Visar inlägg med etikett Jonas Karlsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonas Karlsson. Visa alla inlägg

tisdag 9 november 2021

Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.



 

 

 

(Biopremiär 12/11)


måndag 1 januari 2018

Bio: Ted - För kärlekens skull

Foton: Ola Kjelbye (c) StellaNova Film

2018 års första recension är här. Redan om några veckor kommer jag att dela ut årets första femma i betyg - till en film jag såg i höstas. Nu blir det dock ett lägre betyg.

Jag har inget större förhållande till Ted Gärdestad. Han spelade inte den typ av musik jag lyssnar på, eller som jag har lyssnat på. När jag var barn tyckte jag dessutom att Ted såg rätt ding ut. När jag nu såg Hannes Holms film om Ted Gärdestad konstaterade jag att jag egentligen inte vissste så mycket om honom, hans liv och hans karriär - inte mer än att han var stor popstjärna på 70-talet, att han hade grava psykiska problem, att han gick med i en konstig sekt, och att han tog livet av sig 1997. Allt annat har jag missat - på grund av ointresse.

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL är en A till Ö-film. Det är en traditionell filmbiografi och redovisar Ted Gärdestads liv i kronologisk ordning. Inget fel idet, ibland är det trevligt att slippa tillkrånglade krusiduller i försök att vara unik eller konstnärlig. Under filmens första timme skildras, kanske lite väl snabbt, vägen till stjärnorna under 70-talet, och under den andra timmen följer alla problem under 80-talet; rösterna i Teds huvud, urspårad karriär, den skumma sekten och allmänt mörker. Hannes Holm sätter punkt några år före självmordet, vilket nog är bra.

Ted Gärdestad spelas av den porträttlike Adam Pålsson, som även framför sångerna. Jag har aldrig tidigare noterat Pålsson, trots att jag sett några filmer med honom - till exempel var han med i Hannes Holms HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, vilken jag utnämnde till 2010 år bästa svenska film. Ted Gärdestads låt "Himlen är oskyldigt blå" avslutar TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL.

Övriga skådespelare är mer eller mindre porträttlika, vilket ibland blir lite distraherande. Jonas Karlson ser rätt skön ut som Stikkan Andersson, men Karlsson spelar rollen precis som alla andra roller han gör. På 70-talet gifte sig Ted med Lotta Ramel. Hon görs av Happy Jankell, medan Lotta Ramels mor; Susanna Ramel, spelas av den riktiga Lotta Ramel. Niklas Strömstedt gör ett kort inhopp som sin far Bo Strömstedt.

Gustav Orvefors är inte alls lik Janne Schaffer, Edvin Bredefeldt är så olik Benny Andersson att jag först inte förstod att det skulle vara han. Tjejen som spelar Agneta Fältskog (jag hittar inte skådisens namn) pratar stockholmsdialekt modell 2017 och låter förstås inte som Fältskog. Om Peter Viitanen är lik Kenneth Gärdestad vet jag inte, men Hanna Alström funkar bra som Ann Zacharias.

Alla dessa skådisar som ska föreställa välkända personer gör att filmen ibland känns lite grann som en maskerad. Per Sinding-Larsen, iförd långhårig peruk, dyker upp som journalist under några sekunder. Det är förvisso skojigt, men man dras ur filmens verklighet och tänker istället "Ha ha, det är ju Per Sinding-Larsen!".

Den 29-årige Adam Pålsson ser ut att vara en 30+:are, och han ser likadan ut genom hela filmen - från de inledande scenerna där han är tonårig tennisstjärna och kämpar mot Björn Borg, till slutscenerna. Men han gör rollen bra.

Filmens första del, om hur Ted Gärdestad blir popstjärna, är förstås roligare och mer underhållande än den andra, mörka delen. Dialogen är bitvis lite sökt och onaturlig, vilket ju ofta är fallet i svensk film. Jag gillar de väl återskapade 70- och 80-talsmiljöerna, och som helhet är väl TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL en okej film. Om min relation till Ted Gärdestad vore större; om jag gillade honom och hans låtar, är det möjligt att jag skulle tycka riktigt bra om den här filmen. Men som det är nu tycker jag att TED med Mark Wahlberg är bättre.




(Biopremiär 3/1)


torsdag 12 oktober 2017

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.
Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.
Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.






(Biopremiär 13/10)
-->

fredag 10 oktober 2014

Bio: Hallonbåtsflyktingen

Foton copyright (c) Erika Cardenas Hedenberg/Nordisk Film
HALLONBÅTSFLYKTINGEN? Vad är det för titel? Det låter ju inte speciellt lockande. Ordet "flykting" gör att det känns lite deppigt och allvarligt. "Hallonbåt" tillför något slags naiv, surrealistisk, om än inte rolig, touch. Dessutom handlar filmen om en finne, vilket får mig att tänka på barnprogram jag var rädd för som barn. Jag tyckte det var otäckt med Finland när jag var liten. Alla tråkiga, gråa barnprogram var på finlandssvenska när jag var barn.
Den här filmen, i regi av Leif Lindblom, bygger på en roman av Miika Nousiainen - och visar sig vara riktigt rolig. Jag blev överraskad! Jag förväntade mig en tråkorgie, men kom på mig med att sitta och skratta mest hela tiden. Inga jättegarv, men ändå.
Jonas Karlsson spelar Mikko Virtanen, en finne som älskar Sverige över allt annat. Han hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Fast hans bild av Sverige bygger helt och hållet på gamla folkhemsklyschor. När filmen börjar befinner han sig på färjan till Stockholm - och han tänker ta livet av sig. Han äter hallonbåtar och samlar mod för att hoppa överbord. Då dyker det upp en svensk man, Mikael Andersson (Erik Johansson), som tänker ta livet av sig han med.
Det blir inget av självmorden. De två kommer istället överens om att Mikko kan överta Mikaels identitet, vilket han lyckas med. Dessutom råkar Mikael av allt att döma stryka med på riktigt. Mikko blir nu den väldigt svenska svensken Mikael Andersson.
Han söker upp "sin" gamla mor (Suzanne Reuter), som ligger på ett hem. Där upptäcker han att han har en syster, Maria Andersson (Josephine Bornebusch), och hon tycker förstås att det är konstigt att det dykt upp en finne som låtsas vara hennes bror. Mikko lyckas dessutom få ihop det med sköterskan Lotta (Frida Hallgren) på hemmet. De två flyttar ihop - och råkar få en finne (Jarmo Mäkinen) till granne. Saker och ting blir rätt komplicerade för den falske svensken Mikko; den ende som vet att han inte är den han utger sig för är Maria.
HALLONBÅTSFLYKTINGEN lyckas få svenska företeelser vi tar för givet och inte reflekterar över att framstå som väldigt lustiga. Filmen ger verkligen ingen positiv bild av Finland; Mikko hatar Finland och allt som har med landet att göra. I Finland är allting grått, fult och trist - i Sverige är det soligt och vackert, man äter kylskåpskall fil och lyssnar på ABBA och har fina namn och Försäkringskassa. Mikkos vision av Sverige är en fånig idyll som inte existerat på mer än 50 år - om den nu existerat överhuvudtaget.
Ibland kan jag ha lite svårt för Jonas Karlsson, hans spelstil tenderar att vara lite teatralisk, men här är han utmärkt och väldigt rolig. Josephine Bornebusch fäller giftiga repliker och är som vanligt rolig hon med (för att inte tala om tjusig). Björn Bengtsson gör Marias svennige sambo Rille, en riktigt dum svensk och så långt ifrån Mikkos idealbild man kan komma.
Betyget nedan är kanske lite väl positivt, men det är väldigt sällan jag har kul när jag ser en ny, svensk komedi. Den här gången hade jag kul - men visst, jag har invändningar. I vanlig ordning är HALLONBÅTSFLYKTINGEN, precis som så många andra svenska filmer, en rätt ful film. Den är skjuten rätt upp och ner utan några som helst extravaganser, filmfotot är grått och oinspirerat. Men det får man acceptera i det här fallet.
Som sagt: jag blev överraskad av den här filmen.







(Biopremiär 10/10)

-->



onsdag 5 mars 2014

Bio: Stockholm Stories


Foton: Martin Lidell © 2014 Chamdin & Stöhr Filmproduktion
Jag har lite svårt får Jonas Karlsson som skådespelare. Han anses vara duktig, men han är alltid alldeles för teatralisk och onaturlig; han fäller sina repliker på ett konstruerat sätt. Som privatperson verkar han dock vara trevlig. Hur han är som författare till skönlitteratur har jag ingen aning om, jag har inte läst något, men här har vi en filmatisering av Jonas Karlssons debut; novellsamlingen "Det andra målet", som kom ut 2007.
Det är inte Karlsson själv som står för filmmanuset, det har skrivits av Erik Ahrnbom, som skrev COCKPIT med just Jonas Karlsson i huvudrollen, och för regin står långfilmsdebuterande 52-åringen Karin Fahlén. Manuset ska visst bygga löst på novellerna och de olika berättelserna har flätats ihop - Robert Altmans gamla SHORT CUTS spökar fortfarande i den svenska filmbranschen. Genren är dramakomedi - med betoning på drama. Tragikomiskt drama - med betoning på tragedi. Det hördes ett par skratt under pressvisningen - men allvarligt talat: det här är inte speciellt roligt.

Jonas Karlsson själv spelar Thomas; en pressekreterare på finansdepartementet och i början av filmen kastar han ut sin flickvän Anna, som spelas av Julia Ragnarsson från Malmö, just nu även aktuell i TILLBAKA TILL BROMMA - och här försedd med en inte så övertygande rikssvenska som hela tiden är i vägen. Martin Wallström spelar Johan, Annas bror, son till en berömd författare och när själv författardrömmar. Dock är han en usel författare. Han börjar att förfölja en berömd författare, som görs av David Dencik.
Filip Berg är en nertryckt och stammande överklasskille som är hemligt kärv i Anna och försöker hjälpa henne när hon blivit utkastad. Det gillar inte hans stränga och känslokalla farsa, spelad av Peter Carlberg. Anna ligger med Thomas' kollega Lena (Marie Richardson), vilket inte får komma ut, och Gustaf Hammarsten gör en populär komiker som hamnar i en märklig konflikt med den neurotiska Jessica, som spelas av Cecilia Frode iförd synnerligen hemsk frisyr. Och Jessica har skrivit ett brev till Thomas, som hon slumpmässigt valt ut i telefonkatalogen.

Inga av de här historierna är speciellt tillfredställande. Jag kan mycket väl tänka mig att de fungerar som noveller, men i den här filmen blir det platt och tråkigt. I stort sett samtliga rollfigurer ger intryck av att vara psyksjuka - vilket de nog också är. Replikerna är stela och konstruerade, skådespeleriet har ett teatraliskt anslag - vilket ju fallet är i majoriteten svenska filmer. Filmfotot är rudimentärt, trist och grått.

Titeln STOCKHOLM STORIES lär nog avskräcka en del biobesökare utanför huvudstaden. Varför ska VI SE (ännu en) film om Stockholm? Varför är titeln på engelska? Fast så mycket Stockholm får vi inte. Filmen innehåller få exteriörscener och i dessa får vi nästan enbart se Katarinahissen. Film i Väst är inblandade, så det är ingen djärv gissning att större delen av filmen är inspelad i Trollhättan med omnejd. Nathan Larson står för filmmusiken.
På det hela taget känns STOCKHOLM STORIES rätt meningslös. Vilka ska se den? Varför?






(Biopremiär 7/3)

-->



onsdag 11 juli 2012

Bio: Cockpit

Foton copyright (c) Niklas Maupoix & Anna Lundin

Män utklädda till kvinnor är en gammal fin komeditradition. Antagligen har genren funnits i alla tider, men den stora klassikern är förstås pjäsen CHARLEYS TANT, och på bio har vi sett svenska varianter som STACKARS FERDINAND (1941, med Thor Modéen och Åke Söderblom), Hasse Ekmans FRAM FÖR LILLA MÄRTA och LILLA MÄRTA KOMMER TILLBAKA (1945 respektive 1948, med Stig Järrel och Ekman), och utomlands hittar vi förstås I HETASTE LAGET, TOOTSIE, VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och WHITE CHICKS. Brittiska sketcher med män i kvinnokläder är otaliga, man älskar sådant i England. Däremot är det sällan, eller snarare aldrig, roligt med kvinnor i manskläder. Antagligen beroende på att kvinnor numera ofta bär manskläder till vardags.

Nu är det dags igen. Jonas Karlsson har huvudrollen i Mårten Klingbergs COCKPIT (vitsig titel), en film som förhandsvisats flera gånger de senaste månaderna och tydligen verkar folk gilla filmen. Men den börjar allt annat än bra. Filmen börjar nämligen precis likadant som SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och SHOO BRE. Med slutet och en berättarröst. Karlsson, iförd klänning och med peruken avsliten, kommer springande med ett uppbåd fotografer efter sig. Han flyr upp på ett hustak och ställer frågan om hur han hamnade i den här situationen. Att inleda med slutscenerna är nästan alltid av ondo. Men för att göra det hela ännu sämre, vänder sig Karlsson till oss i publiken; han bryter den fjärde väggen och förvandlar bion till en teaterscen. Jag har ofta lite svårt för Jonas Karlsson, han har en tendens att låta lite för onaturlig på ett Dramatensätt - vilket paradoxalt nog är orsaken till att han anses vara en bra skådis. Men han verkar vara en schysst kille. Av någon anledning röker han en cigarrett medan han håller teatermonologen på taket, han röker inte under resten av filmen.
Jonas Karlsson spelar Valle, pilot och gift med en fullkomligt vedervärdig tjej sedan femton år eller så, och tillsammans har de en elvaårig son som är blind sedan födseln (pojken som spelar grabben är uppenbarligen blind på riktigt). En vacker dag får Valle sparken från sitt jobb. Flygbolaget måste skära ner. Då vill Valles fru inte längre veta av honom, så de skiljer sig. Hon flyttar ihop med en stenrik gubbe i 80-årsåldern, medan Valle tvingas flytta hem till sin syster Maria (Ellen Jelinek), som är lesbisk och driver en feministisk kampgrupp.

Valle söker ett pilotjobb, men det visar sig att bolaget helst vill ha en kvinna. Således klär Valle ut sig till den kvinnliga piloten Maria; han snor lite personuppgifter från sin syster, och får jobbet. Genast börjar en slajmig pilot (spelad av regissör Klingberg själv) att stöta på honom, men större problem uppstår när den bisexuella piloten Cecilia (Marie Robertson) blir kär i honom, i tron att han verkligen är en hon. Hennes känslor är besvarade. Ännu värre problem uppstår efter en olycka och "Maria" plötsligt blir hela folkets hjältinna.

Misstaget COCKPIT gör, är att sätta budskapet i första rummet. Den skriver oss allt på näsan. Könskvoterings- och genusdebatten tas upp på inte bara olika-, utan även de mest övertydliga sätt. Flertalet rollfigurer är rejäla klichéer; den lesbiska systern, hennes veganfeministpolare, Valles sviniga överklassfru, till och med Valles morsa visar sig vara lesbisk - och ett monster till hemsk Östermalmskärring. Att Cecilia är bisexuell känns i sammanhanget självklart. Det blir för mycket med allt det här.

En del rollfigurer är också lite för mycket - eller mycket för mycket. Hur stod Valle ut med sin vedervärdiga och elaka fru i så många år? Varför är hans morsa lika extremt elak? Och i vanlig ordning går det inte att komma ifrån att undra varför ingen ser och hör att "Maria" är en man. Han ser inte ut som något annat än en man, om inget annat ser man det på händerna och hör det på rösten. Och Cecilia borde ju märka det när de hånglar.
Trots dessa anmärkningar, vilka drar drar ner helhetsomdömet en hel del, vill jag inte sticka under stol med att COCKPIT är ganska trevlig och emellanåt riktigt rolig. Björn Gustafsson (den unge komikern, inte den gamle legendaren) dyker upp ett par gånger som en festlig karikatyr på dagens politiskt korrekta vegan-feminist-aktivist-vänstersnubbar (som sina åsikter till trots hänger i en stor lägenhet på Östermalm). En del slapstickinslag är kul, liksom vissa situationer. Det dyker upp en läkare i en kort scen och hans torra, märkliga repliker är nästan roligast i hela filmen. Marie Robertson är väldigt söt och sympatisk (vilket troligen beror på att hon är född samma datum som jag), men jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den konstiga och direkt bisarra scenen, där den blinde pojken spelar fotboll och irrar runt framför ett mål. Hur tänkte Klingberg där? Är det ren lyteskomik, eller är det meningen att vi ska tänka "Åh, vad roligt att även blinda kan idrotta!"?
I grund och botten är COCKPIT en ganska traditionell fars. Synd att man trumpetar ut budskapet som värsta första maj-tåget.

Tekniskt sett sticker filmen inte ut på något sätt. Jag sätter ett snällt betyg.






(Biopremiär 13/7)

tisdag 7 september 2010

Bio: Ond tro

Foton copyright © Hoyte Van Hoytema, Nordisk Film
Kristian Petri. Det är inte det första namn man associerar med skräck och spänning. Är det fortfarande han som ska filmatisera HANTERINGEN AV ODÖDA? Varför?
Men redan nu kan man beskåda ett försök av Petri att skrämma en publik. Eller... Försöker han överhuvudtaget skrämmas? Vad är han ute efter?
När jag såg OND TRO för några veckor sedan började jag ganska snart tänka "Jösses - det här påminner ju om en giallo. Som ett försök att göra en svensk Argentofilm." Efter att ha sett filmen, stod diskuterade jag den med min gode vän Tommy Lindholm; en man vars kunskaper och åsikter verkligen respekteras, även om vi inte alltid är överens (men det är vi påfallande ofta). "Det kändes som om Roy Andersson försökt göra en Argentofilm," sa Tommy.
Så kul! Det låter ju både bra och positivt, på något sätt, eller åtminstone intressant, säger du.
Svar: Nej!
Danskan Sonja Richter spelar Mona, en kvinna med alldeles förtjusande brytning när hon pratar svenska. Hon är ny i stan och har ett nytt jobb, men det bär sig inte bättre än att hon genast blir vittne till ett brutalt mord - men hon lyckas inte se mördarens ansikte. "Bajonettmördaren" kallas den här seriemördaren, och Mona kan inte släppa tanken på att lista ut vem det är.
Men så träffar hon på Frank (Jonas Karlsson) och de inleder något slags förhållande. Frank är förstås mystisk... Kan det vara han som är bajonettmördaren? (Fniss! Här höll jag på att skriva klarinettmördaren av misstag)
Snart dyker det upp ännu en mystisk man! En rå sälle som slår och sparkar på folk - ni må tro att han bär sig åt. Mona är säker på att det är han som är mördaren. Hon börjar förfölja honom. Och det hela leder fram till ... Ja, ni skulle inte tro mig om jag drog till med en spoiler och avslöjade slutet, men det är så dumt att klockorna stannar - och mördaren är precis den vi gissade på redan från början.
Tydligen har manuset till den här filmen valsat runt på några bolag innan den gjordes. I Filmstadens foajé hörde jag nämligen två män från olika bolag prata om det; de hade båda läst manuset och skakade på huvudet åt minnena av det. Men de påpekade även att det säkert skrivits om sedan dess, så är ju ofta fallet.
Allting i OND TRO är konstigt. Det känns som om filmen utspelar sig i en surrealistisk, alternativ verklighet. Det var detta som fick mig att associera till gialli och Argento; detta och den simplistiska dialogen. Frågan är om detta är ett medvetet drag från Petris sida, eller om det bara blev så (jag vet att Petri är välbekant med Jess Franco).
All dialog är skitkonstig. Det känns ibland som om ett barn har skrivit replikerna. Folk säger bara det nödvändigaste och det är ofta långt mellan replikerna. Självklart fälls dessa banala repliker på de mest onaturliga, teatraliska sätt.
Precis som i en Argentofilm beter sig folk konstigt. Vid ett tillfälle ringer det på Monas lägenhetsdörr. Det är nya grannfrun med liten dotter som vill presentera sig. Utan att fråga, stegar de rakt in i hemmet och börjar gå omkring i de olika rummen. En scen som den här passar helt in i berättelsens logik - eller brist på sådan. I ett nyhetsreportage på TV intervjuas en polis. Intervjun slutar med att polisen vänder sig om och tyst vandrar bortåt under ett tiotal sekunder. Detta ska alltså föreställa ett nyhetsinslag på TV!
 
Filmfotot är onekligen snyggt och stämningsfullt, det är Hoyte Van Hoytema (LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN) som står för den olycksbådande stämningen. Detta foto är det enda positiva med OND TRO. För den här filmen är som helhet fruktansvärt tråkig och dum. Ofta är den direkt stillastående. Den är allt som en giallo inte är. Mot slutet dyker den upp ett blodsöligt exploitationinslag under några sekunder, men det är inte värt att vänta på. Jag har ingen aning om vad Petri är ute efter med den här filmen. Jag har svårt att tänka mig att någon kommer att tycka att det här är rysligt och spännande. Vem riktar han sig till? En prettopublik som är för snobbig för att se på riktig skräckfilm?
Sonja Richter är onekligen en tillgång, hon har något sympatisk och sårbart över sig. Men varför går hon ständigt klädd i klänningar som ser ut att vara från 1963? Hennes dansk-svenska för också tankarna till filmer från 50- och 60-talet, då man ibland stoppade in danska stjärnor i svenska filmer, och vice versa.
Jonas Karlsson verkar vara en trevlig kille privat, men jag har svårt för honom som skådespelare. Han spelar alla roller precis likadant och låter alltid som en välutbildad schkååådeschpelare från Dramaaaten.







(Biopremiär 10/9)