Visar inlägg med etikett Jules Verne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jules Verne. Visa alla inlägg

torsdag 8 mars 2012

Bio: Journey to the Mysterious Island

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Bättre sent skjuter ingen hare, eller hur man nu säger. JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND hade premiär en onsdag, pressvisades inte, och först nu har jag lyckats se filmen, som med tanke på den fåtaliga publiken redan verkar ha gjort sitt.
Jag har nästan inga minnen alls av filmen RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D, som jag recenserade 2009, en text ni kan läsa här. Jag kommer bara ihåg att detta var en familjefilm med Brendan Fraser och att den var väldigt löst baserad på Jules Vernes bok - och att den inte var något vidare.
Den här uppföljaren har fått behålla sin engelska titel ... nästan, i alla fall. För i original heter filmen JOURNEY 2: THE MYSTERIOUS ISLAND. Fråga mig inte varför man gjort denna lilla ändring i titeln. Den här gången är Brendan Fraser väck, men Josh Hutcherson är tillbaka som sonen Sean Anderson, som nu bor med sin morsa och sin nya styvfar Hank, spelad av Dwayne "The Rock" Johnson.
Sean är något av ett problembarn, men så mottar han ett hemligt, kodat radiomeddelande från sin försvunne farfar (Michael Caine), svaret står att finna i Jules Vernes böcker, och tillammans med den gamle milikrigaren Hank dechiffrerar Sean meddelandet. Farfadern har hittat Den hemlighetsfulla ön från Vernes roman! Den finns på riktigt! Och nu befinner sig farfar där.
Hank och Sean reser till en söderhavsö, och där anlitar de en helikopterpilot (Luis Guzmán) och dennes söta dotter i Seans ålder (Vanessa Hudgens) för att flyga ut till ön ingen tror existerar. De hamnar mitt i världens oväder och kraschar på, just det, Den hemlighetsfulla ön. Där träffar de på miniatyrelefanter och jätteinsekter, innan de hamnar i nöd och räddas av den excentriske och jovialiske farfadern, som byggt sig en lyxbungalow.
De fem undersöker ön, de hittar märkliga och mystiska platser, men så konstaterar Hank att ön kommer att sjunka när som helst. Enda sättet att komma därifrån är att hitta Nautilus, kapten Nemos ubåt.
Jag är alltid skeptiskt till filmer från Walden Media. Detta bolag tillhör nämligen den kristna högern i USA. Men - jag tvingas konstatera att JOURNEY är en överraskande trevlig film. Till skillnad från många andra, liknande familjefilmer, förolämpar den inte sin publik. Det här är ett rakt och fantasieggande matinéäventyr utan alltför många pekpinnar, och kväljande sentimentalitet saknas helt. Det är underhållande och roligt, säkert även spännande om man är under tio, de medverkande verkar ha kul, och The Rock, som även producerat, bjuder verkligen på sig själv när han både sjunger och spelar ukulele. Filmen är i 3D, och till skillnad från till exempel JOHN CARTER, får man mycket 3D för pengarna, och jag duckade faktiskt vid ett tillfälle.
Avslutningsvis måste jag nämna att jag minns vissa fragment av en spansk-fransk-italiensk TV-serie från 1973 med Omar Sharif som kapten Nemo. Som liten gosse var jag väldigt fascinerad av denna serie, och det vore kul att se om den. Först som vuxen såg jag filmversionen från 1961; den med charmiga effekter av Ray Harryhausen.






(Biopremiär 29/2)

onsdag 14 oktober 2009

Bio: Upp

Så har då äntligen Russ Meyer uppmärksammats av den stora allmänheten. Pixar har nu tagit Meyers gamla kultrulle UP! från 1976 och gjort en datoranimerad familjefilm av den, och det är ingen hejd på framgångarna.
Nä, nu ljuger jag ju så det visslar om det! Pixars UPP har ingenting med Meyers film att göra. Om det är synd eller inte låter jag vara osagt.
I annonserna för UPP står det att en eller flera amerikanska tidningar
kallat UPP den roligaste filmen hittills från Pixar. Nej, det stämmer inte. MONSTERS, INC. är den roligaste Pixarfilmen. HITTA NEMO är också roligare än UPP.
Men Pixar ligger ju bakom en rad filmer som inte alls är speciellt roliga. BILAR tyckte jag var ett uthållighetstest. RÅTTATOUILLE var mer animationsmässigt imponerande än kul. WALL-E tyckte jag bara var pretentiös och trist.
Även om nu UPP inte är den roligaste Pixarfilmen, så är det definitivt en av de bästa. Framför allt om man tillhör den vuxna delen av publiken, vilket vi ju gör både du och jag.
UPP är filmen Walter Matthau aldrig gjorde. Den grinige gamle huvud-
personen Carl Fredrick-
sen, 78, påminner nämligen väldigt mycket om Matthau. Fast det är Ed Asner som gör hans röst (i varje fall om du ser originalversionen), så det är ju nästan lika bra som Matthau.
Mr Fredricksen bor ensam i ett gammalt hus mitt i den gigantiska storstaden. Hans fru, som han lärde känna som liten pojke, har gått bort, och parets liv skildras i strålande sekvenser; hur de inspirerade av en berömd pilot skulle bli äventyrare och leta upp ett visst vattenfall i Sydamerika. Fredricksens planerar och sparar hela livet för att en dag lyckas, men resan blir aldrig av.
Nu ska Fredricksens hus rivas. Men då gör den lille gubben något oväntat! Han har låtit blåsa upp tusentals ballonger fästade i taket, och då lyfter kåken och seglar iväg.
...Det är bara det att Fredrick-
sen inte är ensam. Han har av misstag även fått med sig åttaårige Russell, en tjock liten pojkscout. Tillsammans driver de söderut, och minsann om de inte hamnar vid just det där vattenfallet i Sydamerika. I detta okända land träffar de även på en konstig jättefågel, talande hundar - och den gamle hjältepiloten som en gång fick Fredricksen att tänka i de här banorna.
Jag tycker mycket om UPP. Jag gillar den känsliga skildringen av paret Fredricksens liv i början; det är skickligt, roligt och rörande, och gör att Carl känns som en person av kött och blod. Och jag gillar verkligen äventyren i Sydamerika, eftersom de får mig att tänka på Jules Verne och retro-science fiction. Glömda världar, galna vetenskapsmän, tjusig design.
UPP är ännu en film i 3D, men den bygger inte speciellt mycket på att saker ska flyga ut i publiken. Här handlar det främst om att skapa ett rum, och det funkar utmärkt. I synnerhet som filmen till större delen är en lugn och återhållsamt berättad historia.
Om nu småungar uppskattar en lugnt berättad film om en grinig 78-åring vet jag inte, men alla vi andra lär säkerligen göra det.





(Biopremiär: 16/10)