Visar inlägg med etikett Jonathan Pryce. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonathan Pryce. Visa alla inlägg

torsdag 25 april 2019

Bio: The Man Who Killed Don Quixote

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Finallly ...
After 25 years in the making ...
... and unmaking ...
A Terry Gilliam Film
Så inleds förtexterna till THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE. Detta är det bästa och roligaste i hela filmen, faktum är att man med gott samvete kan resa sig upp och lämna salongen efter dessa inledande textrader.
Egentligen handlar det om mer än 25 år. Redan 1989 började Terry Gilliam att fundera på- och så smått påbörja en film om Don Quijote. Projektetet inleddes och skrotades åtskilliga gånger. År 2000 började Gulliam att spela in sin film i Spanien, med en budget på 32 miljoner dollar - Gilliam hävdade att det var hälften så mycket pengar som han behövde för att göra sin film rättvisa. Jean Rochefort spelade Don Quijote, medan Johnny Depp axlade rollen som Toby; en filmregissör som är historiens huvudperson.
Allt gick fel under inspelningen, Rochefort blev sjuk, ett oväder förstörde saker, och inspelningen skrotades. År 2001 kom en dokumentär; LOST IN LA MANCHA, som handlar om denna misslyckade inspelning.
Men! 2018 fick THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE slutligen premiär i Cannes. Terry Gilliam hade lyckats göra sin film - med en budget på 16 miljoner euro, och med helt andra skådespelare än han ursprungligen tänkt sig.
... Frågan är bara varför Terry Gilliam så gärna ville göra den här filmen.
Det är mycket möjligt att detta är Terry Gilliams absolut sämsta film - och då har karln gjort en del filmer som väl får anses vara ... mindre lyckade. Jag gillar Terry Gilliam, jag respekterar honom, han har gjort en del bra filmer, och han är trevlig - men ibland undrar jag vad han håller på med.
THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE är i det närmaste fullkomligt osebar. Det var direkt plågsamt att sitta igenom denna film, som varar två timmar och tolv minuter, vilka känns som tolv timmar och två minuter. Jag har inte tittat på klockan så här ofta sedan jag såg TURINHÄSTEN. Jag var på vippen att lämna pressvisningen för att göra något vettigare.
Vad handlar filmen om? Inget speciellt. Den ganska osympatiske skådisen Adam Driver spelar den osympatiske regissören Toby, som befinner sig på en inspelning i Spanien. Stellan Skarsgård är något slags ondskefull chef, som pratar om en kommande reklamfilm för vodka. Den vansinnigt vackra Olga Kurylenko spelar Skarsgårds lömska dotter.
Toby råkar träffa en gammal spansk skomakare (Jonathan Pryce), som blivit knäpp och tror sig vara Don Quijote. Don Quijote tar Toby med sig som väpnare på ett surrealistiskt äventyr, där fantasi och verklighet blandas.
Det här är bara en massa lösryckta episoder som sammanfogats. Filmen beskrivs som en äventyrskomedi, men äventyr saknas, och det är inte det minsta roligt. Det är bara fruktansvärt irriterande och påfrestande, och mot slutet påminner det hela om en särdeles bisarr Fellini-film som gått fullständigt överstyr på värsta tänkbara sätt.
Har Terry Gilliam helt och hållet tappat omdömet? Tycker han själv att det här är roligt? Vem har han tänkt ska se det här? Vad är det han vill berätta? Vad vill han med sin film? Filmen är dessutom inte lika snygg som Gilliams filmer brukar vara. THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE känns som en sådan där film som visas i Cannes, och som sedan aldrig visas igen.
Att Don Quijote slåss med väderkvarnar i tron att de är jättar är inte roligt. Det har aldrig varit roligt. Det var inte ens roligt 1605, när bokjäveln skrevs.
Dock har jag en känsla av att den aldrig färdigställda Johnny Depp-versionen från 2000 hade kunnat bli betydligt bättre än det här.










(Biopremiär 26/4)
-->

tisdag 28 juli 2015

Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox

 
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.


Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:


Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!

Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.


Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.

Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.


KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.






 

(Biopremiär 31/7)

tisdag 9 september 2014

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.







(Biopremiär 12/9)

tisdag 2 april 2013

Bio: GI Joe: Retaliation

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag har inga minnen som helst av GI JOE: THE RISE OF COBRA från 2009 mer än att jag, till skillnad från alla andra, tyckte att den var kul; att den tilltalade min inre tioåring, och att Sienna Miller var läcker i svart ålskinn.

Den här uppföljaren i regi av Jon M Chu (JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER) skulle egentligen ha haft premiär i juni förra året, men drogs in med några veckors varsel. Paramount hävdade att det var för att man i sista stund bestämt sig för att konvertera filmen till 3D, men snart började det att spekuleras i att man tänkte spela in fler scener med Channing Tatum. Tatum var hjälten i den första filmen, men tydligen skulle ha bli dödat ganska omgående i tvåan. Producenterna hade inte räknat med att Tatum plötsligt skulle gå och bli superstjärna - således behövde man förflänga hans medverkan.

Såhär efter att ha sett RETALIATION undrar jag om teorin stämmer. Visst återvänder Channing Tatum som Duke - men hans roll är inte stor och det dröjer inte länge innan han dör. Däremot är filmen i 3D. Nästan.
Här i Europa hette G.I. Joe-dockorna Action Man när det begav sig.
Jag ska inte komma här och påstå att jag begriper vad RETALIATION handlar om, för det gör jag inte - inte mer än att den synnerligen onda skurkorganisationen Cobra är tillbaka och tänker ta över världen och söndra och härska. Arnold Vosloo är den onde Zartan, men han har klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce), så Vosloo får vi knappt se alls. Som president försöker Zartan se till att världens stormakter släpper atombomber i huvudet på varandra. The Cobra Commander är tillbaka han med och flåsar bakom en mask, så att han låter som Darth Vader. Ray Stevenson är Firefly, ännu en skurk, och Byung-hun Lee återkommer som skurkninjan Storm Shadow, som av någon anledning blir god och hjälper hjältarna.
Specialstyrkan G.I. Joe leds den härgången av Dwayne Johnson, som är Roadblock. Med sig har han några rätt bleka typer - kanske beroende på att nästan hela styrkan dödas i början av filmen. DJ Cotrona är en som heter Flint, medan Adrianne Palicki är Jaye. De är inte speciellt kul. Uppe i några asiatiska berg håller slags sensei; Den Blinde Mästaren (RZA), på att utbilda ninjan Jinx (Elodie Yung) så att hon kan slåss med förbundna ögon, och där häckar även ninjan Snake Eyes (Ray Park). Varför Den Blinde Mästaren, som är afrikan, bryter på japanska framgår inte.

Av någon anledning är den ende som kan hjälpa G.O. Joe att klara biffen den ursprunglige G.I. Joe - mannen som gett styrkan dess namn: general Joe Colton (Bruce Willis). Han har hundratals enorma skjutvapen gömda i sin bostad.
GI JOE: RETALIATION består bara av en enda lång rad actionscener staplade på varandra utan någon som helst tanke på logik och sammanhang. Vad är det som händer? Varför? Hur gick det där till? Varför är Storm Shadow klädd som Snake Eyes? Varför hjälper han de goda? Som sagt: jag begrep ingenting. Det gjorde nog ingen annan heller.

Filmen pressvisades inte i Malmö. Bakom mig på den ordinarie visningen satt en familj med en som i tioårsålder. Den här lille grabben satt och stånkade "WOW!" mest hela tiden. Han tyckte att allting var hur häftigt som helst - i synnerhet när det var ninjadags. Vid ett tillfälle höll jag med grabben och stånkade "WOW!" jag med: när Snake Eyes och Jinx jagas av- och slåss med dussintals onda ninjor på en bergsvägg. En fulllkomligt fantastisk scen - jag hade mycket hellre en en film som enbart handlar om de här två i fejd med illasinnade ninjaklaner.
I övrigt är det här fullkomligt själlöst och plastigt. Det är fullkomligt omöjligt att engagera sig, och Bruce Willis och Dwayne Johnson är oinspirerade. Dessutom är det hela förhållandevis humorbefriat.
Saker flyger i luften och folk slåss och skjuter mest hela tiden, men det blir tjatigt och trist. Men är det inte välkoreograferat, då? Det är det mycket möjligt att det är. Det syns nämligen inte. Konverteringen till 3D är nämligen erbarmlig. Det är uppenbart att filmen ursprungligen sköts för att visas platt. Det klipps alldeles för snabbt under actionscenerna, vilket i 3D innebär att man ofta inte ser någonting alls. Det blir bara en enda suddig gröt. Men även när det inte är action ser det hemskt ut. Bilden är ful, grynig, suddig, familjen bakom mig undrade om det var fel på 3D-glasögonen, och efter filmen pratade jag med biomaskinisten som sa att fler hade klagat, så han hade själv suttit och tittat på halva filmen för att se om det var något fel på biografens inställningar eller på kopian, men kom fram till att det är 3D-konverteringen som är boven.

Nu har SF separerat 3D-glasögonpriset från biljettpriset, så förutom att betala ett högre biljettpris för en 3D-film, tvingas man även köpa ett par brillor för femton spänn - om man inte har ett par med sig själv. Men vem har väl det? Jag tycker att det är oförskämt att ta extra betalt för en undermålig Kalle Anka-produkt som de där billiga glasögonen, som knappt kostar någonting alls att tillverka och som ofta är sönder redan i påsen.







(Biopremiär 29/3)

tisdag 22 november 2011

Bio: Hysteria

Foton copyright (c) Scanbox

Ah, London 1880, det viktorianska England - visst kan man inte annat än älska det. I synnerhet om man heter Stephenie Meyer och verkar tycka att denna inskränkta värld verkligen är något att sträva efter - på riktigt.

Men denna förstoppade, dammiga värld är onekligen en bra bakgrund för bra och intressanta berättelser. Pampiga palats och slumkvarter, herrefolk och horor, extrem prydhet - och extrem dubbelmoral, besatthet av sex, och tekniska framsteg.

Allt detta finns med i Tanya Wexlers nya brittiska komedi HYSTERIA som, hör och häpna, handlar om tillkomsten av vibratorn. Sexleksaken, alltså.

Hugh Dancy spelar den unge dr Mortimer Granville, som ständigt får sparken från de sjukhus han arbetarpå. Mortimer förespråkar nämligen moderna medicinska rön, medan hans chefer insisterar på att åderlåtning är det enda som hjälper. Mot allt. Bakterier är ett fånigt påhitt som inte existerar.

Men så hamnar Mortimer hos dr Robert Dalrymple (Jonathan Pryce), som botar kvinnor som lider av åkomman "hysteri". Mängder av kvinnor, främst medelålders och äldre, söker sig till Dalrymple för att få bukt med detta. Men dessa kvinnors oberäknelighet, humörsvängningar, utbrott och tvångstankar ("Jag fantiserar om att klyva min makes skalle med en yxa" säger en) beror förstås på att de - bland annat - är sexuellt otillfredställda.

Dr Dalrymple botar kvinnorna på ett vetenskapligt sätt. Gynekologi var inte en etablerad vetenskap 1980, men han har byggt en gynekologstol på sin mottagning, och där utför han vad han kallar vulvamassage. Och se, efter en timmes behandling är kvinnorna mer än nöjda och vill omedelbart boka en ny besökstid, helst redan nästa dag.

Mortimer blir omedelbart förtjust i sin nye arbetsgivares söta dotter Emily (Felicity Jones) och han erbjuds dessutom att bli Dalrymples partner och den som en dag ska ta över kliniken. Emily har dock en syster av helt annan karaktär, Charlotte (Maggie Gyllenhaal), som är familjens svarta får. Charlotte är nämligen modern, utåtriktad, självständigt och arbetar på ett härbärge för utslagna och sjuka. Usch och fy. Det är inte släkten Dalrymple värdigt. Sicket beteende!

Kliniken gör stora pengar på att tillfredställa överklasskärringar, men detta leder också till att Mortimer drabbas av en handskada (snacka om musarm - hö hö hö!), inte klarar av sitt jobb och får sparken.

Men nu kommer Mortimers kompis lord Edmund St. John-Smythe (Rupert Everett) in i bilden. Edmund och Mortimer delar lägenhet och Edmund ägnar dagarna åt nya uppfinningar på elektronikfronten, som telefonen. Han håller även på att uppfinna en elektrisk dammvippa. Och plötsligt upptäcker de att denna dammvippa kan användas till annat ...

Filmen inleds med en text som hävdar att den bygger på sanna händelser - med tillägget "Really". Huruvida detta stämmer eller ej har jag ingen aning om. Men det spelar ingen roll. HYSTERIA är en oerhört rolig film! Bitvis hysteriskt rolig. Jag tror inte att jag skrattat så här mycket på bio sedan THE TRIP.

Det hela är väldigt absurt utan att kännas direkt otroligt. Rollfigurerna är fantastiskt roliga och skådespelarna utmärkta - i synnerhet Rupert Everett (som börjat likna Olle Ljungström) är skitkul. Kolla bara när han upphetsat pratar i telefon. Det finns nästan inga andra i London som har telefon, så han blir överlycklig över att få prata med vem som helst som ringer. Lordens gamle far (med härliga polisonger) är också kul, liksom den föredetta prostituerade Molly the Lolly (Sheridan Smith) som fått tjänst som hembiträde hos dr Dalrymple. Och så har vi scenen där vibratorn ska invigas på kliniken och de tre närvarande karlarna tar på sig skyddsglasögon ...

Att Mortimer med tiden kommer att inse att det egentligen är Charlotte och inte Emily han är förälskad i blir ingen överraskning. Dock är Maggie Gyllenhaal den svaga länken i HYSTERIA. Jag gillar Gyllenhaal, som ju är amerikanska, men när hon här ska vara britt tar hon i för kung och fosterland. Hon spelar över och hennes accent är väldigt överdriven på ett irriterande sätt. Det förekommer även en alldeles för hollywoodsk rättegångsscen mot slutet som drar ner helhetsintrycket.

... Men bortsett från detta är HYSTERIA en väldigt, väldigt rolig film.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/11)