Bio: The Night Before

Foton copyright (c) UIP

 
Då var det dags för ännu en komedi med Seth Rogen och James Franco - fast med Joseph Gordon-Levitt i James Francos roll. Avdelningen är julfilmer, ett ämne jag avhandlade ganska nyligen. Det finns ju gott om julfilmer - varav majoriteten är rätt dåliga. THE NIGHT BEFORE är en dålig sådan.

Jonathan Levine står före regin och har även varit inblandad i manus; han har tidigare gjort 50/50 (även den med Rogen och Gordon-Levitt) och WARM BODIES. THE NIGHT BEFORE berättas som en saga: "It was the night before Christmas ...". Ethan (Gordon-Levitt), Isaac (Rogen) och Chris (Anthony Mackie) är tre kompisar i New York som firat jul tillsammans i femton år. På julafton går de ut på en hejdundrande krogrunda. Ett år fick de höra talas om Nötknäpparbalen; en superhemlig och enorm julfest. De drömmer om att en dag bli inbjudna dit. Men så råkar Ethan komma över tre biljetter (han snor dem i en garderob). Julen är räddad! Samtidigt får Isaac en gåva av sin gravida fru - en ask full med alla möjliga droger. Detta för att han ska ha kul på julafton och inte sitta hemma med henne och tråkiga släktingar. Och så inleder de tre vise männen sin krogrunda.

... Och egentligen finns det inte så mycket mer att säga om den här filmen. Det är en stonerkomedi - en väldigt amerikansk genre. En genre som sällan är rolig. Folk tar droger och flippar ut. Och de är ju lite konstiga, amerikanerna - de gillar att röka på, men får de en svensk snaps trillar de av stolen.

Humorn i THE NIGHT BEFORE går mest ut på att folk skriker, svär och spottar ur sig fula ord - som om en busig femtonåring skrivit manus. Isaac är hög genom hela filmen. På slutet serveras plötsligt några fina julbudskap.

I stort sett ingenting är roligt i den här filmen. Det är mest genant. Mot slutet dyker James Franco upp som sig själv i en cameo, och han är lite kul. Även Miley Cyrus gör en cameo. Michael Shannon spelar en mystisk pusher.

Filmfotot är färgsprakande och stämningsfullt, filmmusiken är mysigt julig - men det kan inte rädda den här filmen. Den är mest plågsam och pinsam. Produktplaceringarna är sällsynt oblyga.
Varför går den här upp på bio i Sverige?

(Biopremiär 4/12)

Bio: Warm Bodies

Foton copyright (c) Nordisk Film

År 2005 kom det en liten irländsk film som heter BOY EATS GIRL - ett par år senare släpptes den på DVD i Sverige under den skandalöst usla titeln SCARY VIDEO 5 (skäms, Scanbox!). Detta var en så kallas zomromcom. Alltså en romantisk zombiekomedi. Eller vad man nu ska kalla genren.

Jag har inte läst Isaac Marions roman "Varma kroppar" från 2010 och jag har ingen aning om den är rolig. Den brukar beskrivas som "zombieromantik" och jag trodde att det handlade om en zombieversion av "Twilight".

Den här filmatiseringen i regi av Jonathan Levine (THE WACKNESS och 50/50), som blev en oväntad framgång på bio i USA, är dock rolig. Nicholas Hoult är just nu dubbelt aktuell, eftersom han även spelar titelrollen i JACK THE GIANT SLAYER. I WARM BODIES är han R - en ung man som inte kommer ihåg sitt namn, inte mer än att det börjar på R. Han kommer inte ihåg mycket annat heller. Han är nämligen en zombie.

Det är efter den Stora Zombieapokalypsen, och det är som vanligt. Zombies har av oklar anledning (R, som agerar berättare, minns inte) tagit över världen och de överlevande människorna har barrikaderat sig. Soldater patrullerar och skjuter zombies. John Malkovich är en benhård officerare vars söta dotter Julie (Teresa Palmer) råkar möta R under en sammandrabbning mellan människor och zombies. R räddar hennes liv - ha är nämligen inte som andra zombies. Förvisso äter han människokött (han älskar att mumsa på hjärnor), men han kan tänka, han försöker prata, han har känslor - det är nästan som om han håller på att botas och bli levande igen (kanske hade den gamle re-animatorn Herbert West rätt; döden är bara en sjukdom?).

R för Julie till sin bostad; ett övergivet flygplan, där de lyssnar på Bruce Springsteen på vinyl och har det trevligt. Ett synnerligen udda par som så sakta dras till varandra. R och Julie - Romeo och Julia. Omöjlig kärlek. Och hur ska Julie kunna presentera sin snälle zombiepojkvän för sina vänner? Och framför allt för sin vresige farsa, som kommer att vilja sätta en kula i R:s hjärna. Men allt fler zombies börjar förvandlas till tänkande varelser. Till skillnad från de farliga The Bonies; ett slags monster som härjar och dödar allt i sin väg.

Zombiegenren är minst sagt uttjatad just nu. Billiga zombiefilmer går det tretton på dussinet, och de flesta är närmast identiska. Dessutom tycker jag fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa. Men WARM BODIES är ett ganska lyckat inslag i zombietrenden. Filmen befinner sig långt från TWILIGHT, det här är ju en komedi, som dessutom liksom många andra zombiefilmer besitter vissa satiriska inslag. Särdeles romantiskt blir det väl inte, men jag skrattade flera gånger. Analeigh Tipton är rolig som Julies kompis Nora, för att inte tala om Rob Corddry som zombien M. Jag kom att tänka på Bub i DAY OF THE DEAD.

Nej, nu skojar jag med er. I WARM BODIES får vi inte se Sunshine Through A Little Girl's Head. Det här är ur THE BEYOND, förstås!

I USA är filmen åldersgränsen PG-13, så förvänta er inga blodbad. Visst slaktas mängder av levande döda med skott i pannan, och visst sätter zombisarna tänderna i människor, men det mesta antyds mest. Målgruppen är främst tonårstjejer och inte blodtörstiga skräckfans.

WARM BODIES är inte alls så tokig och den är betydligt bättre än mycket annat på bio just nu. Men nästa gång jag ser en zombiefilm vill jag åter se exploderande huvuden och utslitna tarmar. När allt kommer omkring: det är ju därför man ser på zombiefilmer. Vill jag ha kärlek ser jag om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY eller NOTTING HILL.

 

 

 

 

(Biopremiär 19/4)

Bio: 50/50

Foton copyright: Noble Entertainment

 
50/50 (som inte har något med actionfilmen med Peter Weller att göra) måste ha varit ett väldigt riskfyllt projekt. Hur skulle man kunna lyckas göra en komedi - kanske till och med en romantisk komedi - om cancer? Risken är ju överhängande att det antingen blir fullkomligt och oacceptabelt smaklöst - eller patetiskt och sentimentalt. Jag brukar anse att man faktiskt kan skoja om allt - i rätt miljö, i rätt sällskap, på rätt sätt. Men cancer har jag haft för nära inpå i släkt och umgänge, och det funkar liksom inte.

Men: regissören Jonathan Levine, som tidigare gjort den rätt kassa THE WACKNESS, lyckas faktiskt. Han har tillsammans med manusförfattaren Will Reiser gjort en film som känns realistisk och som både är rolig, engagerande och lite rörande.

Joseph Gordon-Levitt är 27-årige Adam, som jobbar på en radiokanal och vars flickvän Rachael (Bryce Dallas Howard) är på väg att flytta in i hans hus. Seth Green, som även producerat, är arbetskamraten och polaren Kyle, och till en början känns det här som en Seth Rogen-film - Kyle är en rätt jobbig typ; högljudd, vulgär och sexfixerad.

Men så får Adam plötsligt och oväntat sin diagnos, en ovanlig och svår form av ryggradscancer, chansen att överleva är 50/50. Han blir förstås helt ställd, eftersom han känner sig frisk. Hans morsa (Angelica Huston) är överbeskyddande och blir alltför påträngande i sin oro - hon måste dessutom ta han om sin alzheimersjuke man. Rachael kan inte hantera situationen och är otrogen, vilket Kyle noterar. Kyle kör på som vanligt och tycker att Adam ska utnyttja sin sjukdom för att ragga brudar.

Adam börjar gå i terapi hos den blott 24-åriga psykologstudenten Katherine (Anna Kendrick), han blir hans tredje patient och sessionerna hos henne utvecklas med tiden till något annat - hon försöker go by the book, göra som hon lärt sig, men det blir bara fumligt och onaturligt, och Adam undrar vad han har hos henne att göra.

På sjukhuset lär Adam känna två äldre män med olika typer av cancer, de spelas av Philip Baker Hall och Matt Frewer (Max Headroom!), och till skillnad från gubbarna i den hemska THE BUCKET LIST, känns de här två patienterna autentiska.

Det här låter inte så roligt, men det är faktiskt det. Dessutom är filmen gjord på ett sätt som gör att slutet inte blir helt förutsägbart: vore detta en rak mainstreamfilm, hade Adam tveklöst överlevt Den Stora Operationen på slutet. Vore det ett mörkt, deprimerande drama, hade han dött. 50/50 är varken eller, vilket innebär att filmen kan sluta hur som helst.

Seth Rogen är rätt irriterande till en början, men hans rollfigur utvecklas. Joseph Gordon-Levitt är en väldigt sympatisk kille. Anna Kendrik, från TWILIGHT-filmerna, är oemotståndligt charmig; visst förstår man att terapisessionerna kommer att leta till en djupare relation, men det tar sin tid.

Mot alla odds är 50/50 en riktigt bra film. Den innehåller även ett Patrick Swayze-skämt.

(Biopremiär 20/1)