Visar inlägg med etikett Johnny Flynn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Johnny Flynn. Visa alla inlägg

onsdag 18 maj 2022

Bio: Operation Mincemeat

Foton copyright © 2021 Haversack Films Limited

Jag trodde först att den här filmen hette "Operation Minced Meat" - det vill säga, "Operation köttfärs". Men det ska vara "Mincemeat". I filmen översätts "mincemeat" med "slarvsylta", men det stämmer inte riktigt. "Mincemeat" är något slags röra av torkad frukt och kött, och används oftast som fyllning i pajer. Jag hittade några recept - och det verkar ärligt talat jävligt äckligt. Men vad vet jag, jag har aldrig smakat det.

Den engelska filmen OPERATION MINCEMEAT, i regi av John Madden, bygger på verkliga händelser - det här var en militär operation som utfördes 1943.

Matthew Macfadyen spelar den torre Charles Cholmondeley, som ser ut lite grann som Sven Melander. Han bor hemma hos sin gamla mor, han längtar efter kärlek - och han är underrättelseofficer. De allierade planerar att invadera Sicilien, och Charles har arbetat fram en operation han döpt till "Operation Trojan Horse" - ett namn hans överordnade, amiral John Godfrey (Jason Isaacs), tycker är uselt.

Operationen går ut på att på ett synnerligen bisarrt sätt lura tyskarna att tro att invasionen kommer att ske någon annanstans. De ska med hjälp av ett lik skapa en person som inte existerar. Liket ska föreställa en drunknad brittisk officer, och han ska ha falska dokument med falska invasionsplaner på sig.

Colin Firth spelar örlogskapten Ewen Montagu, som leder operationen. Hans fru och barn befinner sig i säkerhet i USA, men eftersom Ewen är en Damernas Man, får han upp ögonen för den tjusiga Jean Leslie (Kelly Macdonald), som jobbar på kontoret. Charles är också betuttad i Jean, så en viss rivalitet uppstår.

Tillsammans skapar Ewen och Charles den döde major William Martin. De får tag på liket av en lösdrivare som kan fungera. De försöker ta ett porträttfoto på liket till ID-handlingarna, men det är hopplöst, så i stället använder de en högst levande soldat. Jean får agera William Martins flickvän, ett foto på henne stoppas i likets plånbok, liksom fejkade kärleksbrev från en flickvän som inte existerar. Långt om länge dumpas den döda kroppen utanför Spaniens kust, med hopp om att den hittas av tyskar, som går på bluffen.

Redan 1956 gjordes det en film på den här händelsen, MANNEN SOM INTE FANNS, hette den. Den har jag inte sett, men den lär vara bra. John Maddens version är också rätt bra. Det här är en fascinerande historia - även om spänningen förstås uteblir, eftersom det handlar om en historisk händelse med känd utgång. Det tar över en timme innan Ewen och Charles är klara och dumpar liket. Denna första timme är bäst, det är intressant att se hur de skapar denna fiktiva gestalt - i alla fall tycker jag det, i egenskap av manusförfattare till tecknade serier. Bitvis är denna hälft även rolig. Andra lär tycka att filmens andra hälft, som är en mer traditionell krigs-/spionthriller, är bättre.

"Tjena, det är prins Charles här!"

Vad som drar ner helhetsintrycket en aning, är den rätt onödiga kärlekshistorien. Colin Firth går väl fortfarande hem hos damerna i publiken, men kärlekstråden är i vägen för filmens egentliga handling - och den ser dessutom till att filmen för lite för lång. Två timmar och åtta minuter.

Den här filmen skulle även kunna kallas OPERATION RECEIVED PRONOUNCIATION. Samtliga skådespelare talar en utpräglad BBC-engelska. Vad som är lite kul, är att en av de inblandade agenterna är Ian Fleming! Ja, den Ian Fleming. Han spelas av Johnny Flynn. En annan av skådespelarna, Nicholas Rowe, ser ut som prins Charles - vilket är förvirrande. Rowe är killen som spelade den unge Sherlock Holmes i TEMPELMYSTERIET, 1985.

Jag sätter en trea på den här, men det är en hyfsat stark trea.



 

 

(Biopremiär 20/5)


torsdag 21 oktober 2021

Bio: Stardust

Foton copyright (c) Njutafilms

För några veckor sedan hade en ny dokumentär om Sparks biopremiär. Jag såg inte den filmen, främst på grund av att jag inte hade tid att gå på pressvisningen, men även för att jag inte har någon egentlig relation till Sparks. Jag har inget emot Sparks, men jag har aldrig köpt några skivor med dem, och jag har aldrig intresserat mig för dem.

David Bowie har jag dock en relation till, även om det dröjde ett bra tag innan jag faktiskt köpte skivor med honom. Jag var förstås medveten om honom under 1970- och 80-talen, men det var först runt 1990 jag köpte hans plattor. Då köpte jag nog allt han släppt, mer eller mindre på en gång. Ungefär samtidigt köpte jag allt med Kate Bush. Det var väl något som kom över mig. Under 90-talet tyckte jag dock att Bowies nya plattor blev allt sämre. Hans sista album har jag knappt orkat ta mig igenom. De får mig att tänka på Thåström - en kille som kan sjunga och skriva bra låtar övergår till att prata till monotont komp.

Filmen STARDUST, som inte ska förväxlas med den rätt misslyckade Neil Gaiman-filmatiseringen STARDUST från 2007, utspelar sig alldeles i början av 1970-talet, då David Bowie var ganska färsk som artist. Den här filmen, som regisserats av Gabriel Range, inleds med texten "What follows is (mostly) fiction" - och eftersom jag inte vet vad Bowie sysslade med de första åren av sin karriär innan det stora genombrottet, vet jag inte vad som är sant och vad som är hittepå.

Sydafrikanen Johnny Flynn spelar David Bowie - men han ser mest ut som Carl-Einar Häckner. Det är väldigt distraherande. Året är 1971 och Bowie skickas till Amerika, där han tror att han ska turnera. Dock visar det sig att så inte är fallet. Bowie saknar arbetstillstånd och får inte uppträda. Mercury Records publicist Ron Oberman försöker lansera Bowie och dennes senaste platta så gott det går ändå. Plattan har floppat, men Oberman fixar intervjuer och släpar runt på den uppgivne Bowie. Ron Oberman spelas av Marc Maron, som ser ut som en bakfull Peter Criss på 90-talet.

STARDUST är en film om hur Carl-Einar Häckner och Peter Criss åker bil.

Det är inte bara Bowie som är uppgiven. Oberman är nog ännu mer uppgiven. Bowie är nämligen rätt hopplös. Han är usel på att intervjuas och han gör ständigt konstiga saker. Att det skulle bli en världsstjärna av Bowie, så som han framställs i den här filmen, är svårt att tänka sig. Hemma i England sitter Bowies halvbror Terry på mentalsjukhus, han lider av schizofreni. Resan genom USA och relationen till brodern leder till att Bowie skapar sin gestalt Ziggy Stardust - vilket sker först under slutminuterna.

För att vara en film om en världsberömd musiker, innehåller STARDUST märkligt lite musik. Framför allt innehåller den inga låtar av Bowie. Detta beror på att Bowies son, regissören Duncan Jones, och Bowies ex-fru Angie inte tillät detta. Istället framför filmens Bowie låtar av andra artister, och några låtar har Johnny Flynn skrivit själv.

Angie Bowie ville inte att filmen skulle göras överhuvudtaget, och Bowie själv lär ha sagt att han inte ville att det skulle göras en film om hans liv. Bowie skrev heller aldrig någon självbiografi. Duncan Jones gillar inte STARDUST, eftersom inte mycket i filmen stämmer överens med verkligheten. Den road trip, så som den skildras i filmen, ägde aldrig rum. Ron Oberman dog 2019, och även hans släktingar är kritiska till Gabriel Ranges film.

Visst står det i början att det mesta i filmen är fiktion, men vad är det för poäng med att göra något slags dramadokumentär, och hitta på allt som sker i den?

Filmens första hälft är rätt bra. Det är underhållande och lite roligt. Skådespelarna är bra, även om det inte gick att koppla bort att Flynn liknar Häckner. Andra hälften är tråkigare. Den är deppigare, handlingen fokuserar mer på psykisk sjukdom, och filmen påminner en hel del om TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL; filmen om Ted Gärdestad.

Jag skulle inte ha något emot att se en ordentlig film om David Bowie - men om Bowie nu själv inte ville att en sådan ska göras, lär vi få vänta förgäves.



 

 

 

(Biopremiär 22/10)