Visar inlägg med etikett Josh Gad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Josh Gad. Visa alla inlägg

onsdag 22 november 2017

Bio: Mordet på Orientexpressen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen - och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.

Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa - eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste - upplösning!

Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot - försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.

Jag tycker att 2017 års MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN är jättebra - fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé - om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).

Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe - och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.

Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur - och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna - samtliga är misstänkta - ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.

Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist - i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.

Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad - möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.

Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera "Döden på Nilen", vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var - men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.




 

(Biopremiär 24/11)

fredag 7 augusti 2015

Bio: Pixels

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

1999 - eller möjligtvis 2000 - skrev jag i den kortlivade tidningen Total Film en artikel om långfilmer som byggde på TV-spel. En rätt konstig genre på den tiden, och det är fortfarande en konstig genre. I artikeln skrev jag att jag gärna skulle se en filmatisering av Pong - det första framgångsrika TV-spelet - med Burt Reynolds studsande fram och tillbaka. Pong kom 1972 och på sätt och vis är PIXELS det jag efterlyste för 25 år sedan, eftersom det är fullproppat med gamla TV-spel från främst tidigt 80-tal.

PIXELS är årets mest sågade film i USA. Recensionerna har varit sanslösa, många har varit kreativt elaka. Därför hade jag vissa förhoppningar på filmen. Jag hoppades att filmen skulle vara en upplevelse utöver det vanliga, att den skulle erbjuda uselhet av galaktiska mått. Att den skulle vara fascinerande dålig.

Tyvärr blev jag besviken. Ungefär lika besviken som när jag såg den totalsågade TV-spelsfilmen SUPER MARIO BROS från 1993. Nej, PIXELS är inte bra. Den är väldigt långtifrån bra. Den är dålig. Riktigt dålig. Men - precis som SUPER MARIO BROS, är det bara en dålig film, inte mer. Det här är inte SEAN BANAN-dåligt. Det är inte surrealistiskt dåligt.

Att PIXELS inte är det magnum opus bland usla filmer jag hoppats på, beror antagligen på att den är regisserad av Chris Columbus; en riktig regissör som ju gjort VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och ett par HARRY POTTER-filmer. SEAN BANAN-filmen regisserades av det där odefinierbara, skrumpna, som glömts kvar längst in i grönsakslådan i ditt kylskåp.

Nå. Efter att ha fått detta klargjort: vad är då PIXELS? Vad handlar den om? Tja, jag vet inte riktigt.

PIXELS inleds 1982. Unge Sam Brenner är mästare på att spela arkadspel och hänger med sina polare Cooper och Ludlow i stans nya arkadhall. Sam säger att han vill gifta sig med Samantha Fox - vilket han inte skulle kunna säga 1982, eftersom Samantha Fox började vika ut sig först 1983 och spela in skivor 1986. Fast Sam menar kanske den amerikanska 70-talsporrstjärnan?

Åter till ämnet: det ska hållas ett mästerskap i TV-spel. Dan Aykroyd är konferencier och Sam ställer upp. Han tävlar mot den kaxige Eddie och kommer tvåa. Av någon anledning videofilmas tävlingen och filmen skickas upp i rymden av NASA i ett försök att få kontakt med eventuella utomjordingar. Tror jag det var.

Hopp till nutid. Sam har vuxit upp till Adam Sandler, en TV-reparatör som blir kär i den snobbiga Violet (Michelle Monaghan), som arbetar i Vita huset. Cooper har inte bara vuxit upp till Kevin James, han har även gått och blivit USA:s president - något som inte hindrar honom från att umgås med "den vanlige killen" Sam.

Plötsligt anfalls Jorden av utomjordingar. Det visar sig att rymdvarelser har hittat filmen från 1982 och tror att de hotas av Jorden. Dessutom verkar de tro att TV-spelsfigurerna är jordbor och låter därför fullskaliga figurer från klassiska spel attackera. Eller hur det nu var. Jag begrep inte resonemanget. Utomjordingarna utmanar jordborna i omgångar. Det begrep jag inte heller.

I TRON sögs en skicklig TV-spelare in i ett arkadspel. I THE LAST STARFIGHTER rekryterades en ung TV-spelare av en rymdflottilj. Således måste USA och dess försvar rekrytera de som var bäst på TV-spel på 80-talet. Det är förstås president Cooper och Sam - men även Ludlow (Josh Gad) dyker upp på nytt, och Eddie (Peter Dinklage) hämtas på ett fängelse, eftersom han blivit kriminell. Violet gör dem sällskap och nu ska de visa utomjordingarna var skåpet ska stå.

Resten av filmen - som jag inte begrep - går ut på att TV-spelsfigurer far omkring och förstör saker, först i London, sedan i USA. Centipede, Pac-Man med flera. Q-Bert dyker upp, men han är snäll och följer med hjältarna. Mot slutet invaderar stora mängder kända figurer samtidigt; Frogger, smurfer och allt möjligt; Max  Headroom dyker också upp, innan det är dags att möta Donkey Kong i finalen.

Vad ville rymdvarelserna? Varför var Q-Bert snäll? Hur gick det egentligen till när man besegrade fienden? Varför stred de i omgångar? Varför betedde sig rymdvarelserna så inkonsekvent? Varför evakuerades inte städerna trots att de förvarnades? Varför sögs några människor upp i rymdskeppet och liksom bara stod och häckade där? Hur kunde Cooper bli USA_s president? Hur hamnade Brian Cox och Sean Bean i detta?

Jag får väl erkänna att ett par repliker och händelser i filmen är lite roliga. Åtminstone under filmens första halva. Andra halvan består enbart av hysteriska strider. Det är inte kul alls. Det är lika underhållande som att titta på när andra spelar TV-spel. Fast det är ju klart - miljoner verkar ju gilla att se på när den där Pewdie Pie spelar spel på YouTube (ett tecken på att världens undergång är nära).

Adam Sandler gör sin vanlige, godhjärtade arbetarklassnubbe. Michelle Monaghan har jag alltid gillat. Josh Gad är fullkomligt olidlig. Han skriker ut sina repliker i hopp om att det då blir roligt. Det blir det inte. Tvärtom. Och det roligaste med Peter Dinklages rollfigur är frisyren.

PIXELS målgrupp är lite diffus. De som spelade arkadspel på 70- och 80-talen är medelålders eller ännu äldre nu - och vill oftast inte se den här typen av film. Yngre spelare som gillar retrospel tittar enbart på STAR TREK, så de vill inte heller se det här. Barn har ingen som helst relation till Pac-Man och Q-Bert. Däremot är väl barn de enda som lär uppskatta detta hysteriska, färgsprakande inferno. Därför är det direkt bisarrt att PIXELS i Sverige försetts med en 11-årsgräns, med motiveringen "Trots den orealistiska kontexten är våldsinslagen skildrade på ett sådant sätt att det kan medföra oro och bedöms därför kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år".

Kära Statens medieråd: elva år borde vara den här filmens övre åldersgräns! Ingen över elva lär gilla den.





(Biopremiär 12/8)

onsdag 18 februari 2015

Bio: The Wedding Ringer

Foton copyright (c) Sony
På pressvisningarna av FIFTY SHADES OF GREY och CIRKELN var vi många närvarande. På visningen av Jeremy Garelicks komedi THE WEDDING RINGER (som inte har någonting med THE WEDDING SINGER att göra) var vi två (2) i salongen. Det är två personer mer än den här filmen förtjänar.
Josh Gad spelar Doug, som ska gifta sig om tio dagar. Det står ganska klart från början att han egentligen inte älskar sin blivande fru - hon älskar definitivt inte honom, vilket han förstås inte fattar. Men han är rik och snäll, och hon är bortskämd. Doug är dessutom en överviktig torrboll utan vänner.
Eftersom detta är en amerikansk film ska det förstås hållas ett sådant där konstigt amerikanskt bröllop som ska gå löst på $200 000, det finns en fjollig wedding planner, gästerna ska bli hur många som helst, allting ska vara lyxigt. Men Doug har inga vänner och därmed ingen best man. Han behöver dessutom sju marskalker. Han tipsas om en tjänst där man kan hyra just en best man och marskalker, som låtsas vara ens gamla polare. In i bilden kommer den snabbpratande Jimmy Callahan (Kevin Hart), som ska förvandlas till Dougs gamle vän, prästen Bic Mitchum. Jimmy letar även upp sju bisarra individer som övertalas att ställa upp som marskalker. De sätter igång att öva in sina roller och repetera, och allt blir förstås kaos, innan vi serveras några fina budskap på slutet och (SPOILER ALERT!) Doug och Jimmy inser att de blivit vänner på riktigt.
Åååh, herreguuud ... Det här är en plågsam film. Plågsam! Jag led mig genom den och jag skruvade generat på mig. Jag generades inte av dess försök att vara fräck, utan snarare av dess pinsamhet. Garelick har säkert försökt göra en barnförbjuden film som ska vara just fräck, småsnuskig, och helcrazy. Vad han åstadkommit är bara en vulgär och irriterande orgie i fullkomligt ocharmig grabbighet. Några typiska utdrag ur dialogen: "Fuck", "I wanna have vaginas all over my face", "Fuck", "I'm gonna get me some pussy", "Fuck", "Didya see the titties on her?", "Fuck" och "Fuck".
Det enda som är roligt är de tio sekunder då en gammal gubbe som kör elscooter jagar Doug, och scenerna med en kines som har tre pungkulor. Förutom detta får vi även se en gammal tant ta fyr och Doug få oralsex av en hund, samt en alldeles för lång footballmatch mot äldre män. Mimi Rogers har en liten roll, och Nicky Whelan är väldigt söt som prostituerad.
Varför, o, varför går detta upp på bio? THE WEDDING RINGER skriker direkt-på-DVD! Filmen har varken storstjärnor eller fått strålande recensioner som kanske kan motivera ett varv på biograferna.
Det här är hemskt.








(Biopremiär 25/2)

-->