Visar inlägg med etikett Johnny Knoxville. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johnny Knoxville. Visa alla inlägg

torsdag 7 augusti 2014

Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

En gammal farbror försöker gå över en gata - och är på vippen att bli påkörd av en lastbil. En ung man kastar sig fram och knuffar undan farbrorn. Dock far en behållare med radioaktivt innehåll ut ur bilen och träffar den unge mannen i huvudet. Han blir blind - men utvecklar superkrafter. Men vad hände med behållaren? Den öppnades, hamnade i rännstenen och innehållet rann ner i en brunn. Där nere, i kloakerna, befann sig tre små bebissköldpaddor. När de utsattes för den radioaktiva geggan muterades de.

Det sägs inte rakt ut, men den unge man som åsyftas är förstås Matt Murdock, som blev Marvel Comics' blinde superhjälte Daredevil. Och det var så här ninjasköldpaddornas tillkomst förklarades för trettio år sedan. Det kan ha varit i Bild & Bubbla, men troligen var det i det danska fanzinet Fat Comic jag första gången läste om den lilla skitiga men otroligt hypade independenttidningen Teenage Mutant Ninja Turtles. De två serienördarna Kevin Eastman och Peter Laird hade skapat en parodi på de serietrender som rådde 1984: X-Men och de andra mutanterna, tonårshjältar som Teen Titans, och serier med japanska influenser, som Frank Millers Daredevil och Ronin. Eastman och Laird gav ut första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles på egna förlaget Mirage. Tidningen trycktes i 3 250 exemplar och tack vare synnerligen smart marknadsföring blev den en enorm succé och ny upplagor trycktes upp.

Jag fick aldrig tag på det första numret när det kom, men väl det andra. Jag minns att jag då, 1984, blev lite besviken på hur förhållandevis tafflig serien var. Och den var inte speciellt kul. Men som bekant exploderade fenomenet - och Eastman och Laird blev så stormrika att de aldrig behöver jobba mer i sina liv. Om de inte vill. Kevin Eastman gifte sig med Penthousebruden Julie Strain och tog över den legendariska tidningen Heavy Metal och dess förlag. Peter Laird har i princip inte gjort någonting alls sedan han pysslade med TMNT på 1980-talet. Alldeles nyligen lade Kevin Eastman ut den allra första teckningen på en Ninja Turtle till försäljning. Karlsloken vill ha två miljoner dollar för den!
Till vänster: Den allra första teckningen. Till höger: Nummer två av tidningen.
1987 blev TMNT en tecknad TV-serie, riktad till barn. Sköldpaddornas personligheter förändrades en aning, de började tjoa "Cowabunga", och i Europa döptes de om till Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet "ninja" ansågs associera till våld. TV-serien blev en serietidning som även kom ut i Sverige, förstås, och vi översköljdes av Turtlesleksaker. Horst Schröder gjorde ett misslyckat försök att ge ut originalturtles på svenska. Jag minns att barn pratade om "vuxenturtles" - de visste tydligen att det fanns en annan sorts serie också.

Mellan 1990 och 1993 gjordes tre stycken live action-filmer för bio. Jag minns dem som rätt trevliga. När den första filmen kom satt dåvarande chefen för Statens Biografbyrå; Gunnel Arrbäck, i Robert Aschbergs studio i TV3 och skulle försvara beslutet att barnförbjuda filmen. Hon sa att slagsmålen i filmen är lika avancerade och tuffa som i vanliga actionfilmer, det spelar ingen roll att det handlar om talande sköldpaddor. En påtagligt berusad Alf Robertsson satt också i soffan och sluddrade fram "Om ungarna vill se den här jävla skiten, så låt dem göra det!".

Ytterligare två animerade TV-serier har kommit, 2007 kom en animerad biofilm, som jag av någon anledning inte sett, och det görs fortfarande diverse serietidningar - och jag har inte läst en enda.
Nu har alltså en ny långfilm  biopremiär, producerad av Michael Bay - och redan när projektet först nämndes för några år sedan blev dem omdiskuterad. Det pratades om att Bay skulle ändra på det mesta i sköldpaddornas väletablerade mytologi. Fast i slutändan blev det inte så mycket av det. Vad vi fått är en typisk Michael Bay-film.
För regin står den ojämne Jonathan Liebesman. Han har tidigare gjort DARKNESS FALLS, THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag gillade, och den fullkomligt osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, samt nu senast WRATH OF THE TITANS.

Det hela börjar ganska bra. Öppningsscenerna är tecknade i samma stil som Eastman & Lairds serie, teckningarna tonar över till riktiga New York, och vi introduceras för den ambitiösa TV-reportern April O'Neil (Megan Fox - inte världens mest övertygande reporter) och hennes kollega Vernon (Will Arnett). De illasinnade gangsterninjorna i The Foot Clan, ledda av Shredder (Tohoru Masamune) härjar i New York, men April är säker på att det anlänt en vigilante som slår tillbaka. Hennes chef på TV-stationen (Whoopi Goldberg) avfärdar det hela som trams.

April har förstås rätt - men det handlar inte om en vigilante, utan om fyra stycken: Raphael, Michelangelo, Leonardo och Donatello: Teenage Mutant Ninja Turtles, ledda av råttan Splinter. De är glada och käcka - och tuffa - och April blir genast kompis med dem. I handlingen figurerar även William Fichtner, som spelar den respekterade forskaren Eric Sacks. Om Fichtner är med i en film vet man genast att man inte kan lita på hans rollfigur - och självklart är fallet så även här.
... Och så blir det en väldig massa action, jakter och fajting. Detta är ju en Michael Bay-produktion, så kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Eller demoleras. Inte helt oväntat blir det för mycket av allting. Det är inte lika illa som i TRANSFORMERS-filmerna, men det här är könlöst och mest en massa brölande. Filmen känns längre än den är beroende på alla evighetslånga och gigantiska actionscener. Självklart i 3D.

Den här gången är sköldpaddorna datoranimerade. Johnny Knoxville gör Leonardos röst. Och av någon anledning är filmen bättre innan titelfigurerna dyker upp. Märkligt.

Filmen är från elva år och jag kan mycket väl tänka mig att låg- och mellanstadiekillar tycker att det här är skithäftigt. Men nej, det här är inget vidare - tycker jag i egenskap av vuxen.

... Däremot fick jag en märklig lust att se om de gamla långfilmerna från 90-talet ...








(Biopremiär 8/8)

tisdag 29 oktober 2013

Bio: Jackass Presents: Bad Grandpa

Foton copyright (c) UIP Sweden
För en del år sedan hamnade jag på något slags JACKASS-fest. Nej, det gick inte ut på att vi träffades och utförde en massa idiotiska stunts. Vi satt några grabbar och drack öl och tittade på de två JACKASS-filmerna. Det blev rätt mastigt. Det hade räckt med den första filmen, tre timmar JACKASS är definitivt overkill.
Jag kan väl inte påstå att jag någonsin varit en större anhängare av JACKASS-pojkarna. Jag såg bara några avsnitt av TV-serien, och även om jag skrattade ibland, irriterade jag mig ofta på de här snubbarnas benägenhet att skratta vansinnigt åt sig själva medan de slår sig sönder och samman. Johnny Knoxville ger ibland intryck av att vara psykiskt sjuk. Vilket han kanske är.
JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA, som regisserats av Jeff Tremaine, är ett försök att göra en JACKASS-film med något slags handling mellan dolda kameran-inslag, lite grann åt BORAT-hållet, alltså. Knoxville är utspökad till den gamle gubben Irving Zisman; en figur han gjort tidigare. Storyn går ut på att hans dotter återigen ska kastas i fängelse och morfar Irving får i uppdrag att köra barnbarnet Billy (Jackson Nicoll) till hans pundare till farsa på andra sidan USA.
Irving är inte speciellt förtjust i projektet eller Billy, i synnerhet inte nu, då Irvings hustru äntligen har dött och han är fri att göra vad han vill - och det han mest av allt vill göra är att ragga brudar och festa.
Under denna roadtrip stannar gubbskrutten och Billy till på olika ställen och ställer till det för sig själva och andra. Detta handlar alltså om dolda kameran-sketcher där intet ont anande människor konfronteras med mer eller mindre bisarra situationer, och dessa sketcher upptar större delen av filmen. Mycket av detta är roligt, ja, det är ibland jävligt roligt - men 90 minuter är definitivt för länge. Det här hade funkat betydligt bättre som en TV-serie med korta avsnitt på kanske 15 minuter vardera. Mellan upptågen har handlingen en tendens att sagga lite.
Det handlar inte så mycket om livsfarliga idiotstunts den här gången. Det är mer barnsligheter och äckelpäckel. Irving fastnar med snorren i en läskautomat, han bajsar på en vägg, han kör in i saker med sin bil, han strippar på en ladies night-tillställning och så vidare. Flera av de roligaste scenerna finns med i trailern, vilket är lite synd. Filmens absolut roligaste inslag, som avslöjas i trailern, utspelas på en skönhetstävling för småflickor. Just denna scen sticker ut, eftersom Irvings och Billy i och för sig hysteriskt roliga prank överskuggas av själva skönhetstävlingen, ett evenemang så sjukt och bisarrt att Knoxville och hans polare aldrig skulle kunna komma på något liknande. Det är mycket möjligt att det finns en djupare banktanke med att visa upp dessa galna mödrar som spökar ut sina små döttrar och släpar runt dem på skönhetstävlingar.
Under eftertexterna får vi se hur det går till när filmteamet avslöjar sig för sina offer och pekar på alla dolda kameror och gömda filmfotografer.






(Biopremiär 23/10)

-->



torsdag 4 november 2010

Bio: Jackass 3D

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jaha... Och hur fanken ska jag recensera det här? Det är egentligen ganska omöjligt.
Jag kan väl inte påstå att jag följde JACKASS på TV; jag såg något avsnitt då och då. Häromåret var jag på en JACKASS-kväll hos en kompis, då vi såg de tidigare två långfilmerna medan vi intog sprit. Det blev lite väl mastigt. Inte spriten, men filmerna.
Och här har vi så en tredje film - i 3D. Vad är väl bättre än att se vuxna män som slår sig ... i 3D?
94 minuter JACKASS är för mycket. Vissa av de självklart fullkomligt idiotiska upptågen i filmen är hysteriskt roliga, medan mycket inte är det. Om filmen styckats upp tjugominutersavsnitt, hade varje avsnitt innehållit en eller två riktiga höjdare, och jag hade varit nöjd.
Nå, vad får vi då se i JACKASS 3D? Tillåt mig citera Statens Biografbyrå, de sammanfattar filmen så fint:
"Filmen skildrar en grupp män som frivilligt utsätter sig för olika typer av faror och våldsamma och obehagliga situationer. Framställningen innehåller genomgående inslag av våld och lidande, såsom slagsmål med slag mot huvud och en man som får en tand utdragen med blodflöde och svåra smärtor som följd, och bedöms kunna medföra risk för psykisk skada hos barn under 11 år."
I USA fick filmen minsann 17-årsgräns; Rated R. Fast de har ju grava problem med könsorgan och svordomar, vilket filmen är full av.
Ska jag själv göra ett försök att redogöra för inne-
hållet, måste jag börja med att glatt deklarera att JACKASS 3D innehåller en scen som kan vara det allra roligaste jag någonsin sett på bio, kanske den bästa filmscen som någonsin spelats in sedan den rörliga filmen uppfanns och det där tåget anlände till stationen: ett gigantiskt dvärgslagsmål på en bar! Jösses jävlar! Jag skrattade så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Speciellt när polis och ambulanspersonal anländer till baren. Ja, herregud. Ho ho ho. Jag skrattar än.
Annars är det mycket folk vars könsorgan tar stryk, Johnny Knoxville verkar gilla att attackeras av stora djur, han snörar på sig rullskridskor och ställer sig i vägen för rusande bufflar, han försöker gömma sig från en tjur, och han blir biten av en arg hund. Superdåren Steve-O och en till leker med en boll fylld med tusentals bin. En scen med en jetmotor är rätt festlig.
Det blir också en hel del äckel - och då menar jag äckel. En svett-
cock-
tail får många att spy, och för första gången i världshistorien får vi se en lavemangfontän i slow-motion - och i 3D. Steve-O avslutar med rekord i vidrighet; ett äckelstunt som bland annat innefattar en välfylld bajamaja. Nästan alla närvarande spyr.
Psykologer kan säkert ha en field day med Jackasspojkarna. Vilket de troligen även har. Men själv satt jag mest och tänkte på hur häpnadsväckande lik Johnny Knoxville är serietecknaren David Nessle. De till och med skrattar precis likadant. Kusligt.
Allra bäst är inledningen. JACKASS 3D presenteras nämligen av Beavis och Butt-head. I 3D. De är lika platta som vanligt - men ändå i 3D. Fan, jag skulle gärna vilja se en ny långfilm om de två gamla favoriterna. I 3D, förstås!





(Biopremiär 5/11)