Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.

 

 

 

(Biopremiär 15/10)

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?

Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.

Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.

Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.

AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?

Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.

... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!

Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!

Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.

I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.

Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.

AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.

Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.

Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.

Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.

... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.

Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/4)

Bio: Deadpool 2

Foton copyright (c) 20th Century Fox

För sådär tjugo år sedan såg sedan jag en komedi, som visades på marknaden i Cannes. Jag minns inte vad den hette, jag minns inte vad den handlade om, men jag tyckte den var jättekul. En tid senare släpptes filmen på video i Sverige, och jag såg om den tillsammans med min syster, efter att jag berättat hur kul den var. "Hur full var du när du såg den här i Cannes?" undrade syrran efter en stund, eftersom filmen inte alls var kul.

Så är det ju ibland. Kanske till och med ganska ofta. Att se en film på stor duk och med maffigt ljud på bio, kan göra att filmen upplevs som bättre än den kanske är. Jag har sett flera direkt-på-video-filmer på bio, till exempel i Cannes, och upplevt dem som riktigt bra och fläskiga. Ibland kan förstås fallet vara det motsatta. Alla brister i en liten film som funkar utmärkt hemma på TV:n, förstoras på en bioduk.

När jag såg Marvelfilmen DEADPOOL på bio 2016 tyckte jag att den var jättekul. En frän superhjältefilm på alla sätt; mycket bättre än alla andra superhjältefilmer - eller åtminstone de flesta andra superhjältefilmer. När filmen kom på Blu-ray såg jag om den - och då tyckte jag inte att den var lika rolig. Den var nästan lite påfrestande och tjatig.

Nu har jag sett DEADPOOL 2, i regi av David Leitch (eller "One of the guys who killed John Wick's  dog", som det står i förtexterna), på bio - och återigen hade jag kul i biofåtöljen. Jag hade absolut inte tråkigt, jag satt inte och tittade på klockan stup i kvarten, som när jag såg AVENGERS: INFINITY WAR, eller filmen jag såg alldeles före DEADPOOL 2. Och då är Leitchs film ändå två timmar lång.

... Men jag kan mycket väl tänka mig att den inte är lika rolig hemma på TV:n, åtminstone inte om man sett den tidigare, och minns alla skämt och händelser.

Ryan Reynolds, som även varit inblandad i manus, är förstås tillbaka i titelrollen. Deadpool är en anti-superhjälte som dödar de skurkar han jagar, och hans superkraft består i att hans kropp läker på nolltid; han kan inte dö hur mycket han än skjuts, knivhuggs, eller slits i småbitar.

Filmen inleds med att Deadpools flickvän dödas när skurkar rusar in i lägenheten för att ta kål på Deadpool. Deadpool, eller Wade, som han egentligen heter, blir extremt deprimerad och försöker ta livet av sig. Dock tvingas han åter ta till superhjälterier, eftersom en mutant från framtiden; supersoldaten Cable (Josh Brolin), anländer och börjar skjuta folk och spränga saker i luften, medan han letar efter något eller någon.

Cable i serietidningen.

För att stoppa Cable och reda ut en del andra mutantproblem, bildar Deadpool superhjältegruppen X-Force, efter att ha satt in en annons i tidningen. Scenerna med X-Force är fantastiskt roliga, i synnerhet deras oväntade öde är extremt roligt. Bland de som gestaltar dessa misslyckade hjältar hittar vi Bill Skarsgård, Terry Crews och Brad Pitt.

Den osedvanligt läckra Zazie Beetz spelar Domino, vars superkraft är att hon har tur. Hon utkristalliserar sig genast som den tredje huvudrollsinnehavaren vid sidan av Reynolds och Brolin.

DEADPOOL 2 är precis som den första filmen en metafilm; Deadpool pratar med biopubliken, och många skämt handlar om andra filmer och seriefigurer. Det skämtas en del om DC Comics' mörka filmuniversum. Språket är genomgående grovt, vilket kan kännas lite irriterande, eftersom det inte är "busigt" att svära här i Sverige. Våldet är genomgående blodigt, men väldigt orealistiskt.

Vad jag inte gillar är att filmen, precis som alldeles för många amerikanska filmer, efter ett tag börjar att handla om familjen; att hitta sin familj. Precis som GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2; den filmen sänktes av ämnet. I fallet DEADPOOL 2 vet jag dock inte om familjetemat är avsett som parodi, eller om det faktiskt är på allvar. Inget annat i filmen är på allvar.

Det är också lite irriterande att ett par visuella skämt förklaras - "Du gör precis som i BASIC INSTINCT".

Rappt och underhållande är det här i varje fall, och bara extrascenerna under eftertexterna är värda en biobiljett. De är fantastiskt roliga; mycket roligare än allt som föregått dem. Här ska jag kanske skjuta in att det inte följer fler scener efter att eftertexterna rullat klart.

Stan Lees cameo inskränker sig till ett porträtt på en vägg. Eddie Marsan har en liten roll i filmen, och tittar man snabbt skymtar en del andra superhjältar i bakgrunden.

   

(Biopremiär 15/5)

Bio: Avengers: Infinity War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu undrar förstås vän av ordning varför jag skriver om den här först nu - AVENGERS: INFINITY WAR hade ju premiär för flera veckor sedan!

Jo, så här är det: filmen pressvisades inte. Och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på att se den. Sociala medier flödar över av kommentarer av folk som verkligen älskar filmen, till och med människor jag normalt litar på tycker att AVENGERS: INFINITY WAR är utmärkt (det är nog bara den danske filmjournalisten och kritikern Nicolas Barbano som tycker filmen är skitdålig), men jag kände mig inte lockad. Filmen gav intryck av att vara överlastad och jobbig.

Igår tog jag mig samman och såg filmen på en tidig eftermiddagsvisning. Inklusive mig var vi sju personer i den ganska stora salongen, jag satt ensam i den främre delen, så jag slapp jobbig biopublik.

Låt mig inleda med att ta upp en grej jag reagerade på. Alldeles innan huvudfilmen startade, dök det upp en kort filmsnutt i vilken en tjej i SF:s uniform (eller heter det Filmstaden numera?) talar till publiken och informerar om vad som gäller. Hon säger att inte bara ljudet från en mobiltelefon stör, utan även ljusskenet - så vi ombeds stoppa undan telefonerna. Förlåt? Mobiltelefoner ska stängas av. Punkt. "Men tänk om mina barn behöver få tag på mig medan jag är på bio!" säger kanske någon förälder. Tja, då får du väl låta bli att gå på bio. Innan mobiltelefonernas ankomst ringde barn aldrig till biografer för att få tag på sina föräldrar. Och föräldrar ringde inte för att få tag på sina barn, som var på söndagsmatiné.

Vidare sa tjejen i filmen åt oss att inte prata så högt och inte prassla så mycket med godispåsarna. Att undvika prassel kan förstås vara svårt, men herregud - "inte prata så högt"? Går man på bio håller man käften under visningen! Så enkelt är det. Jag hade föredragit en filmsnutt i vilken en medelålders karl, eller ett rejält fruntimmer, med bister uppsyn läxar upp publiken.

Innan huvudfilmen visades förstås ett gäng trailers för kommande filmer - och några dessa filmer kändes betydligt mer lockande än filmen jag faktiskt skulle se. Superhjältefilmerna DEADPOOL 2 och ANT-MAN AND THE WASP, och den närbesläktade SOLO: A STAR WARS STORY.

Okej. Så började då filmen. Nu har jag sett AVENGERS: INFINITY WAR. Och allvarligt talat: vad i helvete är det alla ser i den här filmen? Varför tycker alla att det här är så fantastiskt bra?

AVENGERS: ETERNAL WAR vore en bättre titel - eftersom filmen aldrig slutar. Dessutom fick filmen mig att tänka på Mikis restaurang och pizzeria i Landskrona. Där kan man beställa en pizza som heter V6 Turbo. På denna pizza får man tomatsås, ost, oxfilé, fläskfilé, köttfärssås, kyckling, bacon, bearnaisesås och kebabkött. Och det är ungefär som AVENGERS: INFINITY WAR. Det är för mycket av allting. Vissa beståndsdelar hade varit bra var för sig, men kombinationen funkar inte.

För regin står Anthony och Joe Russo, och deras film inleds med en lång prolog, i vilken den storvuxne och lilafärgade busen Thanos (Josh Brolin) har dödat hälften av invånarna i Asgård, inklusive ett par kända gestalter från de tidigare filmerna. Thor (Chris Hemsworth) slås halv ihjäl och slängs ut i rymden. Denna prolog är hur lång som helst - och fruktansvärt tråkig.

Thanos har en stridshandske som han pyntar med något slags kraftkristaller, som han måste hitta; dessa finns utspridda lite varstans. När han fått tag på alla kristaller föreligger risk att universum går under, eller något i den stilen. Stridshandsken med de färgglada kristallerna ser ut som något Barbie varit framme och pimpat. Varför vill Thanos se ut som en Disneyprinsessa?

Därefter förflyttas vi till jorden, där en massa superhjältar gafflar med varandra. Bruce Banner (Mark Ruffalo) är Hulk och fajtas, men trillar in i dr Stranges (Benedict Cumberbatch) bostad. Märkligt nog lyckas Banner inte förvandlas till Hulk igen under resten av filmen. Banner hojtar att Thanos är på väg. De letar upp Järnmannen (Robert Downey Jr) och kanske figurerar ytterligare några hjältar här i början, jag minns inte.

Plötsligt dyker Guardians of the Galaxy upp ute i rymden! Och då lyfter filmen rejält. Scenerna med denna rymdhjältegrupp är jättebra - faktum är att dessa scener är bättre än den lite misslyckade GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2. Star-Lord (Chris Pratt) och hans gäng hittar Thor, och dras in i fajten mot Thanos. Fast det hade skett förr eller senare, eftersom Star-Lords kärlek Gamora (Zoe Saldana) är Thanos' styvdotter.

Nere på jorden dyker fler hjältar upp. Spindelmannen (Tom Holland) har nu fått så pass avancerade, högteknologiska dräkter, att han egentligen inte behöver några egna superkrafter. Hur tänkte manusförfattarna där?

Handlingen förflyttas till Wakanda, så att den ohemult populäre tråkmånsen Black Panther (Chadwick Boseman) och hans folk får vara med och slåss. Samtidigt ska Thor försöka fixa fram en ny hammare. Det är lite kul att Peter Dinklage spelar världens största dvärg, som häckar rymden och smider hammare och odlar skägg.

Och så blir det fajting. Och fajting. Det känns som om större delen av filmen består av trista superhjältefajter. Och när det inte är superhjältefajting, är det trista dialogscener. Allting håller på i en evighet, i synnerhet slutet, som inte är någon upplösning; det leder bara vidare till nästa film. Fast i det här fallet kan man verkligen tala om upplösning - bokstavligt talat.

Jag orkar inte räkna upp alla superhjältar och skådisar som är med - men av någon anledning saknas Hawkeye. Varför då? Behövde de ingen kille som är bra på att skjuta pilbåge?

Flera hjältar dör i den här filmen. Fast man vet ju aldrig med sådana här filmer. Rollfigurerna kan mycket väl återuppstå.

Hur som helst: jag förstår verkligen inte varför så många tycker att det här är en lysande film. En del hävdar att det är den bästa Marvelfilmen någonsin. Jag tycker att det är obegripligt. Det här är bara spretigt, bombastiskt och trist. Men det är klart, jag tyckte ju även att dundersuccén BLACK PANTHER var rövtråkig.

Om hela filmen var lika bra som scenerna med Guardians of the Galaxy hade jag satt ett högre betyg. Just det: Stan Lee dyker upp tre sekunder som busschaufför. Och ja, det ligger en bonusscen efter eftertexterna.

Nästa vecka ska jag se DEADPOOL 2. Om inget annat innehåller den ett kul skämt om DC:s universum.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/4)

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.

Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.

Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?

Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!

HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!

(Biopremiär 19/2)

-->

Bio: Everest

Foton copyright (c) UIP
Jag ligger lite efter med filmrecenserandet och måste beta av tre filmer som redan haft premiär. Shoot! som tysken säger:
För två år sedan recenserade jag dokumentären THE SUMMIT om ett gäng bergsbestigare som 2008 fick för sig att klättra upp på K2. Hälften av dem strök med. I min recension skrev jag bland annat så här: "Tja, de har ju bara sig själva att skylla. Vad skulle de där uppe att göra?".
Nu är det dags igen. EVEREST är förvisso ingen dokumentär, men bygger på verkliga händelser. Based on a true story, som det heter i Sverige.
I maj 1996 skulle två expeditioner klättra upp på Mount Everest. Den rutinerade klättraren Rob Hall (Jason Clarke) arrangerade äventyrsresor för amatörer, vilkas säkerhet garanterades, medan Robs gravida sambo Jan (Keira Knightley) satt hemma och var orolig och grät. Josh Brolin spelar machokillen Beck Weathers, som följde med, medan hans hustru Peach (Robin Wright) satt hemma och var orolig och grät.

På vägen upp mötte de slashasen Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som anordnade liknande äventyr för amatörer. Scott gillade, av filmen att döma, att sitta i solstol och dricka whisky. Med andra ord - det var inte lika tryggt att klättra med honom.
... Och så begav de sig upp mot bergets topp. På väg ner råkade de ut för en urjävlig snöstorm. Då gick det som det gick. Hälften av klättrarna ligger kvar däruppe på Mount Everest.
Sam Worthington är också med här någonstans; det är svårt att se skillnad på klättrarna när de dragit på sig mössa, solglasögon och tjocka kläder; än värre när de har fruset snor i skägget, Emily Watson spelar en kvinna som håller sig till baslägret, där hon har radiokontakt med både klättrare och gråtande fruar. När det stormar håller hon fast i stolarna så att de inte ska blåsa omkull.

EVEREST är regisserad av islänningen Baltasar Kormákur, som gjorde de inte alltför minnesvärda DJUPET och 2 GUNS. Filmen är inspelad i Nepal, men främst i Italien, och jag gissar att stora delar är filmade mot green screens. Miljöerna är hisnande, åtminstone till en början, och filmen är i 3D för att göra det hela än mer hisnande. Men: det är inte spännande. Tycker jag. Mest för att jag tycker att det hela är så meningslöst. Det hade funkat om det handlade om en expedition som gett sig av för att rädda överlevande efter en flygkrasch på Mount Everest. Eller om en de jagade försvunnet naziguld. Eller om en yeti kidnappat en yppig blondin som måste räddas. Men folk som bara är ute efter kickar och klättrar i berg frivillligt, som frivilligt utsätter sig för livsfara - nej, det är inte kul. Som sagt: vad skulle de däruppe att göra?
Även om nu miljöerna är svindlande, så består större delen av denna över två timmar långa film av klättrande. Och det är tröttsamt. De klättrar och klättrar och klättrar. Sedan dör de och dör de. Oj, vad de klättrar och dör. Medan damerna där hemma snyftar i kapp.
I början av filmen, innan de börjar klättra, besöker äventyrarna ett kloster beläget på ett berg. Detta hade jag gärna sett mer av. Det var ett fascinerande ställe, väldigt mystiskt, och jag associerade både till Indiana Jones och Shangri-La. Jag hade hellre sett en film som utspelar sig där.

  







(Biopremiär 25/9)

-->

Bio: Sicario

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har aldrig varit i Mexiko, men enligt Hollywood - och media rent allmänt - är det ett av många helveten på Jorden. Smutsigt, svettigt, helt i händerna på drogkarteller, och människoliv är inte värt någonting. Det är denna bild av Mexiko som visas upp i SICARIO, regisserad av Denis Villeneuve, som gjorde PRISONERS.

"Sicario" är den mexikanska termen för lönnmördare - eller hitman, som vi säger i Sverige. Det är även en ganska hopplös titel att komma ihåg. Jag glömmer till exempel bort titeln medan jag skriver detta. Själva filmen är svårare att glömma bort, även om jag inte är lika entusiastisk som en del andra var efter pressvisningarna under Malmö Filmdagar.

Emily Blunt spelat Kate Macer, en idealistisk FBI-agent som i början av filmen gör ett tillslag som visar sig leda till något betydligt större. Josh Brolin gör slusken Matt, chef för en elitstyrka, och han handplockar Kate. Teamet ska ta sig in i Mexiko för att slå ut bossen för en mäktig kartell. Som konsult anlitar Matt en viss Alejandro (Benicio Del Toro); en mystisk mexikan med okänt förflutet. Alejandro är tystlåten och visar sig vara en riktigt hård jävel - vilket behövs, eftersom specialstyrkan hamnar i ett riktigt helveteshål. Efter ett tag måste Kate ifrågasätta sina egna ideal, det är så stressande att hon börjar röka, och snart börjar hon även dricka.

SICARIO är en riktigt hård och tung film. Fast den som förväntar sig en ren actionfilm lär bli besviken, eftersom filmen till större delen är ett drama. Ett drama med ett flertal explosiva, sadistiska våldsinslag. Tonen är realistisk, det känns som att Villeneuve registrerar autentiska händelser - det hade förstås blivit effektivare med helt okända skådespelare.

Nu gör dessa kända skådespelare bra ifrån sig. Jag gillar Emily Blunt; hon må ha blivit Hollywoodstjärna på senare år, hon ser bra ut, men har något "vanligt" över sig, vilket gör att hon både är sympatisk och kan övertyga i roller som den här (ingen hade väl köpt Jessica Alba i rollen). Josh Brolin är ju alltid bra, och i vanlig ordning utstrålar Del Toro "lita inte på karln!". Han är genuint obehaglig som Alejandro. Även den robuste Victor Garber, från ALIAS på TV, medverkar.

Lik hänger upphängda längs gatorna, folk torteras och avrättas, slutet är väldigt bra. Dock tycker jag ändå att filmen brister en aning vad gäller spänning. Detta beroende på att vi endast får följa den ena sidan; protagonisterna. Emellanåt avbryts jakten på drogkungarna av små scener från ett hem i Mexiko; hemma hos en mexikansk familj. Dessa scener leder fram till en bra och smart twist, men förutom detta får vi i stort sett bara se vad Kate och de andra i teamet hittar på - och deras metoder blir alltmer tveksamma.

Som helhet är SICARIO en bra och skitig film.

(Biopremiär 18/9)

Bio: Frank Miller's Sin City: A Dame to Kill For

Foton: Rico Torres © 2014 Maddartico Limited. All Rights Reserved

Det är onekligen svårt att gilla Frank Miller nuförtiden. Den forne mästaren har gjort bort sig lite för mycket den senaste tiden. Men det går inte att komma ifrån att han är den serieskapare som betytt mest för mig - åtminstone när det gäller serieberättande. När Miller slog igenom med Daredevil i början av 1980-talet gjorde han superhjälteserier som inte liknade något vi sett tidigare, och han producerade mästerverk och klassiker som "The Dark Knight Returns" och "Batman: Year One". 1993 började han att teckna Sin City-sviten; en hyllning till pulplitteratur och hårdkokta deckare i allmänhet och till Micket Spillane i synnerhet.

Men han har alltid haft kontroversiella politiska åsikter och på senare år har saker och ting spårat ur - för att kulminera med 2011 års "Holy Terror", ett hatiskt, nyanslöst angrepp på islam. Frank Miller själv verkar dessutom ha förvandlats till en skugga av sitt forna jag; jag vet inte om han drabbats av någon sjukdom, eller om han bara blivit gammal och bitter, men det är svårt att känna igen honom.

Jag läste förstås Sin City då för tjugo år sedan; jag tyckte att det var en extremt cool serie, och albumet "A Dame to Kill For" recenserade jag i NST när det kom 1994, men jag har inte läst samtliga serier i sviten - och jag har inte läst om dem. Och jag har inte heller sett om Robert Rodriguez filmatisering sedan pressvisningen i Cannes 2005.

Sida ur originalserien. I filmen gör Ray Liotta den här gubben.

Det tog alltså nio år för uppföljaren att se biografsalongernas mörker - betydligt längre tid än planerat, beroende på allehanda strul. Och när nu filmen slutligen fick premiär floppade den första helgen i USA och fick ganska risiga recensioner. Således hade mina förväntningar sänkts när jag bänkade mig på pressvisningen. Till saken hör att jag verkligen älskade den första filmen.

FRANK MILLER'S SIN CITY: A DAME TO KILL FOR, som den fullständiga titeln lyder, består av fyra episoder, varav två är nya och har skrivits av Miller direkt för filmen - och för regin står både Rodriguez och Miller. Den längsta episoden bygger på albumet filmen döpts efter. Eva Green spelar Ava Lord, damen man kan döda för, en femme fatale utan like. Josh Brolin är Dwight (som spelades av Clive Owen förra gången), hårdingen som förälskat sig i henne, något man helst bör låta bli. Folk dör som flugor i hennes närhet och deras relation utmynnar i ett blodbad - vilket gäller alla episoder.

Mickey Rourke är tillbaka från första filmen som Marv, en bjässe som är världens hårdaste karl, i delen som baserats på "Just Another Saturday Night", Joseph Gordon-Levitt är Johnny, en smooth korthaj som spelar skjortan av den onde senatorn Rourke (Powers Boothe), vilket man inte gör ostraffat. Denna episod är nyskriven, liksom den om strippan Nancy (Jessica Alba), som hämnas sin älskade Hartigans (Bruce Willis) död.

De amerikanska kritikerna får säga vad de vill - men jag kom på mig med att gilla den här filmen. Visst, det känns kanske inte så nytt och fräscht längre, men det är otroligt snyggt att det inte spelar någon roll. Liksom förra filmen, är detta en svartvit film som både försöker efterlikna Millers seriesidor och klassisk film noir. Skådisarna agerar mot green screens; miljöer har stoppats in digitalt. Och jo, jag tycker fortfarande att det ser läckert ut. Den här gången är det dessutom i 3D - men det fick inte jag uppleva, eftersom pressvisningen var i 2D tack vare ett misstag från distributörens sida.

A DAME TO KILL FOR är groteskt våldsam; den är ibland osannolikt våldsam, men precis som allt annat i filmen, är ultravåldet artificiellt. Folk skjuts, misshandlas och får kroppsdelar avhuggna, men det känns aldrig någonsin realistiskt - det är bara estetiskt tilltalande och coolt. Dialogen är lika artificiell den - jag gillade förstås skräpiga pocketdeckare när jag växte upp, det gör jag fortfarande, och all dialog och alla inre monologer (det är mycket "hårding läser högt ur sin dagbok" här) är stiliserade pastischer. Folk pratar korthugget och tufft, de spottar ur sig replikerna. Filmmusiken doftar cigarrettrök och bourbon.

Den första filmen fick utstå mycket kritik för sin skildring av kvinnor. De moralister som satte kaffet, eller snarare biopopcornen, i halsen förra gången, lär väl implodera den här gången. Jag kommer osökt att tänka på presskonferensen i Cannes 2005 (min rapport från den kan du läsa HÄR). Plötsligt - och inte helt oväntat - ville en kvinnlig, tysk journalist ställa en fråga: "Mister Miller! Vaj are there zo many naked vimmen in your movie?". Frank Miller suckade uppgivet och sa "Because I'm a guy!". När han skapade Sin City ville han att alla män skulle vara tuffa, kvinnorna sexiga och bilarna snygga. Alla genrens klyschor skulle utnyttjas och drivas till sin spets. I den nya filmen känns det som om Eva Green gör mer än hälften av alla sina scener helnaken. Jag sticker inte under stol med att jag gick loss på detta - även om det innebar att jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen. Påfallande många scener inleds med en närbild på någon bruds rumpa, vilket säkert retar en del. Av någon anledning klär Jessica Alba aldrig av sig under sina strippnummer. I handlingen finns även Gail (Rosario Dawson) och hennes stenhårda brudgäng, vilka samtliga struttar runt i värsta S/M-utstyrslarna medan de glatt dödar folk till höger och vänster.

I filmen ser vi även Ray Liotta i en liten svinig roll, Lady Gaga är en sympatisk servitris i en kort scen, Stacy Keach liknar närmast Jabba the Hut i den enda scen han medverkar, och Christopher Lloyd dyker upp som galen läkare. Det är lite synd att Bruce Willis, som spelar spöke, medverkar i så få scener, men å andra sidan visar sig Gordon-Levitt funka alldeles utmärkt, han ser ut att vara plockad direkt ur en noirfilm från 1940-talet.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR är inte lika bra som den första filmen, men jag ska inte klaga. Det här är hårt. Filmen är så stenhård att man kan öppna kokosnötter med den. Det är otroligt flott, i det här fallet är ytan verkligen allt; och för en gångs skull funkar det. Och som bekant görs det alldeles för få stenhårda filmer nuförtiden, då allting helst ska vara PG-13, urvattnat, osexigt, och ha trista tvåltollar som, öh, Kellan Lutz och liknande i rollerna.

Frank Miller själv dyker upp på en TV-skärm i en scen.

En scen är knyckt, säkert medvetet, från Mickey Spillanes "Hämnden är min", den första Mike Hammer-boken. Jag väntade dock förgäves på replikskiftet "How could you?" - "It was easy."

(Biopremiär: 29/8)

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".

Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.

Verklighetens Mickey Cohen

Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.

Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.

Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.

Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.

(Biopremiär 11/1)