Visar inlägg med etikett Josh Hutcherson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Josh Hutcherson. Visa alla inlägg

måndag 16 november 2015

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så har då THE HUNGER GAMES gått i mål, efter att ha gjort en Harry Potter - det vill säga, delat upp den sista boken i två filmer. Något som i varje fall i THE HUNGER GAMES' fall var fullkomligt onödigt och bara gjordes för att krama mer pengar ur serien.

Den första THE HUNGER GAMES-filmen kom 2012 och var en blekare kopia på filmer som THE MOST DANGEROUS GAME, THE RUNNING MAN, BATTLE ROYALE och liknande. En framtidsdystopi och actionfilm anpassad för tonårstjejer, och som gjorde Jennifer Lawrence till storstjärna. THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, den andra delen, var samma film en gång till - fast sämre och tråkigare.

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 minns jag absolut ingenting alls av; inte mer än att Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss gick omkring och såg svårmodig ut, besökte olika platser, och tittade - svårmodigt - ut över vyer. Jag läste om min recension och konstaterar att det faktiskt inte hände någonting alls i den förra filmen. Alltså var den totalt meningslös - regissör Francis Lawrence hade lika gärna kunnat summera PART 1 på en kvart och lagt till i början på PART 2, vilken för övrigt varar två timmar och sjutton minuter, och är i 3D.

Vad jag fullkomligt glömt bort, var att Katniss' älskade Peeta (Josh Hutcherson) i förra filmen plockades upp av fienden; alltså diktatorn president Snow (Donald Sutherland) och hans folk, och hjärntvättades - och försökte döda Katnisss. När PART 2 börjar har Katniss överlevt mordförsöket och Peeta hålls fången av rebellerna.
För att stoppa Snow en gång för alla, utser rebellerna ett team som ska ta sig in i huvudstaden och filma propagandafilmer. Katniss har dock bestämt sig för att döda Snow. Det visar sig att fienden har gillrat fällor runt om i staden - de har lyckats iscensätta ett enda stort, sista hungerspel.

MOCKINGJAY PART 2 innehåller mer action än den förra filmen, fattas bara - det ska ju handla om en slutstrid. Jag måste även tillstå att de TV-spelsliknande scenerna där rebellernas team smyger fram i den tysta, övergivna staden och hela tiden väntar på att en brutal fälla ska utlösas, är riktigt spännande. De är helt klart betydligt bättre än något vi sett i de övriga delarna. Vid ett tillfälle attackeras de av något slags monster som kallas "muttar", bleka varelser som väller fram i mörka tunnlar. Rätt effektiva scener - men jag tyckte hela tiden att det stod "muttor" i den svenska texten.

Men. Ett stort men. Så fort det inte är action, det vill säga under större  delen av filmen, är det här lika tråkigt som tidigare. Jennifer Lawrence behåller ett och samma svårmodiga ansiktsuttryck genom hela filmen - det är nästan så att hon ser uttråkad ut. En massa konstiga namn nämns med jämna mellanrum. Det är rebeller, fiender, eller vänner som dött. Namn jag totalt glömt bort. Det figurerar väldigt många rollfigurer, alla har konstiga namn, och de flesta medverkar för lite för att jag ska uppfatta- och komma ihåg vem som är vem.
Josh Hutcherson är blek som Peeta, Liam Hemsworth är lika blek som rebellen Gale, som är kär i Katniss. Övriga rebeller finns det inte så mycket att säga om, deras roller är för små. De som tillför lite blod och närvaro, är de återkommande Woody Harrelson, Julianne Moore och Donald Sutherland, och de medverkar alldeles för lite. Även Philip Seymour Hoffman återkommer i ett par korta scener - han dog ju i februari förra året.  Det känns lite vemodigt att se honom.

Slutet på den här sagan känns lite som ett antiklimax. Jag förväntade mig en final med dunder och brak, men det känns mest som att handlingen dör ut. De sista scenerna är lite vissna.

Min största invändning mot THE HUNGER GAMES-serien, vid sidan av att det är för snällt och tråkigt för min smak, är att jag aldrig köpte premissen. Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom? Och varför väntade folket i flera decennier med att göra uppror? Och vilka mer än presidenten och hans stab bodde i huvudstaden; hur såg det dagliga livet ut där? Nej, den här världen är lite för luddig.

Vad jag uppskattade i MOCKINGJAY PART 2 är att den plötsligt blivit väldigt aktuell. Flyktingar i mängder vandrar mot huvudstaden och det sker terrorattacker. Filmen blev mer aktuell än vad filmskaparna tänkt sig. Fast den är fortfarande för lång och tråkig.

Jaha. När nu den här serien är överstökad - vad kommer man att ge sig på härnäst? För det finns väl ytterligare mängder av populära böcker för den här målgruppen att filmatisera.
    







(Biopremiär 18/11)

onsdag 19 november 2014

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 1

Foton copyright (c) Murray Close/Nordisk Film

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en smygpremiär klockan 23.59 dagen innan den egentliga premiären (Fast på grund av reklam och trailers, drog filmen inte igång förrän kvart över tolv). Royals stora salong var nästan fullsatt, alla i publiken var tonåringar, och majoriteten var inte helt oväntat tjejer. Jag hamnade bredvid några rara töser, som undrade varför jag var där ensam. Jag berättade förstås varför jag var där; att jag skulle recensera filmen. En tjej undrade om jag inte tyckte att det var konstigt när det bara var en massa barn i salongen. Jag svarade att jag är härdad.

Efter filmen undrade töserna vad jag tyckte. Jag svarade ärligt: "Den var skittråkig". Tjejerna tittade på mig som om jag inte var klok. Jag redogjorde för alla mina invändningar. Tjejerna höll inte med. Inte alls.

... Men om man nu inte är tonårstjej och/eller hardcorefan, är MOCKINGJAY verkligen en oerhört tråkig film. Jag var inte speciellt förtjust i den första filmen, som kom 2012 och gjorde Jennifer Lawrence till superstjärna. Den andra filmen; THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, som kom förra året, var sämre och upprepade i princip bara den första filmens händelser, och jag minns nästan ingenting av den.
Den sista boken i Suzanne Collins trilogi har styckats upp i två delar, antagligen i ett försök att dra ut på franchisen och tjäna så mycket pengar som möjligt. Francis Lawrence står återigen för regin och han har fått ur sig en långdragen, händelselös, utsträckt film. Den här gången förekommer inga hungerspel; den där märkliga framtidsdokusåpan där utvalda barn slåss med varandra tills alla utom en är döda - ett led i att stävja befolkningen i ett dystopiskt fascistsamhälle. Denna tredje film fokuserar på motståndsrörelsen, till vilken hjältinnan Katniss nu tillhör.

Katniss' älskade; Peeta (Josh Hutcherson), befinner sig hos de onda styrande, och han har av allt att döma hjärntvättats. Han förekommer i regeringens propagandaprogram som TV-sänds. Rebellerna gör sina egna propagandafilmer, vilka sänds ut i smyg. I dessa besöker Katniss raserade städer för att visa vad det är president Snow (Donald Sutherland) egentligen sysslar med, och hon håller brandtal och uppmanar folket till revolt.
Ja, och detta är ungefär allt som händer under de två timmar filmen varar. Det händer nästan ingenting alls och det som faktiskt händer är extremt utdraget. Vi får se likartade och alldeles för långa scener flera gånger när rebellernas program spelas in. Actionscenerna är få och väldigt korta. Större delen av filmen utspelar sig antingen inomhus i mörka lokaler, eller i ruinstäder. Mitt i filmen utbrister Katniss plötsligt i en kampsång och rebellerna stämmer in, som vore detta LES MISÉRABLES.

Jennifer Lawrence tolkning av Katniss brukar anses vara strålande och jag känner en hel del kvinnor som älskar henne. Lawrence verkar vara en kul typ privat, men jag förstår verkligen inte varför figuren Katniss är så populär. Nu är jag förvisso en medelålders karlslok, men hon är ju fruktansvärt trist. Lawrence tar sig genom filmen med två ansiktsuttryck: lidande eller ledsen. Hon ska vara "vanlig", vilket innebär att hon aldrig gör coola saker. Fast mest gör hon ingenting. När någonting väl händer, är det alldeles för tamt och snällt, eftersom detta är en film anpassad för en mycket ung publik.
MOCKINGJAY är tillägnad Philip Seymour Hoffman, som hade spelat in nästan alla sina scener när han tidigare i år dog av en överdos heroin. Det känns konstigt att fortfarande se honom dyka upp på vita duken, men han gör förstås bra ifrån sig. Woody Harrelson återkommer som den försupne Haymitch Abernathy, Julianne Moore är rebelernas ledare, Liam Hemsworth är hunken som är olyckligt kär i Katniss, och även Elizabeth Banks och Stanley Tucci återkommer; den senares bisarra rollfigur är med alldeles för lite.

Francis Lawrences film är bara en enda lång transportsträcka till nästa film, som antagligen kommer att bestå av en stor slutstrid. Sveriges samlade tonårstjejer kommer väl att hata mig för vad jag tycker om den här filmen, men de får ursäkta. MOCKINGJAY är ett sömnpiller. Det är en ospännande film, den är klumpfotad, tråkig, humorbefriad, och med alla evinnerliga upprepningar är den tjatig. Jag hoppas att de tar sig i kragen i den fjärde och sista delen och bjussar på ordentligt röj så att jag vaknar till i biosalongen.








(Biopremiär 19/11)

tisdag 19 november 2013

Bio: The Hunger Games: Catching Fire

Foton copyright (c) Nordisk Film

Då är väntan äntligen över för världens alla tonårstjejer. Två och ett halvt år har de fått vänta på den andra delen i filmsviten baserad på Suzanne Colllins' böcker. Jag har läst artiklar om svenska tjejer som bokstavligt talat har räknat ner dagarna. Jisses.

2012 års THE HUNGER GAMES tog över när TWILIGHT-serien nådde sitt slut. Filmen gjorde storstjärna av unga Jennifer Lawrence och ungarna - flickorna - älskade det här. Själv ställde jag mig lika kall till filmen som jag var till TWILIGHT. Eller åtminstone nästan. THE HUNGER GAMES var inte bra, men den var inte lika urbota fånig och kass som vampyrserien. THE HUNGER GAMES' främsta problem var en väldigt märklig logik; en premiss jag inte köpte, samt det faktum att filmen en actionfilm anpassad för fjortonåriga tjejer, vilket innebar total brist på ös och raffel - fast den blev trots detta aningen censurklippt i England för att få en lägre åldersgräns. Det här var långt ifrån THE RUNNING MAN och andra, liknande futuristiska actiondystopier.

Den här gången har Francis Lawrence (I AM LEGEND, WATER FOR ELEPHANTS) tagit över regin, och de tidiga recensionerna i Variety och The Hollywood Reporter var väldigt positiva - de hävdade att denna uppföljare är betydligt bättre än den första delen. Bättre handling, bättre regi, bättre filmfoto, bättre action. Stämmer verkligen detta?
Nej.
När CATCHING FIRE börjar är segraren från de 74:e Hungerspelen; Katniss (Lawrence) hemma i den sketna byn hon bor i. Där trånar hon efter byhunken Gale (Liam Hemsworth), som är den hon egentligen är kär i - romansen med Peeta (Josh Hutcherson), killen hon delade segern med, var mest ett sätt att klara livhanken, verkar det som. Eller snarare ett sätt att få in ett triangeldrama med två hunkar i storyn. Katniss och Peeta är ute på något slags segerturné där de besöker de fattiga distrikten för att hålla inspirerande tal som hyllar diktaturen de lever i - något de två gör högst motvilligt. Fast nu börjar en revolt att gro därute i distrikten. Det tog hela 75 år innan folket tog sig i kragen och protesterade.

De årliga Hungerspelen är ju ett sätt att hålla befolkningen i schack. Två ungdomar från landets alla distrikt plockas ut för att tävla på liv och död ett gigantiskt, TV-sänt spektakel. Barn som dödar varandra i direktsändning. Nej, jag köper inte denna premiss. Borde inte folket ha revolterat på en gång?

Nå. President Snow (Donald Sutherland) märker att revolutionen närmar sig, så han måste hitta på ett nytt sätt att stävja folket. I de 75:e Hungerspelen ska därför tidigare segrare teamas ihop och slåss mot varandra. Återigen måste Katniss och Peeta tränas i dödlig stridskonst innan de skickas iväg till en het djungel där de under en kraftfältskupol ska slakta sina motståndare - eller stryka med i några av de många fällor som finns utplacerade i djungeln. Den dynamiska duon lär känna några nya krigare, bland dem hunken Finnick (Sam Claflin) och tuffa Johanna (Jena Melone), samt en gammal kärring.

Två timmar och 26 minuter varar det här - och det känns låååångt. Det dröjer en evighet innan huvudpersonerna äntligen skickas iväg för att tävla. Först får vi en timme eller en och en halv, som enbart består av segt prat och politiska- och romantiska intriger. Och när det väl blir action är det förstås lika lamt som i första filmen. Det blir nästan ingen action alls, och när det väl sker något är det hela snabbt överstökat.
Filmens hjältar är inget kul. Här finns många bra karaktärsskådespelare i de vuxna rollerna; förutom de ovannämnda, återkommer Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Woody Harrelson och Lennie Kravitz från första filmen, medan Philip Seymour Hoffman är ny i enemblen. Men ungdomarna är med undantag för Jennifer Lawrence plastiga och trista. Fast Katniss är egentligen inte heller speciellt kul. Meningen är väl att hon ska kännas "vanlig", men detta innebär att hon aldrig gör något coolt. Inga one-liners, inga skämt, inga avancerade stridstekniker i häpnadsväckande actionscener. Hon bara går omkring med sin pilbåge och ser sorgsen ut.
THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE är gravallvarlig och totalt humorbefriad. Det här är fortfarandfe inte lika dåligt som TWILIGHT, det är inte ofrivilligt komiskt som den filmserien, men det här är tammefan lika tråkigt. Med undantag för några attackerande apor är det här fruktansvärt tråkigt. Herregud, vad tråkigt det är.

Filmen slutar med en cliffhanger - och den tredje och avslutande boken ska, liksom fallet var med TWILIGHT och HARRY POTTER, bli två filmer, så att Lionsgate kan suga på den här pengastinna karamellen ytterligare ett år.

Efter pressvisningen av CATCHING FIRE såg jag ett franskt drama som varade tre timmar - men det kändes faktiskt betydligt kortare än Francis Lawrences bleka och actionfattiga verk.
Fjortonåriga flickor kan bortse från denna recension. Jag är en medelålders gubbjävel som inte vet bättre. Töserna kommer att älska det här.







(Biopremiär 20/11)

söndag 26 maj 2013

Bio: Epic - Skogens hemliga rike

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Var det inte rätt längesedan det kom en bra, animerad film? En riktigt bra, alltså. Det måste vara flera åt sedan. Förvisso har väl filmer som HOTELL TRANSYLVANIEN gått väldigt bra på bio, men de har absolut inte imponerat på mig.
EPIC - SKOGENS HEMLIGA RIKE är en film från Fox, vars animationsavdelning ligger bakom till exempel ICE AGE-filmerna - och de är jag inte heller så förtjust i. Förvisso har de blivit lite sämre för varje film, men jag har problem med figurdesignen i dem. Och jag har samma invändning mot EPIC, åtminstone delvis.
EPIC är regisserad av Chris Wedge, som tidigare gjort den första ICE AGE samt ROBOTAR; en film jag sett men fullkomligt glömt bort. Filmen bygger på en bok av William Joyce, som även skrivit manuset - tillsammans med ytterligare fyra manusförfattare, däribland James V Hart, som skrev BRAM STOKER'S DRACULA, HOOK och KONTAKT. Men inte blev det här så mycket bättre för det.
I en skog någonstans bor en professor med det udda namnet Bomba. Precis som djungelpojken. Professor Bomba ägnar sig åt att leta efter små, små mänskliga soldater som bor i skogen. Bombas tonåriga dotter MK tycker att farsan är flängd.
Men så springer MK:s trebenta hund in i skogen och när MK letar efter honom, råkar hon träffa på miniatyrfolket. Inte nog med det - MK lyckas även bli krympt till skogsfolkets storlek. Genast blir hon förälskad i en lilleputt som heter Nod - men mest blir det fajting. Det här folket ligger nämligen i fejd med ett annat skogsfolk.
EPIC är inte speciellt roligt. Den är i princip inte rolig alls. Man har slängt in talande sniglar och annat som comic relief, men det vill sig inte riktigt. Istället bränns allt krut på action. Och nä, jag tycker inte att det här är speciellt bra och engagerande. Tvärtom upplevde jag det hela som segt och tråkigt. Figurdesignen är inte det roligaste, däremot är animeringen i övrigt snygg. Och givetvis är det i 3D.
I originalversionen görs rösterna av folk som Amanda Seyfried, Christoph Waltz, Colin Farrell, Steven Tyler(!), Josh Hutcherson och Beyoncé. Tyvärr såg jag den svenska versionen, som i vanlig ordning är försedd med anonyma TV3-dubbningsröster. Snark.







(Biopremiär 24/5)





måndag 4 mars 2013

DVD: Red Dawn

RED DAWN (ScanboxVision)
Jag vet inte om jag sett om John Milius härligt reaktionära RÖD GRYNING från 1984 sedan den släpptes på video; jag såg den aldrig på bio. När den kom blev den förstås hatad och bespottad utanför USA - hur skull man annars ta emot en film om hur ryska trupper oväntat invaderar USA och en liten grupp ungdomar - Wolverines! - bildar en framgångsrik motståndsstyrka. Numera anses filmen vara hur rolig som helst (vilket jag tyckte att den var redan på 80-talet), eftersom folk insett hur otroligt fånigt det hela är. Tusentals ryssar är tillsynes chanslösa mot en handfull välfriserade 80-talskids. Kul laguppställning hade filmen också: Patrick Swayze, Charlie Sheen, C Thomas Howell, Lea Thompson, Jennifer Grey, Ben Johnson, Harry Dean Stanton, Ron O'Neal, William Smith, Powers Boothe ...
Att göta en nyinspelning av RÖD GRYNING känns ju ganska flängt, det är andra tider nu, men här har vi den; för säkerhets skull försedd med sin engelska originaltitel. Och den här är också jätterolig!
Stuntmannen Dan Bradley regidebuterar med RED DAWN, som spelades i redan 2009 och planerades släppas 2010, men som på grund a MGM:s ekonomiska problem lades på hyllan. Först i november 2012 fick filmen biopremiär i USA, här i Sverige dumpas den direkt på DVD den trettonde mars, och under de år som gått har Chris Hemsworth, som axlar Patrick Swayzes gamla roll som Jed, gått och blivit stjärna tack vare THOR.
Jed är visst soldat, men hälsar på hemma hos familjen; Pappa Polis och tafatt lillebror och en morsa som är död, så hon är inte med. De kollar på football; hemmalaget heter Wolverines, och de vänslas med fala damer, och tiden verkar ha stått stilla sedan 1984 i denna trevliga, amerikanska småstad. Det enda som har förändrats är frisyrerna (hur ofta ligger det John Fogerty på soundtracks nuförtiden?).
Nästa morgon väcks de med buller och bång: himlen är full av flygplan och fallskärmstrupper. Kyss Karlsson om det inte är Nordkorea som invaderar! Om de invaderar hela Amerika samtidigt eller bara den här staden förstod jag aldrig, men det spelar ingen roll, för nu blir det röj när flygplan störtar i villakvarteren och bilar skjuts sönder, Pappa Polis är hjältemodig tills han avrättas av den elake kapten Cho (kapten Tjo?), folk fängslas och Jed med bror, kompisar och ett par hotta bruttor gömmer sig i en stuga i skogen.
De är väl en fem-sex stycken, de här ungdomarna som bildar motståndsgruppen Wolverines, men det är ju bättre än inga alls. Men hur ska de göra för att bli bra på att bekämpa tusentals fiender? You need a montage! Vi får se hur de övar skytte och närstrid, lägger förband, och springer i skogen, och sedan sätter de igång att terrorisera de nordkoreanska trupperna. De är riktigt brydda, koreanerna. Vojne, vojne! Hur ska de lyckas stoppa dessa upproriska kids? Koreanerna har helikoptrar och flygplan och stridsvagnar och kanoner och grejor; Wolverines har några pickor, pinnar och kottar.
RED DAWN känns trevligt gammaldags i stilen; inga snabba, jävla klipp och dumheter under actionscenerna, utan det går att se vad som händer. Och det är mycket action. Förvisso PG-13-action, så folk blöder inte, men ändå. Det smäller och brakar mest hel tiden. Hjältarna säger bra saker, som "That's a shit sandwich but without the bread", "Make sure the girls know when it's time to dance", "You fucked with the wrong family" och "Hurrah".
Nazister brukar ju anses vara de bästa filmskurkarna, eftersom de stor för ren och skär ondska och har åsikter man absolut inte ska sympatisera med. Jag tänkte först att Nordkorea är ett bra substitut för nazister; det är ju ett oerhört farligt land där ingen riktigt vet vad som pågår. Men så slog det mig att nazister trots allt fortfarande är de bästa filmskurkarna, eftersom de (mestadels) är vita europeer, vilket innebär att man slipper anklagas för hets mot folkgrupp.
Förutom Chris Hemsworth återfinns bland andra Josh Hutcherson, Isabel Lucas, Brett Cullen och Jeffrey Dean Morgan i rollistan.
Det här är en sanslöst dum film - men oförskämt underhållande.
 





torsdag 22 mars 2012

Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.
THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.
Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.
THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.







(Biopremiär 23/3)

torsdag 8 mars 2012

Bio: Journey to the Mysterious Island

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Bättre sent skjuter ingen hare, eller hur man nu säger. JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND hade premiär en onsdag, pressvisades inte, och först nu har jag lyckats se filmen, som med tanke på den fåtaliga publiken redan verkar ha gjort sitt.
Jag har nästan inga minnen alls av filmen RESAN TILL JORDENS MEDELPUNKT 3D, som jag recenserade 2009, en text ni kan läsa här. Jag kommer bara ihåg att detta var en familjefilm med Brendan Fraser och att den var väldigt löst baserad på Jules Vernes bok - och att den inte var något vidare.
Den här uppföljaren har fått behålla sin engelska titel ... nästan, i alla fall. För i original heter filmen JOURNEY 2: THE MYSTERIOUS ISLAND. Fråga mig inte varför man gjort denna lilla ändring i titeln. Den här gången är Brendan Fraser väck, men Josh Hutcherson är tillbaka som sonen Sean Anderson, som nu bor med sin morsa och sin nya styvfar Hank, spelad av Dwayne "The Rock" Johnson.
Sean är något av ett problembarn, men så mottar han ett hemligt, kodat radiomeddelande från sin försvunne farfar (Michael Caine), svaret står att finna i Jules Vernes böcker, och tillammans med den gamle milikrigaren Hank dechiffrerar Sean meddelandet. Farfadern har hittat Den hemlighetsfulla ön från Vernes roman! Den finns på riktigt! Och nu befinner sig farfar där.
Hank och Sean reser till en söderhavsö, och där anlitar de en helikopterpilot (Luis Guzmán) och dennes söta dotter i Seans ålder (Vanessa Hudgens) för att flyga ut till ön ingen tror existerar. De hamnar mitt i världens oväder och kraschar på, just det, Den hemlighetsfulla ön. Där träffar de på miniatyrelefanter och jätteinsekter, innan de hamnar i nöd och räddas av den excentriske och jovialiske farfadern, som byggt sig en lyxbungalow.
De fem undersöker ön, de hittar märkliga och mystiska platser, men så konstaterar Hank att ön kommer att sjunka när som helst. Enda sättet att komma därifrån är att hitta Nautilus, kapten Nemos ubåt.
Jag är alltid skeptiskt till filmer från Walden Media. Detta bolag tillhör nämligen den kristna högern i USA. Men - jag tvingas konstatera att JOURNEY är en överraskande trevlig film. Till skillnad från många andra, liknande familjefilmer, förolämpar den inte sin publik. Det här är ett rakt och fantasieggande matinéäventyr utan alltför många pekpinnar, och kväljande sentimentalitet saknas helt. Det är underhållande och roligt, säkert även spännande om man är under tio, de medverkande verkar ha kul, och The Rock, som även producerat, bjuder verkligen på sig själv när han både sjunger och spelar ukulele. Filmen är i 3D, och till skillnad från till exempel JOHN CARTER, får man mycket 3D för pengarna, och jag duckade faktiskt vid ett tillfälle.
Avslutningsvis måste jag nämna att jag minns vissa fragment av en spansk-fransk-italiensk TV-serie från 1973 med Omar Sharif som kapten Nemo. Som liten gosse var jag väldigt fascinerad av denna serie, och det vore kul att se om den. Först som vuxen såg jag filmversionen från 1961; den med charmiga effekter av Ray Harryhausen.






(Biopremiär 29/2)