Visar inlägg med etikett Juliette Binoche. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Juliette Binoche. Visa alla inlägg

torsdag 30 mars 2017

Bio: Ghost in the Shell

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

GHOST IN THE SHELL var från början en japansk tecknad serie. Den har jag inte läst, eftersom jag inte läser manga. 1995 blev serien animerad film.  Ohemult populär sådan - bland animéfansen. Med få undantag (mecha animé från 70- och 80-talen) gillar jag inte animé. Jag såg några av de mest populära science fiction-filmerna när de kom, som till exempel AKIRA, och även om de var snyggt tecknade, var de mördande trista och svårbegripliga. Svårbegripligheten berodde förstås på tråkigheten; jag orkade inte koncentrera mig på handlingen.

Nu har jag i alla fall sett den nya spelfilmsversionen av GHOST IN THE SHELL. Det gör jag inte om i första taget. Det här är en amerikansk film, till stor del gjord med kinesiska pengar. Fast regissören är engelsman; Rupert Sanders. Det här är hans andra film efter debuten SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. Hans Snövitfilm var rätt bra - därför överraskas jag när GHOST IN THE SHELL ser ut att vara gjord av någon som inte kan regissera sig ut ur en papperskorg.

Berättelsen är av ett slag vi sett åskilliga gånger förut. Detta behöver ju absolut inte innebära  att filmen är dålig - om det är bra gjort. Men i det här fallet är alla andra filmer jag associerar till, och som säkert fått stå förebild, ohyggligt mycket bättre.
I en högteknologisk storstad i framtiden tillverkar ett företag avancerade robotar - den senaste är så avancerad att den innehåller en mänsklig hjärna. Major, kallas roboten, som ser ut som Scarlett Johansson.

Major jobbar som något slags RoboCop i denna Blade Runner-värld. Takeshi Kitano gör hennes chef. Han pratar bara japanska. Major och hennes kollega Batou (danske Pilou Asbæk) jagar en mystisk skurk, som slaktat en massa människor och robotar. Men det är något som inte stämmer med fallet. Och det är något som inte stämmer med Major - kan hon verkligen lita på företaget som byggt henne? Är hon den doktor Ouelet (Juliette Binoche) sagt att hon är? Är hennes minnen äkta eller inplanterade?

GHOST IN THE SHELL må vara spelfilm, men datoranimeringarna är så många och dominerande, att resultatet ligger nära animerad film - med inklippta, levande människor. Den glittrande, myllrande storstaden (full av produktplaceringar!) är extremt överarbetad och dominerar de scener där den utgör bakgrund, vilka är rätt många. Det övriga i filmen är underarbetat.
Alla medverkande skådisar, så när som på en, är dåliga, eller ser ointresserade och uttråkade ut - inklusive Juliette Binoche. Det är bara Michael Wincott som är bra, men han är bara med i en scen, innan han mördas. Skådespelarna skulle lika gärna kunna ha varit datoranimerade de med, de hade inte blivit mindre levande. Filmen innehåller en handfull actionscener, men dessa är förvånansvärt illa iscensatta. Det blir inte bättre av den vissna filmmusiken, som istället för att förstärka scenerna, försvagar dem - det handlar om sömnig syntmusik som låter "mmmmoooooaaaaaaooooo".
Den här filmen är något alldeles makalöst tråkig. Det känns som om den går i slowmotion. Jag tittade på klockan hela tiden - tills jag kände att jag fick sluta med det, eftersom det bara hann gå tre minuter mellan klocktittarna. GHOST IN THE SHELL har ett pretentiöst anslag, som förstås irriterar. Filmen är gravallvarlig, här finns inte en tillstymmelse till humor. Japaner finns det dock gott om.
Västerlänningarna är i minoritet. Jag undrar var det är tänkt att det här ska utspela sig. "Det spelar ingen roll!" utbrister de som eventuelllt gillar det här. Men det faktum att Scarlett Johansson är amerikanska gör upplösningen besynnerlig och ologisk.

Det är möjligt att mangan det här bygger på är bra och originell, men filmatiseringen känns bara som en hög lånegods. GHOST IN THE SHELL saknar precis allt som gjorde BLADE RUNNER så bra. Lite TOTAL RECALL hittar man också här.

Framför allt hittar man en riktigt dålig film.

ULTRAVIOLET, kom tillbaka - allt är förlåtet!

Fy fan, vad GHOST IN THE SHELL är rövtråkig!
 








(Biopremiär 31/3)

torsdag 24 juli 2014

Bio: Tusen gånger god natt


Foton copyright (c) TriArt Film
Aldrig tidigare i filmhistorien har en titel varit mer passande! TUSEN GÅNGER GOD NATT. Just precis. Om du av någon anledning får för dig att kasta bort en varm, vacker sommarkväll på den här filmen - ta med dig en kudde. Den kommer att behövas.
Jag trodde att detta drama med Juliette Binoche skulle vara en fransk film, men där sket jag mig allt på tummen. Det är en norsk-svensk-irländsk produktion, i regi av Erik Poppe och inspelad på Irland.
Och det händer absolut ingenting under de två timmar filmen varar.
Binoche spelar Rebecca, en av världens bästa krigsfotografer. Ute på ett uppdrag i Afghanistan i början av filmen smäller en bomb av och Rebecca skadas. Hennes man (Nikolaj Coster-Waldau) och barn oroar sig för henne, de tycker att hon måste välja: jobbet eller familjen.
Det är väl i princip vad som händer i den här gonattfilmen.
Pretentiöst är bara förnamnet. Ja, herregud, vad pretentiöst det här är!
Erik Poppe verkar besatt av att filma Juliette Binoches olika kroppsdelar i extrem närbild; oftast delar av ögonen. Han verkar också besatt av att filma hur Binoche duschar - i extrem närbild; det enda vi ser är hur vattendropparna slår in i husen. Och alldeles för ofta är det filmat i slowmotion. Och om det inte är slowmotion, känns det som slowmotion.
Vill du se en film i vilken Juliette Binoche tittar ut genom olika fönster i en evighet har du hittat rätt film. Eller om du vill se Nikolaj Coster-Waldau stå rätt upp och ner och titta på Binoche i en evighet utan att säga något. Rent allmänt pratas det väldigt lite i filmen. Dialog - och handling - ersätts av bilder på landskap. Och bilder på skådespelare som fundersamt tittar på landskap.
Lycka till att hålla dig vaken i biosalongen!
Fast du borde dock gå och se TUSEN GÅNGER GOD NATT. Eftersom Svenska Filminstutet gått in med pengar, har du ju varit med och finansierat med dina skattepengar.
God natt!
Specialbetyg:













(Biopremiär 25/7)

-->



tisdag 13 maj 2014

Bio: Godzilla

Foton copyright (c) Warner Brothers

Enligt Wikipedia visades den japanska Godzillafilmen ALLA MONSTER SKA FÖRSTÖRAS från 1968 på svensk TV 1977. Det har jag inget som helst minne av - och jag såg inte filmen då. Jag tror inte ens att jag visste om att den visades. Och detta var ju nackdelen med att vara 60-talist - eller äldre - och växa upp i Sverige. Populärkulturutbudet var skralt ochom man missade till exempel en TV-sändning kunde det hända att man fick vänta decennier på nästa tillfälle (jag var för ung för skräcksommaren 1972 och fick därför inte se Universals gamla skräckklassiker förrän i början av 80-talet).

När jag gick på mellanstadiet minns jag att några klasskompisar hade sett KING KONG VS GODZILLA, som fanns på hyrvideo, men för min del var jag hyfsat vuxen innan jag äntligen lyckades ta del av dessa japanska monsterfilmer. Det var nog inte förrän på 90-talet och rubbet blev tillgängligt på köpvideo. Jag såg dem allihop - plus filmerna om sköldpaddan Gamera, och även ett par avsnitt av TV-serien om Ultra-Man (som Arne Weise visat ett inspelningsreportage om i mitten av 70-talet, vilket gjorde stort intryck på mig). Och, tja, det var väl kul. I alla fall mestadels. Det blev ju lite tjatigt i längden.
Godzilla 1954
Den första filmen om Godzilla, eller Gojira, som han heter i hemlandet, kom 1954. Det var en svartvit film och till tonen ganska seriös och allvarlig; det var en monster- och katastroffilm i Hiroshimas skugga om den radioaktive jätteödlan Godzilla som levde jävel (i en film som klipptes om när den fick USA-premiär). Senare blev filmerna alltmer barnvänliga, Godzilla förvandlades till hjälte i en lång rad färgglada filmer, fullspäckade med festliga monster och varelser som bor på Monster Island. Efter ytterligare ett par decennier blev filmerna åter allvarligare.
King Kong Vs Godzilla
1998 kom det en amerikansk film om Godzilla i regi av Roland Emmerich. Jag minns absolut ingenting av den. Jag såg den två gånger, men nej, det är blankt. Det enda jag minns är att jag inte var så förtjust i den - och att det visade sig att Godzilla var en hona! Vad hände med The King of Monsters? Och nu har vi åter en ny, amerikansk Godzillafilm. Gareth Edwards, som gjorde lågbudgetfilmen MONSTERS, står för regin, och jag hade en hel del förväntningar på filmen - den har nämligen till större delen fått ett varmt mottagande.

... Och tyvärr blev jag aningen besviken.

Filmen öppnar 1999 med att Bryan Cranston och Juliette Binoche spelar ett par som bor i Japan med sin lille son, där man hittat kvarlevorna av ett gigantiskt urtidsdjur. Saker och ting går åt skogen, Binoche stryker med, och så hoppas det till nutid. Den lille sonen har vuxit upp till soldaten Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson), som skickas till Tokyo för att lösa ut farsan, som hamnat i finkan. Något slags illasinnade, gigantiska, och närmast robotliknande varelser är på rymmen och ställer till det i Honolulu och Las Vegas och var de nu drar fram. Ford Brody och hans mannar beger sig ut på monsterjakt. Men vem kommer då traskande i vattenbrynet, om inte The King of Monsters - Godzilla. Är även han ond - eller är han mänsklighetens sista hopp?
Visst är specialeffekterna imponerande. Godzilla har väl aldrig sett så här realistisk ut. Destruktionsorgierna är enastående välgjorda. Men! Jag upplever filmen som (ursäkta ordvitsen) väldigt tungfotad. 2014 års GODZILLA är en alldeles för mörk och allvarlig film - och det dröjer alldeles, alldeles för länge innan titelfiguren dyker upp. Vi får se effekterna av monstrens framfart på ett nytt och lite för realistiskt sätt: de drabbade människorna irrar runt i chock som efter tsunamin och andra tragedier.

... Och är inte poängen med Godzilla; orsaken till filmseriens popularitet, det faktum att de är oförargliga och charmiga? Män i gummikostymer som brottas och stompar omkring i en modell av Tokyo. Till nästa film är staden återigen uppbyggd och alla är glada. Tills nya monster attackerar.
Den intetsägande Aaron Taylor-Johnson är ingen vidare kul hjälte - och det slog mig först nu att Elizabeth

Olsen spelar hans fru. Så minnesvärd är hennes rollfigur.

Edwards film är förstås inte dålig. Den är stor och maffig (fast 3D:n är knappt märkbar) och om man inte förväntar sig den traditionella japanska versionen, lär man nog bli mer nöjd än jag. Och jag ändrar kanske uppfattning när jag väl ser om filmen - vilket jag lär göra inom kort.

I vilket fall: GODZILLA är betydligt bättre än PACIFIC RIM.







(Biopremiär 14/5)

onsdag 5 september 2012

Bio: Cosmopolis

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
David Cronenbergs förra film; A DANGEROUS METHOD, var inget vidare. Till större delen bra skådisar, egentligen en intressant historia, men till utförandet väldigt o-Cronenbergsk - och Keira Knightley lyckades nästa förstöra filmen helt på egen hand med sitt vansinniga överspel. Han är ju inte så pålitlig längre, den gode Cronenberg; för varje A HISTORY OF VIOLENCE får vi en SPIDER. Och det här året, 2012, har han faktiskt överskuggats av sin son, Brandon Cronenberg, vars långfilmsdebut ANTIVIRAL liksom Davids COSMOPOLIS visades i Cannes och skapade en hel del buzz.
Jag avslutade min recension av A DANGEROUS METHOD med att hoppas på att COSMOPOLIS skulle bli bättre. Trots Robert Pattinson i huvudrollen. Mycket pekade på att det här skulle kunna bli en bra och mycket Cronenbergsk film. Jag har inte läst romanen av Don DeLillo, som Cronenbergs manus bygger på, men på pappret lät det väldigt intressant.

Det har gått åt helvete med världen. Kapitalismen har ställt till det, New York har förvandlats till en varböld, anarkister och råttor härjar vilt. Robert Pattinson är den unge miljardären Eric Packer, som till synes bor i en enorm limousin han åker omkring i för att hitta en frisör. Eftersom valutan har kraschat, raseras Erics tillvaro i rask takt, han blir alltmer paranoid och precis allting verkar förfalla. Eric, limousinen, staden.
I realiteten visar sig COSMOPOLIS vara allt annat än det jag hoppats på. Stora delar av det vanliga gänget vid Cronenbergs sida är tillbaka. Peter Suschitzky, som plåtat alla Cronenbergs filmer sedan DUBBELGÅNGARE 1988, står för filmfotot. Howard Shore står självklart för musiken. Denise Cronenberg har snott ihop kläderna. Ändå ser det här ut som en film gjord av någon som försöker imitera Cronenberg, men som saknar fingertoppskänsla. Men vad värre är, är att COSMOPOLIS är märkligt pretentiös. Det är längesedan jag såg en så här teatralisk film. Nu har förstås David Cronenberg länge varit intellektualiserande, åtminstone sedan han gick från att vara en bespottad skräcksnubbe till att bli Respekterad Konstnär, men han har aldrig gått så långt som i COSMOPOLIS.
Här finns inte en enda naturlig replik. Istället håller rollfigurerna långa, konstruerade, sökta monologer när de pratar med varandra. De tittar sällan på varandra under dialogscenerna, ibland står de med ryggen mot, och det skulle kunna vara en parodi på gamla, svenska dramer. Tempot är mördande långsamt och varje scen varar en evighet. Ibland så pass länge att jag helt tappade koncentrationen och började tänka på annat - för att plötsligt hoppa till och slungas tillbaka in i filmen vid till exempel höga pistolknallar.
Det typiskt Cronenbergska finns kvar. Det handlar en hel del om den mänskliga kroppen; Eric Packer låter sig undersökas av en läkare varje dag och är rädd för sjukdomar, och i COSMOPOLIS har hela staden smittats. Det känns som om hela Manhattan håller på att ruttna. Alla blir galna, soporna växer. Occupy Wall Street har blivit Occupy New York. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i brutalt våld. En kille blir upprepade gånger knivhuggen i ögat när han intervjuas på TV, folk skjuts ner. Packer pissar i sin limousin och ligger med horor. Han har visst även en ung, söt fru han sällan träffar och knappt verkar känna.

En del bra skådisar figurerar i filmen, några av dem bortkastade i småroller. Juliette Binoche, Samantha Morton, och Paul Giamatti har en handduk över huvudet. Robert Pattinson funkar rätt bra i huvudrollen; hans märkliga utseende och kyla gör honom som klippt och skuren för rollen. Och jag undrar verkligen vad alla unga töser i Pattinsons fan club kommer att tänka när de ser den här filmen ...
Estetiskt sett är det här bra. New York ser ut som en mardrömsvärld. Limousinens interiörer är flotta - ett tag trodde jag att hela filmen skulle utspela sig i den. Howard Shores musik är ganska minimalistisk men påträngande, vilket ökar obehagskänslan.
Egentligen är COSMOPOLIS intressant och fascinerande. Precis som A DANGEROUS METHOD. Synd bara att den är så irriterande pretentiös och långtråkig.
Jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
Däremot är jag väldigt nyfiken på ANTIVIRAL - kolla trailern HÄR.







(Biopremiär 7/9)





torsdag 10 mars 2011

Bio: Möte i Toscana

Foton copyright (c) Atlantic Film
Igår fyllde Juliette Binoche 47. Av ett rent sammanträffande var jag igår på en pressvisning av hennes senaste film.
Jag hade inte läst någonting alls om MÖTE I TOSCANA. Inte nog med det, av någon anledning - troligen den svenska titeln - hade jag inbillat mig att det skulle handla om en solig feel good-film, en ljuv och romantisk kärleksfilm.
Nu är förvisso Abbas Kiarostamis film ett slags kärleksfilm, men det här var långtifrån det jag väntat mig. Tvärtom, filmen visade sig vara en ganska dyster historia.
William Shimell spelar den brittiske förfat-
taren James Miller, som åkt till Toscana för att promota sin nya bok. Till presskonferensen kommer Elle (Binoche), en fransyska som har ett litet galleri i staden. Med sig har hon sin irriterande lille son.
James Miller visar sig förutom engelska tala både italienska och franska, vilket förstås kommer väl till pass, då detta är en fransk film.
Eftersom Miller har en ledig efter-
middag, tar han och den nya bekant-
skapen Elle en tur på landet, där de börjar prata. Och prata. Och prata. Millers bok handlar om kopior och original, och då hans och Elles dialog börjar låta som den mellan ett äkta par, börjar man misstänka det ena och det andra. Är Miller Elles man? Eller bara en kopia?
Jag ville verkligen att MÖTE I TOSCANA skulle vara bra, men jävlar i min lilla låda vad snacksalig den är. Jag började snart att tänka på annat, medan de babblade på uppe på duken. Jag tappade intresset totalt.
Jag har faktiskt inget som helst att säga om den här filmen, mer än att jag tyckte den var skittråkig, så pass att jag hade svårt att hålla mig vaken.
Men skådisarna är utmärkta.






(Biopremiär 11/3)