Bio: Spider-Man: No Way Home

Foton copyright (c) Sony Pictures

OBS! Det är möjligt att nedanstående text innehåller så kallade spoilers. Jag vet inte. Antagligen är filmens överraskningar välkända för alla utom mig.

När Sam Raimis SPIDER-MAN 3 kom 2007, fick den kritik för att den inte bara var sämre än de tidigare två filmerna, utan även för att den försökte beta av för mycket på en gång, och fläska på med flera superskurkar i en och samma film. Jag såg om SPIDER-MAN 3 häromåret, och så illa är den inte. Jag tittar hellre på den, än på de flesta av senare års Marvel-filmer, som inte kan stava till återhållsamhet. AVENGERS-filmerna får SPIDER-MAN 3 att känns som TURINHÄSTEN. 

Den nya Spindelmannen-filmen; SPIDER-MAN: NO WAY HOME i regi av Jon Watts, är också den en film som får SPIDER-MAN 3 att nästan kännas minimalistisk.

Eftersom mitt intresse för den här typen av film dalat en hel del de senaste åren, hade jag inte läst speciellt mycket om NO WAY HOME innan jag såg den. Inte mer än att den skulle handla om parallella universa; multiverse som de kallar det, och att Alfred Molina skulle återkomma i rollen som dr Octopus. Molina var ju dr Octopus i Sam Raimis SPIDER-MAN 2 (2004), som inte bara är den bästa filmen om Spindelmannen - jag hävdar fortfarande att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Ja, och så hade jag sett en trailer för den här nya filmen.

... Således kom stora delar av handlingen som trevliga överraskningar för mig. I NO WAY HOME försöker man nämligen lösa "problemet" med att det gjorts långfilmer om Spindelmannen i 19 år nu - filmer med olika skådespelare. Lösningen på detta heter multiverse. Om man inte sett alla Spindelmannen-filmer som gjorts under dessa 19 år, eller åtminstone de flesta av dem, lär den nya filmen upplevas som synnerligen förvirrande och obegriplig.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME tar vid där den förra filmen; SPIDER-MAN: FAR FROM HOME, slutade: den spindelmanshatande J Jonah Jameson (JK Simmons, som gjorde rollen i Raimis trilogi, återkommer), som driver sensationskanalen Daily Bugle, avslöjar Spindelmannens hemliga identitet som Peter Parker och utpekar honom som mördare - Spindelmannen påstås ha mördat skurken Mysterio.

Genast vänds Peter Parkers (Tom Holland) liv upp och ner. Alla vet vem han är, han får inte en lugn stund, och även hans närmaste vänner - MJ (Zendaya), Ned  (Jacob Batalon) och faster May (Marisa Tomei) - plockas in av FBI för förhör. De skaffar sig en sanslöst skicklig advokat som hjälper dem - här dyker Matt Murdock upp i ett kort inhopp, den blinde superhjälten Daredevil, alltså, spelad av Charlie Cox från TV-serien.

Peter Parker känner dock att allt måste ställas tillrätta igen, så att allt blir som förr, så han besöker dr Strange (Benedict Cumberbatch) för att försöka få honom att trolla och ha sig, så att folk glömmer bort att Peter är Spindelmannen. Dock klantar den omogne Peter sig medan Strange läser upp sin trollformel, och effekten blir inte vad de förväntat sig: portaler till parallella universa öppnar sig, och in i New York klampar plötsligt dr Octopus, följd av Gröna Trollet från 2002 års SPIDER-MAN (Willem Dafoe), Sandmannen från SPIDER-MAN 3 (Thomas Haden Church), Ödlan från THE AMAZING SPIDER-MAN (Rhys Ifans) och Electro från THE AMAZING SPIDER-MAN 2 (Jamie Foxx).

Peter Parker har lyckas skicka ut dr Strange på villovägar, för att istället försöka lösa problemet med superskurkarna på egen hand. Tillsammans med sina kompisar ska Peter fånga in bovarna - och göra dem snälla med hjälp av uppfinningar. Allt går förstås inte som planerat.

Det dyker upp oväntad hjälp. In från sina olika parallelluniversum kliver Tobey Maguire som Spindelmannen från Raimis filmtrilogi, och Andrew Garfield som Spindelmannen från Marc Webbs två filmer. Vi får tre spindelmän till priset av en! Den 25-årige (fast han ska föreställa 17), den 38-årige och den 46-årige. Jag hoppades att även Nicholas Hammond från TV-serien på 1970-talet skulle dyka up, då hade vi även fått en 71-årig Spindelman. Tyvärr höll han sig hemma.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är alldeles för stökig (om än inte lika stökig som andra Marvelfilmer), och den är alldeles för lång, men samtidigt är den trevlig, sympatisk, ofta rolig, och trots sin längd blir den - till skillnad från övriga Marvelfilmer - aldrig tråkig. En intressant detalj är att filmen lugnar ner sig mot slutet, istället för att brassa på med en halvtimmeslång slutstrid.

Det mest intressanta med NO WAY HOME är dock att vi får tillfälle att jämföra dessa tre olika tolkningar av Peter Parker - deras olika karaktärsdrag framstår tydligt. Tobey Maguire är genomsnäll och lite sorgsen, Andrew Garfield är lite av ett störigt rövhål, medan Tom Holland är pojkaktig och omogen.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är inte lika kul och charmig som den förra filmen; FAR FROM HOME, men jag tycker att den är betydligt bättre än de två senaste Marvelfilmerna jag recenserade; SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS och VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Därför är jag snäll och sätter en fyra i betyg. Den är lite svag.

... Startar de om Spindelmannen på nytt, skulle jag gärna vilja att de gör filmerna så som serien var på 60- och 70-talen. Och MJ ska ha rätt frisyr den här gången!

 

(Biopremiär 15/12)

Bio: Spider-Man: Far from Home

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Då var det superhjältedags på TOPPRAFFEL!
Igen.
Det är superhjältedags för jämnan nuförtiden, och jag tänker att det är väl få av mina läsare som bryr sig - eftersom jag själv knappt bryr mig. En typ av film som alltför sällan gjordes när jag var barn och verkligen ville se sådant, kommer nu i så pass stora mängder att även en stor del av fansen verkar tröttna.
... Å andra sidan är SPIDER-MAN: FAR FROM HOME en film om Spindelmannen, och Spindelmannen är ju den bäste superhjälten. Det är svårt att misslyckas totalt med Spindelmannen. Även om jag tyckte att THE AMAZING SPIDER-MAN 2 var en besvikelse, föredrar jag dem framför en massa andra superhjältefilmer (Sam Raimis allmänt sågade SPIDER-MAN 3 har jag inte sett om sedan den kom, den var också en besvikelse, men jag misstänker att den ändå var bättre än det mesta i genren som görs idag).

Jag spenderade precis en semestervecka i sommarstugan. En intressant grej är att jag minns vissa serietidningar jag läste där under min barndoms sommarlov, jag associerar vissa nummer av en del serietidningar med stugan. Bland annat några nummer av Atlantics Spindelmannen i slutet av 1970-talet.
Om jag läste några Spindelmannenavsnitt med superskurken Mysterio i stugan minns jag dock inte. Jag läste några klassiska Mysterio-avsnitt även som vuxen för 15-20 år sedan, men jag måste säga att jag inte minns så mycket av figuren, mer än hur han ser ut och att han skapar illusioner. Jag minns inte vem det var under hjälmen och vad han var ute efter - och varför.
Jake Gyllenhaal spelar Mysterio i Jon Watts SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Han dyker upp som en mystisk superhjälte som hjälper agentorganisationen SHIELD att bekämpa ett monstrum som attackerar- och ödelägger städer runt om i världen. Jag vet inte om det ska komma som en överraskning att Mysterio visar sig vara en skurk med lömska planer, större delen av den unga biopubliken känner säkert inte till gestalten, men det är trots allt en av de mer välkända skurkarna från Spindelmannens klassiska epok.
Nick Fury (Samuel L Jackson, förstås) behöver Spindelmannens hjälp för att bekämpa det globetrottande monstrumet, men det blir lite besvärligt, eftersom Peter Parker (Tom Holland) - det vill säga Spindelmannen - åkt på skolresa till Europa, där han med sin klass kuskar runt mellan olika länder.
Peter Parker är störtförälskad i MJ (som aldrig kallas Mary-Jane, och som spelas av Zendaya, en tös utan efternamn), och han planerar att berätta detta för henne högst upp i Eiffeltornet. Peter blir dessutom alltmer desperat, eftersom hans kompis Ned (Jacob Batalon) plötsligt får ihop det med Betty Brant (Angourie Rice). Problem uppstår förstås när både montrum och Mysterio dyker upp och ställer till det.

 Jag tyckte att 2017 års SPIDER-MAN: HOMECOMING, även den i regi av Jon Watts, var jättebra - trots en del fundamentala fel. Jag gillar verkligen inte att Spindelmannen fått en högteknologisk dräkt tillverkad av Tony Stark, och att han jobbar åt SHIELD. Det bryter mot allt det som gjorde Spindelmannen så bra under seriens första decennier - den ensamme, nördige killen som sitter på pojkrummet om nätterna och lagar sin hemmagjorda Spindelmannendräkt. Med mera.
Den högteknologiska dräkten försvinner dock ganska snart i FAR FROM HOME, som jag tycker är en till större delen jätterolig film. Här finns mängder av skojiga scener och ett kul persongalleri - framför allt gillar jag de två töntiga lärarna som försöker hålla styr på skolklassen medan städerna de besöker brakar ihop. Historien om Peter, MJ, Ned och Betty är också lite gullig. Eftersom filmen tar vid där AVENGERS: ENDGAME slutade, har det uppstått en del märkligheter i tidslinjen, vilket jag personligen tycker är lite dumt.

Riktigt lika bra som HOMECOMING är det här nog inte. Slutet drar ner helhetsintrycket. För i vanlig ordning varar slutstriden i en evighet, säkert bortåt en halvtimme. Denna slutstrid är heller inte speciellt bra, eftersom Mysterio alltså skapar illusioner - vilket innebär att vi aldrig vet om det vi ser faktiskt händer på riktigt.
Men jag kan ha överseende med detta. Betyget här under är lite tveksamt, men jag tycker att filmen är bättre än det mesta i genren just nu.
För övrigt var Jake Gyllenhaal en av kandidaterna till att ta över rollen som Peter Parker efter Tobey Maguire. Numera är förstås Gyllenhaal alldeles för gammal. Vad som är lite lustigt är att jag nog aldrig såg Spindelmannen som ung tonåring när jag var barn, han kändes mer vuxen.
J Jonah Jameson figurerar som hastigast. Han spelas av JK Simmons - som ju gjorde rollen i Sam Raimis tre filmer 2002-2007, samt Jamesons röst i animerade TV-serier.
Slutligen: man vet att man är en medelålders karl när man inser att det numera är Spindelmannens faster May (Marisa Tomei) man sitter och suktar efter!

(Biopremiär 3/7)

Bio: Spider-Man: Homecoming

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag missade pressvisningen av SPIDER-MAN: HOMECOMING, gick jag på den allra första visningen i Göteborg denna premiärdag. Vi var en liten skara på plats - knappt tio pers. Det var längesedan jag var på en ordinarie föreställning. Jag hade glömt hur fruktansvärt irriterande det är med popcornsmumsande publik. Mest mumsades det nog bakom mig - där satt en ung far med sina väldigt små barn. Mitt i filmen började den ena ungen gnälla - han eller hon var kissnödig. Fadern blev irriterad, han ville inte lämna salongen.. Men, han blev så illa tvungen - och då började den andra ungen att gnälla, nästan gråta, eftersom han eller hon inte ville sitta ensam kvar och vänta. Så, hela sällskapet letade sig ut i mörkret, vilket tog sin lilla tid.

När jag recenserar film brukar jag ibland redogöra för mitt förhållande till filmserier, genrer, gestalter eller företeelser, för att ni läsare ska förstå varför jag tycker som jag gör. En fördel - eller nackdel? - med alla dessa uppföljare, nyinspelningar och reboots, är att jag ibland redan utförligt beskrivit mitt förhållande till vad det nu handlar om. Som Spindelmannen. När THE AMAZING SPIDER-MAN kom 2012 skrev jag en lång harang om min uppväxt med Spindelmannen. Så nu slipper jag skriva om detta.

THE AMAZING SPIDER-MAN var ju en reboot - och innan jag väl såg den, kändes den extremt meningslös och korkad. Jag gillade verkligen Sam Raimis två första Spindelmannenfilmer, i synnerhet den andra, vilken är en i det närmaste perfekt superhjältefilm. Den tredje var dock inget vidare. Men - nu visade det sig att filmen som kom 2012 var riktigt bra.

Uppföljaren THE AMAZING SPIDER-MAN 2 kom 2014, och den var lite mindre bra. Den spelade dessutom in mindre pengar än man räknat med, så filmserien skrotades efter två filmer. Men så hamnade rättigheterna till filmversionen av Spindelmannen hos Marvel Studios, vilket innebar att Spindeln slutligen kom att tillhöra det så kallade Marvel Cinematic Universe. I 2016 års CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR fick vi så en ny Spindelman - igen.

Gamen och Shocker som de såg ut i serietidningen.

Den nye Spindelmannnens första solofilm; SPIDER-MAN: HOMECOMING, är nu här - och det är lika bra att på en gång basunera ut att detta är den hittills bästa av alla dessa MCU-filmer som väller över oss. Något som beror på att Spindelmannen är den bäste superhjälten.

Det är en ung Peter Parker det handlar om. Den engelske skådespelaren Tom Holland är 21, men han ska föreställa 15 (vilket jag dock har lite svårt att köpa). Han går på high school, han hänger med sin nördige polare Ned, och han är olyckligt kär i den söta Liz. Ja, och så är han Spindelmannen - i CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR tog Tony Stark unge Peter under sina vingar och försåg honom med en högteknologisk dräkt.

Gamen i den nya filmen.

Peters verksamhet som Spindelmannen går inget vidare. Han misslyckas med att sätta dit småskurkar och får mest visa gamla damer hur de ska gå när de hamnat fel. Men så dyker skurken Gamen och hans hantlangare Shocker upp. Gamen är Adrian Toomes (Michael Keaton), en familjefar som fick sparken när han och hans mannar städade upp efter en strid mellan superhjältar och rymdvarelser. Toomes knyckte utomjordingarnas teknologi, och med några anhängare har han byggt supervapen och ett par mekaniska vingar - nej, Gamen ser inte alls ut som i serietidningen. Bokeem Woodbine är Shocker, som har ett par kraftfulla metallhandskar, och han ser förstås inte heller ut som den madrassklädde killen i serierna.

Spindelmannen ramlar över Gamen och dennes planer, men Tony Stark (Robert Downey Jr) och Starks underhuggare Happy Hogan (Jon Favreau) lyssnar inte på den ettrige lille tonåringen de mest tycker är irriterande. Så - den oerfarne och rätt klantige Spindelmannen får ensam försöka sätta stopp för Gamen, samtidigt som han som Peter Parker ska gå på skolbal.

Kan ni gissa vilken känd figur i Spindelmannens värld det här är?

Ska jag anmärka på något i filmen, som regisserats av Jon Watts (CLOWN, COP CAR), är det att jag inte riktigt gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers, och att Spindelmannen har en högteknologisk dräkt. Det var roligare när Peter Parker i 60-talets serietidningar satt på sitt pojkrum och lagade sin dräkt. Jag har också lite svårt för att det här inte ser ut som den Spindelmannenvärld jag är uppvuxen och bekant med. En tanig indisk kille visar sig vara mobbaren Flash Thompson - som i serierna förstås är en stor, vältränad, blond idrottskille. Dessutom är den nye Flash intelligent och duktig i skolan - till skillnad från seriernas Flash. Det har gjorts en massa ändringar mest för ändringarnas skull, kanske med motiveringen "Kom igen, det är 2017!". Att det är 2017 understryks redan i ett replikskifte i prologen, när Toomes säger att han lekte cowboys och indianer när han var liten, varpå hans medhjälpare genast säger "Det heter den amerikanska ursprungsbefolkningen!".

Men som helhet är SPIDER-MAN: HOMECOMING en fantastiskt underhållande och framför allt rolig film. Tonen sätts redan under Marvel Studios logga i början - till denna spelas en symfonisk version av signaturen till den tecknade Spindelmannen-TV-serien från 1960-talet. Detta är en actionkomedi. Jag och resten av publiken skrattade högt otaliga gånger. Humorn i filmen funkar. Allra roligast är den lilla snutten som kommer efter eftertexterna.

Michael Keaton är förstås bra - och Adrian Toomes är en bra skurk. Det är en gestalt med kött på benen och en ordentlig bakgrund.

Till skillnad från en del av de tidigare, röriga Marvelfilmerna, är handlingen i Jon Watts' film fullt begriplig; vi slipper utomjordingar, metafysiskt mumbo-jumbo och intriger som är svåra att minnas och hålla isär. Dessutom slipper vi en evighetslång slutuppgörelse där halva städer raseras.

SPIDER-MAN: HOMECOMING är en smart, kul film med utmärkt dialog och genomtänkta rollfigurer.

WONDER WOMAN må vara bättre än de tidigare DC-filmerna, men Mirakelkvinnans film står sig slätt jämförd med Spindelmannens återkomst på biodukarna.

(Biopremiär 5/7)

DVD/Blu-ray: Clown

CLOWN (Noble Entertainment)

Vid en första anblick på DVD-omslaget associerar jag snarare till The Crow på dekis än till en clown, men eftersom titeln är CLOWN ska det förstås föreställa en sådan. En ond clown.

Clowner är flitigt förekommande i skräckfilmer, främst beroende på att många är rädda för clowner. Tacka fan för det. Clowner är otäcka. De mest kända mördarclownerna på film och TV torde vara Pennywise i Stephen Kings DET och titelfigurerna i KILLER KLOWNS  FROM OUTER SPACE. Det är mycket möjligt att busemannen i CLOWN kommer att bli ihågkommen som en av de bättre filmclownerna.

Eli Roth och bröderna Weinstein ligger bakom den här filmen, vilken regisserats av Jon Watts, som utsetts till regissör till den kommande Spindelmannenfilmen. Andy Powers spelar den ordentlige familjefadern Kent, vars son fyller år. Det sket sig med clownen Kent hyrt till kalaset, så Kent får själv rycka in. Han hittar en gammal clowndräkt som han tar på sig, och kalaset blir en succé. Sonen är nöjd - men värre är det med Kent.

Den är inte vilken clownutstyrsel som helst han hittat. Kläderna, peruken, sminket och lösnäsan har fastnat på Kents kropp. De går inte att ta av hur mycket han än sliter. De har blivit en del av hans kropp - han håller på att förvandlas till en demonisk clown!

Kent försöker få klarhet i vad som har hänt och spåren leder till Peter Stormare, som spelar en mystisk svensk som heter - wait for it - Bert Karlsson! Karlsson berättar vad en clown egentligen är; han berättar om onda, nordiska legender. Kents tillstånd blir allt värre; han blir fulare, mer grotesk, han börjar tappar kontrollen över sig själv, för att slutligen förvandlas till en brutal mördare som gärna äter sina offer - och helst ska det vara barn.

CLOWN börjar som en komedi och håller en svart humoristisk ton genom filmen, även om den halvvägs in ändrar riktning blir en rakare skräckfilm - och en rejält blodig sådan. Här finns en kreativ scen med två cirkelsågar. En del har kanske invändningar mot att det förekommer barn som råkar väldigt illa ut, men vore jag barn hade jag också velat bli mördad i en skräckfilm.

Watts' film är lite i längsta laget, ibland känns den lite utdragen och tempot haltar. Men som helhet är det här en rätt bra liten skräckfilm, den ligger klart över snittet.
Eli Roth har en minimal roll som clown.