Netflix: The Mother

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Netflix är lite lustiga. Rättare sagt, deras mobilapp är lite lustig. Jag brukar klicka på de kommande filmer jag är intresserad av, så att jag ska bli påmind när de har premiär. Ofta kommer påminnelsen flera dagar efter premiären, eller - som i fallet THE MOTHER - så kommer ingen påminnelse alls. Istället kommer det aviseringar om en massa andra filmer och TV-serier jag inte är ett dugg intresserad av.

Nå. Nu har jag i varje fall sett THE MOTHER, och det gjorde inget att jag inte fick någon påminnelse. Den här filmen hade jag kunnat vara utan. Dessutom kändes det som att jag redan sett filmen. 

För regin står Niki Caro, som senast gjorde spelfilmsversionen av MULAN, vilken jag inte sett. Dessförinnan verkar hon mest ha gjort dramer.

Jennifer Lopez spelar en namnlös kvinna med militärt förflutet, hon är något slags mördare åt staten. När filmen börjar är hon höggravid och sitter i ett så kallat safe house. Hon har haft romanser med två olika skurkar, Adrian Lovell (Joseph Fiennes) och Hector Álvarez (Gael García Bernal), kvinnan gick till FBI för att skvallra om de slemma aktiviteterna, och nu förhörs av FBI om detta (det är lika krystat som märkligt, det hela). Skurkar anförda av Lovell anfaller, FBI-agenter dödas och denna namnlösa kvinna - modern, alltså - knivhuggs i magen. Hon lyckas dock spränga Lovell i luften. Tror hon.

Hon vaknar upp på ett sjukhus. Barnet, en flicka, överlevde knivhugget, men modern tvingas avsäga sig moderskapet. Dottern ska placeras i fosterhem, bestäms det, modern är en olämplig moder, och dottern måste bevakas och beskyddas, eftersom Lovells kropp inte hittades. Så, modern åker norrut och bosätter sig i Alaska. Där sitter hon ensam i en stuga.

Hopp tolv år framåt i tiden. Moderns dotter, som döpts till Zoe och spelas av Lucy Paez, lever ett lyckligt liv med sina fosterföräldrar. En vacker dag kidnappas Zoe av Lovell. Modern får veta detta, så tillsammans med den snälle FBI-agenten Cruise (Omari Hardwick) fritar hon Zoe.

Modern berättar inte för Zoe vem hon är, men Zoe räknar snart ut att den bistra kvinnan är Zoes biologiska mor. Skurkar letar efter dem. De flyr till stugan i Alaska, där modern lär dottern köra bil och skjuta gevär. Zoe gillar inte modern och vill hem. Kommer Lovell att hitta dem? Kommer modern och Zoe att bli bästa vänner på slutet? Har påven en rolig hatt?

THE MOTHER är en slätstruken och tråkig actionthriller. Som jag skrivit så många gånger tidigare: det gör inget om vi sett allt förut, det gör inget om handlingen är ooriginell, så länge filmen levererar det den ska och är underhållande. Men THE MOTHER är mest sömnig. Allting känns fantasilöst. Det här är ett klyschkalas. Inledningen är väldigt konstig, men första halvan av filmen är väl hyfsad. Ungefär halvvägs, när fokus läggs på relationen mellan mor och dotter, tappar filmen rejält och det blir segt. Zoe är en ganska irriterande unge. Fast modern är inte vidare charmig hon heller.

Det här är en sådan där film där folk gör idiotiska saker bara för att det ska uppstå spänningsmoment. Framför allt är skurkarna duktiga på att vara dumma, bara för att modern ska få tillfälle att döda dem. Redan i inledningen, när en massa skurkar anfaller huset modern sitter i, lyckas modern gömma sig i ett badrum i flera minuter, så att hon hinner tillverka en bomb, innan hon upptäcks. 

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?

Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.

Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.

Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".

Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.

(Biopremiär 25/7)

-->

DVD/TV: FlashForward - The Complete Series

FLASHFORWARD - THE COMPLETE SERIES (Disney)

1970- och i synnerhet 80-talen var miniseriernas guldålder. Vi satt ju alla klistrade och såg med spänning fram emot nästa påkostade, stjärn-
späckade, ofta långfilms-
långa avsnitt av DE FATTIGA OCH DE RIKA, RÖTTER, FAMILJEN MACAHAN, KAMPEN OM COLORADO, SHÔGUN, NORD & SYD och allt vad de hette. Sex till tolv avsnitt vardera brukade de vara på. I de flesta - eller i alla fall många - fall kan jag fortfarande se om de här gamla serierna med stor behållning.

FLASHFORWARD, en serie från 2009-2010 och som jag inte vet om den gått på svensk TV, tycker jag är ett bra exempel på ett stort problem med dagens TV-serier. Åtminstone upplever jag det som ett problem.

Detta är inte en box med säsong ett av serien, utan hela serien med samtliga 22 avsnitt. Om det skulle bli fler avsnitt har jag ingen aning om; det är ju mycket möjligt att FLASHFORWARD floppade och lades ner efter första säsongen. Samtidigt bygger serien på en roman, och det går kanske inte att göra fler avsnitt.

FLASHFORWARD börjar jättebra, första avsnittet är utmärkt och får mig att vilja se mer. En vacker dag slocknar hela Jordens befolkning. Alla bara trillar ihop och är utslagna under två minuter och sjutton sekunder. Detta leder förstås till en lång rad olyckor, när bilar och andra fordon och farkoster plötsligt blir herrelösa.

När folket väl vaknar upp, är de inte bara förvirrade - de har dessutom alla fått en vision av vad de kommer att göra sex månader in i framtiden. Någon är gravid, en annan otrogen, en tredje mördas.

FBI avsätter en avdelning för att jobba med denna globala blackout. Vad var det som hände? Varför? Kommer visionerna att slå in? Och vad är det för mystisk människa som syns på övervakningskamerornas bilder från blackouten? Ensam promenerande bland utslagna människor...

Joseph Fiennes har en av huvudrollerna; han är FBI-agent och föredetta alkis (han ser sig själv kröka), och ja, som ni märker är detta en kittlande, fantasieggande premiss för en science fiction-betonad dramathriller.

Det är bara det att jag redan efter fem-sex avsnitt börjar tröttna. Det är inte första gången det händer. Det händer alldeles för ofta. Jag får en uppburen TV-serie, kanske rekommenderad av pålitliga vänner, 22 avsnitt, eller kanske till och med två eller tre säsonger. Jag börjar titta - och tröttnar snart. Folk är ju besatta av alla dessa TV-serier, men själv har jag inga problem att avstå. Jag ville verkligen att DEADWOOD skulle vara jättebra, men den serien irriterade mig och redan efter fyra episoder tog jag en paus, som nu varat ett par år.

När det gäller FLASHFORWARD känns det som om man håller på att bygga upp vad som är tänkt att bli en evighetslång såpopera. Istället för att koncentrera sig på kärnhandlingen och en handfull huvudpersoner, introduceras hela tiden nya rollfigurer och parallella handlingsspår, och jag börjar snart irritera mig. Nej, jag har ännu inte sett alla 22 avsnitt. Jag är inte ens halvvägs. Mitt stora initiala intresse dog rätt snabbt. Det är möjligt att serien tar sig igen, men det låter jag vara osagt.

Seriens skapare, som även regisserat ett par avsnitt samt förstås skrivit manus, är  David S Goyer. Det är en herre med en intressant meritförteckning. Han är nog mest känd för att ha skrivit BATMAN BEGINS och THE DARK KNIGHT, men går vi tillbaka till hans tidiga karriär, hittar vi många kul grejor. David S Goyer har nämligen bland annat skrivit DEATH WARRANT (med Van Damme), KICKBOXER 2 (utan Van Damme), THE CROW: CITY OF ANGELS, DARK CITY, TV-filmen om Nick Fury, BLADE 1-3, bland mycket annat.

Jaa-aa... Nu finns det inte så mycket mer att tillägga tycker jag.