Bio: The Nun II

Foton copyright (c) Warner Bros.

THE NUN från 2018 (som inte ska förväxlas med den spanska skräckfilmen THE NUN från 2005) blev en alldeles enorm framgång på världens biografer. Åtminstone i förhållande till sin budget. Dålig kritik fick den förstås - det kändes som om jag var den ende som tyckte att filmen var rätt bra. Att jag gillade den när jag såg den på bio berodde främst på att den var så otroligt snygg och stämningsfull. Jag såg om den på någon streamingtjänst tidigare i år, och den var väl inte riktigt lika bra som jag mindes den.

Att den demoniska nunnan Valak skulle återkomma i en uppföljare var en självklarhet. För regin den här gången står Michael Chaves, som gjorde THE CURSE OF LA LLORONA och THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT.

Året är 1956, några år efter händelserna i den första filmen, och i en liten fransk stad händer otäcka saker. I en kyrka dyker plötsligt den illasinnade nunnan upp och sätter eld på en präst, mitt framför ögonen på en liten korgosse. Hjältinnan från den förra filmen, den unga nunnan Irene (Taissa Farmiga), kallas till platsen - har hon bekämpat nunnan en gång, kan hon säkert göra det igen. En annan ung nunna, Debra (Storm Reid), rymmer från klostret och hänger på Irene. Debra gillar inte att vara nunna och undrar hur hon hamnade i ett kloster i Frankrike.

En en annan liten fransk stad alldeles i närheten, jag tror det var en annan stad, händer det också hemska saker. Nunnan verkar härja på en flickskola. På denna skola jobbar Maurice, "Frenchie" kallad (Jonas Bloquet), som också var med i den förra filmen som ett komiskt inslag. Han är något slags vaktmästare på skolan. Elaka flickor mobbar snälla flickor, men en lärarinna, Kate (Anna Popplewell), är snygg och trevlig. Hon verkar vara skolans enda lärare.

Irene och Maurice återförenas för att ge sig på nunnan, vilket blir svårt, eftersom Maurice är besatt.

När jag skriver det här och funderar på handlingen, slår det mig att det inte finns så mycket handling. På ytan verkar det hända en massa saker, men i realiteten händer det nästan ingenting.

Liksom 2018 års THE NUN är det här en väldigt snygg film. Bitvis är det makalöst snyggt. Öppningsscenerna med dimmiga gator är otroligt stämningsfulla och här finns en scen med tidskrifter på ett ställ som är närmast genialisk. Filmmusiken är olycksbådande. Ett par surrealistiska scener är inspirerade.

Alla i filmen lever i ett totalt mörker - bokstavligt talat. De verkar inte ha några lampor inomhus. Flickskolan är alltid nedsläckt - det hålls en lektion i ett mörkt klassrum. De få lampor som syns ger bara ifrån sig ett svagt sken. Det är så mörkt att Läderlappen skulle känna sig hemma.  

THE NUN II må vara en snygg film, men det är tyvärr ingen bra film. Det här är en märkligt ospännande film. Den är alldeles för lång, den är småtråkig och oengagerande. 

Dessutom fläskar Michael Chaves på med demonattacker alldeles för ofta. Någon attackeras och dödas av nunnan, och redan i nästa scen sker en ny nunneattack, eller något som är avsett att vara kusligt. Effekten förtas. De sista femton minuterna eller så känns nästan parodiska, när även Maurice springer omkring och skriker "RRRRRAAAAHHHHRRRR!!!" och bär sig åt.

Plötsligt dyker det upp en demonisk get! Det ser rätt skojig ut. 

För att bekämpa demonen måste Irene ta hjälp av Sankta Lucia. Jo, faktiskt! Demongeten är kanske julbocken? Får vi en stjärngosse i THE NUN III?

Eftersom THE NUN-filmerna ingår i THE CONJURING-universumet, måste förstås paret Warren från THE CONJURING-filmerna dyka upp. Eftertexterna avbryts för en bonusscen. Telefonen ringer hemma hos Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga). Ed svarar. Och det är allt! Det är fullkomligt poänglöst. Det kom kanske ytterligare en scen efter att förtexterna rullat klart, men då hade jag gått ut.

Alldeles nyligen stämde Bonnie Aarons, som spelar nunnan, Warner Bros. Hon anser att Warners tjänat mer pengar på nunneprodukter än de redovisat, och därmed har brutit kontraktet.

 

 

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Nun

Foton copyright (c) Warner Brothers

Någon gång under 1990-talet skrev jag en krönika i Nordvästra Skånes Tidningar om nunsploitationfilmer; en genre som var populär i Sydeuropas katolska länder under främst 1970-talet. B-filmer om syndiga, liderliga, och ibland även satanistiska nunnor. Ett par dagar efter att min text publicerats var jag inne i en videobutik. Killen i kassan kom fram och sa att det kommit in en gammal farbror och frågat om de hade sådana där nunnefilmer han läst om i tidningen. Det hade de förstås inte.

THE NUN är en spansk skräckfilm från 2005. Det var en film som lovade mycket, men som inte infriade dessa löften. 2018 års film med samma titel ska förstås inte blandas ihop med den tretton år gamla spanska filmen; de har inget med varandra att göra. Nej, denna nya film handlar om den där illasinnade nunnan som ser ut som Marilyn Manson; hon som första gången dök upp i THE CONJURING 2. 

Jag hörde att samtliga visningar av THE NUN i Göteborg under premiärhelgen är utsålda. Det är inte illa pinkat! För regin av den här filmen står Corin Hardy, detta är hans andra långfilm efter debuten THE HALLOW; en film jag upptäckte att jag ju sett. Jag tyckte inte att den var något speciellt, men den var snygg och lovande.

THE NUN utspelar sig på 1950-talet. På ett stort; vansinnigt stort, kloster i Rumänien försöker en ung nunna låsa in något ondskefullt i ett rum. Det går inget vidare - och för att inte bli besatt hänger hon sig. Liket hittas av en ung kanadick, Frenchie (belgaren Jonas Bloquet).

Vatikanen beslutar att dödsfallet måste undersökas närmare och skickar dit den robuste fader Burke (Demián Bichir), som tar med sig den unga, blivande nunnan Irene, eftersom hon är synsk. Irene spelas av Taissa Farmiga - lillasyster till Vera Farmiga, som ju gör den ena huvudrollen i THE CONJURING-filmerna. Taissa är 21 år yngre än sin storasyster.

Burke och Irene anländer till den lilla, lilla byn i Rumänen, där de träffar Frenchie. De äntrar klostret där ingenting är som det ska, stället verkar tomt (man skulle kunna säga "and then there were nun"), och det dröjer inte länge innan onda krafter, demoner, och en särdeles elak nunna ställer till det.

Corin Hardys film är häpnadsväckande att titta på. THE NUN är något alldeles makalöst snygg! Det här är verkligen godis för ögonen, åtminstone om man är skräckfan. Dimman ligger tät över de ödesmättade landskapen, klostret och byn ser ut att vara hämtade ur en gammal Hammerfilm, medan filmfotot verkar inspirerat av Mario Bava. Stämningsfullt är bara förnamnet, det är lika kusligt som mysigt.

På ljudspåret ligger ofta dov körsång, det låter som mässande munkar, och tankarna går till Amando de Ossorios 70-talsklassiker om The Blind Dead, som också hade mässande munkar på ljudspåret när de blinda zombierna red på sina zombiehästar i slowmotion. Vidare är en scen mot slutet av THE NUN uppenbart direkt inspirerad av RETURN OF THE EVIL DEAD; den andra Blind Dead-filmen.

Det finns flera riktigt bra scener i THE NUN; gravarna som omgärdar klostret är försedda med små klockor man kan ringa i om man begravts levande, och detta används på ett särdeles effektivt sätt. Här finns en referens till Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, som också innehåller en stackare som grävts ner. Jag gillar alla kors som vänds upp och ner och de pentagram som förekommer.

Jag satt länge och kände att det här, det är ju riktigt bra. Jag kan nog drämma till med en fyra i betyg. Men - tyvärr kunde Hardy och hans manusförfattare (James Wan är en av dem) inte hålla sig. THE NUN varar bara 96 minuter; en utmärkt speltid för en skräckfilm, men under den avslutande halvtimmen fläskar man i vanlig ordning på med alldeles för mycket effekter och action. Det är jump scare på jump scare, folk brottas med demoner och datoranimerade ormar, och all spänning och kuslighet försvinner i ett nafs.

... Och det är jävligt synd. För det här hade kunnat bli en riktigt, riktigt bra skräckfilm av klassiskt snitt. Men det här är en kul och underhållande film, mina invändningar till trots. Och - det är sällan man ser en amerikansk skräckfilm som är så här otroligt snygg. Jag hade större behållning av THE NUN än av den märkligt överskattade HEREDITARY.

 







(Biopremiär 7/9)