Visar inlägg med etikett Juliette Lewis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Juliette Lewis. Visa alla inlägg

tisdag 16 augusti 2016

Bio: Nerve

Foton copyright (c) Niko Tavernise

Tonårsthriller. Jag får väl säga att jag inte kände mig alltför lockad när jag tog femman in till stan för att se NERVE, i regi av Henry Joost och Ariel Schulman (PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4), och efter en roman av Jeanne Ryan. Thrillers riktade till tonåringar brukar sällan vara något att hänga i julgranen. Kanske mest för att jag är en medelålders gubbe.

Aningen överåriga Emma Roberts spelar high school-tjejen Venus; eller Vee, som hon kallar sig. Till skillnad från sin stökiga kompis Sydney (Emily Meade), är Vee en inåtvänd tråkmåns utan pojkvän. Är det meningen att vi ska tro. Emma Roberts är inte alltför övertygande som sådan.

Ett nytt, olagligt spel; Nerve, sprider sig som en löpeld på internet. I Pokémon Go-anda blir alltfler besatta av spelet. Det går ut på att man antingen är en Watcher eller en Player - och väljer man det senare, ska man anta olika utmaningar. Genomför man dessa får man pengar och går vidare. Sydney är besatt av Nerve och har många följare. Efter ett bråk bestämmer Vee sig för att hon också ska spela.

I början är utmaningarna enkla, som att visa rumpan ordentligt, eller att fisa på folk på stan. Vees första uppgift blir att kyssa en främmande människa. Hon väljer en kille som sitter på en restaurang; Ian (Dave Franco). Det visar sig att han också spelar Nerve. De två tillbringar sedan natten tillsammans, eftersom de får fler utmaningar. Utmaningar som blir allt farligare.
Efter ett tag kom jag på mig att tycka att NERVE var rätt spännande. Här finns ett par scener som absolut inte ska  ses av folk med höjdskräck. De olika kupperna är väl iscensatta. Men - så lider filmen mot sitt slut, och detta slut är så fruktansvärt dumt och dåligt, att hela filmen faller med det. Jag accepterade en del orealistiska inslag under handlingens gång, men slutet blir bara för mycket.

Storyn är rätt intressant, det är spännande med the dark web, och eftersom filmens watchers satsar pengar för att se folk göra livsfarliga saker, eventuellt dö, finns här vissa paralleller till brutalskräck som HOSTEL och liknande filmer, om än mycket små sådana - NERVE är långt ifrån skräck, och ännu längre ifrån tortyrporr. Jag associerar även till David Finchers THE GAME, som även den slutade idiotiskt.
Ett spel som Nerve skulle kunna finnas, om än inte i lika avancerad version. I filmen lyckas spelarna - och tittarna - filma nästan allting som sker, ur olika vinklar, och med tanke på hur många som spelar; tusentals, borde polisen ha upptäckt spelet för längesedan. Och vilken tur att Vee har kompisar som är hackare.

Jag gillar filmfotot, det neonglänsande New York nattetid ser ut som BLADE RUNNER; det är riktigt läckert. Juliette Lewis har en liten och ganska meningslös roll som Vees morsa, en av få vuxna rollfigurer.

Vore jag femton är det möjligt att jag tyckt den här var skitspännande.










(Biopremiär 19/8)

fredag 28 februari 2014

Bio: En familj - August: Osage County

Foton copyright (c) Scanbox

Jag nämner John Wells' EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY (snacka om otymplig svensk titel) som hastigast i min recension av NEBRASKA. Jag såg den här alldeles innan Alexander Paynes film och de är likartade på så sätt att de är dramer om medelålders - och äldre - människor som träffas på den amerikanska landsbygden och har tunga karaktärsskådespelare i huvudrollerna. Men där slutar väl egentligen alla likheter.

EN FAMILJ bygger på en pjäs av Tracy Letts (namnet till trots en man), som har spelats även på svenska scener, och inleds med att Beverly Weston går och dränker sig - vilket är synd, eftersom han spelas av Sam Shepard. Således försvinner Shepard ur handlingen redan efter några minuter. Meryl Streep är Beverlys fru Violet - cancersjuk, kedjerökande och pillerknaprande. Hon är dessutom ett riktigt fett asshole. Parets Westons tre döttrar Barbara (Julia Roberts), Ivy (Julianne Nicholson) och Karen (Juliette Lewis) med familjer anländer för att trösta Violet och ta reda på vad som egentligen hände med Beverly.
Nu är förstås detta inte vilken familj som helst. Det är en dysfunktionell familj. Så klart. Det handlar om neurotiska kvinnor som gafflar och bråkar och till och med slåss med varandra - den hyfsat avskyvärda Barbara (Roberts försöker sätta rekord i att säga "fuck") kastar sig över Violet. Ivy är vek och ogift, medan Karen är en typisk white trash-brutta. Männen spelas av Chris Cooper, Ewan McGregor och Dermot Mulroney, medan Abigail Breslin är Barbaras marijuanarökande dotter, och Benedict Cumberbatch dyker upp som en kusin.
Det är absolut inget fel på skådespelaruppsättningen, och det det är väl de som gör att jag kan se på den här filmen. För egentligen är jag förbannat trött på sådana här filmer; berättelser om dysfunktionella familjer - och framför allt på neurotiska kvinnor som skriker och bråkar oavbrutet. I stort sett alla rollfigurerna i EN FAMILJ är osympatiska. I början av filmen anställer Beverly en tystlåten indiankvinna som ska sköta om den sjuka och besvärliga Violet. I en scen får denna indian nog, tar en spade och går ut och slår ner en av rollfigurerna. Jag önskade att hon skulle klippa till alla med spaden.
Men det är inte bara mörker. Bitvis är filmen lite rolig - och det skrattades en del på pressvisningen. Vissa bitska repliker är roliga och i en scen knycker Julia Roberts Dr Albans repliker ur SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA. De ska äta havskatt till middag och Barbara skriker "Eat the fish! Eat the fish! Eat the fish! EAT THE FUCKING FISH, BITCH!".

Och det är ju lite kul.

Streep och Roberts är Oscarnominerade för sina insatser, men till skillnad från NEBRASKA är inte detta en film jag vill eller kommer att se om.







(Biopremiär 28/2)

tisdag 2 november 2010

Bio: Due Date

Foton copyright (c) Sandrew Metronome

Jag vill minnas att jag har skrivit det förr, men Robert Downey Jr har seglat upp som något av min favoritskådis - bland idag aktiva skådisar. Det är kanske lite fånigt att som vuxen man välja ut specifika favoriter ur olika områden, men vaffan, folk frågar ofta vilka favoriter jag har; filmer, skådisar, band, snabbnudlar. Downey är en cool snubbe, en skicklig aktör som i princip kan spela vad som helst, han ser bra ut och han är en rolig typ.

Todd Phillips' förra film var den fantas-
tiska skratt-
orgien
BAK-
SMÄL-
LAN. Från den har Phillips plockat med sig Zach Galifianakis - snacka om hopplöst skådisnamn, jag kommer aldrig ihåg det - som alltså parats ihop med Robert Downey.

Downey är Peter Highman, en strikt, affärsmässig man vars fru (Michelle Monaghan) ska föda deras första barn inom några dagar. Peter befinner sig på en flygplats för att flyga hem till Los angeles, då han bokstavligt talat krockar ihop med den bisarre Ethan Tremblay (Galifianakis); en man som påstår att han är skådis på väg till Hollywood.
De råkar byta väskor med varandra, vilket leder till att de haffas i säkerhetskontrollen när Peter oavsiktligt försöker föra med sig Ethans haschpipa. Peter reder ut det hela med personalen, men har fått flygförbud på grund av incidenten. Han måste ta sig hem på annat sätt. Lättare sagt än gjort, då hans bagage och plånbok är på flygtur.

Ethan har dock fått tag på en hyrbil och ytterst motvilligt accep-
terar Peter skjuts. Dock måste de köra via Grand Canyon, eftersom Ethan vill sprida sin döde fars aska där - askan förvarar han i en kaffeburk.
Självklart blir resan långtifrån problemfri; Ethan är en människa det ät väldigt svårt att umgås normalt med - och de lyckas skada sig, arresteras och allt möjligt, och jag kan egentligen inte berätta så mycket mer utan att spoila alla gags.
DUE DATE är en väldigt trivsam komedi, det är en road movie som är underhållande hela vägen och det finns några riktiga gapskratt i den. Men filmen är inte lika rolig som BAKSMÄLLAN. DUE DATE är lite mer återhållsam, det handlar bara om två killar den här gången och även om Peter är en sarkastisk kille som står för mycket av humorn, är han främst the straight guy bredvid den osannolike Ethan.

Sedan är det förstås oundvikligt att jämföra med 80-talskomedin RAKA SPÅRET TILL CHICAGO med Steve Martin och John Candy. DUE DATE är i princip exakt samma film, det här känns som en inofficiell remake.

Juliette Lewis dyker upp som flummig marijuanaförsäljare, Jamie Foxx är Peters polare som försöker hjälpa till, och alla filmer i vilka Robert Downey slår ner små barn är förstås bra.

Jag hade dock hoppats på att få skratta så att tårarna sprutar.

(Biopremiär 3/11)

tisdag 24 november 2009

Bio: Metropia

Svensk, animerad framtidsdystopi på engelska med kända skådespelare till rösterna. Det är inte den vanligaste typen av film här i landet. Eller någon annanstans. Efter att ha sett METROPIA får det gärna fortsätta vara en ovanlig typ av film. Redan när jag första gången hörde talas om filmen, läste vad den skulle handla om och såg bilder ur den, fick jag onda aningar. Jag fick 70-talsvibbar. Korta, konstnärliga seriedystopier i Métal Hurlant. De där som alltid var tråkiga. Och handlingsmässigt kan vi gå ännu längre tillbaka. Till Orwells 1984. Troligen ännu längre. Tarik Saleh har regisserat ett manus författat av honom själv, Stig Larsson, Fredrik Edin och Martin Hultman. År 2024 har Europa blivit en totalitär stat där alla länder sammanbinds av ett gigantiskt tunnelbanenätverk. Allting är grått och trist. Stora, kalla byggnader, öde värld. I centrum står Roger, vars röst görs av Vincent Gallo. Han misstror T-banan och cyklar istället, trots att det är förbjudet. Han har lite problem med förhållandet med sin sambo Anna (Sofia Helin). En dag träffar Roger på den mystiska Nina (Juliette Lewis) som är modell på en schampo-etikett. Samtidigt börjar Roger höra en röst inne i sitt huvud. Det visar sig att alla medborgare kontrolleras av folk, anställda av jätteföretaget Trexx, styrt av Ivan Bahn (Udo Kier). Killen som övervakar Roger heter Stefan, rösten görs av Alexander Skarsgård - och Stellan Skarsgård bidrar med rösten till Bahns hantlangare Ralph. Roger och Nina ger sig iväg för att stoppa Trexx kontrollsamhälle. Handlingsmässigt är METROPIA väldigt ooriginell. Sådant här har vi sett otaliga gånger förut. Det är det gamla vanliga; storebror ser dig, folk lever i ett dött samhälle och en handfull rebeller slår tillbaka på något sätt. Jag har inget emot filmer där man sett allting förut, som i princip alla Westerns eller actionfilmer. Så länge det är underhållande. Men det är inte METROPIA. Estetiskt tilltalas jag inte alls av Salehs film. Den datoranimerade filmen är gjord med en ny teknik utvecklad av bolaget Atmo, och de får gärna behålla sin teknik. Alla figurer har stora huvuden, typ vattenskallar, förkrympta kroppar, och uppenbarligen ledgångsreumatism; de går som i Kalles Klätterträd och rör sig hela tiden aningen för långsamt. Alla är likbleka, pratar lite sömnigt, och filmens färger är så nedtonade att det i princip är svartvitt. Personligen tycker jag att det ser för jävligt ut. Fult som stryk. Jag kan ge mig fan på att en och annan hävdar att detta är nyskapande och modigt animerat, men det skiter jag i - det ser ut som fan. Men vad som är ännu värre, är att METROPIA är mördande tråkig. Berättan- det är lika stelt som anime- ringen, det är pretentiöst, och jag kom ofta på mig själv med att sitta och tänka på annat. Som jag brukar säga: tråkig film är alltid sämre än dålig film. METROPIA är både tråkig och dålig. Det här är en typisk filmfestivalfilm. Den kommer säkert att uppskattas av de som tror att man måste gilla sådant här. Själv tycker jag att METROPIA bör steglas offentligt på Stortorget. Synd på folk som Udo Kier. "News anchor" är felstavat i eftertexterna. Lotta Bromé gör rösten till en sådan.  

 

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 27/11)