Amazon Prime Video: Die Hart

Foton copyright (c) Amazon

DIE HART, vars fullständiga titel tydligen är DIE HART: THE MOVIE, bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Eric Appel har regisserat den här filmen, som fått premiär direkt på Amazon Prime Video, och en av manusförfattarna är Derek Kolstad. Kolstads namn gjorde att jag blev lite intresserad av DIE HART - han är ju manusförfattaren till John Wick-filmerna.

På pappret lät det här rätt bra. Kevin Hart spelar sig själv, och han har tröttnat på att bara göra komedier och på att alltid spela hjältens rolige kompis. Nu vill han göra huvudrollen i actionfilmer istället. 

I realiteten visade det här sig vara allt annat än bra. DIE HART börjar ganska lovande: Kevin Hart är gäst i en talk show för att prata om sin senaste komedi, men han tröttnar på programledarnas frågor, flippar ut och börjar svära och tjata om att han vill bli actionstjärna. Han hävdar även att hans nya komedi är skit.

Skandalen är ett faktum, men han blir kontaktad av den framgångsrike actionfilmregissören Claude Van De Velde (Jean Reno), som vill göra en actionfilm med Hart i huvudrollen. Men först måste Hart läras upp - så han skickas till the Ron Wilcox Action Star School. 

Ron Wilcox (John Travolta) visar sig vara en galning, vars skola är några lador i skogen. De enda eleverna är Hart och en tjej som heter Jordan (Nathalie Emmanuel). Utbildningen är brutal. Kevin Hart får på käften på riktigt och ibland dyker det upp gangsters på skolan. Wilcox verkar vara gravt kriminell. Josh Hartnett dyker också upp och säger att han har Wilcox att tacka för allt. Hart inser att saker och ting inte står rätt till, så han försöker luska ut vad det är som pågår på den konstiga skolan. Jordan assisterar honom.

Vad Kevin Hart inte vet, men som vi tittare får veta ganska omgående, är att Hart är med i en film - utan att veta om det. Claude Van De Velde och hans filmteam ligger gömda och filmar allt som händer. Allting sker efter manus, vilken Hart förstås inte känner till.

På sätt och vis är DIE HART en variant på BOWFINGER (även visad som KNUBBIGT REGN) från 1999. Det är den där filmen där Steve Martin spelar in en film med Eddie Murphy, utan att Murphy vet om det. Skillnaden filmerna emellan, är att BOWFINGER är jätterolig - medan DIE HART inte är rolig alls. Ständigt skrikande innebär inte att det blir komedi, och ständigt svärande är inte heller roligt. Det här är en film som skulle kunna ha blivit kul om materialet hanterats på rätt sätt, men resultatet blev bara irriterande och påfrestande. Vi får ett knippe välkända skådespelare i en film som inte funkar överhuvudtaget.

En grej är roligt: Josh Hartnett sätter sig i en bil som exploderar - och på slutet får vi veta att han faktiskt dog på riktigt i den här filmen, vilket ingen bryr sig nämnvärt om.

... Ja, och så är det roligt att den som textat filmen på svenska inte vet vad "top billing" betyder. När Kevin Hart utbrister "Wait! Do I get top billing?" står det "Vänta! Får jag fakturera högt?" i den svenska texten.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 24/2)

Bio: Wrath of Man

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för filmer som är så jävla hårda att färska ägg blir hårdkokta om man håller upp dem framför bioduken.

Häll upp en kopp kaffe till, så tar vi och pratar förtexter och filmmusik en stund. Förtexter är vi inte bortskämda med nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför.

Numera börjar de flesta amerikanska filmer direkt. Ibland visas titeln i bild, men ofta får vi inte ens se denna. Jag vet inte riktigt varför det är så. När MIAMI VICE, biofilmen, hade premiär 2006, sa en numera bortgången biografmaskinist jag kände att han verkligen gillade att filmen inte hade förtexter - den började direkt, rakt på. MIAMI VICE torde vara en av de första filmerna som hakade på denna trista trend, tidigare filmer med reducerade förtexter, som STJÄRNORNAS KRIG och ROBOCOP, var snarare undantag.

Jag förstår inte vad man vinner på att hoppa över förtexterna. Är dagens unga biopublik får otålig för att sitta igenom förtexter? 

Jag tycker att förtexter är en viktig del av totalupplevelsen. Det är förtexterna, och musiken, som anger filmens ton, som skapar förväntningar. Förtexter är en liten konstform i sig. Dessutom får vi på en gång veta vilka som komponerat musiken och skrivit manus - vi slipper sitta kvar och lusläsa eftertexterna medan resten av publiken reser sig upp för att skynda ut.

Guy Ritchies nya film WRATH OF MAN inleds med ordentliga förtexter. Lite James Bond-inspirerade förtexter, under vilka vi ser siluetten av Jason Stathams profil. Musiken är mörk och dramatisk - den här filmen har ett igenkännbart musikaliskt ledmotiv.

... Och det är ju en annan sak vi inte är bortskämda med i moderna filmer. Igenkännbara ledmotiv. Inte ens de nya superhjältefilmerna har ordentliga musikaliska teman - ingen kommer ihåg hur musiken gick. Musiken till skräckfilmer ska vi inte tala om - det är nuförtiden mest en massa mullrande ljud, snarare än musik. Christopher Bensteads musik till WRATH OF MAN är absolut inget speciellt, det är ingen speciellt minnesvärd musik, men de dystra stråkarna satte sig, jag jag gick och hummade på melodin en bra stund efter filmens slut.

Jag såg nyligen en intervju från 2002 med filmmusikkompositören Basil Poledouris, som alldeles för ung dog 2006. I intervjun berättar han att när han började göra musik till Hollywoodfilmer, fick man tolv veckor på sig. De fyra första veckorna diskuterade han filmen och scenerna med regissören, för att komma fram till vilka känslor och stämningar han är ute efter. Numera - 2002, alltså - får kompositören sex veckor på sig. Eller var det fyra? Detta är kanske en av förklaringarna till varför så mycket filmmusik av idag är anonym och oinspirerad. 

Guy Ritchies förra film, THE GENTLEMEN, var inget vidare. Den var ett försök att gå tillbaka till rötterna, men kändes mer som att Ritchie gjort en förvirrad pastisch på sig själv. Men med WRATH OF MAN har Guy Ritchie hittat formen igen.

WRATH OF MAN är en amerikansk nyinspelning av en fransk film som heter LE CONVOYEUR (eller CASH TRUCK på engelska). Den kom 2004 och har bland annat Jean Dujardin i rollistan. Jag har inte sett den, men jag satt nyss och försökte hitta en utgåva med text på ett språk jag förstår; min franska är långtifrån perfekt. Det finns en engelsktextad Blu-ray, men billig är den inte. 

Om THE GENTLEMEN hade en krånglig, svårbegriplig intrig, är storyn i WRATH OF MAN desto enklare att hänga med i. Det är nästan så att jag tycker att handlingen är lite väl simpel. Det här är en ganska traditionell historia om hämnd. Men, hämnden här är så skoningslös och stenhård, att det kompenserar för en enkla handlingen.

Jason Statham spelar en man som tilldelas smeknamnet H. H dyker upp på ett företag som jobbar med värdetransporter, där han får jobb som säkerhetsvakt. Utbildningen är kort och intensiv, H klarar alla proven med nöd och näppe. Dock verkar han bara ha låtsat att han är lite sämre på att köra bil och skjuta än han egentligen är.

Under en värdetransport stoppas bilen av ett gäng brutala rånare. H:s kollegor får panik, men utan att blinka kliver H ur bilen och skjuter ner samtliga rånare med yttersta precision. Han har uppenbarligen gjort det här förr. Av allt att döma är H ute efter något - han tog inte jobbet som säkerhetsvakt för att han behövde jobb och pengar. Här hoppar vi några månader tillbaka i tiden, och vi får bit för bit veta vem H är och vad han håller på med.

En rad välbekanta skådespelare medverkar i den här filmen. Jeffrey Donovan spelar ledaren för ett tungt beväpnat gäng rånare. Scott Eastwood är en av dessa rånare, han gör en dumdristig psykopat. Eddie Marsan spelar värdetransportbolagets chef. Holt McCallany är mannen som undervisar H. Josh Hartnett är en säkerhetsvakt som gillar att tuffa sig. Andy Garcia har en liten roll som en Mystisk Man som H har samröre med.

Jason Statham har nu avancerat från två ansiktsuttryck till ett. I WRATH OF MAN får han de flesta andra filmtuffingar att blekna. Han går fram som en slåttermaskin. Filmens stämning är lika mörk och dyster som filmmusiken. Världen de rör sig i är skitig och befolkad av vidriga människor. Filmen är våldsam, blodig, brutal, och - nu upprepar jag mig här - stenhård.

Jag gillar den här filmen. WRATH OF MAN är det bästa Guy Ritchie fått ur sig på länge, och det bästa Jason Statham medverkat i på bra många år. Ja, och så får vi alltså beskåda riktiga förtexter.

OBS att filmen inte har biopremiär förrän den 30:e juni! Jag reser bort några veckor, så jag betar av recensionen redan nu.

 

 

 

(Biopremiär 30/6)

DVD: Bunraku

BUNRAKU (Noble Entertainment)

"Bunraku" är en form av japansk dockteater som har existerat i några hundra år. Marionetter och grejor. Det är även titeln på denna film, som på omslagets baksida beskrivs med orden "[...] blandar estetiken från SIN CITY med upplägget från KILL BILL och skapar ett visuellt fyrverkeri du aldrig sett maken till". Men förväntar du dig något i stil med dessa båda filmer, lär du bli gruvligt besviken. Det lär du nog även bli om du bara vill ha en underhållande och cool martial arts-film.
SIN CITY bygger på en serie av Frank Miller och regisserades av Robert Rodriguez. KILL BILL skrevs och regisserades av Quentin Tarantino. BUNRAKU är regisserad av en som heter Guy Moshe och som tidigare bara gjort ett litet drama. För manus, i samarbete med Moshe, står förvisso Boaz Davidson, som skrivit mängder av NU Image-filmer, som SPIDERS, OCTOPUS, CROCODILE, MANSQUITO och NINJA (den sistnämnda gillade jag) - men karln är knappast någon Miller, Rodriguez eller Tarantino*. Jag förstår att Moshe och Davidson haft något slags vision av vad det här var tänkt att bli - men de misslyckas kapitalt på precis alla punkter. Snacka om totalhaveri!
Josh Hartnett, av alla människor, spelar en mustaschprydd, mystisk främling, klädd i 1930-talskläder, som i en märklig stad som blandar öst- och västerländskt glider in på baren Horseless Horseman, ägd av Woody Harrelson. Den namnlöse främlingen är på jakt efter en viss Nicola the Woodcutter (Ron Perlman iförd misslyckad peruk och pellejönshatt), en mäktig gangster som styr trakten tillsammans med den hemlighetsfulla Alexandra (Demi Moore).
Strax dyker det upp en samuraj; Yoshi (spelad av en japansk skådis som kallar sig Gackt), som även han är ute efter Nicola, eftersom denne dödat Yoshis far och snott en medaljong. Tillsammans beger sig Främlingen och Yoshi, ibland assisterade av Bartendern, ut för att leta upp och ta kål på Nicola, vilket blir svårt, eftersom det hela tiden dyker upp märkliga banditgäng - de farligaste är klädda i röda kostymer.
Herr Moshe har försökt få sin film att likna just ett marionettspel; rollfigurer och spel är lika endimensionellt, och miljöerna ska föra tankarna till japanska papperskulisser. Men detta innebär att BUNRAKU i det närmaste blir fullkomligt osebar. Filmen innehåller stora mängder kampsport; massor med folk slåss hejvilt, men eftersom filmen ser ut som en teaterpjäs, funkar det inte. Studiobyggena ser ut att komma från ett gammalt barnprogram från 70-talet, allting är inspelat i studio, marken är alltid slät som ett golv, och naturen utomhus ser ut att vara gjord av papier maché. Filmen ger ett väldigt billigt intryck och de datoranimerade inslagen är rätt taffliga.
Eftersom det hela ska vara så avskalat som möjligt, finns här inte en enda riktig människa, inte en enda replik som låter äkta. Jag har absolut inget emot stiliserade filmer, men här går man verkligen till överdrift.
Vissa av gangstergängen har en tendens att glatt volta och skutta omkring innan de slåss, som om det handlar om en experimentell dansuppsättning, och när jag inte trodde att det kunde bli värre, hamnar hjältar och bovar på en cirkus, där de svingar sig i trapetser och studsar i skyddsnät.
Det är möjligt att slagsmålen är bra och att utövarna är skickliga, men det är svårt att avgöra, eftersom inramningen är fruktansvärt irriterande. Och vem fick idén att låta Josh Hartnett spela slagkraftig actionhjälte?
Det hela ackompanjeras av experimentell, jazzig musik för att ge anrättningen en konstnärlig ton (det blir förstås pretentiöst) - och herregud, filmskrället varar i hela två timmar. Den slutar aldrig, filmen blir bara längre och längre och tråkigare och tråkigare, eftersom det är fullkomligt omöjligt att engagera sig i handling och rollfigurer. Det är ibland häpnadsväckande illa skrivet och regisserat. Och hela tiden försöker filmen vara häftig, cool och nyskapande.
BUNRAKU är bland det värsta jag sett på bra länge. Den släpps på DVD den 26/10.

*Visst har Miller, Rodriguez och Tarantino klantat sig med filmer som THE SPIRIT, SPY KIDS-serien och DEATH PROOF. Men ändå.