Bio: Zoolander 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
När ZOOLANDER kom 2001 fick den ganska ljummen kritik, men blev trots detta populär - eftersom det är en kul film. ZOOLANDER har blivit en sådan där film folk citerar, ja, mer än det - folk imiterar supermodellen Derek Zoolanders (Ben Stiller) ansiktsuttryck. Således fanns det orsak till att se fram emot denna senkomna uppföljare.
Därför är det trist att konstatera att ZOOLANDER 2 är skitdålig. Den är verkligen kass.
Ben Stiller själv har regisserat denna krystade story om en skurk som plötsligt börjar mörda pop- och rockstjärnor (filmen inleds med att Justin Bieber mördas). Eftersom alla mordoffer hinner ta en selfie på vilken de gör Derek Zoolanders patenterade min Blue Steel, anlitas Interpols modedivision, ledd av Valentina Valencia (Penélope Cruz). Den ende som kan hjälpa dem att lösa fallet är Derek Zoolander, som isolerat sig i kalla Norden efter en olycka femton år tidigare.

Zoolander övertalas att resa till Rom, där han även ska hitta sin son, och dit kommer också hans supermodellkompis Hansel (Owen Wilson). Vem som ligger bakom alla mord är ingen större överraskning, eftersom även förra filmens skurk Mugatu (Will Ferrell) återkommer.
ZOOLANDER 2 är ett enda stort bullrigt kaos där i princip ingenting är roligt. Originalfilmen skojade lite med modevärlden, men den här gången är det snarare någon sorts James Bond-parodi. Historien är rejält stökig och konstig, det är bara en lång rad märkliga scener staplade på varandra.
Ben Stiller tror tydligen att det är roligt med kändisar i små cameoroller. En lång, lång rad kända namn medverkar, allt från musiker som Willie Nelson, Sting och Katy Perry, till skådespelare som Billy Zane och Kiefer Sutherland, till folk från modebranschen - hur fanken fick de Anna Wintour att ställa upp? Varje gång en kändis dyker upp måste någon rollfigur dessutom säga dennes namn, så att det verkligen ska framgå vem det är. Är det meningen att vi ska bli imponerade?

Ett fåtal scener är roliga på riktigt, jag gillade flodhästen, men för att vara en så här bombastisk film, är ZOOLANDER 2 märkligt stillastående. Den är direkt tråkig. Jag satt nästan och skämdes å Susan Sarandons och John Malkovichs vägnar. Jo, de är också med - några sekunder. Men de fick väl bra betalt.
Ben Stiller kan vara rolig när han vill och han kan göra roliga filmer. ZOOLANDER är rolig. ZOOLANDER 2 är ett vanity project som har gått helt överstyr.
Det enda som är intressant här, är att filmens "co-first assistant director" är Fabrizio "Roy" Bava. Han är son till Lamberto Bava och sonson till Mario Bava. Om det fortfarande vore 1970- eller 80-tal, hade han gjort eleganta skräckfilmer och inte sådant här mög.

(Biopremiär 12/2)

Bio: Justin Bieber's Believe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Biofilmrecension nummer 221 detta år. Ja, jösses. Årets sista. Och enda orsaken till att jag traskade iväg och såg den här filmen är förstås att jag ju gör mitt bästa för att recensera allt som har biopremiär i Malmö. JUSTIN BIEBER'S BELIEVE pressvisades inte och sedan kom julen emellan, så denna recension är aningen försenad - men det spelar förstås ingen roll, eftersom du som läser detta ju inte vill eller kommer att se filmhelvetet. Det ville inte jag heller när jag bänkade mig i salongen och utgjorde minoritet: A) man, B) vuxen.
JUSTIN BIEBER'S BELIEVE är en missvisande titel. Det är nämligen inte Justin Bieber som har gjort den här film. Nej, återigen är det Jon M Chu som varit framme. Chu gjorde även den förra filmen; JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, som hade premiär i mars 2011. BELIEVE är exakt samma film en gång till. Här finns egentligen bara en skillnad. Okej, två, eftersom Bieber nu är 19 och tatuerad, men skillnaden jag åsyftar är den att dokumentärobjektet faktiskt uttalar sig den här gången. I NEVER SAY NEVER sa han ingenting; han intervjuades inte, det enda vi fick var oändligt många lovord från hans medarbetare.

... Fast vi ska vara tacksamma när Bieber inte uttalar sig. Grabbhalvan är osympatisk och äcklig; han framstår som en produkt tillverkad i en väloljad nöjesindustri. Allt han säger känns som författade repliker, hans "fina" åsikter känns inrepade, allting är tillrättalagt. Han är religiös, skenhelig, och ger ett helt igenom falskt och plastigt intryck. Precis som den musik han framför. Maken till intetsägande låtar får man leta efter. Jag tyckte att det var illa nog i ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, men det brittiska pojkbandets låtar framstår som musikhistoriska milstolpar i jämförelse med det Bieber framför.
Stora delar av Chus film består av skrikande och gråtande fans. Unga tjejer, såklart. Det hade varit intressantare med en film om dessa töser. Hur blir man sådan? Varför? Det är ju helt sanslöst. Till och med i biosalongen satt det töser och grät och tjoade under visningen. Väldigt märkligt.

I den här nya filmen får jag veta att Justin Bieber är vänsterhänt och har en festligt barnslig, bakåtlutad handstil. En scen är riktigt bra: man har filmat inifrån Biebers bil när horder av tonårstjejer kastar sig över den och försöker slita upp dörrarna. Vi får också se en rolig Funny or Die-sketch i vilken Zach Galifianakis spöar upp Bieber med en livrem. Men den största behållningen är ett intervjuobjekt som heter Kuk Harrell. Ja, du läste rätt:

KUK HARRELL.

Fantastiskt namn. Men i övrigt består filmen enbart av producenter, musiker, vänner, familj och liknande som pratar om hur fantastisk Justin Bieber är. Biebers föräldrar ser ut som två strebers, morsan ser ut att vara tillverkad i plast även hon.
Nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Se om KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK istället.

(Biopremiär 19/12)

-->

Bio: Justin Bieber: Never Say Never

Foton copyright (c) UIP
Åh, herrejävlar. Fy satan i helvete.
A man's gotta know his limitations...
Det här var min själ en pers att ta sig genom.
Jag har aldrig riktigt vetat vem Justin Bieber är. Jag har sett pågen på bild, men aldrig hört honom. Eller sett honom röra sig. Jag trodde att han kommit fram i AMERICAN IDOL. En kompis informerade mig om att Bieber, eller Beaver som jag hela tiden råkar säga, slog igenom efter att ha lagt ut videosnuttar på YouTube.

Här har vi nu äntligen filmen om hans liv. Och då hör det till saken att han är sexton, det lilla livet.
Nyligen uttalade sig herr Bäver om abort. Den här religiösa lille kanadicken är abortmotståndare. Efter att ha sett NEVER SAY NEVER kommer jag fram till att Justin Beaver är ett skäl att förespråka abort. Och mer effektiva preventivmedel.
I filmen varvas intervjuer med familjen och folket kring lille herr Bäver (en väldig massa ryggdunkande), med "gamla" YouTube-klipp och hemvideor, och med flashiga konsertframträdanden i 3D. Vi får se Beaver gå omkring i sin gamla hemstad, hur han tokar sig med kompisar och kollegor, men han intervjuas i princip inte alls. Andra sköter snacket, andra påtalar hur förträfflig ungen är.

Regissören Jon Chu har tidigare bland annat gjort del två och tre i STEP UP-serien, och han är noga med att med jämna mellanrum klippa in hysteriska, skrikande, jublande småflickor som dyrkar allt Beaver gör. Förutom Bäverns morfar syns nästan inga av hankön i publiken eller bland fansen på stan. Chus film är helt inriktad på småflickorna. Beaver ska framstå som gullig och charmig och få töserna att smälta. Han tittar in i kameran med sina bruna sammetsögon, han fyrar av ett bländvitt leende.
Han ber till Gud innan sina konserter, han ber till och med bordsbön innan han äter pizza på ett pizzahak. Jag får hela tiden lust att se honom råka illa ut, stå ivägen för en skenande sopbil, eller åtminstone en hammare. Det mest dramatiska som händer i filmen är att han får ont i halsen strax innan den utsålda konserten på Madison Square Garden.
Killen är kväljande. Han har frisyr som en badmössa. Jag vet inte vad han är mest lik, ett stolpiller eller ett ollon. Eller nej, han är nog mest lik en dansande dildo.
Hans musik är förstås tillräckligt slätstruken och tradig för att kunna sälja i miljoner.
Jag tillhör inte de där traderövarna som hatar USA och allt amerikanskt, men när Beaver går omkring och säger ett tillrättalagt "Follow your dreams" till folk, känner jag mest "Amerika über Alles - argh!".
Jag blev nervös av att se på det här. NEVER SAY NEVER? Never again!
Nu undrar kanske några Justin Bäver-fans som irrat hit varför jag gick och såg filmen när jag definitivt inte tillhör målgruppen. Jo: jag försöker ju se och recensera allt som går upp på bio i Malmö! Och TOPPRAFFEL! riktar sig inte till tolvåriga flickor.
Vad ska jag sätta för betyg på den här vedervärdiga, plastiga skiten? Tja, varför inte:

(Biopremiär 23/3)