Bio: Money Monster

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
När jag såg Jodie Fosters MONEY MONSTER kom jag att tänka på DVD-utgåvan av John Landis' gamla, fina OMBYTTA ROLLER. Av alla filmer! På extramaterialet till denna berättar nämligen Landis att han, trots att det var han som regisserade, aldrig förstått filmens slutscener på Wall Street. Han förstod-, och förstår fortfarande inte, hur börsen fungerar, vad som händer, varför alla plötsligt tjoar eller blir förbannade. Han är inte det minsta intresserad av penningplaceringar, aktier, fonder, och allt vad det är.
... Och det är inte jag heller. Därför känns utgångspunkten i MONEY MONSTER inte så där jätteangelägen för min del: George Clooney spelar Lee Gates, programledare för ett flamsigt och väldigt amerikanskt TV-program som heter just "Money Monster". Programmet handlar förstås om pengar, och Gates tipsar på ganska barnsliga sätt om hur man bäst investerar för största möjliga avkastning. Programmets inramning påminner om en game show; som ett stort, festligt kasino med extremt höga vinster.

Under en direktsändning smyger sig plötsligt en okänd man in i studion - Kyle Budwell (Jack O'Connell). Han är en ganska vanlig, men rätt misslyckad New York-kille, som lyssnat på ett av Lee Gates' tips. Kyle hade tagit alla sina besparingar samt sin mors arv, och placerat dem i en fond, som omedelbart kraschade och därmed ruinerade Kyle. Kyle tvingar på Gates en bombjacka och programmets inspelningsledare (Julia Roberts) tvingas fortsätta direktsända detta gisslandrama. Samtidigt som polisen omringar TV-stationen, börjar man att luska i vad som hände med fonden - det är något som inte stämmer.

MONEY MONSTER är en hyfsat gedigen thriller. Julia Roberts är aningen bortkastad i sin roll; hon sitter större delen av filmen i ett kontrollrum, men George Clooney, som även producerat, är förstås lika utmärkt som alltid. Men även om det här är robust och välgjort, så kan jag inte påstå att det är speciellt spännande. Vi har sett bättre filmer om gisslandramer, vi har sett bättre filmer om börsen, och framför allt har vi sett bättre thrillers.
Jag måste säga att en intervju på BBC med Jodie Foster om filmen var mer spännande. Journalisten frågade Foster om hon känner till hur mycket Clooney och Robert fick betalt för sina roller, och sedan försökte han pressa Foster på uppgifterna. Hon vägrade svara och sa att det inte hade med filmen att göra. Journalisten log och sa att nu blev det lite tryckt, jobbig stämning. Precis som i filmen. Skådespelarna har inkasserat stora summor pengar för en film om den lilla människan som inte har något alls.

(Biopremiär 3/6)

-->

Bio: Mother's Day

Foton: Ron Batzdorff © 2016 Mothers Movie LLC. All Rights Reserved.
Garry Marshall är mest känd för att ha gjort PRETTY WOMAN, vilken väl får räknas som en klassiker i sin genre. På senare år har karln främst plågat oss med filmer om helgsdagar; de oförklarliga succéerna VALENTINE'S DAY (2010) och NEW YEAR'S EVE (2011). Nu är Marshall tillbaka med ännu en helgfilm: MOTHER'S DAY. En film som lyckas med konststycket att vara ännu sämre än NEW YEAR'S EVE, vilken i sin tur var betydligt sämre en den dåliga VALENTINE'S DAY. Det är verkligen en prestation!
Konceptet är detsamma som tidigare: en lång rad olika rollfigurer introduceras, de har inget med varandra att göra, episoderna ur deras liv berättas omvartannat, och på slutet knyts allt ihop. Temat är förstås att det går mot mors dag, och om man får tro den här filmen är det en dag som i Amerika är lika viktig som jul, nyår och andra högtider. Är den det? Jag vet inte.
Jennifer Aniston spelar Sandy, som är inredningsarkitekt med två söner. Hon är frånskild från barnens far Henry (Timothy Olyphant), som gift om sig med en tjej i 25-årsåldern - något Sandy tycker väldigt illa om.
Kate Hudson är Jesse, medan Sarah Chalke spelar systern Gabi. Jesse har gift sig med en indier och skaffat två barn. Gabi är lesbisk och har gift sig med en kvinna, med vilken hon skaffat en son via spermadonation. Både Jesse och Gabi har ljugit om sina liv för sina konservativa, rasistiska och bonniga föräldrar, som bor i en husvagnspark. Dessutom har Jesse sagt till sin make att hennes föräldrar bor på ett demensboende. Då dyker föräldrarna, som inte träffat döttrarna på flera år, upp för att överraska.
Jason Sudeikis är Bradley, som äger ett gym. Han har två döttrar och sörjer konstant sin hustru, en död marinkårssoldat (Jennifer Garner). Några tanter på gymet försöker ständigt hitta en ny kvinna åt honom.
På en bar jobbar engelsmannen Zack (Jack Whitehall), som har barn med Kristin (Britt Robertson), som absolut inte vill gifta sig. Zack vill bli komiker och ställer upp i en stå upp-tävling i baren. Han tvingas ha sin bebis med upp på scenen och gör därför succé. Kristin berättar att hon är adopterad.
Och så har vi författarinnan och TV-shop-personligheten Miranda (Julia Roberts). Hon har ingen familj alls. Jobbet går före allt.
Sandy råkar springa på Bradley när de båda är och handlar. Sandy uppsöker även Miranda för att söka jobb. Kristin vill gärna träffa sin riktiga mor - och det är precis den vi tror det är. Jennifer Garner medverkar bara i en scen; hon sjunger karaoke och säger "I love you, guys, see you soon!" i en video Bradley alltid tittar på.

En (1) scen är rolig: en av Sandys söner har klätt ut sig till lejon och råkat få på sig dräkten bak och fram, så att svansen står ut som en stor pillesnopp. Men det är allt. Resten av filmen är direkt plågsam. Det är två olidliga timmar. Det är alldeles för sentimentalt. Och de flesta rollfigurerna bor förstås i stora villor och verkar ha väldigt gott om pengar. Det är ju alltid så i den här typen av amerikanska filmer: rollfigurerna ska föreställa "vanligt folk" med "vanliga" jobb, men de bor aldrig i vanliga lägenheter. Om det nu inte är lyxvåningar i centrum.
Enligt en artikel i Variety filmade Julia Roberts sina scener på fyra dagar. Hon fick tre miljoner dollar för besväret - $750 000 per dag. Variety skrev att Roberts fortfarande är en av Hollywoods bäst betalda skådespelerskor, men att hennes namn inte längre drar storpublik.
En person på IMDb skrev att en biljett till MOTHER'S DAY är den perfekta mors dag-gåvan till din mor - om du hatar henne.
Jag instämmer.
Fast damerna bakom mig på pressvisningen skrattade då och då.

(Biopremiär 6/5)

-->

Bio: Secret in Their Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

I min recension av den argentisk-spanska thrillern HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON, som kom 2009 och som vann en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film, skrev jag att jag bara ett par dagar efter att jag sett filmen, började glömma bort den.

Detta innebar att jag när jag slog mig ner i salongen för att se denna amerikanska nyinspelning i regi av Billy Ray (vanligtvis manusförfattare), mindes jag absolut ingenting av originalet. Verkligen ingenting. Först under slutscenerna började jag att känna igen scenariot.

Det turbulenta politiska läget i Argentina 1974 har bytts ut om kalabaliken i USA en kort tid efter den elfte september 2001. Chiwetel Ejiofor spelar FBI-agenten Ray Kasten, som råkat kära ner sig i den nya advokaten Claire (Nicole Kidman), kallas med sin kollega Jessica (Julia Roberts) till en brottsplats i närheten av en moské. En tonårsflicka har hittats mördad - och flickan visar sig vara Jessicas dotter.

Fallet löstes aldrig, men tretton år senare snubblar Kasten över ett nytt spår - han tror sig ha hittat mördaren och vill öppna fallet på nytt. Han återförenas med Claire och Jessica, men motarbetas av sina överordnade, och något verkar inte stämma.

SECRET IN THEIR EYES pendlar mellan 2001 och 2014. När det är 2001 har Nicole Kidman längre hår. När det är 2014 har Chiwetel Ejiofor gråa stänk i håret, medan Julia Roberts är blek, osminkad, och har ful frisyr för att visa hur mycket hon lidit.

I övriga roller syns bland andra Alfred Molina och Michael Kelly, och det Billy Rays film vinner på är skådespearinsatserna. Eftersom jag alltså inte kom ihåg någonting alls av originalet, tyckte jag att handlingen var hyfsat intressant trots allt, och jo, jag hade ju glömt bort den oväntade upplösningen. SECRET IN THEIR EYES är hyfsat spännande, men den blir inte mycket mer än en habil deckare med kända namn i rollistan. Filmen lyfter aldrig och blir något utöver det vanliga.

Å andra sidan var nog originalfilmen bara en habil deckare även den - fast de pratade spanska. Det är ju trots allt som så, att en del får för sig att genrefilm på andra språk än engelska är bättre. Jag har läst en del amerikanska recensioner av svenska Beck- och Wallander-filmer och undrat om skribenterna sett rätt film. De verkar ha varit så fascinerade av att se en svensk deckare, att de fullkomligt missat alla otaliga brister.

(Biopremiär 18/3)

Bio: En familj - August: Osage County

Foton copyright (c) Scanbox

Jag nämner John Wells' EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY (snacka om otymplig svensk titel) som hastigast i min recension av NEBRASKA. Jag såg den här alldeles innan Alexander Paynes film och de är likartade på så sätt att de är dramer om medelålders - och äldre - människor som träffas på den amerikanska landsbygden och har tunga karaktärsskådespelare i huvudrollerna. Men där slutar väl egentligen alla likheter.

EN FAMILJ bygger på en pjäs av Tracy Letts (namnet till trots en man), som har spelats även på svenska scener, och inleds med att Beverly Weston går och dränker sig - vilket är synd, eftersom han spelas av Sam Shepard. Således försvinner Shepard ur handlingen redan efter några minuter. Meryl Streep är Beverlys fru Violet - cancersjuk, kedjerökande och pillerknaprande. Hon är dessutom ett riktigt fett asshole. Parets Westons tre döttrar Barbara (Julia Roberts), Ivy (Julianne Nicholson) och Karen (Juliette Lewis) med familjer anländer för att trösta Violet och ta reda på vad som egentligen hände med Beverly.

Nu är förstås detta inte vilken familj som helst. Det är en dysfunktionell familj. Så klart. Det handlar om neurotiska kvinnor som gafflar och bråkar och till och med slåss med varandra - den hyfsat avskyvärda Barbara (Roberts försöker sätta rekord i att säga "fuck") kastar sig över Violet. Ivy är vek och ogift, medan Karen är en typisk white trash-brutta. Männen spelas av Chris Cooper, Ewan McGregor och Dermot Mulroney, medan Abigail Breslin är Barbaras marijuanarökande dotter, och Benedict Cumberbatch dyker upp som en kusin.

Det är absolut inget fel på skådespelaruppsättningen, och det det är väl de som gör att jag kan se på den här filmen. För egentligen är jag förbannat trött på sådana här filmer; berättelser om dysfunktionella familjer - och framför allt på neurotiska kvinnor som skriker och bråkar oavbrutet. I stort sett alla rollfigurerna i EN FAMILJ är osympatiska. I början av filmen anställer Beverly en tystlåten indiankvinna som ska sköta om den sjuka och besvärliga Violet. I en scen får denna indian nog, tar en spade och går ut och slår ner en av rollfigurerna. Jag önskade att hon skulle klippa till alla med spaden.

Men det är inte bara mörker. Bitvis är filmen lite rolig - och det skrattades en del på pressvisningen. Vissa bitska repliker är roliga och i en scen knycker Julia Roberts Dr Albans repliker ur SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA. De ska äta havskatt till middag och Barbara skriker "Eat the fish! Eat the fish! Eat the fish! EAT THE FUCKING FISH, BITCH!".

Och det är ju lite kul.

Streep och Roberts är Oscarnominerade för sina insatser, men till skillnad från NEBRASKA är inte detta en film jag vill eller kommer att se om.

(Biopremiär 28/2)

Bio: Spegel spegel

Foton copyright (c) Nordisk Film
2012 ser ut att bli Snövits år. The Year of Snow White. Ett faktum som förstås känns betydligt mer udda än de år då det kom två vulkanfilmer eller två meteorfilmer. Snövit? Av alla ämnen? SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN med Kristen Stewart är troligen den av storfilmerna flest ser fram emot; tydligen något slags actionversion. Våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum har redan släppt låg-lågbudgetfilmen GRIMM'S SNOW WHITE direkt på DVD (en film de lyckades anlita Jane March till). Jag tycker mig ha sett fler kommande B-filmer listas, men först ut av storfilmerna är IMMORTALS-regissören och Fantomens ärkefiende Tarsem Singhs barnvänliga SPEGEL SPEGEL.
... Och det här är en film det är fruktansvärt svårt att recensera. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jasså, på så sätt? Är det för att den är konstig? Väldigt komplicerad? Väldigt ojämn?
Nej.
I Sverige biovisas Singhs film dubbad till svenska. Och nej, originalversionen visas inte alls.
Jag kan ta animerade filmer som dubbats till svenska. Visst förlorar de alltid på dubbningen, men det handlar trots allt om tecknade figurer. Och vissa av de där live action-filmerna med talande djur och fantasifigurer som också dubbats; SCOOBY-DOO, GUSTAF, SMURFARNA; det är illa, men jag kan härda ut.
Men den här filmen? Med Julia Roberts som den elaka drottningen? Nej, det funkar inte alls. De svenska rösterna förstör hela filmen! Dubbningen drar ner helhetsintrycket så kraftigt, att jag jag inte kan bedöma filmen. Herregud, jag vet ju hur Roberts låter, hur hon brukar fälla sina repliker! Jag kan se på hennes spel, mimik och läpprörelser hur hon tolkar den här rollen. Hon ser ut att ha kungligt roligt i rollen och levererar sarkasmer med glimten i ögat. Repliker som inte stämmer alls med den svenska versionens tantröst, som Anna Von Rosen står för.

Än värre är det med övriga röster. Elina Ræder dubbar Phil Collins dotter Lily Collins, som gör Snövit - och pratar med en konstig, halvviskande röst. Halvviskar gör även prinsen, Armie Hammer, som dubbas av Jacob Stadell. Det är fruktansvärt och distraherande. Det enda jag gillar med dubbningen, är att en figur som heter Brightson har döpts om till Bengtsson!
Nå, men vad handlar filmen om? Tja, jag har inte originalsagan - eller Disneys film - i färskt minne, men efter att Den Snälle Kungen (Sean Bean) och hans fruga fått en dotter, dör frugan. Kungen gifter om sig med Den Vackraste Kvinnan i Världen (Roberts), men när kungen lämpligt försvinner i den hemska skogen, tar hustrun över och blir en elak drottning, medan Snövit växer upp inlåst i slottet.
Folket lever i fattigdom, drottningens spegelbild hävdar att Snövit är vackrast, drottningen blir vred och beordrar Bengtsson att döda Snövit, men han låter tösabiten rymma i skogen. Där träffar hon på sju dvärgar, som inte jobbar i en gruva - nej, de är rövare, och de bor i skogen eftersom drottningen inte vill ha fula människor i byn, där de sju förr hade respektabla jobb. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej de heter Krubb och Varg och Napoleon och annat som inte är så kul.
Jo, och så har vi förstås en jönsig prins som inget annat vill än att hitta en prinsessa i nöd så att han kan vara lite ridderlig. Han träffar Snövit på en bal innan hon försvinner och blir störtförälskad, men drottningen vill gifta sig med prinsen, eftersom hon är pank och han är rik.

SPEGEL SPEGEL ser fantastisk ut. Scenografi, kostymer och effekter är riktigt bra; överdådigt, aningen surrealistiskt, ibland finns här drag av Bollywoodfilm - vilket inte är konstigt, eftersom Bollywood är inblandat i produktionen. Eftersom detta är en modern film, är inte Snövit heller den gamla vanliga, väna och veka flickan; dvärgarna tränar upp henne till en rövare som kan både slåss och fäktas. Däremot är prinsen en tvålfager klant som hela tiden råkar illa ut.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen går hem hos barn; vissa scener är skojiga, det är mycket fysisk humor, en del våldsam humor, filmen är grann att titta på, och när drottningen ska förgifta prinsen tar hon fel drog, så att han börjar bete sig som en hundvalp - det borde få telningarna att kissa på sig av skratt.
Men som sagt: dubbningen sabbar allting. Jag hade svårt att koncentrera mig på handingen. Drottningens karaktär går helt förlorad. Det vore onekligen roligt att ge många dvärgar i betyg till en film med så här många dvärgar.
Jag får väl göra så här: jag gissar hur bra jag skulle tycka att filmen är på engelska. Och då gissar jag på det här betyget:

(Biopremiär 30/3)

Bio: Det är aldrig för sent, Larry Crowne

Foton copyright ©2011 Universal Pictures. All Rights Reserved.
Avdelningen för tillkrånglade svenska filmtitlar. Den här filmen heter förstås bara LARRY CROWNE i original.Varför man fått för sig att kalla den DET ÄR ALDRIG FÖR SENT, LARRY CROWNE på svenska begriper jag inte. Det är väl ingen som orkar säga hela titeln? I synerhet inte vid biljettluckan.
Den här filmen hade premiär dagen efter att Malmö Filmdagar avslutats och pressvisades inte. Därav denna aningen försenade recension; jag kom inte iväg att se den förrän igår.
LARRY CROWNE är Tom Hanks andra film som långfilmsregissör efter THAT THING YOU DO, som kom 1996. Förutom dessa filmer, har Hanks regisserat avsnitt av en handfull TV-serier. Och vad har jag att säga om Tom Hanks? Inte så mycket.
Jag har varit på några presskonferenser med Tom Hanks, den för LADYKILLERS (bröderna Coens sämsta film?), den för DA VINCI-KODEN och kanske någon till jag glömt bort. Dessa presskonferenser har varit betydligt roligare än filmerna. Hanks var uppsluppen och spjuveraktiv, och det blev inte sämre av att en söt liten kinesisk journalist ställde de mest bisarra frågor och ville ha afischen till TURNER & HOOCH signerad.
Men jag kan inte påminna mig att jag sett så många bra filmer med Tom Hanks. Förutom SVENSEXAN. Visst, jag blev nog lite förtjust i YOU'VE GOT MAIL, vilket jag inte hymlar med, och självklart gillar jag DEN GRÖNA MILEN - men i övrigt är det mest slätstrukna historier Hanks dyker upp i. Han har hunnit bli 55, men har varit gubbe rätt länge nu. Han har ofta en tendens att darra på underläppen och titta med hundögon och fläska på med sentimentalitet.
Julia Roberts, däremot ... Hon har fortfarande ett leende som kan göra mig knäsvag. Men hon har väl inte heller gjort något vettigt på väldigt länge. LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET - argh! VALENTINE'S DAY - urk!

... Och numera verkar det som att Hanks och Roberts har svårt att sälja en film på sitt namn. För tio-femton år sedan hade Julia Roberts namn stått först i rollistan till den här filmen. Fast det är ju klart. Roberts är i min ålder - och när jag såg LARRY CROWNE bestod publiken av medelålders människor. Rätt skönt, då slipper man pratande, SMS:ande ungdomar som hela tiden kutar ut på dass.
Men så är den här filmen också en film som främst riktar sig till medelålders människor. Och för att komma med ett snabbt och trist omdöme: det här är en trevlig film. Varken mer eller mindre.
Tom Hanks är titelpersonen, som efter att i flera år jobbat på ett varuhus får sparken, de måste skära ner. Orsaken till att just han kickas beror på att han saknar högskoleutbildning. Erfarenhet räknas inte.

Efter att ha sökt några jobb utan att få dem, och tvingats sälja av sina ägodelar, beslutar Larry sig för att läsa några kurser på college. Där hamnar han på en kurs i muntlig framställning, ledd av den sura, ointresserade miss Tainot (Roberts), som är otroligt trött på sitt jobb och på sin porrsurfande man.
En ung tjej i klassen tar sig an Larry och stylar om honom och hans hem, hon kallar honom "Lance Corona", eftersom det låter coolare (och förvirrande - det låter som om han kallas Landskrona), och snart har gamle Larry blivit en ny man. Och självklart bär det sig inte bättre än att han råkar mjuka upp den tvära miss Tainot, de flörtar, och tja, de för förstås ihop det. Hade ni förväntat er något annat?
Mer än så här är det inte. Det är ingen historia man minns, ingen film att komma ihåg, och jag kan inte låta bli att irritera mig när filmen går mot sitt slut, och alla Tainots elever, vilka först var motsträviga, har blivit mästare på muntlig framställning i bästa Hollywoodklass.
Men som sagt: det är småtrevligt. Filmen vinner en hel del på små biroller. Wham Bam Pam Grier (som nästan blivit oigenkännlig) spelar miss Tainots kollega, George Takei är fullkomligt fantastisk som märklig ekonomiprofessor, och Cedric the Entertainer är Larrys granne som driver lumphandel. Bryan Cranston, som vi snart får se i den lysande DRIVE, är kul som herr Tainot.
Tom Hanks, som även skrivit manus tillsammans med Nia Vardalos, gör vad han ska, varken mer eller mindre. Därmot får Julia Roberts chansen att vara rolig, vilket hon är, och ja, hon har fortfarande ett leende som får mig att smälta.
Sicken en!

(Biopremiär 2/9)

Bio: Lyckan, kärleken och meningen med livet

Foton copyright (c) Sony Pictures

LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET - snacka om lång, omständlig titel som är omöjlig att komma ihåg. I original heter filmen, liksom bästsäljarboken den bygger på, EAT, PRAY, LOVE. I USA hade filmen premiär samma dag som THE EXPENDABLES. Ni minns väl den där hemgjorda trailern "A Call to Arms" som gick ut på att man skulle se den manliga actionfilmen istället för tösafilmen med Julia Roberts. Folk lydde och LKOMML drog inte in så mycket stålar.

Men nu är det här inte en tösafilm.

Nejdå.

Det här är en kärringfilm.

Boken - och filmen - är visst ett slags självbiografi, men någonstans känns det som om filmen handlar om Julia Roberts likamycket som författarinnan/rollfiguren Liz Gilbert. Roberts har ju konverterat till buddismen eller vad det nu var.

Liz Gilbert är gift men olycklig i sitt äktenskap. Hon känner att hon måste förverkliga sig själv. Hon skiljer sig. Hon får ihop det med en yngre skådis spelad av James Franco, men det funkar inte. Liz måste åka Jorden runt och äta, älska och bli hällörad.

Hon åker till Italien, där hon umgås med en svenska som spelas av Tuva Novotny. Sedan åker hon till Indien, tror jag det var, men jag minns inte så noga. Och så hamnar hon i Bali. Hon mediterar och har sig och träffar den spirituelle Javier Bardem, som är den man hon alltid letat efter.

Det är väl i princip vad som händer - och då varar filmen en bra bit över två timmar. Det är som att se ett nummer av Amelia på stor duk. Självfallet har jag inte läst boken, men eftersom den sålde multum världen över, måste de uppenbarligen ha något folk - läs: kvinnor - attraheras av. Liz är en sökare. Filmen riktar sig förstås till samma publik, men jag vet inte riktigt vem som verkligen kan uppskatta det här. Mer än fruntimmer som håller på med samma grejor som Liz och tycker att Bardem är en läckerbit.

Vi andra tycker att LKOMML är mördande tråkig. Den håller på i en evighet och det händer inte speciellt mycket. Filmen är inte rolig, inte spännande, inte romantisk. Men jag är ändå generös och ger Ryan Murphys film en tvåa i betyg. Den är väldigt tjusig och har härliga miljöer. Och så är Julia Roberts fortfarande Julia Roberts. Hon har trots allt något oemotståndligt över sig. Hon är fortfarande lika snygg och charmig. Ljuvliga Roberts, som hon kallas. Och Novotny? Tja, hon gör ju inte bort sig. Men hon är allt blek bredvid Roberts.

(Biopremiär 1/10)

Bio: Valentine's Day

Foton copyright © Sandrew Metronome
Jag noterade att Malmborgs har ställt upp ett bord fullt med hjärtformade chokladkartonger och annat godis inför Alla Hjärtans Dag. Men hur är det egentligen - är detta en stor högtid i Sverige? Jag har alltid inbillat mig att detta främst är en amerikansk högtidsdag. Själv associerar jag främst till skräck när jag hör talas om Valentine's Day. Två versioner av MY BLOODY VALENTINE och den rätt ruttna VALENTINE.
Garry Marshall, som gjorde PRETTY WOMAN, är tillbaka med ännu ett stort kärleks-
epos. Förvisso har jag aldrig varit så förtjust i PRETTY WOMAN, som jag bara sett en gång, men annars är jag ofta rätt svag för romantiska komedier - i synnerhet NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL.
VALENTINE'S DAY är trots komiska inslag mer ett kärleksdrama än en romantisk komedi. Och filmen är mer än ETT drama: Marshall verkar ha satsat på att göra den ultimata kärleksfilmen. LOVE ACTUALLY och usla SÅ OLIKA försöka berätta flera kärlekshistorier parallellt. Marshall fläskar på ännu mer, med så många parallellhistorier att det är svårt att minnas alla så här efteråt.
Jennifer Garner är kär i stilige läkaren Patrick Dempsey, som visar sig vara gift. Blomsterarrangören Ashton Kutcher friar till Jessica Alba, men är han inte egentligen kär i sin bästa kompis Garner? Garners kompis Jessica Biel är ensam och hatar Alla Hjärtans Dag, men hur är det, Valentinhatande sportreportern Jamie Foxx på jobbet är kanske inte så dum ändå?
Anne Hathaway jobbar för Queen Latifah, men extraknäcker med att sälja telefonsex, något hon måste dölja för sin nye kille. Hector Elizondo och Shirley MacLaine har levt ihop i 50 år utan strul (eller?) och är passionerade, medan 18-åriga barnvakten Emma Roberts vill ligga med sin kille Carter Jenkins innan de börjar på college - och Elizondos och MacLaines lillgamla barnbarn Bryce Robinson vill skicka blommor till en tjej han är kär i. Ensamme sporthunken Eric Dane vet varför han är ensam och olycklig, och på ett flygplan har Bradley Cooper hamnat bredvis militären Julia Roberts - i verkliga livet faster till Emma Roberts. Taylor Swift och Taylor Lautner hånglar loss på en idrottsplats. Kathy Bates är i det närmaste statist.
Har jag glömt några trådar? Säkert.
Problemet med VALEN-
TINE'S DAY är att det blir alldeles, alldeles för mycket. Samtliga historier är för korta och rumphuggna. Ett par är riktigt bra och hade förtjänat egna filmer. Julia Roberts, som är med för lite, äger varenda scen - men så är ju hon superproffs på sådant här. Anne Hathaway är jättebra, och Jessica Biel är kul när hon knarkar choklad. Jennifer Garner har en fantastisk scen där hon konfronterar Dempsey på en restaurang, och så blir det lite tokiga upptåg när Carter Jenkins klär av sig naken och spelar gitarr.
Annat är minsdre bra. Lillkillen som är kär känns bara som ännu en äcklig Hollywoodunge; en 50-årig dvärg. Så beter sig inte småpojkar, killar i hans ålder gillar monster och Spindelmannen och är rädda för tjejbaciller. Jessica Alba är förvisso otroligt söt, men väldigt blek, och den där TWILIGHT-fånen Lautner (som faktiskt fyller 18 idag) ser ju rätt ding ut.
Man har även försökt klämma in alla möjliga former av relationer för att vara alla till lags. Förutom vanliga hetero-
förhål-
landen, blir det bögrom-
ans, kärlek mellan svart och vit och kärlek mellan äldre människor. Jag saknar lesbisk kärlek (hade kunnat bli bra duschscener) och kärlek mellan folk med amputerade kroppsdelar. Fast det dyker upp en utvecklingsstörd tjej i rullstol under tre sekunder.
Anrättningen blir också för sentimental, för sockrad och - om uttrycket tillåts - för amerikansk på ett sliskigt Hollywoodsätt. Om Marshall koncentrerat sig på de bra historietrådarna hade slutbetyget blivit högre. Som det är nu blir det mest en romantisk pyttipanna. Men töser kommer väl att gilla det här ändå.






(Biopremiär 12/2)

Bio: Duplicity

För några veckor sedan figurerade DUPLICITY i de där vadslagningsspalterna i diverse tidningar. Tydlingen kunde man spela på filmen. Julia Roberts har inte medverkat i en film som spelat in 100 miljoner dollar på hur många år som helst. Kommer DUPLICITY att göra detta?

Nej. Det finns inte en chans i helvete att DUPLICITY, av Tony Gilroy, mannen som gjorde MICHAEL CLAYTON, kommer att spela in så mycket pengar. För trots stjärnorna Roberts och Clive Owen och vissa drag av kärleksfilm, är detta ingen regelrätt publikfilm. Filmen är alldeles, alldeles för omständlig och utdragen för att gå hem stort. Roberts är CIA-agent och Owen MI6-dito. De träffades i Dubai 2005, och efter att ha haft sex, drogade Roberts Owen och genomsökte hans hotellrum - något han aldrig kunde komma över. 

Han har dessutom gott och blivit förälskad i denna kvinna han inte kan lita på. Några år senare träffar de på varandra igen - det visar sig att hon är hans hemliga kontakt ute på ett uppdrag. De bråkar men blir förälskade. Därefter börjar det handla om en hemlig formel agenterna är på jakt efter, och de kära och tjusiga agenterna börjar sätta vissa andra planer i verket. Nu låter ju detta rätt kul och intressant; som en actionbefriad MR & MRS SMITH, ungefär - romantik och äventyr och lite humor. Men så är det inte. För DUPLICITY är inte speciellt romantisk. Och den är inte speciellt rolig. Och den är inte det minsta spännande. 

Som jag skrev ovan: det här är bara omständligt - på alla sätt. Handlingen är tillkrånglad, huvudpersonernas relation är tillkrånglad, och framför allt är berättartekniken tillkrånglad med något slags märklig och ganska omotiverad flashbackteknik. Visst finns här en hel del positiva inslag. Det är trevligt att återse Julia Roberts. Paul Giamatti är med! Han är ju alltid bra. Och så har vi Clive Owen - mannen som aldrig blev Bond, och därför verkar vara ... Bond i alla filmer han medverkar. I DUPLICITY är han en alldeles utmärkt James Bond. Och han är ju en redig karl och en synnerligen cool snubbe. 

Vidare har filmen ett utmärkt foto och emellanåt blir det split-screen, bara en sådan sak! Men som helhet är det här långt (125 minuter), småtrist och jag hörde faktiskt snarkningar under pressvisningen. En av filmens stuntmän heter förresten Roy Andersson. Stavat just så.  

 

(Biopremiär 29/5)