Visar inlägg med etikett Julianne Hough. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Julianne Hough. Visa alla inlägg

onsdag 20 juni 2012

Bio: Rock of Ages

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Jag visste faktiskt inte om att ROCK OF AGES är en musikal när jag bänkade mig på pressvisningen. Jag trodde att filmen, liksom till exempel BURLESQUE, skulle vara ett drama som utspelar sig i musikvärlden och därför innehåller mycket musik. Således blev jag minst sagt förvånad när huvudpersonen Sherrie (sångerskan Julianne Hough, som var med i just BURLESQUE och nu senast i nyinspelningen av FOOTLOOSE) alldeles i början av filmen kliver ombord på en buss, börjar sjunga - och snart brister alla passagerarna ut i sång. WTF?! Jag har ju rätt svårt för musikaler. Jag gillar SINGIN' IN THE RAIN, men inte så mycket mer. Filmmusikaler kan gå an, men inte sådana där jävla Broadway- och Londonmusikaler. Men nu utlovade ROCK OF AGES en massa 80-talsrock, så om inget annat skulle det kunna bli lite kul och kitschigt.
Adam Shankman, som gjorde den väldigt lyckade nyinspelningen av HAIRSPRAY, men som i övrigt mest ligger bakom skit, står för regin, och filmen bygger på en scenmusikal. Men tydligen har handlingen ändrats en hel del, efter vad jag har läst. Klart står i alla fall att man inspirerats av MAMMA MIA! och har byggt en tunn historia kring en lång rad befintliga låtar.
Handlingen i ROCK OF AGES skulle kunna vara hämtad från valfri Hollywoodmusikal från 1940- eller 50-talen. Eller från Paul Verhoevens SHOWGIRLS. Och även BURLESQUE var en variant. Tösabit från landet vill slå igenom som artist och åker till storstan, upptäcks, möter kärleken, det blir fnurror på tråden, men allt löser sig till det bästa. Medan alla sjunger och dansar och skuttar och har sig.
Året är 1987. Den där sångbussen jag berättar om här ovan kör till Hollywood. Det börjar allt annat än bra för Sherrie. Precis när hon stiger av bussen stjäler en kille alla hennes LP-skivor hon självklart kånkat med sig. Den unge Drew (Diego Boneta), som jobbar som servitör på legendariska rockhaket Bourbon Room, störtar till undsättning och ser genast till att Sherrie får jobb på haket. Alec Baldwin spelar ställets ägare och Russell Brand är hans kollega. Drew vill egentligen uppträda med sitt band, men han har scenskräck. Sherrie vill sjunga, men det får hon inte. Drew och Sherrie blir kära i varandra!
Det går dåligt för Bourbon Room, men nu ska superstjärnan Stacee Jax (Tom Cruise) komma dit. Jax ska inleda en solokarriär. Hans sliskige agent, spelad av allas favorit Paul Giamatti, wheelar och dealar. Malin Åkerman är en journalist från Rolling Stone som ska intervjua Jax och avslöja honom som en ensam och tragisk suput. Och för att göra det hela ännu värre har stans borgmästare en rabiat hustru (Catherine Zeta-Jones) som vill stoppa all rockmusik och lägga ner Bourbon Room.
1987. Då tog jag studenten. Jag har självklart en massa minnen från den tiden. Och jag känner inte igen mig i ROCK OF AGES. Dels ser hela filmen ut som om den utspelar sig på en scen - vilket i princip stämmer, eftersom de byggde upp kulisserna av Hollywood i Florida. Det var väl billigare än att filma på plats. Men i övrigt känns det inte som 80-tal. Rollfigurerna känns som nutida människor som klätt ut sig. Undrar vad som hade hänt om man filmat med 35mm-råfilm från 80-talet och använt sig av samma teknik som då. SUPER 8 såg ju ut som en film från cirka 1980 och hade fantastisk känsla från den tiden. ROCK OF AGES har jämförts med GREASE, som ju utspelar sig i ett 50-tal som aldrig fanns.
Storyn är tunn och dum. Vi har sett allt förut, vilket förstås inte behöver vara en nackdel, men jag blir inte klok på om det är på allvar eller en parodi. Okej, visst, filmskaparna driver medvetet med genren och vissa klichéer, det förstår jag - men det är faktiskt inte alltid helt uppenbart.
Musiken är till större delen rätt hemsk. Man har plockat hitlåtar från 80-talet och då främst från band jag aldrig lyssnade på. Jag tyckte att de var kassa redan då. Det är en massa glamrock modell Guns 'n' Roses, vilket är okej, men även alldeles för mycket FM-rock, fittrock och vidriga powerballads - samtliga i mer utslätade och överlastade arrangemang än originalen. "I wanna know what love is"? Ja men, för helvete! Och det är fruktansvärt svårt att se tuff ut och och spela arg - och sjunga "We built this city on rock'n'roll". Ännu fånigare blir det då de flesta låtarna har försetts med svensk text! Den unge Drew står på scen och är arg och skriker "I wanna rock!" - "Jag vill rocka!". Ha ha ha!
Trots alla dessa invändningar tycker jag ändå att ROCK OF AGES är småtrevlig och ibland rätt kul. Tom Cruise ser väl mer ut som Tonto än en rockstjärna och Alec Baldwin är en av de minst övertygande rockrävar jag sett, men de är ändå bra i sina roller. Paul Giamatti är fantastisk! Härligt slajmig med misslyckad hästsvans och enorm mobiltelefon. Russell Brand är jättekul. Vi får även beskåda en av filmhistoriens bästa homoerotiska scener, komplett med karusell. Bäst är när Tom Cruise sjunger upp i Malin Åkermans röv. Eli Roth dyker upp fem sekunder som rockvideoregissör. Några autentiska 80-talsmusiker ska visst också finnas i myllret, bland andra Sebastian Bach.
Vi ska kanske inte förvänta oss några soloskivor från Paul Giamatti och Alec Baldwin, vilka båda brister ut i sång, men övriga medverkande behöver inte skämmas för sig sångmässigt. Tom Cruise skulle kunna satsa på en sångkarriär. Malin Åkerman har tidigare sjungit i ett band. För bästa sång- och dansinsatser står nog Catherine Zeta-Jones. Mary J Blige figurerar som ägaren av en strippklubb och får förstås sjung hon med. Fast som bekant är ju soul och R'n'B Djävulens musik och nästan värre än powerballads. Sångnumren i filmen verkar vara inslängda på måfå utan någon större baktanke. Deras förekomst är märkligt oregelbunden.
... Men allting är så snällt, så snällt. Det är glatt och trallvänligt, ingen knarkar och även om det är 80-tal, så röker ingen. Filmen är full av en massa hårdrockare som gillar snäll musik. Man skulle kunna ta med sig sin farmor på den här filmen!
Slutligen en liten undran. Vid ett tillfälle hamnar Drew i ett pojkband som läppsynkar till fånig hip-hop och dansar koreograferat (jättekul scen). Visst, fenomenet fanns - men fanns uttrycket "boyband" 1987?








(Biopremiär 23/6)

tisdag 1 november 2011

Bio: Footloose

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Tonight I gotta cut
Loose, footloose
Kick off your Sunday shoes
Please, Louise
Pull me offa my knees
Jack, get back
C'mon before we crack
Lose your blues
Everybody cut footloos

... Ähum ... Hur funkar ovanstående 2011? Och hur funkade det 1984 - egentligen?
Jag såg inte FOOTLOOSE när den gick på bio - det dröjde några år innan jag råkade se den på TV. Okej, "råkade" är att ta i, jag såg den medvetet. Det enda jag minns från filmen är att den handlar om en stad där det är förbjudet att dansa, att Kevin Bacon kommer dit och är en Cool Kille och vill dansa, att Bacon får ihop det med prästens dotter, som spelas av Lori Singer - den mesiga cellisten i FAME, och så minns jag en legendariskt fånig scen där en svettig och upprörd Bacon dansar ensam i en fabrikslokal. Ja, och självklart minns jag Kenny Loggins trallvänliga och rätt fjompiga ledmotiv, samt ett par av de andra låtarna.
Om jag förstått saken rätt, är 2011 års version av FOOTLOOSE en ganska exakt nyinspelning, scen för scen, replik för replik, låt för låt. Det är mycket möjligt, jag har inte sett originalet på över 20 år, tror jag, och kan inte jämföra. Men nog känns allt bekant. Lite för bekant. Och lite för ... fel.
Den här gången är det en Kenny Wormald som är den "coole" storstadskillen Ren MacCormack, som efter att hans morsa dött anländer till en liten håla på vischan, där han ska bo hos släktingar. Några år tidigare hade det skett en olycka i byn - efter en fest med mycket dansande, körde några ungdomar ihjäl dig, bland andra prästens (Dennis Quaid) son. Därför är nu dans förbjudet för alla under arton.
En som inte tar så hårt på detta, är prästens dotter Ariel (Julianne Hough, som ser ut som en ung Jennifer Aniston), som med sina kompisar ofta drar iväg på illegala danstillställningar. Tuffe Ren får förstås genast ihop det med Ariel, och han gör allt för att få ställa till med en rejäl dansfest i hålan. Han blir även polare med bonnige Willard (Miles Teller), som inte kan dansa, och han ser till att bli fiende till Ariels buse till pojkvän.
Förvisso är handlingen i FOOTLOOSE inspirerad av  ett autentiskt fall - 1980 förbjöds dans i en håla i USA. Men ändå. Redan 1984 kändes det här lite för otroligt. Än mer otroligt är det 2011. Förbjuda dans i ett västerländskt samhälle? Kommer dagens tonåringar att köpa detta? Och kommer de att köpa resten av upptågen i filmen? Nya FOOTLOOSE skulle lika gärna kunna utspela sig på 80-talet. Allting känns fortfarande som 80-tal. Tiden har stått stilla, alla beter sig som för 25 år sedan. De lyssnar på gamla hitlåtar från 80-talet - och herregud, den unge hjälten gillar Quiet Riot! 80-talshårdrock. För att göra det hela ännu konstigerare, bonnigare och daterat, är alla i filmen väldigt inne på linedance. Linedance! Jösses ...
En grej begrep jag inte alls. Eftersom ingen under arton får dansa, bör ju huvudpersonerna vara högst sjutton. Ändå går de på krogen (för att dansa linedance) där de köper öl i baren - och i USA måste man ju vara 21 för att få köpa och inta starkvaror! Ren köper även på sig ett sexpack öl när andan faller på. Hur gamla ska de här typerna egentligen vara?
Prästens fru spelas av Andie MacDowell. Henne har jag inte sett på länge. Hon har åldrats en del de denaste åren. Den där Kenny Wormald ser ut som vem som helst, hade kunnat spelas av vem som helst, han saknar utstrålning och är ingen Kevin Bacon.
Visst. FOOTLOOSE är inte tråkig. Gillar man folk som dansar - och detta välkoreograferat trots att de aldrig fått dansa - tycker man kanske att filmen är fenomenalt underhållande. Men kom igen, det hela är långsökt, dumt, daterat - och låtarna är ju lite väl jönsiga. "Please, Louise, pull me offa my knees", vem skriver sådana texter? Och vem fan är Louise?
Fast vi får se en arg och svettig Kenny Wormald dansa febrilt i en fabrikslokal.
Förr i tiden i Landskrona, när det var ovanligt att kunna engelska, var det många som uttalade "bacon" som "basonafläsk".







(Biopremiär 2/11)