Visar inlägg med etikett Jon M Chu. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jon M Chu. Visa alla inlägg

tisdag 14 juni 2016

Bio: Now You See Me 2

Foton copyright (c) Nordisk Film
Innan pressvisningen av NOW YOU SEE ME 2 läste jag om min recension av den första filmen, som kom 2013. Jag mindes nämligen absolut ingenting av denna film; inte mer än att den handlade om magiker. Handling och medverkande var bortblåsta.
Regissör den här gången är Jon M Chu, mest känd för att ha gjort de umbärliga musikdokumentärerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och JUSTIN BIEBER'S BELIEVE. Jag har sett dem. Jag är inte stolt. Chu gjorde även G.I. JOE: RETALIATION.
Bortsett från Chu, återkommer de flesta från förra filmen. Magikerna The Horsemen, vars trolleritricks är så anmärkningsvärda att världen häpnar. Ja, de är så skickliga att man, för att kunna göra dem rättvisa i den här filmen, tvingats ta till datoranimerade effekter. De har närmast superkrafter. Mark Ruffalo är FBI-agenten Dylan, som efter att ha jagat The Horsemen nu samarbetar med dem. Morgan Freeman är tillbaka som Bradley, mannen som avslöjar magiker. Nu sitter han i fängelse.
Filmens handling är hur stökig som helst. The Horsemen (Jesse Eisenberg, Woody Harrelson och Dave Franco) blir förstärkta med den snacksaliga Lula (Lizzy Caplan), och luras iväg till Macao, där de hamnar tack vare ett trolleritrick. Där väntar en skurk som antas vara död, sociopaten Walter Mabry (Daniel Radcliffe). Mabry vill att The Horsemen ska stjäla ett microchip åt honom. Det behövs trollkarlar för att lyckas med detta. Okej, illusionister. Harrelsons rollfigur visar sig ha en tvillingbror som samarbetar med skurkarna. Samtidigt letar Dylan efter The Horsemen och befriar Bradley, så att han kan hjälpa till. Och samtidigt letar FBI efter Dylan, Bradley och The Horsemen.
NOW YOU SEE ME 2 må vara rätt underhållande, men det här är egentligen alldeles för dumt. Rollfigurerna är sympatiska, men manuset känns som plockepinn uttappat på köksgolvet.
Dessutom tar filmskaparna suspension of belief åtskilliga steg för långt. The Horsemen är alltså illusionister; de sysslar med tricks. För att genomföra det de gör i den här filmen, krävs det att de har åtskilliga miljoner på fickan, och det torde krävas flera månader för att förbereda tricken. Dessutom borde de ha blivit sedda när de riggade för illusionerna, framför under slutscenerna i London. Ändå ska det framstå som om de fixar allting väldigt snabbt, typ på en dag, om ens det. Och jag köper det förstås inte. Dessutom är det uppenbara CGI-effekter. Några duvor är extra uppenbart animerade. Det blir lite för fånigt.
Michael Caine återkommer från första filmen, vilket är trevligt. Daniel Radcliffe är kul i sin roll, han verkar ha lyckats med att ta steget från barnstjärna till något så när vuxen skådis. Dave Franco är så lik Måns Zelmerlöw att det blir distraherande. Legendariske magikern David Copperfield har producerat filmen.
NOW YOU SEE ME 2. Hyfsat underhållande, men inte speciellt bra.
 







(Biopremiär 15/6)

-->

söndag 29 december 2013

Bio: Justin Bieber's Believe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Biofilmrecension nummer 221 detta år. Ja, jösses. Årets sista. Och enda orsaken till att jag traskade iväg och såg den här filmen är förstås att jag ju gör mitt bästa för att recensera allt som har biopremiär i Malmö. JUSTIN BIEBER'S BELIEVE pressvisades inte och sedan kom julen emellan, så denna recension är aningen försenad - men det spelar förstås ingen roll, eftersom du som läser detta ju inte vill eller kommer att se filmhelvetet. Det ville inte jag heller när jag bänkade mig i salongen och utgjorde minoritet: A) man, B) vuxen.
JUSTIN BIEBER'S BELIEVE är en missvisande titel. Det är nämligen inte Justin Bieber som har gjort den här film. Nej, återigen är det Jon M Chu som varit framme. Chu gjorde även den förra filmen; JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, som hade premiär i mars 2011. BELIEVE är exakt samma film en gång till. Här finns egentligen bara en skillnad. Okej, två, eftersom Bieber nu är 19 och tatuerad, men skillnaden jag åsyftar är den att dokumentärobjektet faktiskt uttalar sig den här gången. I NEVER SAY NEVER sa han ingenting; han intervjuades inte, det enda vi fick var oändligt många lovord från hans medarbetare.
... Fast vi ska vara tacksamma när Bieber inte uttalar sig. Grabbhalvan är osympatisk och äcklig; han framstår som en produkt tillverkad i en väloljad nöjesindustri. Allt han säger känns som författade repliker, hans "fina" åsikter känns inrepade, allting är tillrättalagt. Han är religiös, skenhelig, och ger ett helt igenom falskt och plastigt intryck. Precis som den musik han framför. Maken till intetsägande låtar får man leta efter. Jag tyckte att det var illa nog i ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, men det brittiska pojkbandets låtar framstår som musikhistoriska milstolpar i jämförelse med det Bieber framför.
Stora delar av Chus film består av skrikande och gråtande fans. Unga tjejer, såklart. Det hade varit intressantare med en film om dessa töser. Hur blir man sådan? Varför? Det är ju helt sanslöst. Till och med i biosalongen satt det töser och grät och tjoade under visningen. Väldigt märkligt.
I den här nya filmen får jag veta att Justin Bieber är vänsterhänt och har en festligt barnslig, bakåtlutad handstil. En scen är riktigt bra: man har filmat inifrån Biebers bil när horder av tonårstjejer kastar sig över den och försöker slita upp dörrarna. Vi får också se en rolig Funny or Die-sketch i vilken Zach Galifianakis spöar upp Bieber med en livrem. Men den största behållningen är ett intervjuobjekt som heter Kuk Harrell. Ja, du läste rätt:
KUK HARRELL.
Fantastiskt namn. Men i övrigt består filmen enbart av producenter, musiker, vänner, familj och liknande som pratar om hur fantastisk Justin Bieber är. Biebers föräldrar ser ut som två strebers, morsan ser ut att vara tillverkad i plast även hon.
Nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Se om KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK istället.








(Biopremiär 19/12)

-->



tisdag 2 april 2013

Bio: GI Joe: Retaliation

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag har inga minnen som helst av GI JOE: THE RISE OF COBRA från 2009 mer än att jag, till skillnad från alla andra, tyckte att den var kul; att den tilltalade min inre tioåring, och att Sienna Miller var läcker i svart ålskinn.

Den här uppföljaren i regi av Jon M Chu (JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER) skulle egentligen ha haft premiär i juni förra året, men drogs in med några veckors varsel. Paramount hävdade att det var för att man i sista stund bestämt sig för att konvertera filmen till 3D, men snart började det att spekuleras i att man tänkte spela in fler scener med Channing Tatum. Tatum var hjälten i den första filmen, men tydligen skulle ha bli dödat ganska omgående i tvåan. Producenterna hade inte räknat med att Tatum plötsligt skulle gå och bli superstjärna - således behövde man förflänga hans medverkan.

Såhär efter att ha sett RETALIATION undrar jag om teorin stämmer. Visst återvänder Channing Tatum som Duke - men hans roll är inte stor och det dröjer inte länge innan han dör. Däremot är filmen i 3D. Nästan.
Här i Europa hette G.I. Joe-dockorna Action Man när det begav sig.
Jag ska inte komma här och påstå att jag begriper vad RETALIATION handlar om, för det gör jag inte - inte mer än att den synnerligen onda skurkorganisationen Cobra är tillbaka och tänker ta över världen och söndra och härska. Arnold Vosloo är den onde Zartan, men han har klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce), så Vosloo får vi knappt se alls. Som president försöker Zartan se till att världens stormakter släpper atombomber i huvudet på varandra. The Cobra Commander är tillbaka han med och flåsar bakom en mask, så att han låter som Darth Vader. Ray Stevenson är Firefly, ännu en skurk, och Byung-hun Lee återkommer som skurkninjan Storm Shadow, som av någon anledning blir god och hjälper hjältarna.
Specialstyrkan G.I. Joe leds den härgången av Dwayne Johnson, som är Roadblock. Med sig har han några rätt bleka typer - kanske beroende på att nästan hela styrkan dödas i början av filmen. DJ Cotrona är en som heter Flint, medan Adrianne Palicki är Jaye. De är inte speciellt kul. Uppe i några asiatiska berg håller slags sensei; Den Blinde Mästaren (RZA), på att utbilda ninjan Jinx (Elodie Yung) så att hon kan slåss med förbundna ögon, och där häckar även ninjan Snake Eyes (Ray Park). Varför Den Blinde Mästaren, som är afrikan, bryter på japanska framgår inte.

Av någon anledning är den ende som kan hjälpa G.O. Joe att klara biffen den ursprunglige G.I. Joe - mannen som gett styrkan dess namn: general Joe Colton (Bruce Willis). Han har hundratals enorma skjutvapen gömda i sin bostad.
GI JOE: RETALIATION består bara av en enda lång rad actionscener staplade på varandra utan någon som helst tanke på logik och sammanhang. Vad är det som händer? Varför? Hur gick det där till? Varför är Storm Shadow klädd som Snake Eyes? Varför hjälper han de goda? Som sagt: jag begrep ingenting. Det gjorde nog ingen annan heller.

Filmen pressvisades inte i Malmö. Bakom mig på den ordinarie visningen satt en familj med en som i tioårsålder. Den här lille grabben satt och stånkade "WOW!" mest hela tiden. Han tyckte att allting var hur häftigt som helst - i synnerhet när det var ninjadags. Vid ett tillfälle höll jag med grabben och stånkade "WOW!" jag med: när Snake Eyes och Jinx jagas av- och slåss med dussintals onda ninjor på en bergsvägg. En fulllkomligt fantastisk scen - jag hade mycket hellre en en film som enbart handlar om de här två i fejd med illasinnade ninjaklaner.
I övrigt är det här fullkomligt själlöst och plastigt. Det är fullkomligt omöjligt att engagera sig, och Bruce Willis och Dwayne Johnson är oinspirerade. Dessutom är det hela förhållandevis humorbefriat.
Saker flyger i luften och folk slåss och skjuter mest hela tiden, men det blir tjatigt och trist. Men är det inte välkoreograferat, då? Det är det mycket möjligt att det är. Det syns nämligen inte. Konverteringen till 3D är nämligen erbarmlig. Det är uppenbart att filmen ursprungligen sköts för att visas platt. Det klipps alldeles för snabbt under actionscenerna, vilket i 3D innebär att man ofta inte ser någonting alls. Det blir bara en enda suddig gröt. Men även när det inte är action ser det hemskt ut. Bilden är ful, grynig, suddig, familjen bakom mig undrade om det var fel på 3D-glasögonen, och efter filmen pratade jag med biomaskinisten som sa att fler hade klagat, så han hade själv suttit och tittat på halva filmen för att se om det var något fel på biografens inställningar eller på kopian, men kom fram till att det är 3D-konverteringen som är boven.

Nu har SF separerat 3D-glasögonpriset från biljettpriset, så förutom att betala ett högre biljettpris för en 3D-film, tvingas man även köpa ett par brillor för femton spänn - om man inte har ett par med sig själv. Men vem har väl det? Jag tycker att det är oförskämt att ta extra betalt för en undermålig Kalle Anka-produkt som de där billiga glasögonen, som knappt kostar någonting alls att tillverka och som ofta är sönder redan i påsen.







(Biopremiär 29/3)