Bio: Assassin's Creed

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Varsågoda, här är 2017 års första recension av en biopremiär!
I ett nummer av den den kortlivade filmtidningen Total Film, som kom ut 1999-2000, skrev jag en artikel om TV- och datorspel som blivit film. Det är ganska längesedan nu, genren var ganska ny, men redan då var det mesta dåligt - eller sämre. Jag minns att jag i artikeln skrev att jag ville se en filmatisering av Pong; det första kommersiella TV-spelet, med en vilt studsande Burt Reynolds i huvudrollen.
Det finns egentligen inget som säger att en film byggd på ett datorspel måste vara dålig. Massor med filmer bygger på böcker, tecknade serier och pjäser, många av dessa funkar utmärkt - men av någon anledning vill det sig inte när man försöker filmatisera spel. Ibland kan filmer som bygger på fightingspel funka, åtminstone hyfsat, eftersom det mest är kampsportsturneringar.
De senaste spelbaserade filmer jag skrev om, var WARCRAFT: THE BEGINNING och HITMAN: AGENT 47, båda var usla (fast den enda film i genren jag gett bra betyg, är nog Uwe Bolls vansinniga POSTAL från 2009). Nu får ännu en spelbaserad film biopremiär: ASSASSIN'S CREED, i regi av Justin Kurzel, som senast gjorde MACBETH - ett minst sagt märkligt hopp; från Shakespeare till datorspelsaction.
ASSASSIN'S CREED är producerad av Michael Fassbender, som även spelar huvudrollen, och som inte hade spelat datorspelet när han anlitades till rollen. Drygt 130 miljoner dollar gick kalaset löst på, och när Variety, eller om det var The Hollywood Reporter, sammanställde 2016 år största floppar på bio, fanns ASSASSIN'S CREED med - med viss reservation, eftersom den gick upp under julhelgen i USA - men den drog då in väldigt, väldigt lite pengar i förhållande till den höga budgeten.
Jag kan förstå att filmen inte blev någon större kassapjäs. Spelet må ha miljoners miljoner köpare, men här gäller det att locka även de som inte spelat det. Jag har aldrig spelat det, jag har sett figurerna ur det, men har ingen aning om vad det går ut på. Jag ser att massor av fans försvarar filmen på IMDb - och skriver att man måste ha spelat spelet för att förstå hur bra filmen är. Vilket förstås innebär ett misslyckande för filmen - den står då inte på egna ben. Det är ungefär som när man måste ha läst boken först, för att begripa filmatiseringen.

Justin Kurzels ASSASSIN'S CREED är en film i facket "Vad i helvete är det jag tittar på?". Och jag undrar hur en rad karaktärsskådespelare hamnade i det här: Fassbender, Marion Cotillard (vilka båda var med i MACBETH), Jeremy Irons, Charlotte Rampling, och Brendan Gleeson. Bra betalt, antar jag.
Det här är action på temat regression. Det är säkert tänkt att vara "filosofisk" action, men det är det lite si och så med. Det handlar den evighetslånga om kampen mellan tempelriddarna och assassinerna, de sistnämnda är ett mystiskt gäng som svurit att vakta det mytomspunna Edensäpplet, som innehåller den genetiska koden till fritt tänkande (?!), och som ser ut som ett bouleklot. För att få vara assassin måste man klippa av höger ringfinger, varför framgår inte.
År 2016 ska Cal Lynch (Fassbender) avrättas för mord, men han skenavrättas och hamnar på en gigantisk anläggning i Spanien, ägd av den mäktige företagaren Rikkin (Irons), som är tempelriddare - och slem. Rikkins dotter Sofia (Cotillard) har byggt en maskin som slungar en persons medvetande tillbaka i tiden till en avlägsen släkting, eller hur det nu var. Cal visar sig vara ättling till en assassin som levde i Spanien på 1400-talet. Uppkopplad i maskinen blir Cal denna ättling, vars uppdrag är att hitta Edensäpplet - Rikkins företag vill förstås gärna komma åt det.
Hur denna makalösa manick fungerar vet jag inte, och det verkar inte de medverkande heller veta.

När Cal med jämna mellanrum hamnar i 1400-talet, brister han och hans kollegor då och då ut i spansk medeltids-kung fu, de utövar parkour, och de jagar och jagas. Alla actionscener är hetsigt filmade, alldeles för snabbt klippta, det är ryckigt, det är svårt att se vad som händer, och det är lätt huvudvärksframkallande. Oftast ser filmen ut som ett datorspel. Filmskaparna har skrutit med att ett hopp från väldigt hög höjd görs på riktigt av en stuntman - men det syns inte att det faktiskt är på riktigt, eftersom allt runt omkring honom antingen ser datoranimerat ut, eller är allmänt stökigt och myllrigt.
När det inte är action, är det bara tråkigt, dumt och svårbegripligt, framför allt är det fantastiskt oengagerande. Rollfigurerna är trista. Jag tittade på klockan åtskilliga gånger.
Möjligtvis med undantag för Michael Fassbender, ser skådespelarna ointresserade, nästan uttråkade, ut. Marion Cotillard har misslyckad frisyr. Ett flertal återkommande gestalter bryr man sig inte om att presentera överhuvudtaget.
Filmen avslutas med otroligt långa eftertexter. Ja, jag satt kvar.
De som spelar- och gillar ASSASSIN'S CREED kan kanske uppskatta den här filmen. Vi andra drömmer oss tillbaka till den tid då det var kul och underhållande att gå på bio och se en actionfilm.
Och nej, jag tror inte på regression.

(Biopremiär 11/1)

Bio: Macbeth

Foton: Jonathan Olley ©Jonathan Olley/See-Saw Films. All Rights Reserved.

MACBETH, i regi av Justin Kurzel, är en film som får mig att känna mig lite korkad. Jag satt där i två timmar och tittade på filmduken, och fick allt mer ont i huvudet.

Jag har nämnt det förut, men så här är det: jag har väldigt svårt för teater. I synnerhet drama. Shakespeare är jag totalt ointresserad av. Det påstås att Shakespeare, Molière och de andra spelas än idag, eftersom pjäserna är så bra och fortfarande angelägna. Nja, jag vet inte det. Jag klarar inte av att titta på sådant, jag kan omöjligt ta till mig pjäserna.

Jag ha tidigare sett Roman Polanskis version av MACBETH, men det är längesedan och jag minns ingenting av den. Kurzels version är mörk, skitig och blodig. Michael Fassbender är general Macbeth, som av tre häxor förutspås bli kung av Skottland. Macbeths äregiriga hustru (Marion Cotillard) får sin make att mörda kungen. Macbeth tar på sig kronan, men sedan ser han och hans fru till att mörda ännu fler skäggiga karlar, och Macbeth blir alltmer tosig. Och så går allt åt helvete.

Man har behållit Shakespeares dialog i filmen. Den svenska texten bygger på en tidigare översättning av pjäsen. Det känns som om det är Yoda som skrivit de svenska replikerna. Jag hängde inte med ett dugg. Jag fick sitta och omformulera dialogen till modern svenska, vilket jag inte hann med. Mitt i filmen försvann textremsan under pressvisningen - och det var nästan enklare att följa med i den engelska dialogen.

Filmens stridsscener är välgjorda, imponerande och råa, och blodet stänker friskt när Macbeth mördar och har sig. Scenerna med häxorna är stämningsfulla. Miljöerna känns realistiska. Det är inte utan att jag undrar hur filmen hade funkat om dialogen uppdaterats. Som sagt, jag känner mig dum när jag inte kan penetrera dialogen. Det blir som en actionfilm för universitetsprofessorer. Paddy Considine är också med någonstans, men jag kände inte igen honom bakom allt skägg och all gyttja.

Dessutom satt jag hela tiden och tänkte på det där avsnittet av BLACK ADDER där två pretentiösa skådespelare inte vill att man nämner den här pjäsen vid dess namn; det betyder otur - istället ska man säga "The Scottish play". Vilket föranleder Blackadder att säga "Macbeth" hela tiden.

Just nu håller Justin Kurzel på att filmatisera datorspelet ASSASSIN'S CREED, även den med Fassbender och Cotillard i huvudrollerna.

(Biopremiär 8/1)