Netflix: Spiderhead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, minsann. Denna gång på en film producerad av The New Yorker Studios. Det förvånar mig att tidningen New Yorker har ett produktionsbolag, det hade jag ingen aning om, men det är kanske inte så konstigt. The New Yorker, som jag prenumererar på till och från, publicerar ofta noveller av framstående författare.

SPIDERHEAD bygger på novellen "Escape from Spiderhead" av den mångfaldigt prisbelönade George Saunders. Det har gjorts en handfull kortfilmer byggda på Saunders' noveller, samt en TV-film, men detta är den första långfilmen. För regin står Joseph Kosinski, just nu bioaktuell med TOP GUN: MAVERICK.

På pappret verkade den här filmen bra och intressant, jag kan tänka mig att novellen är bra och intressant. Det låter lite grann som något David Cronenberg hade kunnat hitta på. I en nära framtid kan interner välja att anmäla sig som frivilliga försökskaniner till medicinska experiment. De frivilliga kan då få sina straff förkortade. Experimenten sker på en avlägset belägen ö. Där sitter dr Abnesti (Chris Hemsworth), som tagit fram droger som kan påverka människors känslor. De frivilliga har små elektroniska boxar på ryggen, och i boxarna sitter ampuller med olika droger. Abnesi styr dessa med hjälp av sin smartphone. Han drar med fingret över skärmen, och drogerna injiceras.

Miles Teller spelar en av fångarna. Vid ett par sessioner med Abnesti paras han ihop med olika kvinnor, som han, med hjälp av droger, blir intensivt förälskad i. Men han börjar snart att ifrågasätta hela projektet, han gissar allt inte står rätt till på ön.

SPIDERHEAD är en fruktansvärt tråkig film! Den är så tråkig att jag ofta satt och tänkte på annat, eller bläddrade i en tidning, eller kollade mail och Facebook på mobilen. Jag försökte koncentrera mig på filmen, men det gick inte. Den är för tråkig. Ett tag funderade jag på att stänga av. Stora delar av filmen känns som filmad teater. Ett fåtal skådespelare i sterila rum. De sitter och pratar - och jag bryr mig inte det minsta. Anslaget är lätt pretentiöst. Jag gäspar. Sleepyhead! Det är lite kul att det spelas Swingle Singers på soundtracket emellanåt, men det kan inte rädda den här filmen. Storyn är ju egentligen bra.

Jag trodde först att det här var ett pandemiprojekt. Få medverkande skådespelare, få miljöer, inspelad i Australien. Men i filmens eftertexter listas bokstavligen tusentals namn. Nå, det kan ju vara ett pandemiprojekt trots detta, men det känns mindre troligt.

Chris Hemsworth verkar i alla fall ha kul i sin roll.

Jag undrar vad Cronenberg hade kunnat göra av materialet!

 

 

 

 

(Netflixpremiär 17/6)

Bio: Top Gun: Maverick

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Kommer ni ihåg hur Tom Cruise var på 1980-talet? En ständigt fånleende, irriterande typ. Jag kunde inte med honom. Han hade något slags arrogant, överlägsen utstrålning, som jag tyckte gjorde honom ytterst osympatisk.

Jag såg aldrig TOP GUN på bio när den kom 1986. Jag vet inte riktigt varför - flygplan gör sig bra på film. Antagligen berodde det på att jag inte kunde med Tom Cruise. Dessutom var TOP GUN en film som alla tjejer på skolan pratade om, så jag utgick nog från att det var något slags smetig kärleksfilm i flygmiljö. Jag såg filmen lite senare på video, och jag minns inte mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jo, och så minns jag självklart det anskrämliga soundtracket.

Häromdagen såg jag om TOP GUN, den ligger på Netflix. Herregud! Skulle jag recensera TOP GUN idag, skulle jag tveklöst sätta en etta i betyg. Filmen är ju fruktansvärd! Det är en film som inte handlar om någonting alls. Manuset är så fruktansvärt uselt, att det är en prestation att skriva så dåligt. Alla repliker är styltiga, här finns ingen som helst karaktärsutveckling, ingen ordentlig handling, och regissören Tony Scott såg till att filmen såg ut som reklam för rakapparater. På slutet strider Tom Cruises hjältepilot Maverick mot MiG-plan, som liksom bara verkar finnas där, och kriget skildras som ett TV-spel. Parodin HOT SHOTS har betydligt mer substans.

1986 skrev kritiker att TOP GUN var en långfilmslång rekryteringsfilm för det amerikanska flygvapnet (eller snarare US Navy). TOP GUN känns som en parodi på 80-talsfilmer. Allting är så glassigt som möjligt. Alla svettas. Här finns många närbilder på svettiga män som bär pilotsolglasögon inomhus mitt i natten. TOP GUN är även fascinerande homoerotisk, med långa scener där halvnakna män med blänkande bringor gör saker tillsammans, som till exempel spela volleyboll. Val Kilmer har en frisyr som upphäver tyngdlagen.

Men tanke på hur osannolikt kass filmen från 1986 är, hade jag förstås inga som helst förväntningar på uppföljaren TOP GUN: MAVERICK, som alltså får premiär 36 år efter originalet. Men till min förvåning tyckte jag faktiskt att den här filmen var rätt bra! Med betoning på "rätt".

Tom Cruises superpilot Pete Mitchell, anropsnamn Maverick, jobbar numera som testpilot. Målet är att flyga plan som kommer upp i Mach 10, men en illasinnad amiral spelad av Ed Harris vill lägga ner hela projektet, för att istället satsa på drönare. Det finns inte längre något behov av mänskliga piloter, tycker amiralen. Maverick är en föredetting.

Maverick tycker annorlunda, sätter sig i ett plan, lyfter. och lyckas passera Mach 10. Han gör ju lite som han vill, Maverick, eftersom han förstås är en maverick. Detta leder till att han omplaceras. Han skickas tillbaka till flygskolan som kallas Top Gun, och där ska han utbilda ett gäng unga piloter som ska ut på ett livsfarligt uppdrag - en icke namngiven skurknation ska bombas.

Bland de unga piloterna finns en kille som kallas Rooster (Miles Teller). Han är son till Mavericks bäste vän Goose, som dog i den förra filmen. Liksom sin far, har Rooster en lustig moppe-mustasch. Rooster vill inte veta av Maverick, han skyller Gooses död på Maverick. De måste reda ut gammalt groll för att klara av uppdraget. Jon Hamm gör ett befäl som kallas Cyclone, och han gillar inte Mavericks våghalsiga metoder.

Jennifer Connelly spelar en barägare som heter Penny. Maverick och Penny har haft ett förhållande någon gång mellan de här två filmerna. Det slutade med att han krossade hennes hjärta. Nu dyker Maverick upp på hennes bar, och genast blommar kärleken upp på nytt. "Krossa inte hennes hjärta igen!" säger Pennys lillgamla dotter.

Precis som förra gången skildras krig som ett fräsigt TV-spel. Den här gången får vi dessutom flera osannolika sista sekunden-räddningar, och helikopter-hot av ett slag vi nog inte sett sedan Rambos glansdagar.

Till skillnad från förra gången, har TOP GUN: MAVERICK ett riktigt manus, och den har även riktig regi - den här gången av Joseph Kosinski. Ett namn som inte bådade speciellt gott, med tanke på att hans tidigare filmer inte varit något vidare. Denna nya film är också hyfsat glassig, men estetiken är långtifrån lika överdriven som i Tony Scotts film. Folk kan umgås utan solglasögon, folk svettas inte lika mycket, och de ställer sig inte i motljus så fort tillfälle ges. Dessutom innehåller den här filmen även en del fungerande humor.

Tom Cruise har förändrats en hel del sedan 80-talet, han gick och blev en duglig skådespelare med viss bredd. Jennifer Connelly har gått långt sedan hon var barnskådis för 40 år sedan, hon har tilldelats en Oscar och en rad andra priser - dessutom är hon så otroligt snygg, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon är 51 och ser bättre ut än någonsin. Piloterna i filmen är inte enbart barbröstade, vita män med inoljade muskler, den här gången utgörs de av män och kvinnor med olika hudfärg, och de nöjer sig med att spela football på stranden i en kort scen.

Val Kilmer gör ett kort inhopp som Iceman i en sorglig men egentligen överflödig scen. Kilmer är svårt märkt av sin cancer och kan inte längre prata - och samma öde har drabbat Iceman.

TOP GUN: MAVERICK är en storfilm, men ingen stor film; det är ingen milstolpe, det hela är lättglömt. Men som underhållning för stunden är filmen bättre än förväntat. Jag såg den på en IMAX-biograf, vilket förstås innebar att de många flygscenerna blev ännu häftigare.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/5)

Bio: Oblivion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Av någon anledningen går inte science fiction-rafflet OBLIVION upp på bio i USA förrän den 19:e april. Nio dagar efter Sverigepremiären.

Å andra sidan visade sig den här filmen vara något man faktiskt kan vänta för länge på.

För regin står Joseph Kosinski, vilket väl inte bådade så gott. Kosinski gjorde nämligen den hyfsat usla TRON: LEGACY häromåret. Flotta bilder och inget annat. Och detsamma gäller OBLIVION. Det går inte att sticka under stol med att det här är snyggt. Ja, det är rent otroligt snyggt. Jag skulle nog vilja påstå att detta är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Jag satt länge och tänkte att det här verkligen ser ut som en serie ur Métal Hurlant eller Heavy Metal. Extremt estetiskt, läckra färkoster och miljöer. Och när eftertexterna slutligen rullade konstaterade jag att filmen bygger på ett seriealbum av Kosinski och Arvid Nelson; en serie jag aldrig hört talas om.

Och liksom majoriteten av serierna i Heavy Metal är det här tunt.

Seriealbumet

Tom Cruise är Jack. Någon gång i framtiden har Jorden i princip gått under. Vi attackerades av rymdvarelser och slog tillbaka med kärnvapen. Vi vann kriget, men raserade samtidigt vår omvärld. De överlevande människorna byggde en enorm, flådig rymdstation (hur fanken lyckades de bygga den när allting sprängts i luften?) i vilken mänskligheten nu lever. Jack och hans kollega Victoria (Andrea Riseborough) bor dock kvar på Jorden. De jobbar som något slags kontrollant och reparatörer av de drönarrobotar som glider runt i ödemarken och ibland skjuter på saker och har sig.

Jack är ute och flyger i sitt tjusiga lilla rymdskepp när han ser något krascha. Han hittar ett störtat rymdskepp och i det finns det minsann människor. En av dem, ett kalaskex som heter Julia (Olga Kurylenko), och som legatr i dvala i sextio år, hävdar att hon är Jacks fru - vilket förklarar hans besynnerliga minnesbilder från New York innan katastrofen. Men Jack ser ju inte ut att vara så gammal. Morgan Freeman, Nikolay Coster-Waldau och Zoë Bell dyker också upp, Melissa Leo medverkar på en bildskärm, och det visar sig att saker och ting inte är som Jack trott.

Som sagt: OBLIVION är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Men: detta är även en av de tråkigaste sci-fi-filmer jag sett. Det börjar bra, det börjar riktigt bra, men ju längre handlingen fortgår, desto tristare och jönsigare blir det. Mitt betyg sjönk mer och mer. Alla de flotta scenerierna och specialeffekterna är bortkastade på en seg historia som ofta är direkt löjeväckande högtravande. Det är så pretentiöst och högtravande att filmen ligger farligt nära kalkongränsen. Filmmusiken är svulstig. Vid ett par tillfällen blir det nästan lite religiöst. För att publiken inte ska somna brister rollfigurerna då och då ut i lite skjutglad med själlös action. Det är möjligt att det här funkar i serieform, vad vet jag. Jag gissar att Druillet hade kunnat göra något mindblowing av det här på 1970-talet - vilket han aldrig gjorde.

Om man till äventyrs har överseende med innehållet är det mycket möjligt att man kan sitta och bara njuta av bilderna i två timmar och sex minuter. En del raserade amerikanska landmärken nersjunkna i ökenlandskap imponerar, filmfotot imponerar. Ett par detaljer mot slutet fick mig att tänka på Linda & Valentin-albumet "Den falska världen". Nikolay Coster-Waldau är bortkastad i sin roll.

Plus i kanten för att vi slipper se det här i 3D.

(Biopremiär 10/4)

Bio: TRON: Legacy

Images copyright © Disney Enterprises, Inc.

Herrejösses, gissa om jag ville se Steven Lisbergers TRON som liten på 1982. Eller snarare som ung tonåring. Jag hade läst om den. Jag hade sett bilder ur den. Det såg ut att vara en sanslöst cool film. Och så var ju Bruce Boxleitner med i den! Boxleitner blev stjärna i Sverige som Luke Macahan 1978. När FAMILJEN MACAHAN gick i repris i början av 80-talet blev han ännu mer populär. Men var det inte Jeff Bridges som spelade hjälten i TRON? Jo, det var det, men 1982 visste väl ingen vem han var. Däremot var ju faktiskt Jeffs far Lloyd Bridges med i FAMILJEN MACAHAN!

Jag minns inte varför, men jag såg aldrig TRON när den gick på bio. Kanske visades den aldrig i Landskrona - eller ens i Helsingborg. Faktum är att jag inte lyckades se filmen förrän någon kabelkanal visade den en bit in på 90-talet, när jag var hyfsat vuxen. Och jag tyckte filmen var ... skittråkig. Och korkad.

Ni förstår, jag accepterade inte filmens premisser. Jeff Bridges spelade hackern och spelhallsägaren Kevin Flynn, som av någon anledning sögs in i ett av spelens digitala värld, där han blev spelfiguren Clu. I denna värld tvingades han samarbeta med Tron (Boxleitner) för att slåss mot det ondskefulla Master Control-programmet.

Vänta lite nu: Flynn sugs in i ett TV-spel. Okej, det kan jag köpa. Men om han och alla andra rollfigurer, samt alla fordon är figurer och prylar i ett TV-spel, då borde de ju inte kunna kontrollera sina egna rörelser och handlingar. Nej, rimligtvis borde de ju styras av ungarna som hänger i spelhallen och stoppar mynt på maskinerna.

Tja, kanske tänker jag för mycket. Men i vilket fall: filmen var trist. Tydligen tyckte även biopubliken 1982 att TRON var trist - filmen blev en flopp. Det här var en dyr produktion från Disney och marknadsfördes som den första filmen med datoranimeringar. Detta var dock en sanning med modifikation. Datorerna var inte tillräckligt avancerade på den tiden, så merparten av "datoreffekterna" tecknades för hand.

28 år senare kommer så uppföljaren. TRON: LEGACY. I 3D. 28 år... Det betyder ju att de fans som såg originalet när det var nytt är åtminstone 40 idag. Och vi andra som inte är fans har verkligen inte väntat med spänning på en ny film om Tron.

Jag kan inte påstå att jag vet varför TRON: LEGACY har gjorts, men originalet har byggt upp ett litet kultrykte under de senaste decennierna. Filmen är betydligt mer populär nu än när den kom. Och 3D är ju också populärt just nu. Visst vore väl en TRON 2 vara perfekt för att visa upp flashiga 3D- och datoreffekter, eller hur? verkar man ha resonerat.

TRON: LEGACY, som regisserats av långfilmsdebuterande Joseph Kosinski, inleds med en text som upplyser om att många scener i filmen är i 2D, men att vi ändfå ska behålla 3D-glasögonen på genom hela filmen. Efter en väldigt cool TRON-version av Disneys logga, börjar filmen - i 2D. Jeff Bridges är tillbaka som Kevin Flynn, året är 1989 och han har en liten son; Sam. En kväll, efter att han berättat för lille Sam om äventyren i datorvärlden, lämnar Kevin huset och kommer aldrig mer tillbaka.

Därefter hoppar vi till 2010. Sam (Garrett Hedlund) är nu 27 och vill inte ha något med farsans supermäktiga datorföretag att göra. Sam gillar inte vad de sysslar med. De tillverkar något slags supersäkert virusprogram, en gång i tiden utvecklat av Kevin - ett program avsett att vara gratis och som ska spridas som freeware, men som företaget säljer för dyra pengar. Sam stjäler programmet och laddar upp det på Internet. En kille som jobbar åt företaget spelas av Cillian Murphy, som inte finns med i rollistan, och filmskaparna missar aldrig en möjlighet att visa upp att det är en Nokia N8 Sam använder för att sno all data med.

Plötsligt får Kevins gamle vän och kollega Alan (Bruce Boxleitner) ett meddelande på sin personsökare. Ett meddelande från någon ... speciell. Uppenbarligen släpar Alan forfarande omkring på sin mer än tjugo år gamla personsökare, och numret som visas på displayen är Kevins - ett nummer som varit avstängt i tjugo år. Detta innebär att Sam måste återvända till Flynn's Arcade (som varit stängt i decdennier, men allting finns kvar där; spel och allt, och allt verkar funka än), han hittar Kevins hemliga rum - och han lyckas hoppa in i TRONs digitala värld. Kevin, som alla trott är död, är av allt att döma levande. När Sam kliver in i spelvärlden, blir filmen 3D - ungefär som när TROLLKARLEN FRÅN OZ blir färgfilm.

Nästan omedelbart springer Sam på Clu, som fortfarande ser ut att vara 35 och som fortfarande spelas av Jeff Bridges, försedd med ett datagenererat ansikte som får honom att se yngre ut. Men Clu visar sig vara ond. Sam inser att han måste hitta sin riktiga farsa, vilket han snart också gör. Kevin är nu en skäggig man i 60-årsåldern, och han är fången i en värld hanen gång skapade.

Med hjälp av krigarbruden Quorra (Olivia Wilde) försöker Sam kämpa sig ut ur den digitala världen och tillbaka in i verkligheten. Tron dyker upp och hjälper till han med. Tron bär en hjälm med visir, så filmskaparna slapp för det mesta att att göra en CGI-version föreställande en yngre Bruce Boxleitner.

TRON: LEGACY fick mig verkligen att klia mig i huvudet. Vad fan var det jag satt och tittade på? Vad fan tänkte manusförfattarna - de var sex (6!) stycken - på? Är detta verkligen tänkt att bli julens stora blockbuster? Om Disney tror detta, tror den nog fel.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och skriva om den här filmen. Några kollegor och jag hade en lång diskussion om den efter pressvisningen. Kosinskis film lider av flera problem. Den är mycket, mycket pretentiös. Den är pompös. Den är otroligt pratig. Den är långsam. Den är humorbefriad. Jag kände att jag var på väg att nicka till flera gånger. Rollfigurerna är inte speciellt kul och de är oengagerande.

Faktum är att TRON: LEGACY ligger jävligt nära att vara en kalkon. Den går en farlig balansgång. Kanske är det här en kalkon? En förklädd kalkon? Den här prylen är i alla fall tillräckligt gravallvarlig och fånig för att kvala in.

Å andra sidan finns det flera saker jag gillar med filmen. Jeff Bridges är förstås en av mina favoritskådisar, han är alltid bra - och det är intressant att se honom  spela en yngre upplaga av sig själv. Olivia Wilde är otroligt hott som Quorra. Och det är trevligt att se den alltid sympatiske Bruce Boxleitner tillbaka på en bioduk, han har gjort lite för många B-filmer på sistone, herregud, han har ju till och med medverkat i filmer från mockbusterbolaget The Asylum!

Det här är en väldigt snygg film. Den är läcker. Men eftersom allting är svart, mörkt eller neonblått, blir det irriterande att titta på det här i över två timmar - och det blir nästan sövande. Det är också svårt att se vad som sker under actionscenerna, eftersom det enda vi ser är lysande blå linjer i mörkret. I alla fall lite för ofta. 3D-effekterna är absolut ingenting att skriva hem om - för det mesta är det omöjligt att avgöra om det verkligen är 3D eller inte (den svenska texten är dock i 3D hela tiden).

Jag gillar att TRON-filmerna utspelar sig i en helt egen värld. Det handlar inte bara om en modifierad version av vår egen värld - som i BLADE RUNNER - utan om en helt ny värld, med en helt annan look och känsla. Men när det kommer till logik, köper jag det inte. Och eftersom jag ju är en gammal rockare gillar jag inte att den enda musik man lyssnar på i TRONs värld är syntpop - franska bandet Daft Punk står för filmmusiken.

Nej, jag tror inte att TRON: LEGACY kommer att bli någon större framgång. Den kommer att locka storpublik under öppningshelgen, men jag gissar att kidsen kommer att tycka att det här är alldeles för tråkigt (vilket det är) - det här är ingen popcornrulle. Men jag kan också tänka mig att de rabiata fansen av 1982 års film kommer att trycka att den här uppföljaren är lika fascinerande och spännande, och de kommer inte att hålla med mig om att det här eventuellt är en kalkon.

Men eftersom det tog tid innan jag lyckades skriva den här recensionen, har jag hunnit tänka igenom det hela lite mer - och har beslutat mig för att sänka det ursprungliga betyget.

Men! Medan jag såg TRON: LEGACY kom jag att tänka på någonting. Vet ni vad jag skulle vilja se? En uppföljare till THE LAST STARFIGHTER från 1984! Ni vet, den där filmen om en tonåring som är skitbra på att spela TV-spel och som därför rekryteras av en rymdflotta för att kastas in i ett STAR WARS-liknande äventyr. Hallå, Hollywood! När får vi se den filmen?

 

 

(Biopremiär 17/12)