Bio: Mamma Mia! Here We Go Again

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är tio år sedan ABBA-musikalen MAMMA MIA! hade premiär, och jag försökte hitta min recension av filmen. Jag är säker på att jag skrev en - men den går inte att uppbringa. Den fanns på gamla TOPPRAFFEL!, när jag höll till på Metrobloggen, vilken raderades häromåret. Recensionen finns inte heller på någon av de sajter som repriserar mina texter.

Jag minns förstås inte exakt vad jag skrev, men det var väl något i stil med "klämmigt, glatt, banalt, dumt".

Nu är uppföljaren MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN här - och den här gången kan vi verkligen prata om klämmigt, glatt, banalt och dumt! Richard Curtis är en av manusförfattarna, och det är häpnadsväckande att han fått ur sig något sådant här - han måste ha hittat på storyn under ett toalettbesök, och bett de andra författarna ta över. En av de andra författarna är Ol Parker, som skrivit de två HOTEL MARIGOLD-filmerna - vilket väl säger allt. HOTEL MARIGOLD-filmerna är ju som MAMMA MIA! - fast utan sångnummer. Ol Parker har även regisserat denna nya ABBA-film.

Vi är tillbaka på den grekiska ön - fast här gången är filmen inspelad i Kroatien. Meryl Streeps rollfigur Donna är död! Va? Men Streep är ju med på affischen! Jo, trots att hon är död får hon dyka upp på slutet och sjunga lite. Donnas dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska inviga sitt nyrestaurerade lyxhotell på ön och inväntar gästerna. Medan hon väntar på dessa gäster, får vi se Donnas ungdom skildrad i flashbacks - större delen av filmen består av dessa tillbakablickar på hur Donna träffade Sam, Bill och Harry; Sophies tre fäder som ju den första filmen handlade om.

Lily James spelar Donna som ung. Lily James ser inte alls ut som Meryl Streep, inte för fem öre. Den unga Donna är irriterande lycklig precis hela tiden. På vägen till den grekiska ön träffar hon Sam, Bill och Harry, vilka spelas av unga killar som inte heller de ser ut som sina vuxna motsvarigheter. Även Donnas kompisar Tanya och Rosie figurerar i yngre tappning.

Parallellklippt med dessa återblickar får vi se hur ... Tja, det händer inte så mycket på det hotell som ska invigas. Rättare sagt, det händer ingenting. Men de vuxna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) anländer, och Sam (Pierce Brosnan) verkar bo där. Bill (Stelllan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) är på väg dit för att överraska. Bill har precis tilldelats det prestigefyllda priset Svenska Författarutmärkelsen! Även Sophies mormor - Donnas mor - är på väg till ön. Mormodern är en Las Vegas-stjärna spelad av Cher. Cher är bara fyra år äldre än Meryl Streep, och hon är så plastikopererad att hon knappt kan prata.

Just det, Andy Garcia spelar hotellets delägare. Han har ingenting alls att göra i de scener där han medverkar.

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN har ingen handling alls. Det är bara en lång rad sång- och dansnummer som hålls ihop av en väldigt tunn tråd. Den unga Donna besöker en restaurang i Paris, där kyparna är klädda som Napoleon - detta enbart för att "Waterloo" ska kunna framföras. Krystat är bara förnamnet. Allting i filmen är krystat. Manuset är så tunt, att det är en prestation att de lyckats skriva det - jag hade aldrig lyckats om jag försökt.

Fast målgruppen blir säkert nöjd. Det är glatt och färgsprakande, musiknumren är många och förhållandevis medryckande. Dansinslagen är koreograferade - till skillnad från riktiga ABBA:s shower. Fridas dansnummer såg ju mest ut som Malmöflickorna utan boll.

Björn och Benny dyker upp i varsin liten cameoroll. Pierce Brosnan sjunger alldeles för lite, Stellan Skarsgård och Colin Firth sjunger ännu mindre, och jag tror inte att Andy Garcia sjunger alls.

Varning! Filmen innehåller en kort sekvens i vilken en kille blåser i en baguette och låtsas att den är en trumpet.

Nu har jag skrivit en farlig massa om en film om vilken det egentligen inte finns så mycket att säga.

(Biopremiär 18/7)

Bio: Paddington 2

Foton copyright (c) SF Studios
PADDINGTON, som kom 2015, var en barnfilmfilm som visade sig vara lite bättre än förväntat, men vars helhetsintryck drogs ner av en trist slentriandubbning till svenska. Det mest anmärkningsvärda med filmen var att min kollega på Göteborgs-Posten utdelade högsta betyg till den! Nästa femma i GP gavs till DJUNGELBOKEN - så trenden är tydlig: datoranimerade björnar är grejen.
Att björnen Paddington skulle återvända till biodukarna var förstås en självklarhet. Regissör är återigen Paul King, och skådisarna från förra filmen har utökats med ytterligare ett rejält gäng brittiska karaktärsskådisar. Jag tycker faktiskt att den här uppföljaren är bättre och roligare än den första filmen.
Paddingtons faster Lucy, som bor kvar i djungeln, fyller hundra, och Paddington - som ju bor hos familjen Brown i London - vill skicka en present till tanten. I en antikaffär finns en gammal pop-up-bok med Londons sevärdheter - en perfekt present. Dock är den fruktansvärt dyr. Paddington tar diverse jobb för att tjäna ihop tillräckligt med pengar så att han kan köpa den.

Det visar sig att boken gömmer en hemlighet, och en viss bedagad - och skurkaktig - skådespelare; Felix Buchanan (Hugh Grant), vill lägga beslag på boken. Buchanan maskerar sig, bryter sig in i affären, och stjäl boken - och Paddington, som råkar gå förbi just då, får skulden och döms till fängelse. Paddington måste rentvå sitt namn, och tillsammans med sina nyvunna vänner i fäängelset, samt förstås familjen Brown, tänker han hitta- och sätta dit den riktige tjuven.
PADDINGTON 2 innehåller flera riktigt roliga scener. En slapstickscen i en frisersalong är jättebra, och det är kul när Paddington råkar missfärga fångarnas tvätt. Hugh Grants skurkaktige skådespelare verkar inspirerad av Vincent Prices klassiska roll i THEATRE OF BLOOD.

Liksom förra gången dras helhetsintrycket ner av den svenska dubbningen. Dels känns det förstås konstigt att se skådespelare som Hugh Bonneville, Brendan Gleeson, Julie Walters, Jim Broadbent och Joanna Lumley, för att inte tala om Hugh Grant, tala svenska, dels för att det är irriterande när munrörelserna inte stämmer det minsta. De svenska rösterna är rätt slätstrukna, men plötsligt dyker det upp en snubbe och pratar skånska. Jag gissar att även en hel del ordvitsar och annat försvann i dubben.
Små barn lär inte klaga på detta - och PADDINGTON 2 är nog en i det närmaste perfekt barnfilm.

(Biopremiär 10/11)
-->

Bio: One Chance

Foton: Liam Daniel © 2013 The Weinstein Company. All Rights Reserved
Första gången jag hörde talas om Paul Potts, trodde jag att det var Pol Pot; Kambodjas gamle diktator, det handlade om, och jag fick inte ihop det. Pol Pot sjunger väl inte opera? Och dessutom är ju karln död! Detsamma tänker en läkare i början av DJÄVULEN BÄR PRADA-regissören David Frankels nya film ONE CHANCE. Den unge Paul Potts hamnar på sjukhus och läkaren förvirras av hans namn.
Walesaren Paul Potts är en sådan där kille jag bara läst- och hört talas om. Jag tror inte att jag hört honom sjunga innan jag såg den här filmen, och nej, självklart har jag inte sett det engelska TV-programmet BRITAIN'S GOT TALENT, där Potts upptäcktes och blev stjärna. Frankels film är en biografi över Paul Potts och främst under de år på 2000-talet då han försökte satsa på en karriär som operasångare. Men - vad som skiljer den här filmen från de flesta andra biopics, är att ONE CHANCE är gjord som en komedi, och det är en rolig sådan.

James Corden gör Paul Potts (och mimar till den riktige Potts när han sjunger), en överviktig, blyg och mobbad kille med dåligt självförtroende. Han har sjungit sedan barnsben, han älskar opera och vill inget annat än att bli operasångare, men det ser mörkt ut för honom. Han bor hemma hos sina föräldrar (utmärkt spelade av Colm Meaney och Julie Walters), jobbar i en butik som säljer mobiltelefoner, och han har tillbringat en längre tid med att chatta med en tjej han aldrig träffat; Julz (Alexandra Roach). Farsan är en redig knegare och tycker att Paul ska jobba i gruvan (eller vad det nu var) som alla andra. Han tycker att Paul ska vänja sig vid tanken på att det enda som finns i livet är att gå till jobbet och ha lite stålar på fickan så att man kan ta en öl. Mer finns inte.

Paul uppmuntras av sin mor och av Julz, som Paul träffar och blir förälskad i, och han tar chansen att åka till Venedig, gå på operaskola och sjunga för Pavarotti. Och resten är väl historia.
Jag har inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen. Och det spelar ingen roll. Det här är småkul och trivsamt precis hela tiden. Det ligger nära till hands att jämföra med en annan biopic om en musiker; MONICA Z - och även om jag sätter samma betyg på filmerna, är ONE CHANCE en bättre film. Den sticker ut mer, den hänger ihop bättre, den har mer personlighet och den är roligare. Det här är en bagatell, men jag skulle inte ha något emot att se om den och jag kan nog rekommendera den till de flesta.
James Corden är väldigt sympatisk i huvudrollen, men bäst är Mackenzie Crook som Braddon; Pauls chef. Han är helt fantastisk och påminner om Spike i NOTTING HILL. Dock hade jag gärna sett mer av Valeria Bilello, som gör Alessandra, en tjej Paul har en kort romans med i Venedig. Tjusig flicka.

(Biopremiär 21/2)

-->