Visar inlägg med etikett John Turturro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Turturro. Visa alla inlägg

tisdag 12 maj 2020

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.
Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.
Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.


(Biopremiär 8/5)

tisdag 20 juni 2017

Bio: Transformers: The Last Knight

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag: "Nu ska jag skriva om TRANSFORMERS."

Min sambo: "Kan du inte skriva om Trance Dance istället?"

Nej, tyvärr.

Okej. Vad har TRANSFORMERS-, PIRATES OF THE CARIBBEAN- och FAST & FURIOUS-filmerna gemensamt?

Jo: om man inte är tolv år och ser de här filmerna om och om och om och om igen, är det fulllkomligt omöjligt att hålla isär de olika delarna. Vad hände i FAST & FURIOUS 6? Minns du det? Nähä. PIRATES OF THE CARIBBEAN 3, då? Inga minnen? Mer än att det var ett jävla brölande i över två timmar? Jag personligen har lättare att hålla isär FREDAGEN DEN 13:E-filmerna!

Här på TOPPRAFFEL! har jag tidigare recenserat TRANSFORMERS två, tre och fyra - och den enda film i serien jag har vissa minnen av, är den allra första filmen. Den förra filmen, "fyran", hette AGE OF EXTINCTION. Mark Wahlberg spelade hjälten. Det är faktiskt allt jag minns.

"Fyran" varade två timmar och 45 minuter. Denna nya film, "femman"; THE LAST KNIGHT, är hör och häpna kortare. Den varar bara två timmar och 29 minuter. Men den känns som sju timmar - filmen tar aldrig slut.

Michael Bay har åter regisserat. Bay påstår att detta blir hans sista TRANSFORMERS-film, nu får det vara slut. Även Mark Wahlberg har sagt att han nu tackar för sig. Detta ska vara den allra sista filmen. Trots detta avslutas THE LAST KNIGHT med en liten cliffhanger

Den här filmen börjar faktiskt rätt bra. Det är medeltid, och kung Arthur och hans riddare runt runda bordet är involverade i en enorm batalj. Denna prolog är rätt imponerande - och jag tycker att det är synd att den eländiga KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD inte var som denna prolog. Bäst av allt är att ingen mindre än Stanley Tucci (!) spelar Merlin! Han är fantastisk i rollen - och han är med alldeles för lite, bara ett par minuter.

Vi får veta att Merlins magi inte alls var magi. Nä, redan då fanns det Transformerrobotar på jorden. De hjälpte kung Arthur, och Excalibur var vissst ett robotsvärd.

Okej, och sedan dyker det upp en textskylt: "1600 år senare", och det är det är åter dags för det gamla vanliga. Och jag tappade tråden på en gång. Efter en stund hängde jag inte med alls. Någon sorts ond transformersbrutta i rymden vill åt Merlins stav. Anthony Hopkins spelar en gammal engelsk greve som vet allt om de gamla riddarrobotarna - eller ska det vara robotriddarna? Greven låter hämta Cade Yeager (Wahlberg), som tillsammans med en välartikulerad kvinnlig historiker (Laura Haddock) skickas iväg för att hitta staven.

Det smäller och brakar och exploderar mest hela tiden. Jorden är på väg att stryka med. Det är soldater mot robotar mot flygplan mot ännu fler robotar mot ubåtar mot ytterligare några robotar. Med undantag för den gula Bumblebee, är det svårt att se skillnad på robotarna. Då och då görs det försök till humor. Det går väl ... sådär. Michael Bay är ingen King of Comedy. John Turturro är med i ett par korta scener, han filmas i närbilder där han babblar och skriker exalterat.

Brukar inte TRANSFORMERS-filmerna vara lite bättre än så här? Det enda som är lite bra i THE LAST KNIGHT är alltså prologen. Resten är mer påfrestande än vanligt. I 3D, förstås. Striderna håller på så länge att jag satt och tänkte på annat. På vad jag skulle äta till lunch. På eventuell rolig post jag väntar. På att jag inte fick glömma att smita inom Systembolaget och köpa öl till midsommar.

Det kändes som om jag fått min hjärna stekt när jag kom ut efter pressvisningen. Jag jag var lätt lomhörd. Och bussresan hem var ett helvete.

Jag har inte sett THE MUMMY, men den kan omöjligt vara sämre än det här elektrifierade skrotupplaget till film.

En märklig detalj: filmen skiftar hela tiden i format. De olika klippen är olika maskade. Ibland fyller bilden ut duken, ibland ligger ett svart band nedtill, ibland både uppe och nere, och banden skiftar i storlek. Detta märkliga letterboxformat ser jättekonstigt ut. Är det någon som vet varför det är så? Jag har sett det tidigare i andra 3D-filmer, men då har det bara handlat om någon enstaka scen. I THE LAST KNIGHT är det hela tiden.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/6)

fredag 19 december 2014

Bio: Exodus: Gods and Kings

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Det är inte det lättaste att snickra ihop bibliska epos. Inte ens om man heter Ridley Scott blir det vattentätt. Å andra sidan - Ridley Scott ska vi inte alltid förvänta oss det bästa av. När fick han ur sig något riktigt bra senast? Det senaste han gjort är inte speciellt minnesvärda och småvissna filmer som THE COUNCELOR och PROMETHEUS, och även om Scott gjort bra filmer som GLADIATOR och ROBIN HOOD kan även han misslyckas när svärden och sandalerna kommer fram - se bara på KINGDOM OF HEAVEN.
I EXODUS: GODS AND KINGS spelar Christian Bale Mose - och han ser ut ungefär som Christan Bale i skägg efter att ha utsatts för Brun Utan Sol. När filmen börjar är han general i Egyptens armé. Joel Edgerton spelar hans bror Ramses, som ska bli ny farao så snart den sittande kung Seti (John Turturro) kastat in handduken. Mose är en skicklig krigare, men han tror inte på de gudor och hokus pokus farao och hans folk förlitar sig på. Och han känner att något är fel.
Visst har han fel. Hebrén Nun (Ben Kingsley) förstår vem Mose egentligen är - han är det hebreiska gossebarn som en gång lades i en korg som puttades ut i vassen. Mose inser att detta stämmer, han och Ramses, som nu blivit farao, blir dödsfiender, och Mose åtar sig att leda sitt hebreiska folk ut ur Egypten.
Visst är det här en pampig film. Det är en otroligt pampig film. Det gamla Egypten har väl aldrig varit maffigare på film än så här. Det kryllar av statister - även om flertalet troligen är datoranimerade. Ridley Scott fläskar på med enorma och detaljerade fältslag, män och hästar och vagnar i tusental drabbar samman.
Vidare är flera specialeffekter utmärkta. Egyptens tio plågor, med skyfall av grodor och myggor och ett Nilen fullt av blod imponerar. Det är lite kul att det dyker upp en dåtida vetenskapsman som förklarar vad som har hänt p ett logiskt sätt. Som grande finale får vi se hur Röda havet delar sig på ett synnerligen övertygande sätt.
... Men som helhet funkar inte EXODUS: GODS AND KING. Den är inte särskilt engagerande, och detta beror inte enbart på att den är för lång med sina 150 minuter och på att filmen är full av likartade scener där det inte händer mycket mer än att de pratas i pampiga miljöer. Nej, det här blir lite för mycket maskerad för att jag ska köpa det hela. Tuturro är väldigt lustig som farao, övriga skådisar ser mest ut som västerlänningar som klätt ut sig, Sigourney Weaver har en överraskande liten roll, och när vicekonungen Hegep (Ben Mendelsohn) dök upp började jag skratta. Alla scener med honom ser ut att vara hämtade ur LIFE OF BRIAN. Ja, det gör även fler scener. Och det ser otroligt jönsigt ut när Christian Bale plötsligt skaffat sig enormt lösskägg och klättrar upp i bergen för att knacka ner de tio budorden. Då dyker även Gud upp i form av en liten pojke. Det hinns även med att brinna i busken. Joel Edgerton har ett och samma ansiktssuttryck - eller brist på sådant - genom hela filmen, han är rätt kass som Ramses.
Lång, seg och fånig, men inte direkt dålig. Filmen lär säkert gå hem hos en hel del. Själv föredrar jag nog att se om den betydligt charmigare DE TIO BUDORDEN från 1956.







(Biopremiär 25/12)

-->

fredag 1 juli 2011

Bio: Transformers 3

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

Först och främst: beklagar att denna recension är ett par dagar sen. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva den förrän nu, och jag fick prioritera den amerikanska versionen av denna text. Nåja. Här har ni så jätterobotarna.

Som den store kompositören och textförfattaren Trey Parker engång i tiden skrev: "Why does Michael Bay keep on making movies?". Bay är känd för att göra stora, svindyra och öronbedövande actionfilmer som horder av människor går och ser, men som få egentligen verkar gilla. Och jag kommer fortfarande ihåg publikens skratt efter den allra första pressvisningen av ARMAGEDDON i Cannes... (Förvisso inte hela, filmen, utan de visade ett hopklipp vilket gjorde det hela ännu fånigare)

Nu är det återigen sommar, blockbustersäsongen är här - och återigen slår Bay till så att det smäller om det. Med betoning på smäller.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till Transformers. På 1980-talet köpte jag ibland leksakerna i present eller julklapp till en av mina kusiner, som är typ femton år yngre än jag, och jag tycker mig komma ihåg att jag köpte det första numret av serietidningen (styva pärmar), som jag läste i mina föräldrars bastu - och som jag inte begrep alls.

Vad jag däremot gillade i den svängen, var de japanska jätterobotarna, vilka kom tidigare och som var stora (notera ordvitsen!) i Sydeuropa i slutet av 70- och början av 80-talen. Jag upptäckte Goldrake (även känd som Grendizer, Grandizer och Goldorak), Mazinger och de andra när jag semestrade i Italien 1980.

1986 kom det en animerad Transformersfilm, vilken en kompis och jag såg på Fantastisk Filmfestival för några år sedan - efter att först ha hällt i oss några öl. Vi var nog 15-20 år äldre än de övriga i publiken, och de andra var troligen där av nostalgiska skäl. Min kompis och jag var där därför att Orson Welles stod för den mäktiga berättarrösten. Filmen var en obegriplig röra, vi skrattade mycket och diggate det småfåniga rocksoundtracket. En ung kille i publiken trodde att texten till Transformersledmotivet lös "Transformers - Warriors in the Sky". Tja, det ska ju egentligen vara "Transformers - More than meets the eye"...

Hur som helst. När Michael Bays blockbuster anlände 2007 hade jag inga förväntningar överhuvudtaget - i synnerhet då det ju handlade om en Michael Bay-film. Så jag måste allt säga att jag blev ganska överraskad när filmen visade sig vara både underhållande och rolig.

Underhållande och rolig. Det är två ord som definitivt inte passar in på 2009 års uppföljare, TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND. Jösses. Den filmen är fullkomligt osebar. Okej, jag kan inte påstå att jag förstod allt om Transformersrasens urspring, dess histora, deras hemplanet och fan fan allt handlade om i den första filmen. Detta beror kanske på att jag är dålig på att vara uppmärksam när en pompös berättarröst trumpetar ut en massa fakta i en evighet. Men TRANSFORMERS 2 är som ett enda stort skrotupplag. Bokstavligt talat. Det är som att titta på ett kalejdoskop i 150 minuter. Den kan driva dig till vansinne. På riktigt. De som faktiskt begriper vad som försigår i den filmen förtjänar den medalj. Eller snarare en enkelbiljett till gökboet.

En kille som inte gillade TRANSFORMERS 2 alls, var ... gissa ... Michael Bay. Jodå. Regissören själv! Sedan den filmen hade premiär för två år sedan, har han kastat mög på den och sagt saker som "Varför sa ingen till mig att jag höll på att göra en skitfilm?". Därför lovade han att den tredje filmen skulle bli annorlunda. Mer som den första filmen. Och den skulle bli begriplig.

På grund av "säkerhetsskäl" pressvisades inte TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, som i Sverige fått den enklare titeln TRANSFORMERS 3, åtminstone inte här i Malmö, så jag fick gå på den antagligen utsålda smygpremiären på Royal (Sveriges största duk!) kvällen innan den egentliga premiären. Och vad ska jag säga? Jodå, den här gången är det betydligt bättre än förra gången. Okej, jag begriper fortfarande inte riktigt vaffan allt handlar om, varför allt det här händer, men det är väl för att jag är för gammal för att sätta mig in i Transformersmytologin.

Det hela börjar på 1960-talet. Vi får lite arkivklipp på JFK, en del manipulerat för att passa in i handlingen, och så får vi veta den verkliga orsaken till att Apollo 11 landade på månen 1969. Det visar sig att Neil Armstrong och Buzz Aldrin åkte dit som agenter för att undersöka en främmande farkost som kraschat på månens mörka sida. Farkosten är förstås ett rymdskepp från Cybertron, Transformers hemplanet.

Därefter hoppar vi till nutid. Shia LaBeouf är tillbaka som vår unge hjälte Sam, medan den problematiska divan Megan Fox fått kicken från serien. Fox har ersatts av den brittiska modellen Rosie Huntington-Whiteley, som spelar Sams nya flickvän Carly. Och ... Det allra första vi ser efter prologen, är en närbild på Carlys röv! Därefter smeker kameran hennes nakna ben - och den unga publiken, 75% killar, skrek "WOOO-HOOOOO!!!" på föreställningen jag var på. Fantastisk scen. PK-gänget, i synnerhet europeiska filmkritiker, kommer att hata denna scen.

Sam är arbetslös och letar alltid efter nytt jobb, medan Carly - som alltid klär sig som om hon ska iväg på ett modelljobb för Vogue - jobbar åt den superrike, coole men lite slemmige Dylan (Patrick Dempsey), vars kontor är fantastiskt elegant och fullproppat med de dyraste bilar man kan uppbringa. I en scen beskriver Dylan en bils vackra former, men vad vi ser i bild medan han pratar, är Carlys kropp - ännu en gång smeker kameran henne från topp till tå. 

Till slut lyckas Sam få ett jobb, i postrummet på ett märkligt företag vars chef är den ytterligt bisarre Bruce Brazos (John Malkovich). Vår hjälte hatar sitt jobb - men tack och lov så återvänder de ondskefulla Decepticonrobotarna för att leva jävel och härska över Jorden. Så, återigen måste Sam slå sig ihop medsin favorittransformer Bumblebee, den mäktige Optimus Prime och några andra snälla Autobotrobotar, samt med soldaterna Lennox (Josh Duhamel) och Epps (Tyrese Gibson) för att slåss mot den lede Megatron. Det här är något som inte uppskattas av försvarsministern Charlotte Mearing (Frances McDormand). Och så bryter förstås helvetet lös och inte helt överraskande får huvudpersonerna agera hjältar. Igen.

Jag borde egentligen inte tilldela den här filmen mer än två syndiga dvärgar. För det första är filmen alldeles för lång. Den vara 157 minuter och slutar aldrig. Några actionscener slutar aldrig de heller. Och story är ganska dum och väldigt oengagerande. Jag gillade grejen om månen och Apollo 11, men därefter blir det bara konstigt. Som det så ofta blir.

Rosie Huntington-Whiteley är ganska fruktansvärd. Visst är hon söt. Men - hon har karisma som en död potatis. Hon och hennes rollfigur har ingen som helst personlighet. Carly är ingenting annat än den här filmens julgranspynt. Plus dock för att hon tar sig igenom alla strapatser iförd högklackat.

Trots detta slänger jag in en tredje, halvsyndig dvärg. Varför då? Därför att vissa av rollfigurerna är riktigt bra. Malkovich är fantastisk som den knäppe chefen med de vitaste tänder jag någonsin sett. Frances McDormand verkar ha kul med sin roll. John Turturro är tillbaka som den exentriske Simmons. Och bäst av allt: Ken Jeong från BAKSMÄLLAN-filmerna har en liten roll. Scenerna utan Transformers är ofta överraskande skojiga. Och den riktige Buzz Aldrin dyker faktiskt upp som sig själv. För de flesta är väl Aldrin känd som den där andre killen på månen - men för folk som är som jag, är han främst känd från "The Buzz Aldrin Show" (okej, hur många kopplade den obskyra referensen?).

...Och så har vi de episka, gigantiska, ibland apokalyptiska actionsekvenserna. Och dessa är otroliga. Som jag nämnde är vissa av dem åt helvete för långa, men oj, är de imponerande. Filmen är i 3D, och till skillnad från PRIEST, THE LAST AIRBENDER och en massa andra konverterade fusk-3D-filmer, så filmades faktiskt den här i 3D. Visst, ibland lider den av samma problem som andra 3D-filmer, bilden har en tendens att bli oskarp, men några bombastiska, explosiva scener i slowmotion är direkt omtumlande.

Kanske är jag lite för snäll här, men hallå, det är sommar! Solen skiner! Låt oss vara snälla och glada! Och vaffan, ska jag vara ärlig, gillade jag den här mer ändra flera andra blockbusters som kommit på sistone.

Förresten! Hallå där, ni på mockbusterbolaget The Asylum! Var håller TRANSMORPHERS 3 hus?

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)

fredag 26 juni 2009

Bio: Transformers: De besegrades hämnd

Den första TRANSFORMERS-filmen tyckte jag var överraskande bra. Och kul. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg vad den handlade om, men underhållande var det. Och när jag såg den visste jag egentligen inte någonting alls om vad Transformers är, mer än leksaker, serietidningar och tecknade filmer. Jag är ju för gammal för förvandlingsrobotarna. Jag köpte ibland Transformers i julklapp och födelsedagspresent till min kusin, som är född i början av 80-talet, men jag tog aldrig reda på vad grejen gick ut på. Optimus Prime, vem är det? Men jag märker att de av mina kompisar som är mycket yngre än jag - de är förvisso inte så många - har en helt annan relation till Transformers och blir väldigt nostalgiska. Något som märktes när Fantastisk Filmfestival för två år sedan visade den tecknade långfilmen från 80-talet. Jag och min polare jag såg den med, var nästan dubbelt så gamla som resten av publiken, och vi begrep halvsju. Men vi skrattade hela tiden åt denna fullkomligt osebara film.
Men Michael Bays live action-film uppskattade jag alltså. Det kan jag dock inte säga om den här uppföljaren, som jag redan glömt vad den handlade om. Jag glömde faktiskt bort handlingen medan jag tittade. Men det är något om att unge hjälten Shia LaBoeuf ska börja på college och lämnar flickvännen Megan Fox hemma, och hans morsa får i sig kakor med hasch i och flippar ut på campus, och plötsligt visar det sig att köksutrustningen är robotar. Och så kommer det en massa onda robotar och Optimus Prime och de snälla robotarna behöver LaBoeuf igen, och de letar upp John Turturro och så far de till Egypten, och det blir ett stort krig mellan amerikanska soldater och robotar.
Vilka är de besegrade som hämnas? Originaltiteln är REVENGE OF THE FALLEN. The Fallen är namnet på den onda roboten. I den svenska texten heter han "Fallen". Alltså borde filmen heta FALLENS HÄMND på svenska. Men icke.
Två och en halv timme varar filmen och den slutar aldrig. Första halvtimmen är helt okej, och det förekommer en del hyfsat lyckade humorinslag. Därefter blir det bara jobbigt. Och liksom i den första filmen, har jag lite svårt att se vad som försiggår när robotarna förvandlas och slåss. Det är lite för mycket detaljer och ser bara rörigt ut.
Megan Fox har prytt en massa tidningar de senaste månaderna. Hon anses ju vara en fox. Fast jag tycker att det är lite för mycket porrstjärna över hennes look. Lite billig.
Leta upp och se om de gamla fina ROBOT JOX, ROBOT WARS och CRASH AND BURN istället om du vill ha lite jätterobotaction.
Hmm. Kort recension för att vara skriven av mig. Men jag kommer allvarligt talat inte på något mer att skriva om TRANSFORMERS 2.






(Biopremiär 24/6)