Visar inlägg med etikett Jordan Peele. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jordan Peele. Visa alla inlägg

onsdag 25 augusti 2021

Bio: Candyman (2021)

Foton copyright (c) SF

Innan vi 1995 startade Fantastisk Filmfestival, drev jag och några kompisar en filmklubb på Mejeriet i Lund som hette Cinemacabre. När jag tänker efter var jag nog inte med och startade Cinemacabre, jag kom med lite senare. Cinemacabre visade film på framtidsformatet laserdisc. Det här var på den tiden då det fortfarande dröjde innan utländska filmer gick upp på bio, när Statens Biografbyrå fortfarande härjade, och när det fortfarande kunde vara svårt för den unga publiken att se genrefilm; ny som gammal. 

CANDYMAN från 1992, i regi av Bernard Rose efter en novell av Clive Barker, var en ganska hajpad film som visades på Cinemacabre. Ett år senare släpptes filmen direkt på video i Sverige. 1992 var Clive Barker ett stort namn, och vi var många som gillade den här filmen om en ond, krokförsedd man som dök upp om man tittade i en spegel och sa hans namn - Candyman, alltså - högt fem gånger. 

Jag såg om CANDYMAN förra året, och ... den var ju inte alls speciellt bra. Tvärtom, nu, nästan trettio år senare, tyckte jag att den var rätt dålig. Vad den har, är Virginia Madsen som Helen Lyle, en kvinna som undersöker legenden om Candyman, och så har den utmärkt filmmusik av Philip Glass. Till en början ångrade Glass att han bidragit med musiken, han tyckte att den färdiga filmen blev alldeles för skräpig, men på senare år har han förstått hur uppskattad denna musik är.

CANDYMAN fick två uppföljare. Jag såg dessa när de kom, men jag har inte sett om dem sedan dess.

2021 års CANDYMAN är producerad av Jordan Peele, med flera, för regin står Nia DaCosta, och DaCosta och Peele har varit med och skrivit manus. Det visar sig att det här inte alls är en nyinspelning av filmen från 1992 - det här är en fortsättning.

Yahya Abdul-Mateen II spelar konstnären Anthony McCoy, som bor tillsammans med sin tjej Brianna (Teyonah Parris) i Chicago. Anthony är ett nytt stjärnskott på konsthimlen, men hans gallerist Clive (Brian King) tycker inte att Anthony utvecklats. Men så råkar Anthony få nys om Candyman och det nedgångna, ruffiga bostadskomplex bebott av svarta där den krokförsedde busemannen härjade. Han får höra historien om Helen Lyle och hennes brutala öde, samt en historia om en svart man som oskyldigt anklagades för att vara en seriemördare, och som slogs ihjäl av polisen. Anthony inspireras - nu har han ett nytt tema för sin konst.

En kort tid senare är det dags för vernissage. En sur konstkritiker (Rebecca Spence) låter sig inte imponeras. Ett av verken heter "Say My Name" och består av en spegel. I verkbeskrivningarna som delas ut på vernissagen berättas kort om Candyman. Titta in i en spegel och säga hans namn högt fem gånger. Gissa fem gånger om filmens rollfigurer kommer att följa uppmaningen. Det slutar inte väl.

Jag antar att konservativa amerikaner kommer att gå i taket när - eller om - de ser Nia DaCostas CANDYMAN. Det här är en film av svarta amerikaner, med svarta amerikaner, om svarta amerikaner, regisserad av en ung kvinna. Det är en kraftigt politisk film om de svartas situation, och när eftertexterna rullat klart hänvisas man till filmens hemsida, där man kan läsa mer om en organisation som jobbar med racial justice, som det kallas. Dessutom förekommer ett homosexuellt par där den ene killen är vit, det kommer nog att få den kristna högern att explodera.

Till min förvåning tycker jag att DaCostas film är bättre än originalet. Det är uppenbart att filmskaparna vill berätta något, de har ett syfte med sin film. Det är dessutom en väldigt snygg film, ett av morden skildras på ett sätt som kommer att göra Dario Argento grön av avund - jag ska inte avslöja detaljerna, men vi ser det på håll genom ett fönster. Att filmen bland annat handlar om konst för också det tankarna till italiensk skräckfilm.

Men. Den nya filmen lider lite av samma problem som originalet: den är inte speciellt otäck och spännande. Candyman är bara en lång kille i rock med en krok på handen. Filmen innehåller en hel del ganska grovt splatter, och en scen med några tonårstjejer som står framför spegeln på en skoltoalett är effektiv, men någon krypande spänning finns här inte.

Philip Glass' speldosemusik återanvänds, vilket är trevligt. För klippningen av filmen står svenskan Catrin Hedström. Vanessa Williams återkommer från första filmen i samma roll. Även Virginia Madsen återkommer och gör Helens röst, och Tony Todd, som var Candyman i de första filmerna, skymtar till. Att berätta delar av handlingen med hjälp av skuggspel var en kul idé, men en del lär tycka att det är pretentiöst och arty-farty. Produktionsbolagens logotyper i början visas spegelvänt - som om vi ser dem i en spegel.

CANDYMAN 2021 är en stämningsfull film utan större skräckstämning. Betyg 3½.  


 
 

 

 

(Biopremiär 27/8)


onsdag 20 mars 2019

Bio: Us

Foton copyright (c) UIP Sweden
Med 2017 års GET OUT placerade sig skådespelaren Jordan Peele på skräckfilmskartan. Han hade skrivit och regisserat en film som lyckades vara både intressant, våldsam och spännande, samt rolig och satirisk. Dessutom fick filmen lysande kritik och blev en stor publikframgång - det är den första film av en svart regissör som spelat in över hundra miljoner dollar.
Jordan Peele visade sig alltså vara en kille att hålla ögonen på, och förväntningarna på hans nästa film var höga.
Peele kan sin skräckhistoria, vilket märks redan i filmens första scen, i vilken man ser en TV omgiven av hyllor med videokassetter. En av filmerna på hyllorna är C.H.U.D., en gammal film om ett monster i kloaksystemen; en liten vink om vad US kan tänkas innehålla. Ett par av de övriga filmerna är THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET och THE RIGHT STUFF, den sistnämnda i samma dubbelkassettutgåva som Captain Marvel plockar upp i videobutiken i CAPTAIN MARVEL.
I en prolog som utspelar sig 1986 följer lilla Adelaide med sina föräldrar till ett tivoli på en strand. Där smiter Adelaide iväg och råkar förirra sig in i en spegelsal, och därinne ser hon sig själv. Och det är inte en spegelbild.
Hopp till nutid och lilla Adelaide har vuxit upp till Lupita Nyong'o. Hon är gift med Gabe (Winston Duke), och tillsammans har de barnen Zora (Shahadi Wright Joseph) och Jason (Evan Alex). De flyttar in i en stor, tjusig villa, och verkar leva ett behagligt liv. Gabe köper till och med en båt, som inte funkar som den ska.
En kväll upptäcker de att det står några utanför huset. Fyra rödklädda personer som bara står och stirrar på huset. Gabe går ut och försöker skrämma iväg dem utan att lyckas.
Plötsligt anfaller inkräktarna och lyckas ta sig in. Inkräktarna är våldsamma, otäcka - och de är familjens dubbelgångare. De rödklädda ser ut precis som Adelaide och hennes familj. Var kommer de ifrån? Vad vill de? Först och främst vill de skada den fridfulla familjen - helst med hjälp av stora saxar.
Hela familjen samarbetar för att komma undan de brutala dubbelgångarna, men situationen visar sig vara ännu värre utanför huset.
Till stora delar är US en bra film, ibland är filmen till och med jättebra - som jag nämner ovan kan Jordan Peele sina skräckfilmer. Men trots detta lämnade jag biografen en aning besviken.
Besvikelsen beror på filmens sista 20-30 minuter. Här ska det som sker förklaras - och förklaringen funkar inte alls. Det är bara fånigt. Slutbilderna är skrattretande jönsiga. Det känns som om Peele, som även står för manus, tagit hjälp av M Night Shyamalan för att försäkra sig om att slutet skulle bli så otillfredställande och dumt som möjligt. Fast det är klart, redan i filmens början undrade jag hur de ska kunna få ihop det här på ett tillfredställande sätt.
Men som sagt, fram till slutet är det här bra. Det är rätt intensivt, våldsamt och blodigt, och några skämt är kanske lite malplacerade i sammanhanget. Ett NWA-skämt är dock fantastiskt kul.
Återigen står Michael Abels för filmmusiken - och den är faktiskt strålande. I synnerhet körstycket som hörs under förtexterna.
Även om US alltså är en liten besvikelse, är jag nyfiken på vad Jordan Peele hittar på härnäst. Jag hoppas att han inte kraschar och brinner, som M Night Shyamalan.








(Biopremiär 22/3)
-->

tisdag 11 april 2017

Bio: Get Out

Foton copyright (c) UIP Sweden

GET OUT är en film jag sett fram emot. Dels för att den blev en oväntad publikframgång i USA - GET OUT är den första film av en svart debutregissör som dragit in hundra miljoner dollar. Dels för att den kritikerrosades. Men framför allt för att pålitliga vänner och kollegor i utlandet hävdat att det här är en mycket bra skräckthriller.

Jordan Peele är förhållandevis ung, han är född 1979, men han har en lång karriär som skådespelare i främst TV-serier bakom sig. Nu debuterar han alltså som långfilmsregissör, och står även för manus. Och det gör han med den äran.

Peeles film inleds på bästa möjliga sätt. I en suggestiv prolog proomenerar en ensam svart man i ett villakvarter och letar efter sin flickväns bostad. Plötsligt förföljs han av en bil, vars bilradio spelar den gamla slagdängan "Run Rabbit Run". Mannen attackeras och trycks ner i bagageluckan, medan den käcka låten ökar i volym. Redan här kände jag att, jösses, det här kommer att bli bra!

Daniel Kaluuya (SICARIO) spelar den unge fotografen Chris, som ska följa med sin nya flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föäldrar, som bor i ett stort, flott hus på landet. Chris är lite orolig, eftersom Rose inte berättat för föräldrarna att hennes kille är svart - Rose är alltså vit. Rose understryker att hennes föräldrar verkligen inte är rasister - men det ska visa sig att Chris har all anledning att vara orolig.
Föräldrarna spelas av Catherine Keener och Bradley Whitford, hon är terapeut med hypnotism som specialområde, han är kirurg. Roses bror (Caleb Landry Jones) är en obehaglig, svettig slyngel med drogad uppsyn. Obehagligare ska det bli: ett stort sällskap anländer för en årlig träff i huset, samtliga gäster är äldre människor - och alla beter sig märkligt.

Märkligast är dock de två personer som arbetar som gårdskarl respektive hushållerska i huset. Båda svarta - båda uppför sig besynnerligt. Lika besynnerligt beter sig en ung, svart man som anländer till sammankomsten tillsammans med en äldre, vit kvinna.

Chris känner förstås att någonting är väldigt, väldigt fel med Roses föräldrar - och övriga människor. Vad är det som pågår?

GET OUT är en bra film. Det är en ganska uppenbart kraftigt inspirerad av FRUARNA I STEPFORD, men tack vare ett bra manus står filmen utmärkt på egna ben, det märks att Jordan Peele haft sitt hjärta i produktionen. Jag tycker att detta är en sympatisk film, på flera sätt. Daniel Kaluuya är sympatisk i huvudrollen, men jag gillar framför alllt att filmen känns en gnutta gammaldags - GET OUT är en film i samma tradition som många 70-talsrysare. Ovannämnda Stepfordfilm, förstås, men jag associerar till mycket annat - till och med till alla de där robusta TV-rysarna som producerades under 1970-talet, varav flera blivit klassiker. Michael Abels står för filmmusiken, även han är debutant i sammanhanget, och det är gedigen musik - och ja, även den känns hämtad från en äldre film. Vilket nuförtiden känns fräscht. Musiken under förtexterna är stämningsfull och imponerar.
Ska jag anmärka på något, är det väl att Chris har en kompis (LilRel Howery) han då och då kontaktar, och som blir något slags comic relief - och den blodiga, våldsamma upplösningen är kanske lite malplacerad, med tanke på att det som föregår den är relativt lågmält.

Men jag klagar inte. GET OUT är en frisk fläkt i skräckgenren. Bra, välgjord, intressant och spännande.

Men! Försök gärna undvika filmens trailer! Jag tittade på den först nu, efter att jag sett filmen, och trailern är fullspäckad med spoilers. Den är snarare ett sammandrag än en trailer.








(Biopremiär 19/4)