Visar inlägg med etikett Jon Turteltaub. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jon Turteltaub. Visa alla inlägg

onsdag 15 augusti 2018

Bio: The Meg

Foton copyright (c) Warner Bros.

Avdelningen för HEIMAT. Förlåt: hajmat.

Häromveckan såg jag samtliga fem filmer i SHARKNADO-serien (den sjätte har inte haft premiär än) på Netflix; en om dagen. Detta för att jag inte tidigare brytt mig om att se dem, och för att jag tänkte att jag bör ha sett sett. Jag brukar sällan gilla Asylums filmer, men ibland är de kul. SHARKNADO-filmerna är lite intressanta, eftersom budgeten blir märkbart högre för varje film - de går från att vara jättebilliga till billiga. De är även rätt kul - åtminstone i början. Det blir tjatigt efter några filmer.

Hajfilmer görs det hur många som helst numera. Igår, när detta skrives, hade SANTA JAWS premiär på SyFy i USA. Och på bio kan man se THE MEG, som bygger på en, enligt uppgift, illa skriven roman av Steve Alten. Jag har alltså inte läst boken, men det lär inte finnas många likheter med filmen.

Häromdagen kunde man i amerikansk media läsa att huvudrollsinnehavaren Jason Statham sagt att den färdiga filmen; den som fått premiär, inte är den film vars manus han läste och som han skrev på för att göra. Regissören Jon Turteltaub (TROLLKARLENS LÄRLING, LAST VEGAS) ska ha sagt något liknande. THE MEG skulle bli en bloddrypande och barnförjuden film, men under inspelningen bestämde studion att den istället skulle bli en lättsam sommarfilm med åldersgränsen PG-13.

Jason Statham spelar en kille som heter Jonas, och det är ju lite roligt. Hans rollfigur beskrivs i en replik som "He looks heroic and he walks fast!". Jonas är en djuphavsdykare som räddar elva människor instängda i en ubåt. Jonas hävdar att ubåten attackerats av en megalodon - en urtida, utdöd jättehaj. Jonas anses vara galen, så han åker till Thailand och super ner sig.

Några år senare är det fara å förde på en högteknologisk forskningsstation ute till havs. Jonas' exfru befinner sig på en sjunkande ubåt, som verkar ha attackerats av en jättehaj. Kanske hade Jonas rätt ändå? Den ende  som kan rädda besättningen på ubåten är förstås Jonas, som hämtas på baren i Thailand.

Visst är det en bamsing på 25 meter som härjar. Men inte nog med det, tydligen häckar även en ännu större haj i vattnet.

Den forne simhopparen Statham får många tillfällen att dyka och simma i den här filmen. Han blir även betuttad i en kinesisk forskare (Bingbing Li), eftersom filmen är gjord med kinesiska pengar. Denna forskare har med sig en liten dotter, som har stora problem med att fälla sina onaturliga, engelska repliker; hon har inte en åttaårings vokabulär.

Kalaskexet Ruby Rose är tuff (hon heter Jaxx och ser ut att heta Jaxx) och säger att det är hon som byggt forskningsstationen, och Rainn Wilson spelar en lika gapig som jobbig snubbe som anländer till stationen; han är den obligatoriske killen från bolaget med okänt uppsåt.

Jag trodde att THE MEG skulle vara kul och fräsig, trots att de plockat bort allt splatter - men filmen visade sig vara överraskande ... tråkig. Större delen av filmen plaskar de runt kring forskningsstationen. Jonas kämpar och står i, folk äts upp, men det blir aldrig spännande, aldrig festligt; det känns mest som om filmen - ähum - trampar vatten. Först när det är ungefär tjugo minuter kvar, inklusive eftertexter, attackeras en kinesisk badstrand. Där får vi se en tjock kinesisk pojke som äter glass, men det räcker inte för att rädda filmen. Man borde låtit hajen dyka upp vid stranden långt tidigare; fler scener borde utspelats på land - den där forskningsstationen är inte så kul.

När jag som tonåring såg Steven Spielbergs HAJEN första gången blev jag besviken. Som barn 1975 hade jag inbillat mig att hajen skulle vara stor som Godzilla - och så visade den sig vara en vanlig, sketen haj.

Nu har vi fått en film om en haj som är stor som Godzilla. Synd att den inte blev bättre än så här.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/8)

onsdag 27 november 2013

Bio: Last Vegas

Foton copyright (c) UIP Sweden

Ofta ljuger trailern - som bekant. Men ibland stämmer den väldigt väl överens med filmen den gör reklam för. Jon Turteltaubs (3 NINJAS, TROLLKARLENS LÄRLING) LAST VEGAS bekräftade alla farhågor jag fick av trailern. Filmen är precis som trailern - fast en timme och 43 minuter längre.

På 1950-talet var New York-grabbarna Billy, Paddy, Archie och Sam bästa vänner - de gick under namnet The Flatbush Four och filmen öppnar med en kort scen som visar vilken sammanhållning de hade. 58 år senare ska Billy, som nu spelas av Michael Douglas (69) gifta sig - med en 32-årig snäcka. Billy bor nu i Kalifornien, där han är framgångsrik och tjänar bra med stålar. Han vill ha en rejäl svensexa, så han ringer upp Sam (Kevin Kline, 66) och Archie (Morgan Freeman, 76). Sam bor med en massa pensionärer i Florida medan Archie måste hålla sig hemma efter en stroke. De här två vill dock gärna partaja med Billy; Sams fru ger till och med maken en kondom och en Viagratablett och kräver att han ska släppa loss - "What happens in Vegas stays in Vegas". Det faller på Sams och Archies lott att övertala den surmulne Paddy (Robert De Niro, 70) att hänga på. Paddy är änkling sedan ett år och sitter och trycker i sin lägenhet - men det går vägen och den vresige Paddy följer med.

De anländer till Las Vegas och det dröjer inte länge innan de träffar på en charmig barsångerska; Diana, spelad av Mary Steenburgen, 60. Och vad tror ni händer - kan det tänkas att några av pågarna, till exempel Billy och Paddy blir förtjusta i Diana? För det måste väl ändå vara ett misstag att Billy ska gifta sig med ett barn, som de andra kallar fästmön.

Archie satsar hela sin pension på roulette och lyckas vinna en jäkla massa pengar, vilket innebär att de förflyttas till hotellets lyxiga penthouse. Där ska det arrangeras en fest. På vägen dit hålls det en massa sentimentala tal. Det handlar om vänskap, om att hålla ihop, livslång, äkta kärlek till en kvinna, svek - och stråkarna och oboerna brer på med så mycket smör att risken att bli åderförkalkad är överhängande. Om inget annat blir man lätt illamående, så det kan vara bra att ha en hink till hands.

Vi får även veta att 25-åriga brudar alltid faller som furor för charmiga pensionärer. Främst bikinibrudar. LAST VEGAS kommer säkert att anklagas för att var årets mest gubbsjuka film, vilket den nog även är - fast jag skulle förstås ljuga om jag påstod att jag inte vill partaja med drivor av snuttgurkor i bikini.

Vad värre är, är att filmen inte är rolig. Okej, Kevin Kline är väl lite lustig emellanåt, men det här är inte kul. Det är alldeles för smörigt och för segt. Att det dessutom är sanslöst förutsägbart behöver jag väl knappast påpeka. Michel Douglas ser väldigt märklig ut i filmen - som om han fortfarande spelar Liberace. Han har blivit märkbart gammal och rynkig, men ser samtidigt konstgjord ut; hans tänder är perfekta och bländande vita. De övriga tre ser ut som de gjort de senaste tjugo åren. Mary Steenburgen ser ut som Ricardo Montalban. Märkligt.

Betygsettan ligger när, men jag sätter en tvåa. Enbart på grund av huvudrollsinnehavarna.

Och allvarligt talat: är det inte dags för Robert De Niro att göra en bra film nu?





(Biopremiär 29/11)


onsdag 28 juli 2010

Bio: Trollkarlens lärling

När jag var barn var jag otroligt fascinerad av kung Arthur, riddarna av runda bordet och framför allt av Excalibur - hela grejen med the Lady of the Lake som håller upp svärdet ur sjön fick min fantasi att skena iväg. Jag minns att när jag började högstadiet blev vi av vår svenskfröken ombedda att skriva lite om en favoritbok. Jag valde en om de här riddarna, den mest klassiska versionen (fast i förenklad utgåva) vars författare flytt mig bakom vägen, men som var illustrerad av Howard Pyle. Fråga mig inte varför jag valde just den och inte något coolare.
I samma veva hade John Boormans EXCALIBUR premiär, en fantastisk film. Det är fortfarande en fantastisk film.
En av figurerna i de här berät-
telserna är förstås Merlin - fast jag var aldrig så förtjust i honom. Jag har alltid tyckt det är fusk med snubbar som kan trolla. Okej, TV-serien MR MERLIN var ju kul...
Disneys animerade 40-talsklassiker FANTASIA är en tekniskt sett makalöst imponerande film. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag brukar se om, det är den lite för trist för.
En av episoderna i denna film, vars främsta syfte var att presentera publiken för klassisk musik, var Trollkarlens lärling, i vilken Musse Pigg assisterade Merlin och såg till att golvmoppar och kvastar dansade omkring och ställde till det.
En Jerry Bruckheimer-produktion med Nicolas Cage i huvudrollen. Då förväntar man sig det värsta. Cage gladde oss alla med KICK-ASS och BAD LIEUTENANT, i vilka han var den Cage vi ju gillar. Men i alla de här blockbusterfilmerna brukar han vara den irriterande, jobbige Cage.
Herr Cage är faktiskt ganska återhållsam i rollen som Balthazar, en av de tre merlianerna; en gång Merlins lärlingar. Historien börjar på 700-talet, då Merlin kämpar mot sin ärkefiende Morgana LeFay. En av merlianerna; Horvath (Alfred Molina) förråder Merlin, som dödas. Den tredje merlianen, Veronica (Monica Bellucci) har oturen att lösas upp och hållas fången i en kruka tillsammans med Morgana. Ja, det vetefan hur det går till, men jag tror det är något elektroniskt. Den finns även för inomhusbruk och heter då Magic Hole.
Tusen år senare råkar tioårige Dave hamna i en mystisk antikaffär i New York, inte oväntat är dess ägare Balthazar, som inte åldrats alls. Den gamle trollkarlen inser att Dave är lärljungen han väntat på i tusen år och ger grabben en magisk drakring; den verkar funka lite som Gröna Lyktans ring. Killen är förutspådd att växa upp till världens mäktigaste trollkarl.
Men då råkar även Horvath slippa loss och det blir fajting och Dave tror att han inbillat sig allt.
Tio år senare spelas Dave av Jay Baruchel. Han är en lagom bortkommen tekniknörd som råkar träffa på sin barndoms kärlek Becky (Teresa Palmer) som han gör tafatta försök att stöta på. Hon jobbar på en liten radiostation och spelar trist musik för filmens soundtrack.
Men Dave träffar även på Balthazar på nytt. Horvath är tillbaka och denne slemme trollkarl tänker hitta krukan med Morgana och släppa henne lös, och då kommer hon se till satt världen går under. Alltså måste Dave utbildas så att han kan assistera och kämpa mot ondskan han med.
Jag måste erkänna att TROLLKARLENS LÄRLING, i regi av Jon Turteltaub, blev en angenäm överraskning. Väldigt oväntat, jag hade väntat mig något jobbigt som TRANSFORMERS 2. Jag kan ju inte påstå att trailern till den här bådade gott.
Det är alltid jobbigt att se på strider där folk kastar gnistrande CGI-effekter på varandra, det är det även i den här filmen och det finns några sådana scener. Men däremellan är det riktigt trevligt och ofta roligt. Till stor del beroende på unge Baruchel, som inte är en standardhjälte - jämför med frikadellen som spelade Percy Jackson på bio i våras. Självklart är det även en fördel att filmen har en utmärkt skådespelare som Alfred Molina i skurkrollen. Bellucci är dock inte med mer än fem minuter sammanlagt.
Här finns många bra oneliners, flera kul episoder, och i mitten återges handlingen i Disneys tecknade Musse Pigg-historia, när Dave inser att han har tio minuter på sig att städa sitt källartillhåll.
Efter eftertexterna kommer en väldigt kort scen som inte helt oväntat pekar på en uppföljare. I denna snutt förekommer även Musses strutformade, stjärnprydda mössa från FANTASIA.
Filmen innehåller ett STAR WARS-skämt





(Biopremiär 28/7)