Visar inlägg med etikett Julia Stiles. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Julia Stiles. Visa alla inlägg

tisdag 26 juli 2016

Bio: Jason Bourne

Foton copyright (c) UIP Sweden

Just nu skördar TV-serien STRANGER THINGS framgångar på Netflix. Alla verkar gilla den. Jag också. Det är en serie som utspelar sig 1983 - och som ser ut som en Spielbergproduktion från 1983. Välskrivet, välspelat, välfilmat, välberättat. Bra och spännande. Inget jobbigt kameraviftande, ingen hysterisk klippning.

Biofilmen THE NICE GUYS utspelar sig på 1970-talet, men det ser ut som en film från 80-talet. Den är behaglig att titta på.

Varför kan folk inte börja göra filmer på det sättet; 80-talssättet, igen - utan att det är en pastisch (vilket STRANGER THINGS och THE NICE GUYS är)? Då hade ju allt blivit så mycket bättre. Då hade man kunnat se filmer som JASON BOURNE utan att få huvudvärk.

Efter att ha hoppat över den förra filmen i serien; THE BOURNE LEGACY, är frikadellen Matt Damon tillbaka. Även mannen som förstörde den moderna actionfilmen; Paul Greengrass, är tillbaka som regissör. Jag saknade inte Damon i den förra filmen; Jeremy Brenner är en bättre hjälte, men jag minns absolut ingenting av filmen, mer än att den var hysterisk och obegriplig. Fast gick minns inte så mycket av de tre första filmerna heller.

JASON BOURNE är en två timmar lång jakt. Precis som Rambo gjorde i sin tredje film, har Jason Bourne dragit sig tillbaka och försörjer sig på knytnävsslagsmål. Men nu har han fått tillbaka sitt minne - han vet vem han är. Bourne var ju en hemlig agent som fått minnet raderat. Det dröjer inte länge innan CIA-agenter börjar jaga Bourne. CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) och hans nyanställda IT-chef Heather Lee (Alicia Vikander) leder jakten från högkvarteret, där de följer allt med hjälp av superduper-övervakningsutrustning. Vincent Cassel spelar en mördare; värsta terminatorn, som på uppdrag av Dewey flänger efter Bourne för att ta kål på honom. Julia Stiles återkommer i rollen som Nicky Parsons, men henne pangar terminatorn redan i början av filmen.

Efter ungefär en timme och femton minuter (jag tittade på klockan) avslöjas vad det hela går ut på, vi får åtminstone veta lite grann. Sedan jagas det igen.

Det är något om att Dewey köpt ett populärt datorsnille för att via sociala medier kunna övervaka hela världen. Det handlar även om Bournes far, som sprängdes i luften innan Bourne blev Bourne. Explosionen visas i flashbacks åtskilliga gånger under filmens gång. Men det hela är väldigt, väldigt rörigt.

Men det spelar ingen större roll vad det går ut på, eftersom det bokstavligt talat jagas hela tiden. Eller fajtas. Kameraviftandet firar triumfer; den gryniga bilden hoppar och skakar oavbrutet, klippningen är extremt snabb, och actionscenerna är självklart sönderklippta.

Jag förstår inte vad det är för mening med påkostade actionscener när det inte går att se vad som händer. Filmen innehåller två långa, extremt maffiga biljakter; en i Aten och en i Las Vegas. Det är nästan omöjligt att se vad som sker under dessa. Bilar från höger och vänster, spända ansikten, det smäller och brakar och slår gnistor, men det går inte att fokusera på något av det som finns i bild. Det är så sönderhackat att de lika gärna kunde filmat stillastående bilar. Vilket de kanske gjorde? Jag fick ont i ögonen av att titta.

27-åriga Alicia Vikander måste vara en av filmhistoriens minst trovärdiga CIA-agenter i en "seriös" film. Hon ser ut att praktisera snarare än att inneha en chefsposition. Hon håller sig även utanför actionscenerna. Matt Damon har i vanlig ordning utstrålning som en överkokt frikadell som blivit kvarglömd på en babyblå plasttallrik i kylskåpet. Faktum är att jag satt och höll på Vincent Cassel. Har är alltid bra - även om han mest agerade nollställd mördarrobot i den här filmen.

Om JASON BOURNE gjorts på 80-talet hade det säkert blivit en cool rulle. Som den är nu, är den bara påfrestande och tråkig. Se om COBRA istället.

    

 

 

 

 

(Biopremiär 27/7)

tisdag 26 februari 2013

Bio: Du gör mig galen!

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Oscargalan är överstökad, priserna är utdelade, men fortfarande dyker de nominerade och ibland till och med belönade filmerna upp på de svenska biograferna. Som den här; SILVER LININGS PLAYBOOK, som fått den osedvanligt usla, svenska titeln DU GÖR MIG GALEN! - hur tänkte Noble Entertainment där? Numera låter man bli att översätta många engelska titlar, men när man väl sätter en svensk titel, drar man till med något idiotiskt.

Åtta Oscarsnomineringar hade den här fått, bland annat för Bästa film, regi (David O Russell, som gjorde THE FIGHTER), manus baserat på förlaga, samt fyra skådespelarpriser. Nej, jag kan väl inte påstå att filmen är värd alla dessa priser - så bra är inte filmen.

DU GÖR MIG GALEN! lanseras som romantisk komedi, eller romantisk dramakomedi. Drama - ja. Komedi - jodå. Romantisk? Nja. Jag vet inte.
Bradley Cooper noterade jag förstås först när han hade en fast roll i utmärkta TV-serien ALIAS, och därefter gick han och blev filmstjärna i hits som BAKSMÄLLAN och dess sämre uppföljare. Jag hade knappast väntat mig att han en dag skulle Oscarnomineras. Här är han den före detta läraren Pat, som just släppts ut från psyket, där han suttit sedan han gjort sitt bästa för att ha ihjäl sin frus älskare. Pat går på tunga mediciner, har ett minst sagt svajigt humör, och flyttar hem till sina föräldrar, som spelar av Robert De Niro och Jacki Weaver, vilka båda nominerades för Bästa biroller.

Pat vill ha sin hustru tillbaka, vilket verkar omöjligt, men så träffar han Tiffany, som trots sin unga ålder är änka - och som precis som Pat är minst sagt svagig psykiskt sett, och som knaprar piller. En plan för att återvinna Pats hustru tar form, den förvirrade vänskapen mellan Pat och Tiffany fördjupas, han ska hjälpa henne att vinna en danstävling, och jodå, självklart uppstår känslor mellan dem.
Jennifer Lawrence fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Tiffany. Tja, jo, det är hon väl värd. Priset skulle lika gärna ha kunnat gå till de övriga nominerade i kategorin, men jag har inga invändningar. Hon imponerade i WINTER'S BONE, jag minns henne inte alls från X-MEN: FIRST CLASS, hon var lika slätstruken som själva filmen i HUNGER GAMES, men här är hon bra. Kanske är hon lite för ung för att övertyga som änka, men det är ju inte omöjligt. Kan dock tänka mig att en del svenska kritiker kommer att anmärka på att Bradley Cooper är hela femton är äldre än Lawrence. Usch! Men han ger ju intryck av att fortfarande vara rätt ung, så kanske märks det inte.
Russells film innehåller en del roliga scener - men ska jag vara ärlig, och det ska jag, har jag lite svårt att skratta åt det här. Jag vet inte alltid om det är meningen att man ska skratta åt en del incidenter. Jag tycker nämligen att det är lite problematiskt att huvudpersonerna är psyksjuka och går på medicin. Det är ju inte speciellt skojigt - och här skildras det hela förhållandevis realistiskt; de har inga Monty Python-symtom. Pat och Tiffany har en tendens att bli rätt jobbiga; de är högljudda gaphalsar helt befriade från social kompetens, och ibland är de direkt osympatiska. Det är därför jag inte upplever filmen som speciellt romantisk; i en romantisk komedi måste man - även om humorn är sylvass och giftig - kunna identifiera sig- eller sympatisera med huvudpersonerna. I fallet DU GÖR MIG GALEN! får jag ofta lust att slå huvudpersonerna i huvudet med en hammare.

Robert De Niro är rolig som den footballtokige farsan, Chris Tucker är hör och häpna uthärdlig som en av Pats sjukhuskompisar, och bland övriga medverkande hittar vi Julia Stiles och John Ortiz.






(Biopremiär 27/2)