Visar inlägg med etikett John le Carré. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John le Carré. Visa alla inlägg

onsdag 18 maj 2016

Bio: Our Kind of Traitor

Foton: Jaap Buitendijk © 2014 / STUDIOCANAL S.A. All Rights Reserved
Det våras för John le Carré. Nyligen avslutades TV-serien THE NIGHT MANAGER; serien som gjorde att det började spekuleras i om Tom Hiddleston ska bli den nye James Bond (vilket vi inte får hoppas, han har ju utstrålning som en kokt räka). Jag hade tänkt se denna hyllade och populära serie, men så råkade jag se slutet - så nu får jag väl vänta några år tills jag glömt bort det ...
På bio kan man nu se OUR KIND OF TRAITOR, som bygger på romanen "Vår egen förrädare" från 2010. I denna spelar Ewan McGregor och Naomie Harris paret Perry och Gail; han universitetsprofessor, hon advokat. Deras förhållande knakar i fogarna och de är på semester i Marrakech för att eventuellt rätta till det. Efter ett bråk på en dyr restaurang går Gail till hotellet. Perry stannar kvar och träffar den högljudde ryssen Dima (Stellan Skarsgård), som genast drar med Perry till en rysk fest. Det visar sig att Dima valt ut Perry. Dima tvättar pengar åt ryska maffian och vill hoppa av till väst. Perry får en USB-sticka han ombeds ta med sig hem till London. Redan på flygplatsen stoppas han av agenten Hector (Damian Lewis), som ska sköta Dimas avhopp. Det dröjer inte länge innan Perry och Gail tvingas åka kors och tvärs i Europa med mordiska gangsters i hasorna. Och kan de lita på brittiska säkerhetstjänsten?
OUR KIND OF TRAITOR har regisserats av Susanna White, som tidigare stått för TV-serier som BLEAK HOUSE och JANE EYRE, och långfilmen NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SMÄLLEN. Det ser ut som det brukar när det gäller le Carré-filmatiseringar - färgerna går i gulgrönt, ibland är det lite grynigt, och ibland ser det ut som om man använt sig av instagramfilter. Även de mest exklusiva miljöer ser deppiga ut, och jobbet som hemlig agent är oglamoröst. Hector bär beige trenchcoat och ibland kofta.
Det är lite sisådär med spänningen. Vissa renodlade spänningsscener lyckas White få till, men helheten är lite grå och avslagen. Vad filmen vinner på är skådespelarna. Det är trevligt att se Skarsgård i en stor roll; han är andra namnet i rollistan, och han är skön som Dima: plufsig, svettig, tatuerad och med härligt misslyckad frisyr. Han får även tillfälle att visa upp sitt könsorgan i en fullkomligt omotiverad scen. Stellan brukar ju ofta visa upp Stellan.
En dramatisk händelse på slutet förstod jag inte riktigt hur den gick till.
Det här är en ganska okej film, men den känns lämpligare som DVD-underhållning en fredagskväll, än något man går och ser på bio.

 





(Biopremiär 20/5)

-->

söndag 14 september 2014

Bio: A Most Wanted Man

Foton: Kerry Brown Copyright: © A Most Wanted Man Limited / Amusement Park Film GmbH. All Rights Reserved.
Jag hörde att Anton Corbijns film THE AMERICAN ställde till det en del på Filmstaden i Malmö. Den filmen hade George Clooney i huvudrollen, en tuff titel - THE AMERICAN - och en affisch på vilken Clooney poserar tuff med pistol. Detta lockade mängder av tonåringar som förväntade sig fetaction. Det fick de inte. Istället serverades de ett långsamt, långsamt, ohyggligt långsamt och arty drama. De besvikna tonåringarna såg ibland till att visningarna blev kaotiska. Själv gillade jag verkligen filmen, många andra tyckte att den var något av det tristaste de någonsin sett.
Nu är Corbijn tillbaka med en film som förvisso inte är lika långsam och händelselös som THE AMERICAN, men för att vara en spionthriller är den anmärkningsvärt fri från raffel - och spänning. A MOST WANTED MAN har blivit omskriven främst för att vi i filmen för se Philip Seymour Hoffman göra sin sista huvudroll; han dog ju tidigare i år.
Hoffman är Günther Bachmann, agent i Hamburg - och jag måste erkänna att jag först inte kopplade att rollfigurerna faktiskt ska föreställa tyskar. Jag trodde att de var amerikanska agenter stationerade i Tyskland. Men de flesta av skådespelarna pratar med lätt tysk brytning - vilket är rätt onödigt, ja, det är ju faktiskt lite fånigt.
En tjetjensk muslim på flykt undan tortyr och terror anländer till Hamburg. Han påstår sig vara son till en rysk general som satt in ett mångmiljonbelopp på en tysk bank. Rachel McAdams är flyktingadvokaten Annabel Richter, som kontaktar bankdirektören (Willem Dafoe). Det hela övervakas av underrättelsetjänsten, det vill säga den trötte Bachmann, men även amerikanska ambassaden lägger sig i; Robin Wright spelar en ambassadkvinna.
A MOST WANTED MAN bygger på John le Carrés roman "En eftersökt man" från 2008, och det är lika kallt och sjaskigt som det brukar vara hos le Carré. Det är omöjligt att låta bli att jämföra med Tomas Alfredsons le Carré-filmatisering TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY från 2011. Liksom Alfredsons film, är Corbijns nya en snårig historia. Det är säkert väldigt realistiskt, men lite ogreppbart. Jag tyckte dock bättre om Alfredsons film. Som jag nämnde ovan, är A MOST WANTED MAN besynnerligt ospännande.
Skådespelarinsatserna och dock till större delen lysande, i synnerhet Philip Seymour Hoffman, och det är för dessa man ska se filmen. Jag är väldigt förtjust i Rachel McAdams, men jag vet inte om hon övertygar riktigt som tysk flyktingadvokat.
Det är en klinisk film, det är iskallt, och hela tiden estetiskt genomtänkt. Flera scener där Bachmann sitter i barer - och han sitter ofta i barer - verkar inspirerade av Edward Hoppers "Nighthawks", vilket de säkerligen också är.
Philip Seymour Hoffman kommer vi att få ser mer av, eftersom hann ju medverkar i de två sista HUNGER GAMES-filmerna; den filmserien avslutas inte förrän i november 2015. Han lär även dyka upp i en TV-serie som ännu inte börjat sändas.







(Biopremiär 12/9)

-->



fredag 23 december 2011

Bio: Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Foton: Jack English © 2010 StudioCanal SA. All Rights Reserved
Sedan Tomas Alfredsons fimatisering av John le Carrés roman "Mullvaden" dök upp på filmfestivaler, har det skrivit en hel del om den brittiska TV-serien från 1970-talet, i vilken Sir Alec Guiness spelade den pensionerade agentbossen George Smiley, som återkommer för att avslöja just en mullvad som gömmer sig bland MI6:s mannar och läcker till ryssarna. Många hävdar att Guiness för dem är "den ende" Smiley, ungefär so Bondfans brukar hävda att George Lazenby är den ende riktige Bond. Eller var det Sean Connery?
Jag har inte sett TV-serien - eller läst boken för den delen - så jag har förstås inga invändningar mot Gary Oldmans alldeles utmärkta porträtt av le Carrés spion ... hjälte, var jag på väg att skriva, men den här agenten är långt ifrån en heroisk hjälte modell James Bond.
Det är tidigt 70-tal och England har aldrig varit gråare. Den här filmen är gråare än gråast. Antagligen är detta årets absolut gråaste film. Där Bond och OSS 117 rör sig i exklusiva och glamourösa miljöer, vistas Smiley och hans män i miljöer av det direkt motsatta slaget.
Handlingen är egentligen hyfsat enkel - Smiley ska avslöja sagda mullvad. Men TINKER, TAILER, SOLDIER, SPY är en rätt snårig historia och jag hade emellanåt lite problem att hänga med i händelserna, mest beroende på att filmen är dialogdriven och det refereras hela tiden till en massa människor jag hade svårt att hålla isär. Vänta nu här, vem var det av dem? Dessutom dyker det ibland upp flashbacks och emellanåt blev jag inte klok på om det var nutid eller ej.
Men denna snårighet hindrar inte Alfredsons film från att vara lika utmärkt som Oldman. Oldmans Smiley är en lätt obehaglig person; han pratar lågmält och entonigt, vilket ger ett hotfullt intryck, och iförd sina stora glasögon förstärks det räliga.
Filmen är full av excellenta aktörer; John Hurt är med, liksom de alltid pålitliga Colin Firth och Mark Strong. Svensken David Dencik, som även har en minimal roll i THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, har en ganska framträdande roll.
James Bond hade en bil som kunde bli en ubåt. De här agenterna har cykel.
Jag kan väl inte påstå att den här filmen är spännande i betydelsen rafflande och svettframkallande. Däremot är historien hela tiden intressant och fascinerande, världen MI6-agenterna lever i under kalla kriget är intressant och fascinerande. Det är inte själva fallet och upplösningen som intresserar, utan vägen dit; Smileys tillvägagångssätt. Dock bör det kanske påpekas att det är en lika lång som långsamt berättat film, det här.
Men - det goda hantverket och de utomordentliga skådespelarinsatserna gör att jag kan sätta en fyra i betyg. Så det gör jag.
John le Carré själv förekommer förresten på en julfest.







(Biopremiär 25/12)