Netflix: Sweet Girl

Foton copyright (c) Netflix

Först av allt: VARNING! Detta är ännu en actionfilm som Netflix låtit dubba till svenska! Detta är förstås ett jävla oskick! Om denna dubbningstrend fortgår, och om det sprider sig till fler streamingtjänster och kanaler, föreligger det risk att vi blir lika kassa på engelska (och andra språk) som folk är i en del andra länder där film och TV dubbas, åtminstone vad gäller uttalet. Tack och lov går det att ändra ljudspår på filmen.

Nå. Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ännu en rätt medioker actionfilm - som dock lyckas överraska på ett minst sagt oväntat sätt. 

Temat i SWEET GIRL, som regisserats av Brian Andrew Mendoza, är väldigt amerikanskt: svindyr sjukvård, patienter som är skuldsatta upp över öronen, korrupta läkemedelsföretag och ännu mer korrupta politiker.

Jason Momoa, som även producerat, spelar Ray Cooper, vars fru Amanda (Adria Arjona) är svårt sjuk i cancer. Familjen har belånat allt och Ray jobbar dubbla skift för att de ska ha råd att betala Amandas vård. De har inte ens råd att köpa en kanin till den tonåriga dottern Rachel (Isabela Merced), istället får hon en tygkanin.

En läkare säger att det kommit ett nytt läkemedel som kan bota Amanda - men plötsligt drar tillverkaren BioPrime tillbaka medicinen. Den slemme och onde VD:n på BioPrime, Simon Keeley (Justin Bartha), medverkar i ett TV-program, till vilket Ray ringer och i direktsändning säger att om Amanda inte överlever, kommer Ray att döda Keeley med sina bara händer.

Amanda överlever inte. Ray ger sig inte på Keeler med sina bara händer, men ett antal månader senare hör en journalist av sig till Ray. Journalisten har upptäckt en massa oegentligheter som kan fälla BioPrime och Keeley. Han vill inte ta det över telefon, istället skickar han ut Ray på stan, och de träffas ombord på ett tunnelbanetåg. Rachel smyger efter sin far.

Ombord på tunnelbanetåget dyker det plötsligt upp en hitman (Manuel Garcia-Rulfo), som hugger ihjäl journalisten och även ger sig på Ray och Rachel. Ray misstänker att det är Keeley som anlitat mördaren. Ray ger sig ut efter Keeley, medan både mördaren och FBI jagar Ray och Rachel.

SWEET GIRL är en ganska slätstruken actionthriller. Den är inte direkt dålig, några actionscener är rätt bra, men det är inte speciellt minnesvärt, och en del dialog är rätt vissen; det är lite sentimentalt och Rachels repliker gör att hon ibland framstår som lillgammal.

Men! Plötsligt! När det det återstår 20-30 minuter av filmen kommer en twist som är fullkomligt omöjlig att förutse. Oväntad är bara förnamnet. Dock är twisten mer oväntad än bra. Twisten innebär att handlingen blir lika långsökt och ologisk, som omöjlig.

Jag sätter en trea, men betyget är egentligen 2½.

 

(Netflixpremiär 20/8)

Bio: Baksmällan del III

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Ibland händer de konstigaste saker. Som att biografpersonalen klantar sig och kör igång pressvisningen en halvtimme innan utsatt tid, inför en enda person - som kommit i tid av misstag, eftersom han glömt den korrekta tiden. Mina kollegor, som liksom jag anlände ett par minuter innan utsatt in, gick in och såg återstoden av filmen. Inte jag. Jag kan ju inte recensera en film om jag missat det första 25-30 minuterna. Så jag gick istället på den fullsatta premiären på Royal.
Jag hade förståtts redan sett ett större antal recensioner och kommentarer om Todd Phillips nya film, det är ju svårt att undvika. BAKSMÄLLAN DEL III anses vara sämt i serien, om många ifrågasätter om det kan kallas komedi över huvud taget. Således var mina förväntningar lågt ställda.
... Men det hade de nog varit ändå. Den första BAKSMÄLLAN är en fantastiskt rolig film, den överraskade på flera sätt. I BAKSMÄLLAN DEL II upprepade Phillips storyn från första filmen, men förlade handlingen till Thailand, och ändrade tonen på ett lite märkligt sätt. Filmen var mörkare, allvarligare, och kändes ibland mest som en gritty thriller.

I den tredje filmen agerar Alan (Zach Galifianakis) huvudperson. Jag har i de tidigare filmerna, främst i tvåan, ifrågasatt denna rollfigur - varför hans "bästa vänner" Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms) och Doug (Justin Bartha) umgås med honom till att börja med. Alan är så socialt misanpassad man kan vara, han är som från en annan planet, det går inte att ha honom i möblerade hem - medan de övriga i gänget; The Wolfpack, är fettiga, sansade personer.
Nå, efter att Alan köpt sig en giraff, som omkommer i en trafikolycka, och efter att Alans far gått bort, beslutar sig vänner och familj för att skicka Alan till ett hem där han kan få pykiatrisk vård. Phil, Stu och Doug kör iväg med honom - men självklart går saker och ting inte som de tänkt sig. Den lika vansinnige som knasike kinesiske skurken mr Chow (Ken Jeong) har rymt från ett fängelse i Bangkok, och och gangsterbossen Marshall (John Goodman) vill hitta både Chow och de guldtackor han blivit bestulen på. Marshall letar upp The Wolfpack, kidnappar Doug och skickar iväg resten för att jaga tag på Chow. Och, ja, så blir det action och äventyr.

Ärligt talat: det här är inte så illa som jag förväntat mig. Det är inte bra, men det går att titta på. Å andra sidan är det möjligt att stämningen i salongen smittade av sig. Jag tyckte att öppningsscenerna med giraffen och begravningen var rätt roliga, samt ett par scener med Melissa McCarthy, men i övrigt är det inte kul alls; det är snarare en rak actionfilm. Men de andra i publiken, mest ungdomar, tyckte att allting var hur kul som helst! De skrattade nästan oavbrutet och de skrattade åt allt Alan gjorde. Kommentarer från publiken på väg ut lät "Fan va cool den va!" och "Skitkul, ju!". Jag vet inte, hade de bestämt sig för att tycka att den är rolig? De ville skratta? Eller tyckte de verkligen att det var skitkul?
Ingen aning. Hade detta däremot varit en fristående film, eller första delen i en ny filmserie, hade jag kanske sett på filmen på ett annat sätt. Har finns varken en svensexa eller en baksmälla.

Vad som är lite irriterande är, att eftertexterna bryts efter ungefär en minut och då kommer en bonusscen. En fullkomligt hysteriskt rolig scen som går i samma stil som originalfilmen. Och jag undrade: varför startade inte Phillips sin film med denna scen? För nu vill jag veta vad som händer efter detta, hur de reder ut det som händer. Och det lär inte bli någon fjärde film.
Vågar vi förresten hoppas på en BRIDESMAIDS DEL II?

(Biopremiär 31/5)