Visar inlägg med etikett Julie Delpy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Julie Delpy. Visa alla inlägg

lördag 25 februari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: En amerikansk varulv i Paris - 20th Anniversary Special Edition

EN AMERIKANSK VARULV I PARIS - 20TH ANNIVERSARY SPECIAL EDITION (Rapid Stream Media)
1997 hade den här filmen premiär, och jag minns hur vi försökte få den till Fantastisk Filmfestival innan någon hade sett den, kanske redan när den höll på att spelas in. Det kan ha varit 1996 vi sprang upp till bolagets kontor i Cannes och tjatade, och ständigt fick kalla handen. Jag vill minnas att det var Canal Plus som hanterade försäljningen, de var notoriskt otrevliga och svåra att ha att göra med - vi döpte snabbt om bolaget till Anal Plugg.
Nåja. Det var kanske tur att vi inte fick filmen och kunde premiärvisa den. Skräckkomedin EN AMERIKANSK VARULV I PARIS blev nämligen rejält utskälld när den väl kom, sexton år efter John Landis' EN AMERIKANSK VARULV I LONDON. Till Sverige kom den 1998, och jag såg den först när den släpptes på video. Jag blev faktiskt lite förvånad när jag nu kollade upp den och såg att den faktiskt gick upp på bio här.
Jag har inte sett John Landis' original på åtminstone 25 år, så den har jag inte i färskt minne. Uppföljaren, som regisserades av Anthony Waller, hade jag inte sett sedan 1998 - det enda jag mindes var att den innehöll ett bungyjump från Eiffeltornet, att Julie Delpy cyklade omkring i hästsvans och sommarklänning, så som fransyskor gärna gör, och att varulvarna var enastående uselt datoranimerade.
Vem vet - kanske är EN AMERIKANSK VARULV I PARIS en förbisedd höjdare? tänkte jag. Kanske har den blivit bättre med åren? Jag såg därför om filmen i denna rätt oväntade nyutgåva.
Nej. Den har inte blivit bättre.
En bättre titel vore TYPISKA AMERIKANSKA TURISTER SOM INTE VET HUR MAN BETER SIG UTOMLANDS I PARIS. Fast Paris är att ta i - det mesta av filmen är inspelat i Amsterdam. Om det inte vore för att Eiffeltornet förekommer flitigt, kunde det lika gärna utspelas i Holland. I vilket fall - tre irriterande amerikanska killar reser runt i Europa, där de ska genomföra olika grejor för kickens skull - som att hoppa bungyjump från Eiffeltornet. Tom Everett Scott spelar Andy, som är den som ska genomföra hoppet.
Väl uppe i Eiffeltornet, vilket de klättrat upp i efter stängningsdags, träffar de på Serafine (Delpy), som ska ta livet av sig - hon tänker hoppa från tornet, vilket hon även gör. Den bungyjumpande Andy hoppar dock efter och lyckas rädda tösens liv. Något han kanske inte skulle gjort. Serafine är nämligen varulv. Andy och hans jobbiga polare hamnar nu i en värld befolkad av blodtörstiga varulvar, som är ute efter ... ja, vad det nu var. Det handlar visst om ett serum som gör att man kan förvandla sig när man vill. Onda är de, i alla fall. Förutom Serafine.
Serafine ska visst vara dotter till en rollfigur från första filmen. Ett flertal situationer från Landis' film upprepas, men trots detta känns Wallers film orelaterad. EN AMERIKANSK VARULV I PARIS känns snarare som en av alla de där konstiga uppföljarna till THE HOWLING.
Filmens första halvtimme är ganska hyfsad, och jag gillar scenerna från Eiffeltornet, som blandar det riktiga tornet med ett studiobygge och uppenbar green screen, vilket gör att det nästan känns som en scen ur en Hitchcockfilm. Men därefter går det utför.
Varulvarna i den här filmen är fan inte att leka med. Maken till illa animerade monster får man leta efter*. De ser ut att höra hemma i en animerad film, och de är illa instoppade i filmen - de ligger liksom ovanpå miljöerna och flyter, och kastar inga skuggor. Det ser för jävligt ut. Bland extramaterialet finns en intervju med folket som gjort filmens varulvar, och de pratar entusiastisk om hur avancerad animationen är. Men redan då, för tjugo år sedan, var det i taffligaste laget.
Julie Delpy gjorde filmen enbart för pengarnas skull.










*Letar man hittar man DARKWOLF från 2003, producerad av Fox direkt för video. Den har svårlaget usla datoranimationer.



-->

lördag 21 september 2013

Bio: Before Midnight

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Richard Linklaters BARA EN NATT från 1995 räknas nästan som något av en klassiker. Själv har jag faktiskt aldrig sett den. Däremot såg jag uppföljaren BARA EN DAG som kom 2004. I denna återförenades fransyskan Céline (Julie Delpy) och amerikanen Jesse (Ethan Hawke), som i den första filmen träffades- och spenderade en natt i Wien. Denna andra gång promenerade de två omkring i Paris och pratade oavbrutet, det hela utspelades i princip i realtid. Jag minns filmen som okej, men väl pladdrig - jag fick lust att skrika "Håll käften nån gång!" emellanåt. Slutscenen tyckte jag riktigt bra om.
I denna den tredje filmen - tydligen kom NonStop inte på någon bra svensk titel - är Jesse och Céline på semester i Grekland, de två har två små döttrar tillsammans, Jesse har en son hemma i USA, och liksom tidigare pratas det oavbrutet i långa tagningar. Nu börjar det visst att krisa i deras förhållande.
BEFORE MIDNIGHT börjar jättebra. Jesse lämnar sin son på flygplatsen och åker sedan bil tillsammans med Céline med döttrarna sovande i baksätet. Scenen är jättelång - och dialogen är oerhört rolig. De anländer till den pittoreska gården där de semestrar, de har spirituella diskussioner med de andra som bor där, och Jesse och Céline strosar runt i den lilla byn. Dialogen är fortfarande rolig och underhållande, om än lite för koncentrerad på sex.
Därefter tar Jesse och Céline in på ett hotell för en romantisk natt för sig själva, och här tycker jag att filmen faller en aning. Nu framgår det att relationen krisar och tonen går från lättsam och komisk till ett lite klyschigt drama, där de bråkar och diskuterar sina känslor för varandra. Det pågår för länge, det blir återigen för pladdrigt, och jag tröttnade. Céline framstår plötsligt som märkligt bitchig, medan Jesse, som är författare, är mer easy going på ett schysst sätt.
Ethan Hawke har en rätt intressant karriär; han gör både skräck och action, och seriösa dramer, och han är alltid bra - hans närvaro lyfte till exempel SINISTER förra året. Julie Delpy gillar jag verkligen, hon är precis min typ: intelligent, rolig, intellektuell, multibegåvad och fransyska.
Jag läser i artiklar att all dialog i de här filmerna finns i manus och är repeterad. Liksom så många andra inbillade jag mig att Hawke och Delpy improviserade. Å andra sidan har Hawke och Delpy själva utvecklat sina rollfigurer och är därmed involverade i Linklaters manus. De kan sina figurer och därför känns det hela realistiskt.
Återigen är slutscenen rätt fin.






(Biopremiär 20/9)

-->



lördag 29 september 2012

Bio: 2 dagar i New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
2 DAGAR I PARIS från 2007, med manus och regi av Julie Delpy, som även spelade den kvinnliga huvudrollen mot Adam Goldberg, tyckte jag var en väldigt rolig film. Därför hyste jag vissa förhoppningar om den här uppföljaren. Tyvärr blev jag aningen besviken. Det är ingen dålig film, men filmen funkar inte riktigt, det blir lite för mycket, för överdrivet, för fjantigt. Jag vet inte om det beror på att filmen utspelar sig i USA och inte Frankrike, ett faktum som inte borde spela någon större roll.
Adam Goldbergs rollfigur Jack medverkar inte i 2 DAGAR I NEW YORK - återigen med manus och regi av Delpy. Numera lever Delpys Marion med Mingus (Chris Rock) och de har båda barn från tidigare förhållanden. Marion är lätt neurotisk - vilket säkert beror på att filmen är aningen inspirerad av Woody Allen, gissar jag, men hon och Mingus lever ett bra liv och även om de tydligen har det lite knapert, bor de i en stor lägenhet. Så som folk gärna gör i amerikanska filmer. Men så kommer Marions släktingar från Paris på besök och kaos uppstår. Inte bra, eftersom Marion ska ha en viktig fotoutställning samma helg.

Marions familj är inte av denna världen. Liksom förra gången spelas hennes excentriske far Jeannot av Albert Delpy, Julies riktiga farsa, och han är en fullkomligt omöjlig figur. Han ställer till det på en gång, eftersom han försökt smuggla med sig franska ostar. Jeannot beter sig inte som normala människor. Han är fullkomligt oanpassad, beter sig nästan som ett litet sockerchockat barn. Marions syster Rose (Alexia Landeau) är också knepig. Hon gillar att gå omkring naken i lägenheten, vilket visar sig rädda Marion och Mingus ur en prekär situation - deras stiffa grannar vill nämligen vräka paret, eftersom de väsnas för mycket. Granngubben kommer på andra tankar när han får se Rose svassa omkring. Rose pojkvän har också hängt med. Han är egentligen inte bjuden och han visar sig vara lika flängd som de andra. Han vill tvunget röka på, släpar upp en langare i lägenheten, och står och puffar i hissen.

Förvisso är 2 DAGAR I NEW YORK en ganska trevlig film. Jag gillar sådant här och jag gillar Julie Delpy. Hon har en ton i sina filmer jag uppskattar, senast gjorde hon ju den trevliga JAG MINNS EN SOMMAR, och hon är rolig. Men i den här filmen vräker hon på för mycket. Hon vill skildra kulturkrockar, och visst finns det stora skillnader mellan fransmän och amerikaner - och svenskar med, för den delen. Men så här bänga har jag svårt att tänka mig att folk faktiskt är på främmande mark. Den här typen av komedi bör hålla något slags realistisk nivå.
Nåja. Det här är ju inte tråkigt och jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade när jag såg filmen - för det gjorde jag.






(Biopremiär 28/9)





onsdag 8 augusti 2012

Bio: Jag minns en sommar

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag ironisk. Ännu en helg, ännu en fransk biopremiär.
Julie Delpy har vid det här laget regisserat en handfull filmer. THE COUNTESS, om Erzsébet Bathory, var inget vidare, men jag tyckte mycket, mycket om den varma och roliga 2 DAGAR I PARIS - uppföljaren 2 DAGAR I NEW YORK får Sverigepremiär senare i år.
JAG MINNS EN SOMMAR är en förvisso passande-, men lätt omständlig svensk titel. I original heter den här LE SKYLAB. Kommer ni ihåg Skylab? Det var den där amerikanska rymdstationen som störtade på Jorden sommaren 1979. En händelse jag nästan förträngt tills jag såg den här filmen. Jo, nu minns jag hur det var. Ingen visste var mackapären skulle slå ner. Jag kommer ihåg att en del jämngamla barn var livrädda. Tänk om de skulle få en rymdstation i huvudet! Och den dag - eller de dagar - det antagligen skulle ske, minns jag som spännande. Jag befann mig säkerligen i vår sommarstuga vid Öresund. Det hade onekligen varit häftigt om prylen slog ner i havet mitt framför Ven! Men inte fan gjorde den det.
Julie Delpy är i min ålder; lite yngre, kanske, och i JAG MINNS EN SOMMAR, vars manus hon också skrivit, blir hon nostalgisk. Filmen bygger på hennes egna barndomsminnen från sommaren 1979, tioåriga Albertine (Lou Avarez) agerar Delpys alter ego. Det hela inramas av en egentligen fullkomligt onödig prolog och epilog, i vilken Albertine som vuxen åker tåg med sin familj och minns tillbaka. Den inledande tågresan till Paris tonar över till tåget till Bretagne på 1970-talet. Delpy själv spelar Alberines mor, Eric Elmosnino är farsan Jean, och lilla Albertine läser ett Rahan-album! Kommer ni ihåg Rahan?
Nå. De anländer till ett idylliskt hus på landet. Där ska Albertines mormor fira sin 67-årsdag. En väldig massa släktingar, och troligen även grannar, är inbjudna, och de slår sig ner vid ett långbord i trädgården. Och ... Tja, det är väl egentligen det hela. Vi får följa de här människorna under en helg. De pratar, skämtar, bråkar, gråter. Ett nedslag i fransk medelklass 1979. Och det känns verkligen realistiskt. Bortsett från de typiskt franska inslagen, känns det lite grann som mitt 70-tal i Sverige.
Vänsterintellektuella kommer ihop sig med reaktionära. De gamla tanterna blir upprörda över bråkandet. Barnen utforskar allt spännande på landet. En sjuttonårig kille försöker hela tiden vara skittuff och röker, bär solglasögon och raggar brudar. En gammal farbror (Albert Delpy, Julies farsa) är konstig och gör konstiga saker. Karlarna sticker till en nudiststrand för att flukta på damer (med enorma buskar). Ungarna går på något slags ungdomsdisco, där de dansar tryckare sådär valhänt och i otakt som man gjorde på mellanstadiediscon. Det spelas "Born to be alive" och Dead Kennedys. Ett par kvinnor har Mireille Mathieu-frisyr. En kvinna är makalöst korkad. På TV visas mr Magoo och John Wayne dubbade till franska. En gammal tant som somnat glöms kvar vid matbordet när det börjar regna. Och hela tiden hotas de av att få Skylab i skallen. Experter har gissat på västra Frankrike som nedslagsplats.
70-talets badmode var inte att leka med! Notera ciggen i linningen.
JAG MINNS EN SOMMAR är en varm och rolig film. Visst är det bagatellartat, men om man är i min ålder eller äldre lär man bli nostalgiskt. Och det är det ju inget fel med. Däremot är Delpys film lite för lång med sina 113 minuter. Den hade utan vidare kunnat klippas ner med 20-30 minuter. Och mot slutet blir det kanske för mycket skrikande när det ska bli lite allvarligare. Sådant klarar jag mig utan.
Men bortsett från dessa invändningar tycker jag att JAG MINNS EN SOMMAR är en film man kan spendera en kväll tillsammans med.
... Jag undrar förresten om jag någonsin har läst Rahan ...






(Biopremiär 10/8)


tisdag 1 juni 2010

DVD: The Countess

THE COUNTESS (Atlantic Film)

När det gäller grevinnor, har vi ju alla vår favorit: den företagsamma ungerskan Erzsebet Báthory, ibland kallad Elisabeth - och ibland, som i den här filmen, med förnamnet stavat Erzebet utan S.
Báthory levde i Transsylvanien i slutet av 1500-talet och jodå, hon existerade på riktigt. Frågan är dock vad hon egentligen hade för sig där i sitt slott. Enligt legenden badade hon i blod för att behålla sin ungdom och skönhet. Och inte vilket blod som helst, det skulle tvunget vara blod från oskulder. En massa flickor försvann från trakten och grevinnan dömdes som seriemördare. Men så här i efterhand har forskare förstås ifrågasatt allt det här och gjort uträkningar gällande blodbad - bokstavliga blodbad, alltså. Vad som var möjligt att genomföra eller ej. Att Báthory var skyldig till morden står dock klart.
Det har gjorts en hel del filmer om Erzsebet Báthory, antingen baserade direkt på legenden, eller med figurer inspirerade av grevinnan. Mest känd är nog COUNTESS DRACULA, en Hammerproduktion från 1971 med Ingrid pitt i huvudrollen som grevinnan Elisabeth Nodosheen - märkligt namnval, varför dög det inte med Báthory? Dessutom är förstås titeln rätt dum, filmen har ingenting med Dracula att göra, mer än att huvudpersonen är förtjust i blod. I sista scenen kallar en kvinna den tillfångatagna grevinnan för "Grevinnan Dracula", som för att rättfärdiga filmtiteln. I vilket fall är detta en rätt trist film.

En väldigt berömd euroskräckis är DAUGHTERS OF DARKNESS, även den från 1971. Här dyker Báthory upp på ett ödsligt hotell i modern tid - och minsann om det inte visar sig att hon är vampyr på riktigt. Lesbisk vampyr, förstås, fattas bara annat.

2008 gjordes en uppmärksammad ungersk film om legenden; den visades på Fantastisk Filmfestival, men jag missade den. Men en film jag inte missat, är den nu DVD-aktuella THE COUNTESS; en fransk-tysk, engelskspråkig produktion från 2009.

Det mest intressanta med den här filmen, är att den är skriven, producerad och regisserad av Julie Delpy, som även komponerat filmmusiken (!). Självklart nöjde hon sig inte med detta, utan åtog sig även jobbet att spela huvudrollen. Inget ont om detta, fröken Delpy gjorde ju filmen 2 DAYS I PARIS häromåret, en oerhört kul och trevlig liten film, så hon vet allt hur man skriver och regisserar.

I alla fall ibland.

För ibland går det visst inte lika bra.

Som i det här fallet.

I THE COUNTESS får vi följa Báthory från barndomen, då hon tvingas titta på avrättningar. Redan som liten flicka introduceras hon för en äldre påg som ska bli hennes make - vilket han även blir vad det lider. Men gubben är framgångsrik soldat och dödar turkar i långa banor, så han är knappt hemma. När han väl kommer hem, går han tammefan och dör. Nu har Báthory vuxit upp till Delpy.

Grevinnan blir alltmer besatt avsitt utseende. När hon ser sig i spegeln, tycker hon att nyllet börjar skrynkla ihop. Ingen annan märker något, men Báthory straffar de som inte kan se hur hon förfaller. När hon en dag spöar upp en ung flicka - oskuld, så klart - så att blodet stänker i grevinnans ansikte, inbillar hon sig att rynkorna försvinner. Anar jag social commentary här? Kritik mot skönhetsprodukter och kvinnors hets att uppnå skönhetsideal?

I vilket fall börjar hon regelbundet att åderlåta oskulden, och grevinnan baddar ansiktet med blodet; hon badar inte i det. Men det bär sig inte bättre än att flickstackaren dör, så då behövs det fler oskulder. Sådana haffas pålöpande band, och för att kunna krama blodet ur dem så effektivt som böjligt, har Báthory sett till att bygga en tjusig åderlåtningsmaskin.

Samtidigt har Báthory hunnit träffa en ung, stilig man (Daniel Brühl från INGLORIOUS BASTERDS), son till William Hurt. De två blir jättekära, men kommer ifrån varandra, och sedan går ju Erzebet och blir tosig i huvet. Killen har inte mycket till övers för henne när ryktena börjar gå.
THE COUNTESS har en del tjusiga scenerier. Jag gillar bilderna på det dystra slottet grevinnan häckar i, det för tankarna till Jess Francos COUNT DRACULA; det handlar inte om något skräckfilmsslott kring vilket det blixtrar och har sig. Rent allmänt är filmfotot rätt bra, det är mycket disiga miljöer och jag gillade i synnerhet en scen där Báthorys make har slaktat turkar, som han lagt i en hög i en dimmmig glänta i skogen. Han sitter på högen och dricker ett glas vin. Det kunde han gott unna sig!

Självklart är det mycket kostymer och grejor, och jag blev förvånad över ett par överraskande splatterinslag. Delpys pianomusik är vackert vemodig.

Men detta är en europudding - och filmen lider av många av de fel europuddingar brukar besitta. Den engelska dialogen känns lite klumpig och onaturlig, jag får känslan av att det beror på att filmskaparna inte är hundra procent hemma på engelska (jämför förra årets misslyckade thriller THE INTERNATIONAL). Eftersom skådespelarna kommer från flera olika länder, bjuds det på en rad olika brytningar, vilket blir lite lustigt när de flesta trots allt ska föreställa ungrare.

Handlingen lunkar på i rätt maklig takt, samtidigt som det nästan känns som att man hastar för fort fram - Báthorys förvandling till blodtörstande galning går lite för snabbt.

...Och så är det förstås omöjligt att inte tänka på Udo Kier i BLOOD FOR DRACULA, när Julie Delpy ständigt tjatar om virgins.

Så tyvärr. Det blir inte mer än två dvärgar. Men jag blev onekligen sugen på att se alla de Báthoryfilmer jag inte sett!