Bio: The Fabelmans

Foton copyright (c) Nordisk Film

BABYLON förra veckan, THE FABELMANS denna vecka. Två filmer om film och filmskapande. Två olika sidor av samma mynt. En film där Hollywood är ett brinnande inferno och där alla människor är svin, en film där filmkonsten framställs som magisk och Hollywood som en drömfabrik.

Det är inte utan att jag blev lite besviken på THE FABELMANS. Den var inte riktigt vad jag trodde den skulle vara. Jag hade inbillat mig att det här skulle handla om Steven Spielbergs tidiga år som filmare - professionell filmare, alltså. Men den här filmen handlar om Steven Spielberg - rättare sagt: om hans alter ego Sam Fabelman - som barn och tonåring, innan han får jobb i Hollywood. 

Jag har aldrig intresserat mig för Steven Spielberg. Han är alldeles för stor, berömd och mainstream för att jag ska tycka att han är intressant. Jag har aldrig läst böcker om honom, och jag vet egentligen inte så mycket om honom, mer än att han ansågs vara ett underbarn på 1970-talet, och att han gjorde några bra filmer på 70- och 80-talen. Han ger ett tråkigt intryck i intervjuer och det är sällan jag gillar hans ofta smetiga filmer.

THE FABELMANS inleds med att Steven Spielberg själv pratar till publiken och introducerar sin film. Han säger att det är hans mest personliga film. Därefter hoppar vi till 1950-talet, och Mitzi och Burt Fabelman (Michelle Williams och Paul Dano) tar med sin lille son Sam (Mateo Zoryan) på bio för första gången. Sam är rädd, men Burt förklarar vad film är för något och hur det fungerar. De ser THE GREATEST SHOW ON EARTH och Sam blir hänförd, i synnerhet av en tågkrasch.

När de kommer hem igen visar det sig att deras hem är fullt av TV-apparater. Varför förklarade Burt hur film funkar när de nu har TV hemma? Pågen måste väl ha sett film på TV?

Sam vill återskapa tågscenen, vilket han gör med hjälp av sin modelljärnväg och familjens smalfilmskamera. Han blir besatt av att göra film. Han gör filmer med sina syskon i rollerna.

Burt jobbar med datorer och får nytt jobb i Arizona, dit han flyttar med familjen. Burts kollega och bäste vän Benny (Seth Rogen) flyttar med. Sam blir tonåring och spelas av Gabriel LaBelle. Han fortsätter att göra film med sina kompisar, projekten blir alltmer ambitiösa. Det är film han vill ägna sig åt. men hans far tycker att han ska utbilda sig och skaffa ett riktigt jobb. Sams mormors bror, en excentrisk och märklig gubbe folk är rädda för, och som spelas av Judd Hirsch, dyker upp som en vis man i några scener och säger att Sam måste följa sina drömmar och bli den han vill bli, eller hur det nu var.

Större delen av THE FABELMANS handlar inte om Sams filmskapande. Istället handlar det om Mitzis och Burts förhållande - om familjehemligheter och traumatiserande händelser som präglar Sams uppväxt. Det handlar även om hur den tonårige Sam, som är jude, mobbas och plågas av judehatande killar på skolan.

Jag hade alltså förväntat mig en film där vi får se unge Sam göra små TV-filmer, och träffa intressanta och fascinerande människor i branschen i sin strävan efter att slå igenom och bli något stort. Men istället får vi ett "vanligt" drama om en familj med problem, följt av ett förvånansvärt banalt mobbingdrama. Det känns som om vi sett allt förr - åtskilliga gånger. Hur passa nära sanningen, det vill säga Spielbergs eget liv, det hela ligger vet jag inte. Händelserna har säkert format Spielberg och hans konstnärskap.

Filmen blir lite rolig när Sam möter kärleken i form av en kristen flicka som tycker att Jesus är dödsläcker. I övrigt är filmen alldeles för sentimental för min smak. Filmens barn och ungdomar känns lillgamla och pratar på ett tillgjort sätt. 

Bäst i hela filmen är David Lynch i en väldigt liten roll. Jag önskar att filmen handlade om honom istället. THE FABELMANS slutar just som den börjar bli intressant.

Filmen är väl okej, men i slutändan är det här bara ett drama i mängden, den sticker inte ut. Emellanåt blir den till och med lite småtråkig. Tycker i alla fall jag, och på den här sidan är det jag som tycker.

  

 

 

 

(Biopremiär 3/2)

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.

UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.

Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.

(Netflixpremiär 31/1)

Bio: Independence Day: Återkomsten

Foton copyright (c) Twentietn Century Fox
Aningen scen recension, eftersom den här både pressvisades och hade biopremiär när jag var bortrest, men här kommer den!
Jag såg INDEPENDENCE DAY på bio 1996. När filmen senare släpptes på video bar det sig inte bättre än att Twentieth Century Fox blev lite sura på mig. Jag fick kassetten hemskickad - i fullscreenformt, det vill säga pan & scan (ungdomar: fråga era föräldrar vad detta var!). På den tiden hade jag en videospalt i Expressen, och i denna klagade jag på den fula videoversionen, eftersom man bara såg halva filmen. Men jag lade även till något om att filmen inte är bra. Detta gillade inte Fox. Eftersom de tydligen visste att jag skulle skriva om INDEPENDENCE DAY, hade de köpt stort annonsutrymme för videosläppet - alldeles intill min spalt.
Jag har inte sett INDEPENDENCE DAY sedan den kom på video. Jag har i en dryg månad väntat på att en ny jubileumsversion på Blu-ray ska anlända, men den dröjer märkligt länge. Det hade varit kul att se om filmen innan jag såg denna lika senkomna som onödiga uppföljare (det är väl ingen som spänt suttit och väntat på en del två?). Jag minns nämligen nästan ingenting alls av den första filmen, mer än att den var lite kul i sin dumhet, fånighet och patriotism - och förstås att rymdvarelsernas datorer var kompatibla med Apple (inte så konstigt egentligen, jag har alltid tyckt att Apple är ett ondskefullt företag).
Den tyske regissören Roland Emmerich har mer eller mindre specialiserat sig på katastroffilmer av olika slag; massdestruktion i kubik - men när jag tittar på hans filmografi slår det mig att karln inte gjort en bra film sedan UNIVERSAL SOLDIER, som kom 1992.
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN är en påfallande slapp film. Allting känns oinspirerat, allting går på halvfart, och det är nog ännu dummare än förra gången. Jag tycker att det är lite kul och intressant att att händelserna 1996, då onda aliens attackerade jorden, lett till att man glidit in i en paralllell tidslinje. Mänskligheten har tagit till sig den utomjordiska teknologin, och har bland annat byggt avancerade farkoster och rymdskepp.

Bill Pullman är tillbaka som den nu före detta presidenten Whitmore. Han går med käpp och är lite galen - han tjatar om att rymdvarelserna ska komma tillbaka. Han har så rätt. De anfaller den fjärde juli - de kommer i ett nytt, ännu större moderskepp, och de är ännu fler än förra gången. Tyvärr kan de inte anlita Will Smith som Steven Hiller den här gången - han är nämligen död. Han omkom i en flygolycka, delvis orsakad av ungtuppen Jake (Liam Hemsworth). Steven Hillers son Dylan (Jessie T Usher) är sur på Jake för detta. Givetvis tillhör Jake och Dylan de piloter som tillsammans måste bekämpa rymdvarelserna. Jake har förresten ihop det med Whitmores dotter (Maika Monroe).
Jeff Goldblum är tillbaka som David Levinson, och i vanlig ordning är det han och ett par andra excentriska vetenskapsmän som kommer på hur hotet från rymden ska stoppas. London hinner gå under, USA håller så smått på att förintas. Kommer de att lyckas? Kommer ex-president Whitman att åter sätta sig bakom spakarna i ett plan? Kommer den nye presidenten att hålla ett tal som går ut över hela världen, i vilket han uppmanar alla människor oavsett hudfärg och religion att be för att de amerikanska soldaterna ska lyckas?
INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN må vara maffig och full av destruktionsorgier, men den är även rätt tråkig, tjatig och irriterande fånig. Jag skulle sätta en etta i betyg om det inte vore för Jeff Goldblum och Judd Hirsch som far och son Levinson. Det är alltid trevligt att se dessa fina skådisar, och de tillskänker filmen lite humor och distans.
Charlotte Gainsbourg spelar Goldblums forskarkollega, Vivica A Fox i tantfrisyr medverkar i ett par scener innan hon trillar ut ur en helikopter, och den nyligen bortgångne Robert Loggia dyker upp som general. Filmen är tillägnad hans minne. Jag vill hellre minnas honom från andra filmer än den här.

(Biopremiär 29/6)

DVD: Mupparna

MUPPARNA (Disney)

Det är en smärre skandal att James Bobins MUPPARNA fuskades bort på bio i Sverige. Den fick biopremiär - men bara i Stockholm. Kanske även i Göteborg, det vet jag inte, men här nere i de mer civiliserade trakterna lyste den med sin frånvaro på biodukarna. Och det är synd. MUPPARNA fick väldigt bra kritik i USA och det är en mycket rolig film.

Jason Segel var inblandad i manuset och spelar den ena huvudrollen som Gary, vars bäste vän heter Walter och är en mupp (fast det vet han inte om). Inte nog med det, Walter bor hemma hos Gary. När de två vännerna växte upp fick Walter alltid lida eftersom han var så kort - men när han en dag upptäckte THE MUPPET SHOW på TV förändrades hans liv. Han blev besatt av Mupparna - en besatthet som hållit i sig.

Amy Adams är Garys fästmö Mary, och de ska åka till Los Angeles på semester - och Walter får följa med för att få besöka Mupparnas nu nerlagda studio, där Alan Arkin är guide. Väl där råkar Walter höra att den synnerligen onde Tex Richman (Chris Cooper) köpt studion och tänker riva den, eftersom det finns olja i marken under den. Walter blir upprörd. Han lyckas även få Gary och Mary upprörda. Enda sättet att rädda studion - och Mupparnas teater - är att skrapa ihop en väldig massa pengar. Och bästa sättet att skrapa ihop dessa pengar är att samla hela det gamla muppgänget och hålla en stödgala. Något som blir svårare än de trodde.

De får genast tag på Kermit, men resten av mupparna är utspridda över landet. Gonzo är upptagen direktör för en vitvarufirma. Fozzie uppträder med The Moopets, ett uselt tribute-band till Mupparna. Miss Piggy jobbar på Vogue i Paris, där hon är redaktör för avdelningen med stora storlekar. De lyckas till slut få tag på allihop, men Richman och hans anhang gör allt för att sätta käppar i hjulet.
För två år sedan recenserade jag A MUPPET CHRISTMAS: LETTERS TO SANTA, en TV-film som inte var vidare lyckad. Den var i princip inte rolig alls. Det är däremot den här nya biofilmen. Det är uppenbart att Jason Segel älskar Mupparna och filmen är gjord med stor kärlek. Bara en sådan sak som att man bild för bild, klipp för klipp, kopierat den gamla fina inledningen till TV-serien.

Det förekommer en rad sångnummer, vilket gör att filmen känns som en klassisk Hollywoodmusikal. En del av låtarna är inget vidare, till exempel "Man or Muppet" som märkligt nog tilldelades en Oscar, men det kan man ta med tanke på hur glatt och färgsprakande allting är. En TV-producent spelad av Rashida Jones kräver att Mupparna måste ha en kändisvärd, så de kidnappar Jack Black - i en scen som oväntat parodierar KILL BILL. Plötsligt börjar Chris Cooper att rappa. De roliga infallen är många och oväntade, och de förekommer mängder av cameos med kändisar - Zach Galifianakis, Ken Jeong, Sarah Silverman, Emily Blunt, Whoopi Goldberg, Dave Grohl, Judd Hirsch med flera, och under eftertexterna sjunger alla "Mahna Mahna".

Varför fick inte den här filmen en bredare biorelease i Sverige? Som familjefilm sopar MUPPARNA mattan med det mesta som går upp på bio!

Bio: This Must Be the Place

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Avdelningen för konstiga och framför allt pretentiösa filmer. Americana the Italian way. THIS MUST BE THE PLACE är en italiensk-fransk-irländsk samproduktion i regi av Paolo Sorrentino. I övrigt vetefan vad det här är.

Sean Penn spelar den överårige, sedan länge pensionerade rockstjärnan Cheyenne; amerikan, men boende i Dublin med sin fru sedan 35 år (spelad av Frances McDormand). Cheyenne bor i en enorm, pampig kåk. Han klär och sminkar sig som Robert Smith i The Cure, men i övrigt påminner han mest om Ozzy. Cheyenne är en udda typ och han plågas av det faktum att två unga killar begick självmord efter att ha lyssnat på hans låtar - deppiga popsånger som skrevs enbart för att det var inne med sådana.

Denne gamle rockstjärna - vars musik vi aldrig får höra - släpar runt på sin dramaten. Han går på stan. Han handlar fryspizza. Han ser ut och rör sig som en 75-åring med för mycket smink.

Så nås han av beskedet att hans far, som han inte pratat med på 30 år, ligger för döden hemma i New York. Cheyenne åker dit, farsgubben har dött, familjen är judisk och fadern (Fritz Weaver gör hans röst som voice over) var en överlevare från Auschwitz. Judd Hirsch dyker upp som den stenhårde nazistjägaren Mordecai Miller, som berättar att Cheyennes far ville hämnas allt som hände under kriget. Cheyenne får för sig att fullfölja denna hämnd, och beger sig ut på en odyssé i bland annat New Mexico för att hitta en viss Aloise Lange, En nazist som kom undan, och skjuta honom med en enorm revolver han inköper på vägen.

THIS MUST BE THE PLACE är en märklig historia - eller soppa. Bitvis intressant, men som helhet funkar den inte alls. Det som fungerar väl är de av allt att döma David Lynch-inspirerade bitarna. Med jämna mellanrum dyker det upp udda figurer eller skruvade situationer, ofta fullkomligt absurda. Cheyenne spelar bordtennis med några killar på ett fik. En jönsig kypare (eller vad han nu är) bjuds hem på middag. Att Harry Dean Stanton (som fyller 86 i sommar) medverkar förstärker Lynchkopplingen. Scenerna med Hirsch känns hämtade från en rakare komedi.

Filmfotot är tjusigt, miljöerna ofta lika tjusiga eller fascinerande, men i övrigt har filmen en massa problem - vid sidan av att det är ibland provocerande långsam.

Sean Penn och hans Cheyenne är det största problemet. Berättelsen hade eventuellt funkat bättre om Penn spelat en amerikansk hårdrockare i USA som ger sig ut på denna odyssé. Varför bor han i Dublin? Varför är han depprockare? Vad har det med historien att göra? Absolut ingenting. Och varför fortsätter han att klä och sminka sig som han gjorde under sin rockkarriär? Och varför i helvete beter sig- och låter Sean Penn som han gör?

Först visste jag inte vad jag skulle tro. Är detta en bra rollprestation - eller Penns sämsta någonsin? När filmen väl tog slut konstaterade jag att detta är en riktigt usel gestaltning. Cheyenne pratar långsamt med parodiskt ljus, pipig röst, och han har det fånigaste skratt/fniss vi hört på evigheter. Han verkar mer inspirerad av Ozzy än Robert Smith, han går som om han skitit på sig, han rör sig alltid långsamt. Ibland får han konstiga utbrott och ofta verkar han bakom flötet. Sean Penn spelar över som om världen är på väg att gå under.

Sorrentinos film må ha en del bra skådespelarinsatser och roliga inslag, men det här är ingen bra film. Scenerna och händelserna verkar inte höra ihop. Det är bara konstigt och intetsägande. Det är skruvat för sakens skull. Och slutscenen är ... dum.

David Byrne står för filmmusiken och medverkar i en scen som sig själv. Dessförinnan får vi se ett liveframträdande med honom; här är scenografin fullkomligt fantastisk. Till skillnad från den här filmen, alltså.

(Biopremiär 9/3)