allt det här, funderar jag på om det inte är rätt fånigt det hela. Är filmen för pretentiös? Högtravande? Tenderar den kalkon? Nej, jag tror nog inte det. Det beror nog på vilket humör man är på när man ser filmen. Men den orkar inte riktigt hela vägen fram till slutet, den börjar svaja, och eftersom jag räknat ut slutet, satt jag och hoppades på att jag skulle ha fel; att jag istället skulle överraskas.
Christina Ricci har väldigt många nakenscener i filmen. På bio i USA spelade den bara in en bråkdel av vad den kostade att göra.

tisdag 7 september 2010

Bio: Going the Distance

Foton copyright © Sandrew Metronome

Är det möjligt att kombinera en gullig romantisk komedi med en supervulgär, svordomsspäckad sådan? 

Jajamen! Här är beviset! 

Ibland krävs det inte så mycket för att tillfredställa mig på bio - åtminstone inte vad gäller amerikanska filmer. De är ju så fega nuförtiden. De flesta siktar på åldersgränsen PG-13 eller lägre. Actionfilmerna innehåller inget blod, det bjuds inte på sex och naket, och vuxna rollfigurer beter sig- och pratar inte som riktiga vuxna; de svär aldrig. I Hollywood är man rädda för att stöta sig med precis alla folkgrupper som finns, åtminstone här i väst. Resultatet av detta kan ju i vissa fall bli direkt stötande, eftersom de tycker att det är okej att visa upp våld (om än oblodigt sådant), men bannlyser sex och svordomar.

Därför kan jag omfamna filmer som GOING THE DISTANCE, en film som innehåller både väldigt grovt språk och naket. Tyvärr handlar det om nakna män. Men ändå. Man har även slängt in lite droger för säkerhets skull.

Justin Long är Garrett, en New York-bo som just dumpats av sin flickvän. Samma kväll försöker hans polare muntra upp honom och tar med honom till en bar. Där träffar Garrett Erin (Drew Barrymore), som jobbar på en dagstidning i New York över sommaren, innan hon måste åka hem till San Francisco.

Erin verkar vara den perfekta flickan för Garrett. För första gången någonsin har han träffat någon som delar hans intressen, hans musiksmak, hans humor; allt. Och detta redan samma dag han dumpades av sitt ex. Garrett och Erin är oskiljaktiga, men det oundvikliga måste ske: Erin måste åka hem till västkusten. Paret hållet kontakt via telefon och Internet, och sedan reser Garrett till San Francisco för att hälsa på och tvingas bo hos Erin och hennes neurotiska syster (Christina Applegate), som har en ganska ... bisarr make. Men är det möjligt för Garrett och Erin att hålla igång relationen?

Nu är det förstås så här att alla filmer som innehåller ett montage i vilket huvudpersonerna blir förälskade i varandra medan The Cures "Just Like Heaven" spelas per definition är bra. Men Nanette Burnsteins film har så mycket mer än det. Den har flera skratta högt-scener.

Okej, den har fler än "flera" - den har massor. Här finns scener som fick mig att skratta så att jag grät. Speciellt en sexscen som involverar Justin Longs solbrända röv, ett köksbord och ... Nix, jag tänker inte förstöra den scenen för er (även om trailern gör det). Eller den med TOP GUN-soundtracket och Garretts knäppe inneboende. Eller den där Erin går ut ensam och blir full och...

GOING THE DISTANCE är ibland exteremt vulgär. Det vimlar av F-ord, C-ord och alla andra för amerikaner stötande ord. Men vad som är intressant, är att filmen också lyckas vara romantisk - och då romantisk på ett ganska gulligt sätt.

Den som skulle kunna sabba filmen, är Drew Barrymore. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om henne. Hon ser ju lite udda ut; i vissa filmer är hon kul och funkar, medan hon i andra ser ut som en liten gumma från en TV-serie från 1950-talet. Tack och lov funkar hon bra i GOING THE DISTANCE. Hon är skitrolig och faktiskt riktigt attraktiv - utom när hon är ledsen och börjar likna Jessica Fletcher i MORD OCH INGA VISOR.

Christina Applegate är underbart rolig, men det behöver jag väl knappast påpeka.

Under Malmö Filmdagar försågs vi i pressen med ett GOING THE DISTANCE travel pack, innehållande kam, tandborste och annat. Fast texten på burken var feltryckt. "Opens fall 2011" står det...

 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)

torsdag 11 juni 2009

Bio: Drag Me To Hell

Redan innan jag sett filmen, kände jag för att stå upp i givakt och trumpeta MÄSTAREN ÄR TILLBAKA!
Ni som följt mig och mina krönikor under många år, kanske ända sedan 1993, vet jag jag ofta nämner tre regissörer som influerat mig och haft stor betydelse för mitt liv.

Sergio Leone, som fick mig att upptäcka att film inte tvunget måste se ut som traditionell Hollywoodfilm, som förstås var det jag mest såg fram till mitten av tonåren, då jag började konsumera videofilmer.
Dario Argento, som fick mig att bli seriöst intresserad av film, av skräckfilm och av europeisk skräckfilm.

Sam Raimi, som verkligen fick mig att vilja GÖRA film.

Jag kommer ihåg första gången jag såg THE EVIL DEAD. Det måste vara mer än tjugo år sedan nu. En kompis, som numera är en berömd serietecknare, hade fått tag på en piratkopia. Denna kopia var av enastående usel kvalitet, inte nog med att den var suddigare än suddigast, den var även svartvit! Detta hindrade mig inte från att se den om och om igen. Jag såg den varje dag, ibland två gånger om dagen. Jag var otroligt fascinerad av denna märkliga lilla skräckfilm. Än mer fascinerad blev jag av det häpnadsväckande faktum att regissören Sam Raimi bara var 20 år när han började spela in filmen 1979 - och hade hunnit bli hela 23 när den äntligen färdigställts och gjorde sensation på marknaden i Cannes. Som jämförelse kan jag nämna att jag var 38 när FROSTBITEN äntligen fick sin premiär...

Efter ett tag kom jag över en kopia på EVIL DEAD i färg - men den var inte mindre udda än den tidigare kassetten. Denna tidskodade kopia hade nämligen titeln BOOK OF THE DEAD i förtexterna. Detta var filmens titel innan distributören bad Raimi och hans gäng att hitta på en mer kommersiellt gångbar titel. Jag undrar var denna kopia ursprungligen kom ifrån. En tid efter detta släpptes EVIL DEAD på video i Sverige - efter den hårt nerklippta EVIL DEAD 2, som släppts tidigare. Den svenska utgåvan av EVIL DEAD saknade drygt en kvart, vilket gjorde den så pass obegriplig att resultatet kanske kunde klassas som surrealistisk konst. Idag finns förstås filmen att tillgå helt oklippt i Sverige, och inte nog med det - om man kostar på sig och köper engelska Anchor Bays DVD-box med alla tre filmerna, kan man få se en liten dokumentär av Jake "Evil Aliens" West, i vilken jag sitter iförd smoking, röker cigarr och pratar om mina minnen av EVIL DEAD.

I höst fyller Raimi 50 och har blivit något av en maktfaktor i Hollywood. Det är både kul och lite märkligt. Han känns ju liksom fortfarande som "en av oss". Jag känner inte Sam Raimi, men han är en i gänget. En av de unga, coola, extremt talangfulla killarna, som gjorde bra lågbudgetfilmer och som drevs av kärlek till film, och vars referenser var ungefär desamma som mina. Han gillade monster och slapstick. Och detta är väl orsaken till att hans gamla fans förlåter honom för att han gjort en baseballfilm med Kevin Costner, och till att han inte kallas sell-out efter SPIDER-MAN-filmerna.

Tänker man efter, har Sam Raimi inte regisserat så många filmer. Vi har EVIL DEAD-
trilogin. CRIME-
WAVE, som jag tror hette RING SÅ MÖRDAR VI på video i Sverige, och som är mer hysterisk än lyckad. DARKMAN, förstås. SNABBARE ÄN DÖDEN, som jag inte tycker är så dålig som så många andra - jag gillar den. A SIMPLE PLAN och THE GIFT, vilka visade att Raimi även är en begåvad regissör av dramathrillers. Och så då FOR LOVE OF THE GAME; baseballfilmen. Men den har jag inte sett. Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.

Och så har vi SPIDER-MAN-trilogin, med en fjärde film på gång. Det känns skönt att man väntade med att filmatisera Spindelmannen och att Raimi hamnade i regissörsstolen, och att den film James Cameron skulle göra i början av 90-talet - vilken Stan Lee pratade mycket om i Göteborg - aldrig blev av. Inte bara för att det effektmässigt blev bättre nu, utan mer för att Sam Raimi har förståelse för figuren och för tecknade serier (till skillnad från till exempel Joel Schumacher, som gjorde sitt bästa för att sabba Läderlappen). SPIDER-MAN 2 håller jag tveklöst som den bästa superhjältefilm som gjorts. Anhängare av THE DARK KNIGHT får säga vad de vill. SPIDER-MAN 3 är den svagaste i serien, mest för att den gapar över för mycket och borde ha gjorts som två filmer. Men jag kan inte påstå att det är en dålig film.

Förutom ovanstående, har Raimi och hans Renaissance Pictures producerat en hel del, bland annat TV-serierna om Hercules och Xena. Raimis partner sedan 1979, Rob Tapert, gick till och med och gifte sig med Lucy Lawless! Raimi ligger även bakom Ghost House, som producerat en rad inte alltid så lyckade skräckfilmer, samt köpt in en del utländsk; bland annat dansk, skräck som släppts på DVD i USA.

Sam Raimi och EVIL DEAD inspirerade många, men de flesta blev bara bleka imitatörer. Scott Spiegel var med och skrev manuset till EVIL DEAD 2, och när han själv regisserat - som INTRUDER och FROM DUSK TILL DAWN 2 - har han gjort det i något slags pseudo-Raimistil. Dock utan att lyckas. Peter Jackson har sagt att det var EVIL DEAD som inspirerade honom att göra BAD TASTE. Det är ganska uppenbart när man ser Jacksons debutverk. Men skillnaden är att Raimi hade en mening med sitt kreativa kameraarbete, med alla bisarra bildvinklar och åkningar. Jackson viftade runt med kameran enbart för att det skulle se "häftigt" ut, något han fortsatte med i BRAINDEAD. Idag har jag rätt svårt för BAD TASTE och BRAINDEAD, de är mer hysteriska än kul. Det är också intressant att jämföra SPIDER-MAN med SAGAN OM RINGEN-trilogin. Nu har jag aldrig varit en Tolkien-fan, eller ens fantasyentusiast (förutom Conan, såklart), men jag upplever bara Jacksons filmer som utanpåverk. De är fantastiskt tjusiga att titta på - men totalt oengagerande, med endimensionella figurer på ett tråkigt uppdrag i sega, förvirrade filmer. Medan jag engageras av Peter Parker och hans liv. Till saken hör förstås att jag gillat Spindelmannen sedan jag var i sjuårsåldern, men ändå. Jag inbillar mig att folk som aldrig läst Spindelmannen kan ha utbyte av filmerna. Har man inte läst Tolkien, blir man lätt lost. Och allvarligt talat, vilken hjälte är coolast: en brottsbekämpare med spindelkrafter och som har bekymmer med diverse brudar, eller en liten tomte med stora fötter som trivs bäst när han får mysa ihop med andra små tomtar.


Nu skriver vi 2009 och Sam Raimi är åter på tapeten - och det med sin första skräckfilm på väldigt, väldigt länge. Lilla söta Alison Lohman är Christine Brown, som jobbar på bank och är flickvän till rikemanssonen Clay (Justin Long). En dag kommer det in en gammal zigenarkvinna; fru Ganush (Lorna Raver) och vill förlänga sina lån, eftersom hon håller på att bli vräkt från sitt hus. Christine försöker avancera på jobbet och har fått tips om att vara hårdare och mer agressiv, så hon nekar den fula, vidriga och äckliga kärringen lånet. Då blir fru Ganush fly förbannad och attackerar Christine, innan vakterna slänger ut henne. Senare samma dag väntar kärringen på Christine i det tomma parkeringshuset, och attackerar på nytt - och kastar en förbannelse över den stackars banktjänstekvinnan.

Förbannelser är aldrig bra. I synnerhet inte när de innebär att det stökas till i hemmet, saker far omkring, man får på käften av osynliga krafter, och en vresig och skitful zigenarhagga tycks dyka upp när man minst anar det. Christine tar hjälp av en spågubbe, som tycker att hon nog bör offra ett levande djur till den onda get som visst är i farten ("Men jag är ju vegetarian!" klagar Christine), men inte fan hjälper det. Och självklart tror inte Clay på tjejens historier om vad som hänt och håller på att hända. Men det blir hela tiden värre. Vid en middag hos Clays snipiga föräldrar flippar Christine ut, och inser att det är dags att ta i med hårdhandskarna mot demonen.

Sam Raimi har sagt att han ville göra en skräckfilm som är kul och underhållande - och det är precis vad det här är. Ja, det är faktiskt skitkul! Jag kan väl inte påstå att det är speciellt otäckt eller spännande, även om den tilltänkta unga publiken säkert kommer att hoppa högt åt en del BÖH-effekter, men jag satt och njöt och skrattade gott åt alla påhitt. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla den här typen av spökfilm - tjoflöjt-spökfilm? För tjoflöjt är just vad det är!

Det börjar redan i inledningen - filmen öppnar med Universals logga från 70-talet (Raimi har sagt att han tyckte det bästa med DARKMAN var att en av hans filmer öppnade med Universalloggan), en kul liten blinkning. Därefter är filmen full av bildcitat och blinkningar åt alla möjliga håll. Mot slutet finns ett tjusigt litet Hitchcockinslag, på ett ställe spys det maskar, vilket förstås för tankarna till Fulci, men mest blinkar Raimi åt sig själv. Det här känns lite grann som EVIL DEAD 2 korsad med Stephen Kings "Förbannelse" (som i sin filmversion fick behålla originaltiteln THINNER). Här är det Alison Lohman som åker på Bruce Campbell-stryk så det visslar om det! Den långa scenen där fru Ganush attackerar Christine i parkeringshuset är fantastisk, och bitvis kompas den av jazzbas. JAZZBAS! Jösses, jag slog mig på knäna och frustade av skratt. Vi bjuds även på det gamla, fina ögonen-ploppar-ut-ur-ögonhålorna-och-flyger-in-i-munnen-på-skrikande-tjej-tricket, som ju blev så uppskattat i EVIL DEAD 2. Och när en kille blir besatt, dansar han omkring som när Ash är besatt i DEAD-filmerna. Vad mer? Tja, det bjussas på en talande get, det ser man ju inte varje dag. Det är för lite talande getter i dagens filmer. Och det är väldigt mycket spy- eller dregla äckel i ansiktet och munnen på någon annan. Christopher Young står får filmmusiken, som faktiskt påminner rätt mycket om Joseph Loducas EVIL DEAD 2-soundtrack, med lite zigenartillägg. Dock ingen jävla zigenarjazz. På soundtracket ligger även ett spår av Lalo Schifrin; "from the unused score for THE EXORCIST". Ted Raimi ska visst vara med någonstans, men jag såg honom inte.

Stephen King fick kritik för att det var zigenare som kastade förban-
nelsen i boken nämnd här ovan. Fördomsfullt, tyckte en del. Kanske tycker en del detsamma om DRAG ME TO HELL. Men vad skulle det annars vara för folk som uttalar förbannelsr i filmer och böcker? Det måste ju liksom vara zigenare, indianer, indier, asiater eller djungelstammar. Det blir ju inte lika trovärdigt med Greta från Dösjebro, eller Pam från Wisconsin. Vi västerlänningar har ju aldrig varit så mycket för mystik. Fast häromåret blev jag spådd av en dansk häxa. Nej, fråga inte.

I vilket fall: DRAG ME TO HELL är måhända en bagatell som inte kommer att göra något avtryck i filmhistorien som Sam Raimis tidigare filmer, men jävlar i min lilla låda vad kul och underhållande det är!









(Biopremiär 12/6)