Visar inlägg med etikett Jonas Inde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonas Inde. Visa alla inlägg

tisdag 2 april 2013

Bio: Eskil & Trinidad

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 Sonet Film AB
Prisvinnarna från årets BUFF står som spön i backen på den ordinarie biorepertoaren och här har vi en till. Stephan Apelgrens ESKIL & TRINIDAD tilldelades the European Children's Film Association Award som Bästa europeiska barnfilm. Och det är filmen förhållandevis oförtjänt av.
Apelgren har visst drömt om att få göra den här filmen i runt 25 år och ursprungligen var det visst meningen att Allan Edwall skulle spela Trinidad - edwall dog 1997. Riktigt varför Apelgren varit så besatt att att få berätta det här vet jag inte. Storyn, som började som en saga han berättade för sin son när han var lite, känns som något slags Greatest Hits-samling med svenska barnfilmsklichéer. Ung pojke med skilda föräldrar - check! Pojke tvingas flytta till trist del av Sverige - check! Pojke är utanför och har få vänner - check! Pojke tvingas ägna sig åt något han inte gillar - check! Pojke träffar märkligt original på bygden - check! Pojke får en oväntad jämnårig kompis - check! Brådmogna poetiska inslag - check! Trist väder - check! Trista bostäder - check!
I en berättelse som är märkligt lik förra årets ISDRAKEN spelar den begåvade nykomlingen Linus Oskarsson Eskil, vars farsa (Torkel Petersson) arbetar på olika kraftverk och far land och rike - eller åtminstone Norrland - runt med sonen i släptåg. De stannar bara kortare tider på varje ställe och Eskil hoppar från skola till skola, från klass till klass. Eskils morsa (Iben Hjejle) har något slags psykiska problem (check!) och har lämnat dem och flyttar hem till Danmark. Eskil vill till Danmark och sin mor, men farsan vill att grabben ska bli hockeystjärna.
Eskil är inte alls intresserad av att spela hockey; han tvingas stå i mål och är skitdålig. Han träffar en jämnårig tjej, Mirja (Saga Midfjäll), som är en utmärkt målvakt och agerar stand-in för Eskil när Eskil istället umgås med den lokala tosingen Trinidad (Ann Petrén) han råkat lära känna. Trinidad är djupt religiös och håller på att bygga en båt hon ska åka till Trinidad i.
ESKIL & TRINIDAD är egentligen bara en enda stor hög klyschor (vilket jag av allt att döma är den ende som noterat) - men filmen är rätt okej. Det är småtrevligt. De två barnen i huvudrollerna är bra och charmiga, Torkel Petersson gör en bra insats, medan Iben Hjeljes medverkan är liten och känns påklistrad. Det märkliga med storyn är att tråden med Trinidad är fullkomligt ointressant. Trinidad är en introvert och tråkig figur, och hon är allt annat än inspirerande. Det är svårt att förstå varför Trinidad hänger med en sådan traderöv. Då är problematiken med en viktig, förestående hockeymatch mycket roligare. Dessutom är Jonas Indes hockeytränare fantastiskt rolig. Jag hade hellre sett en film som bara handlar om ungdomshockey.
Filmen är inspelad så långt upp i Norrland man kan komma och det är fantastiskt ogästvänligt. Jag är jävligt glad att jag inte bor där uppe - eller ens i närheten.
Efter BUFF-visningen kom regissör och stjärnor upp på scenen för en kortare Q&A. Publiken hade bara en fråga. En liten kille undrade om det var roligt att åka i bilen när den sladdade på vägarna. Det tyckte Linus Oskarsson att det var.






(Biopremiär 29/3)



torsdag 15 december 2011

Bio: Någon annanstans i Sverige

Foton copyright (c) Tur med vädret AB
När jag var barn, var jag rädd för TV-teater. De där märkliga, svenska pjäserna Sveriges Television var så stolta över att visa. Okej, om de var speciellt märkliga vet jag inte, men jag upplevde dem som väldigt obehagliga; långt mer skrämmande än alla monster i världen.
Folk som betedde sig konstigt. Som pratade konstigt. De befann sig i dystra hem, stämningen var mörk och dyster. Ingenting kändes naturligt. Folk kunde stå med ryggen mot varandra och prata. Kanske i varsitt rum och prata. Ibland pratade de inte alls. De stod och tittade på varandra, innan någon till slut sa något onaturligt. Och väldigt ofta var folk förbannade på varandra. Till skillnad från monster, var förstås vuxna människor som grälade något jag kunde relatera till; därför blev det fan så mycket otäckare.
Detta är säkert grava efterkonstruktioner från min sida, jag minns bara det jag inte gillade. Men, jag misstänker att dessa TV-pjäser lade grunden till mitt ointresse för teater.
Kjell-Åke Andersson har bland annat gjort MIN STORE TJOCKE FAR, JULORATORIET och 2008 års sämsta film; VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN. Hans nya film lanseras som "En djupt tragisk komedi" - och det är inte utan att jag kommer att tänka på gammal svensk TV-teater. Eller svensk dramatik rent allmänt. Fast det ligger nog nära till hands att dra till med att den här filmen känns som om Björn Runge försökt sig på att göra en komedi. Och jag känner mig märkligt kluven till resultatet.
Robert Altmans SHORT CUTS spökar fortfarande hos svenska filmskapare; just denna film (som jag personligen inte minns speciellt mycket av) brukar lyftas fram som inspirationskälla och föredöme, och Anderssons film - efter manus av ONDSKAN- och ARN-författaren Hans Gunnarsson - påminner en hel del om Altmans film. Filmen öppnar med bilder på en springande kvinnas ben och bilder på ett blodsöligt köksgolv. Därefter träffar vi Björn Gustafson (den riktige, inte den där unge komikern), som förhörs av en polis - tydligen har Gustafson (som blivit väldigt gammal) skjutit någon. Och så rullas händelserna upp. Vi får följa några olika par i- och i närheten av en osedvanligt trist håla någon(annan?)stans i Sverige.
Mikael Persbrandt och Sofi Helleday är på väg till hans föräldrar (Meg Westergren och Sten Ljunggren), eftersom farsgubben fyler 70. Helena Bergström och Lars Roosmann är nyinflyttade och bjuder hem grannarna Marie Richardson och Jacob Nordensson. Men Richardson har även en sexuell relation med Peter Andersson, som vunnit sex miljoner på Lotto och sitter hemma och deppar, super och kedjeröker. På en sunkig vägkrog sitter Björn Bengtsson och Jons Inde och planerar ett inbrott i en av villorna i hålan. Sussie Ericsson går en kvällskurs i engelska och är trött på sin ofta bortreste make Mats Bomgren. Lars Lind är en präst som agerar berättarröst, medan Peter Lorentzon är en bisarr byfåne (med övernaturliga krafter?) som går omkring och betraktar vad som sker.
Det är illa ställt i dessa relationer. Roosmann är en känslokall väktare som närmast förgriper sig på sin fru. Ljungren är en fördomsfull gubbjävel som hatar bögar, flator, invandrare och allt annat - "Hur vet du att han inte röstar på sverigedemokraterna?" frågar Helleday Persbrandt och vill genast åka hem igen. Westergren sitter mest och kedjeröker och tittar på TV. Småstadstristessen - eller den svenska tristessen - är total.
Här finns många scener där folk befinner sig i samma rum utan att prata. Eller där de konverserar med de befinner sig i varsitt rum. Lars Linds berättande är pretentiöst. Dialogen är ofta mystisk. Den emotionella misären är nästan total - och självklart är filmen grynig och lika grå som vädret.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är lite småkul emellanåt. Och det är medvetet kul. Dessa människor är ibland smått parodiska, liksom handling och situationer. Westergren och Ljunggren dricker whisky från bag-in-box (och blandar med cola) medan de tittar på skräp-TV. Inde och Bengtssons scener tenderar rak komedi. Flera scener är absurda. En Elvisstaty i Peter Anderssons trädgård vitrar sönder. Och upplösningen är ganska lyckad; när vi till slut får reda på vad som hänt och vem eller vilka Gustafson har skjutit.
Helena Bergström får förstås tillfälle att både gråta och få utbrott, och nej, jag kan inte med henne. Jag har aldrig gillat henne. Byfånen är ett onödigt inslag. Som helhet blir det alldeles för grått och trist.
Jag tvekar vad gäller betyg. Funderar lite på att vara snäll - men beslutar mig för att inte ta i. Trots allt är detta långtifrån en film jag kommer att minnas.







(Biopremiär 16/12)